BREV TILL VÅRA LÄSARE

Hej, kära vänner och läsare av Kurdistans Sol!

Den dramatiska händelseutvecklingen under det senaste halvåret i samband med kidnappningen av Abdullah Öcalan och dess följder sätter naturligtvis sin prägel på det nummer av Kurdistans Sol, som Du nu håller i Din hand. Vi presenterar ett fullmatat nummer, som vi hoppas kommer att utfalla till Din belåtenhet.Här kan Du läsa Kurdiska Röda Halvmånens brev till statsminister Göran Persson. Vi publicerar också hans svar. Vi sätter värde på att statsministern svarade så snabbt. Vi kommer att kommentera hans brev senare i ljuset av den utveckling på den internationella rättens och de mänskliga rättighetsområdena, som ägt rum i samband med kriget i Jugoslavien (Kosovo) och de ställningstaganden som den svenska regeringen gjort. Här finns verkligen intressanta paralleller (och skillnader!) till förhållandena i Kurdistan. Vi kommer också att senare belysa utvecklingen i sydöstra Turkiet som behandlas i statsministerns brev, särskild med beaktande av resultaten av parlaments- och lokalvalen i Turkiet den 18 april, som då ännu inte var kända när statsministern skrev sitt brev två dagar senare. Vi här på redaktionen är också intresserade av vad Du tycker! Har Du synpunkter och åsikter om vad som tas upp i vår brevväxling med Sveriges statsminister? Skriv ett brev till oss, helst kort, om vad Du anser. Eller skicka oss ett e-post brev! Adresserna finner Du på sidan 2. Välkommen!Vi publicerar även ett avslöjande reportage av den ansedda tyska veckotidskriften DER SPIEGEL i nr 22/1999 om vad som verkligen hände på Israels konsulat i Berlin den 17 februari. Vi gör det för att vi tycker att det är en utmärkt artikel som är värd att läsas av våra läsare. Vi har inte frågat om lov utan helt enkelt översatt den och publicerar den för att sanningen skall spridas och inte av några kommersiella skäl. Vi skäms inte för det och lovar att skicka en symbolisk ersättning till DER SPIEGEL den dag förbundsrepubliken Tyskland definitivt förbjuder all export av vapen till Turkiet, upphäver alla förbudslagar mot kurdiska organisationer i Tyskland och börjar behandla kurderna i Turkiet på ett anständigt sätt.Sedan Kurdistans Sol nr 14 kom ut har Turkiet spärrat in två betydande personligheter för åsiktsbrott. Vi tänker på förre borgmästaren i Istanbul, Tayyip Erdogan, och människorättsorganisationen IHD:s ordförande Akin Birdal. Erdogan dömdes för att han reciterat en dikt av Mehmet Akif Ersoy, som också skrev den turkiska nationalsången. I dikten sägs bl.a. att de troende är våra soldater. Turkiets generaler får givetvis frossa när något sådant sägs. Akin Birdal fälldes i säkerhets- och appellationdomstolarna för att han talat för en fredlig lösning av konflikten mellan turkar och kurder. Då har Birdal uppmanat till hat mellan folkgrupper enligt den perversa paragraf 312 i den turkiska strafflagen. Enligt den officiella dogmen finns bara ett folk i Turkiet - det turkiska folket. Alla andra folk existerar inte, påstår lagen. Det värsta är emellertid att de dömda förlorar sina medborgerliga rättigheter för all framtid. De kan inte kandidera i val eller inneha något offentligt ämbete, inte heller någon förtroendepost i en organisation eller förening, Sådana besynnerliga lagar tillämpas idag i ett av Europarådets 41 medlemsländer, Turkiet, på tröskeln till det 21:a århundradet! Vi anser att Erdogan, Birdal, Ismail Besikçi och Esber Yagmurdereli omedelbart skall friges och att författningsdomstolen i Turkiet med dess nyutnämnde ordförande Ahmet Sezer bör upphäva denna eländiga och otidsenliga paragraf 312! Alla som har dömts enligt den bör också få full upprättelse, återfå sina medborgerliga rättigheter och ges ekonomisk gottgörelse.Det är tråkigt att behöva konstatera att centerpartiet förlorade ett av sina två mandat vid valet till Europaparlamentet den 13 juni och att det drabbade vår vän och medkämpe Hans Lindqvist. Om partiet nått upp till 7,2 - 7,3 % istället för de 6,0 % man nu erhöll, hade Lindqvist behållit sin plats. Hans Lindqvist är säkert den svenske politiker som stått i främsta linjen när det gällt att föra fram kraven på mänskliga rättigheter för kurderna. Han är en politiker som har lätt att tala och hans budskap är rakt och entydigt. Att han har många vänner och sympatisörer bland kurderna i Sverige är obestridligt. Vi vet att hans röst till försvar för oss kurder kommer att höras även i fortsättningen, om än i andra fora.Med glädje noterar vi att kurderna dock kommer att vara representerade i EU-parlamentet genom 22-åriga Feleknas Uca som stod på femte plats på partiet PDS lista i Tyskland. Uca är etnisk kurd och sade inför valet att hon kommer att bli det kurdiska folkets taleskvinna i EU-parlamentet. Vi gratulerar Feleknas Uca och önskar henne framgång i hennes viktiga arbete!Till sist önskar vi på redaktionen alla våra läsare en skön sommar! I höst är vi tillbaka med ett nytt nummer av Kurdistans Sol.

Redaktionen

Den första veckan i mars 1999 reste Markus Plüss från den schweiziska arbetshjälpsorganisationen (SAH) och Waltraud Weber, som är Amnesty International's koordinator för Turkiet, till Istanbul och senare till Diyarbakir för att avsluta ett projektarbete, men framförallt för att bedöma den allmänna situationen i Turkiet efter fängslandet av den kurdiske ledaren Abdullah Öcalan. Kurdistans Sol publicerar här deras intryck av resan till Turkiet och norra Kurdistan,I Istanbul är nerverna på helspännVid första påseende hade inte så mycket ändrats i Istanbul; tull - och passkontrollen avlöpte normalt. Men bara två dagar tidigare hade kontrollerna varit ytterst noggranna och ägde rum med ett stort uppbåd av säkerhetsstyrkor. När vi emellertid undersökte saken närmare, bekräftades den information som vi hade fått redan innan vi startade resan: Det pågår en arresteringsvåg i Turkiet som successivt har nått en omfattning som inte haft sin motsvarighet på flera år och som är större än när Öcalan greps i Rom i november 1998.Åsiktsterrorn sprids av regeringen och vidarebefordras av "boulevardtidningarna" och de stora TV-kanalerna som är bra på att utöva självcensur. Indirekt, men delvis också helt öppet, uppviglar dessa organ till protester och våld mot oppositionella, människorättsaktivister och kurder för att tysta den påstådda fienden eller rent av rensa bort denne. Sedan följer säkerhetsstyrkornas razzior som bara under de senaste dagarna resulterade i att 2000 personer arresterades i Istanbul. Man går mycket systematiskt till väga och det beror, enligt vad en representant från IHD berättade för oss, på att polisen har tillgång till namnlistor över "misstänkta" personer och organisationer. En person som själv upplevt det, berättade att cellerna i Istanbuls polisstationer är överfulla och att de anhållna måste sova , som vore de sardiner, direkt på golvet under absolut ohygieniska förhållanden.Det är ett tragiskt faktum, att dessa arresteringsvågor har som mål de demokratiska krafterna och tar sikte på envar som kämpar för en fredlig lösning av det kurdiska problemet. I en första fas stormade säkerhetsstyrkor nästan alla partikontor och lokaler som tillhör det legala, prokurdiska partiet HADEP, och grep alla personer som fanns där och tog i beslag utrustning och dokument. Staten arbetar enligt följande standardformel: I Turkiet finns inget "kurdproblem" utan bara ett "terroristproblem". Den som engagerar sig för att lösa kurdfrågan politiskt med demokratiska och fredliga metoder måste räkna med att bedömas efter samma mått - terroristmåttet. Alldeles bortsett från detta är det redan tillräckligt att använda orden kurd eller kurdisk eller Kurdistan i ett som myndigheterna anser "felaktigt" sammanhang för att anklagas för att vara "separatist" eller "hetsare mot folkgrupp" och straffas med många år i fängelse för dessa "brott" som fortfarande finns i den turkiska brottsbalken. Mot denna bakgrund förstår man varför blotta kravet på att Abdullah Öcalan får en just rättegång och att man avstår från att straffa honom med döden, vilket alla mänskliga rättighetsorganisationer och andra demokratiska krafter begär, är förenat med stora risker. Det kravet görs också gällande gentemot Turkiet av alla europeiska regeringar och av det schweiziska förbundsrådet och är självklart ett helt legitimt krav man kan ställa på en fungerande rättsstat.Vad man än anser om PKK:s politik och de gärningar som organisationen och dess ordförande, Abdullah Öcalan, anklagas för, råder full enighet på en punkt bland försvarare av mänskliga rättigheter: Rättegången mot Öcalan handlar om grundläggande principer för mänskliga rättigheter och rätten till försvar i domstol, som för närvarande utsätts för kränkningar i massiv skala.Det är därför lätt att förstå att nästan varenda advokat som arbetar inom fältet för mänskliga rättigheter har tillfrågats om han eller hon skulle vara beredd att engagera sig i försvaret av Öcalan. Att acceptera ett sådant mandat kräver mycket eftertanke, ty dessa personer vet vilken betydande risk de utsätter sig för. I praktiken hamnade dessa advokater genast sedan deras namn offentliggjorts i media under massiv press. Polisen har hittills förklarat att den inte är beredd att skydda advokaterna till liv och lem. Den aggressiva stämning som underblåses av media döljer helt den grundläggande rätten till försvar och lämnar advokaterna skyddslösa inför mobben. Ångest och bekymmer att råka ut för fanatiska, uppeggade medborgargarden breder ut sig. Eren Keskin, som är IHD:s ordförande i Istanbul, är en av Öcalans advokater. Hennes bild finns nästan varje dag i massmedierna tillsammans med ytterst nedsättande och sårande kommentarer ("Öcalans lilla fågel").Enstämmiga uttalanden från alla inblandade advokater säger att i fallet Öcalan har hittills inte en enda rättsprocedur utförts korrekt, från förhållandena i häktet till rätten att fritt välja advokat. Den processuella ordningen har satts ur kraft, och militären bestämmer själv vad som är rätt och vad som är ordning. Trots att den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg slagit fast att deltagandet av en militär som domare i de turkiska säkerhetsdomstolarna strider mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, kommer Öcalan att dömas av en sådan domstol.Förutom HADEP drabbades olika kurdiska föreningar och kulturinstitutioner av säkerhetsorganens razzior. Även i bostadsområden där de flesta av invånarna är kurder skedde razzior och tillslag av polisen. En representant för stiftelsen TOHAV sammanfattade händelserna på följande sätt: "Vi genomgår ett verkligt trauma. Hela strukturen håller på att rasa samman och det ser ut som om vi alla måste börja om igenfrån början". Både IHD och TOHAV har för länge sedan förlorat överblicken och kontrollen. De båda organisationerna är överbelastade av arbete och deras krafter är på upphällningen. Telefonerna ringer hela tiden och på basis av samtalen registrerar IHD uppgifter om personer som anhållits eller försvunnit, sammanställer dokumentation och erbjuder rättshjälp. Vad som väntar i framtiden framgick av en artikel i den turkiska tidningen "Radikal" av den 2 mars 1999. Föreningar, stiftelser, politiska organisationer och radio- och TV-stationer som kritiserar staten eller genomför aktioner, som bara med uppbådande av den mest livliga fantasiförmåga skulle kunna tolkas som stöd för Abdullah Öcalan, skall kontrolleras, hindras eller stängas. Det innebär att redan att föra fram krav på att Abdullah Öcalan ges en rättvis rättegång utgör tillräckliga skäl för stängning. Den fullständiga texten till en "förordning om undantagstillstånd" ligger färdig i den turkiske inrikesministerns kassaskåp och är i alla avseenden alarmerande.Mot slutet av veckan stormades på nytt i Istanbul olika "besvärande" tidningsredaktioner och radiostationer som sedan uppenbarligen stängdes. På tre advokatkontor som samarbetar med IHD trängde polis in våld och tog i beslag diverse dokument. Sedan mer än tre år har mödrar till försvunna söner, döttrar och äkta män varje lördag demonstrerat i Galatasaray i Istanbul och krävt besked av myndigheterna om vart dessa tagit vägen. Under många veckor har de envist demonstrerat med porträtt av sina kära och framförtsina krav, trots att polisen misshandlat och anhållit dem, men lördagen före vår ankomst ställde de in sin demonstration på grund av de enorma, allestädes närvarande polisstyrkorna. Flera dussin politiska fängar i Istanbul och Diyarbakir hungerstrejkar, en del fastar till döds, något som snart kan ge irreparabla kroppsliga skador.

I Diyarbakir är det svårt att andas

Till vår förvåning kunde vi resa in i Diyarbakir utan större problem trots den stora närvaron av poliser. Man berättade för oss att vi hörde till de första som överhuvudtaget fick komma in i staden. Journalister och representanter för utländska, icke-statliga organisationer brukade inte beviljas inresa.Däremot var det ingen överraskning att vi förföljdes av ett uppbåd av minst tio civilklädda poliser i två bilar och till fots. Varje steg vi tog bevakades och de släppte oss inte ur sikte. Personalen på hotell "Demir" hade fått förstärkning av fyra "nyanställda", som bara ägnade sin tid åt att bevaka oss på hotellet. Redan vid frukosten gjorde sig de civilklädda poliserna "hemmastadda", tog av sig kavajerna och lät oss demonstrativt se deras handfängsel.Samtal med advokat Muharrem Erbey, vice ordförande i TOHAV:s filial i DiyarbakirTOHAV:s kontor i Diyarbakir har bara funnits sedan ett par veckor. Det är dok av stor betydelse för regionen där undantagstillståndet är i kraft, särskilt eftersom alla IHD:s kontor har stängts av myndigheterna (specialguvernören för undantagstillståndsområdet)Sedan Abdullah Öcalan kidnappades har den lokala säkerhetstjänsten som normalt uppgår till 1000 personer utökats till 2500. I HADEP:s lokalavdelning har nästan alla medlemmar, styrelsen och ordföranden häktats sedan kontoren stormats och material beslagtagits. En av HADEP:s områdesledare uppmanades i ultimativa ordalag att dra sig tillbaka från sitt arbete. Inklusive demonstranter har 1000 personer gripits av polis under de senaste två veckorna. Trots sin ställning som advokat har han inga möjligheter att ta kontakt med de häktade, då myndigheterna vägrar tala om var de befinner sig.

Ett särskilt chockerande fall

Sju ungdomar från Kiziltepe i åldrarna 15 - 17 år, som var engagerade i HADEP:s ungdomssektion, greps i slutet av december 1998 och torterades på det mest avskyvärda sätt. Polisen ljög när man sade att de skulle förhöras med hjälp av lögndetektor och anbringade kontakter på deras fingertoppar, varefter man gav dem kraftiga elektriska stötar. De tilläts inte sova och man sprutade kallt vatten på dem. De hotades i närvaro av åklagare och polis med följande ord: "Om du inte berättar vad du vet, tar vi med dig tillbaka till tortyren". Den 10 mars börjar rättegången mot dem vid säkerhetsdomstolen. Med psykologiska påtryckningar uppmanades de ungdomliga offren att erkänna sig skyldiga, då de skulle komma i åtnjutande av ångerlagen. Det är lätt att inse att detta kan vara mycket ödesdigert; att erkänna sin "skuld", att tillstå att man handlat mot staten och det rådande systemet och att sedan ångra sig, det vill säga tvingas förråda sitt eget folk.

Barnen är:

Ferhat Akansert (?) Idris Aydin
Mustafa Kuzu Serdar Kalkan
Savas Günes Kasim Kalkan
Aslan Elin

I detta fall har tortyren varit så grov och så utstuderad att advokaterna hade svårt att uthärda att höra detaljerna. Turkiet har dock undertecknat FN:s barnkonvention den 8 maj 1995.Samtal med Sezgin Tanrikulu, president för människorättsstiftelsen TIHV - DiyarbakirSedan några månader bedriver TIHV ett rahabiliteringscentrum för tortyroffer i Diyarbakir. Av hundratals offer, däribland advokater, har bara ett fåtal besökt detta centrum. De flesta är rädda och vågar inte. Huset där TIHV:s lokaler är belägna står under bevakning; hittills har de dock förskonats från razzior av polisen. Han själv har tre åtal mot sig och lever under ständigt tryck. Atmosfären är mycket pressande och det är svårt att andas i Diyarbakir. Alla vill leva ett normalt liv i frihet och demokrati. Hittills har folket intagit en avvaktande attityd, men den kan snabbt slå om till en våg av protester och/eller våldsamheter. Igår (3/3) greps HADEP-ledaren Aksahin och advokaten Mehmet Bicen på nytt i samband med Öcalan-affären.Utländska och prokurdiska medier är förbjudna här; det finns överhuvudtaget inga medier som har något viktigt att berätta. Innehållet i den lokala pressen består av en blandning av lögner och halvsanningar. På alla redaktioner sitter militärer och censurerar rigoröst allt som misshagar dem. Det är svårt för befolkningen här att få korrekt information och utan den kurdiska MED-TV kanalen skulle den turkiska regeringspropagandan dominera totalt. Därför är MED-TV av utomordentlig betydelse.

Samtal med en läkare vid TIHV i Diyarbakir

Vid TIHV:s rehabiliteringscentrum arbetar två läkare deltid. Det finns också en socialarbetare (som även är jurist) och en sekreterare. Först talar socialarbetaren med patienten. Sedan följer samtal med en av läkarna om behandlingsprogrammet. Ofta sker remisser till någon av de psykiatriker som har förklarat sig beredda att samarbeta med TIHV. Man samarbetar också med en lokal poliklinik och med ortopeder. För en kort tid sedan ordnades en operation för en kvinna där torterarna hade fimpat cigarretter i hennes ansikte för att de alltid skulle kunna känna igen henne i framtiden! Det finns däremot inga psykologer i Diyarbakir.Vi kunde också själva konstatera att efter klockan åtta på kvällen ligger gatorna öde. Armén och polisen kontrollerar staden. Åsiktsterrorn och massarresteringarna skapar ett klimat av rädsla och resignation.Barnadödligheten är mycket hög. Infrastrukturen har delvis redan brutit samman och hälsovården är i motsvarande grad katastrofal. På grund av trångboddheten och bostadsbristen (flera familjer delar ett rum) sprids infektionssjukdomar snabbt. Barnen drabbas särskilt. På detta område måste absolut något göras och det snabbt!
St. Gallen / Ramsen 8 mars 1999
Waltraud Weber Markus Plüss
Översättning från tyska: Eric Sundelius

Republiken Turkiet styrs av Nationella Säkerhetsrådet, domineras av den mäktiga militären och grundades på idén om en enhetsstat; ett folks stat - det turkiska folkets. Turkiets författning och strafflag förstärker genom lag en nolltolerans för mångfald. Inom ramen för denna politiska struktur går det inte att tillämpa etnisk jämlikhet eller att åstadkomma sann respekt för demokrati. Regimens ultranationalistiska och militaristiska strategi utgör det grundläggande hindret mot varje fredlig lösning för den kurdiska befolkningen. Idag är den även ett hinder mot en rättvis rättegång i det politiska fallet med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan.Turkiet har, under hela dess 75-åriga historia, förlitat sig på militär styrka och "undantagslagstiftning" utan internationell tillämpning för att undertrycka yttrandefriheten och vägra kurderna i Turkiet att göra sig hörda. All diskussion om den "kurdiska frågan" likställs enligt lagen med "separatism" eller "terrorism". Därför hotar det olagliga bortförandet av Abdullah Öcalan från Kenya till Turkiet den 15 februari 1999 att sluta med en total travesti på rättvisa i lagens namn. Det går inte att uttala en enda mening till kurdernas eller deras ledares försvar utan att anklagas för "separatism" eller "terrorism". Det är alltså inte märkligt att statsåklagaren anklagar herr Öcalan för landsförräderi den 23 februari 1999 och kräver dödsstraff. Men hur skall någonsin rättvisa kunna skipas under sådana omständigheter?Man struntade i att utnyttja det historiska tillfälle som gavs att debattera den kurdiska frågan i ett internationellt forum när herr Öcalan tvingades lämna Italien den 16 januari 1999, innan ett formellt beslut fattades angående hans ansökan om asyl. Det faktum att han tillfångatogs en månad senare och att denna händelse fick till följd att den kurdiska nationen öppet förödmjukades av turkiska media, kräver nu det internationella samfundets fokusering på och engagemang för de verkliga tvistefrågorna.Inför det nya årtusendet har kurderna i Turkiet inte kommit ett dugg närmare ett legalt erkännande av deras identitet, kultur, traditioner och önskningar. Abdullah Öcalan har gjorts till syndabock för 75 år av kurdisk kamp mot turkisk förföljelse och militärt förtryck, och hatets flammor har underblåsts av statens uppviglande, rasistiska retorik.Att den ena parten i krigets Turkiet - den kurdiska parten - ställs till svars i en skådeprocess kommer varken att hejda eller lösa den djupare konflikten. Ropen om blodshämnd mot Öcalan kommer i praktiken bara att trappa upp våldet och fördjupa misstron mellan vanliga turkar och kurder.

Vi kräver:

* att Öcalan omedelbart friges i beaktande av att han olagligt rövades bort.
* en fullständig och detaljerad, officiell undersökning av händelserna i samband med att Öcalan greps i Kenya
* att Öcalans advokater och ett internationellt läkarteam genast bereds tillfälle att träffa honom
* att herr Öcalan får en juste rättegång som stämmer överens med internationella, legala normer och förpliktelser om mänskliga rättigheter
* att internationella observatörer tillåts övervaka varje rättegång
* att Turkiet avskaffar dödsstraffet och avlägsnar detta hot mot Öcalan
* att Europa står fast vid och tillämpar sina egna immigrations- och asyllagar och behandlar Öcalans ansökan om politisk asyl som varje annan ansökan
* att du stödjer kravet på att sammankalla en internationell konferens för att finna en lösning på den kurdiska frågan och att börja förhandla
Initiativtagare till detta upprop är:
Lord Avebury, House of Lords
Harold Pinter, författare
Noam Chomsky, professor
Arthur Miller, författare

DRÅP I TJÄNSTEN?

Dödsskotten på det israeliska konsulatet i Berlin föll inte bara av nödvärn. Videoupptagningar och vittnesmål visar att mer än ett dussin kurdiska demonstranter sköts i ryggen; tre av dem dog framför dörren.

Frikännandet vänner emellan dröjde inte länge. Redan två dagar efter att fyra kurder sköts till döds och tolv sårades på det israeliska generalkonsulatet, begärde den tyske utrikesministern ordet. Joschka Fischer meddelade genom sin talesman absolution för vad som gjorts mot ockupanterna som protesterat mot bortförandet av deras partiledare Abdullah Öcalan: "Det finns inga skäl att anklaga de israeliska säkerhetsmännen".Då var de båda dråparna redan utflugna - den överallt i världen gällande immuniteten för diplomater och utländsk personal på beskickningar och konsulat hade skyddat dem mot alltför envisa frågor.De tyska myndigheterna vinnlade sig redan från början om att mörklägga affären. Berlins delstatspolitiker, polisen och den delstatliga kriminalpolisen anslöt sig snällt till den politiskt förutbestämda uppfattningen: De tungt beväpnade kurderna som stormat generalkonsulatet kunde bara stoppas genom vapeninsats.Alla visste bättre bara timmar efter skottlossningen i Berlin-Grunewald - eller skulle utan större anstängningar ha vetat det om de hade velat.Publiceringen av hittills hemlighållet bevismaterial visar klart: De flesta kurder sköts eller skottskadades inte alls i samband med stormningen av konsulatet. De sköts på konsulatets utomhustrappa av en Rambo-agerande israelisk säkerhetsvakt - de flesta träffades bakifrån av kulorna.De ursinniga angreppen gick för långt tyckte till och med den andre säkerhetsmannen. Enligt förhörsprotokollet hade han uppmanat sin kollega "att inte skjuta".Händelseförloppet har dokumenterats i fyra videoinspelningar - två gjordes av kameramännen vid 12:e och 14:e insatsstyrkorna, en av spårsäkringsexperten vid kriminalpolisen och en av en person som bor i närheten. Tillsammans med vittnesförhör med över 100 poliser, sjukvårdare, kurdiska demonstranter, anställda vid israeliska konsulatet, säkerhetsvakter och teknisk polispersonal hur det blivit möjligt att i detalj rekonstruera händelserna den 17 februari - små luckor kvarstår, men den bild som framträder är helt annorlunda den officiella versionen.Israelerna har hittills hela tiden hävdat, att " bara ett skott avlossades inifrån konsulatet ut mot gatan - i varningssyfte". De resterande 16 skotten avfyrades bara "i omedelbar fara, i självförsvar" - och det skedde inne i konsulatet.Men denna framställning stämmer uppenbart inte - och det ställer till problem för förbundsregeringen. Givetvis inskränker reglerna om immunitet regeringens handlingsutrymme. Men en regering som redan stakat ut en suverän roll i Europa och i Nato, kan knappast idka diplomatiskt finlir när, på deras mark, människor skjuts till döds bakifrån. I utrikesministeriet anses utvecklingen som "ytterst känslig" och den "kan bli en belastning genom andra faktorer".Vad som döljer sig bakom denna snåriga formulering brukar de som kritiserar de tysk-israeliska förbindelserna kalla för "filosemitism". Historien tillåter inte att ättlingarna till nazismens offer när som helst görs till gärningsmän. Och om en diplomat i Bonn tror att "de särskilt betydelsefulla förbindelserna mellan de två staterna gör varje åklagare och varje polis ytterst försiktig innan han säger eller gör något", då är det lätt att önska att saken om möjligt skulle kunna tystas ned.Därtill är dock anklagelserna alltför allvarliga. Det råder inget tvivel om att ett hotscenario fanns, åtminstone i början av ockupationen. Kurderna var beväpnade med tillhyggen, som de använde att brutalt misshandla poliserna med och trängde med våld in i byggnaden.När den förste kameramannen kopplar på sin video kl. 13.44 har dock läget utanför lugnat sig betydligt. Dörren till konsulatet är åter stängd. Inifrån byggnaden kan man ännu tydligt höra åtta dova skott. Under tiden står c:a 20 kurder kvar på den översta trappavsatsen. Det görs inga försök att tränga in i byggnaden; de flesta av kurderna står med ryggen vänd mot den och bara en av dem viftar med en träpåk.Plötsligt öppnar sig dörren, i snabb följd faller sju skott och därefter ytterligare tre. Kurderna flyr i panik ner i trädgården och de som träffats rullar nedför trappan.Chefen för 23:e insatskommandot betraktar scenen från trädgårdsgrinden. Han säger senare, att han såg de två säkerhetsvakterna i dörröppningen, den ene stående och den andre knästående. "Jag kunde se, att den som stod upp tryckte ut magasinet utan att sänka armen och laddade med ett nytt magasin. Han sköt så snabbt med det omladdade vapnet att man nästan kan beskriva det som automateld." Sedan har skytten stoppat ned vapnet i byxlinningen och vinkat till sig poliser, Fram tills nu lät man allmänheten tro att bara en kurd sårades dödligt utanför konsulatet - den 24-årige Ahmet Acar. De tre andra skulle ha skjutits till döds inne i konsulatet. I bevismaterialet finns en helt annan bild; inne i konsulatet dog bara Mustafa Kurt, 29; två andra dog i kulregnet framför dörren.De poliser som kommer fram ser en man och en kvinna ligga "på översta trappavsatsen, direkt framför dörren". Som spårsäkringen visar, finns inga fler personer kvar där de sköts ned. Förklaringen ges av en cheferna för en av de särskilda insatsstyrkorna: För att inte provocera de nu retirerande kurderna har han låtit "flytta kropparna från det omedelbara trappområdet, sedan jag konstaterat att de är döda". Kvinnan förs till souterrängvåningen och mannen läggs bakom dörren till konsulatet.Sema Alp, 18, dog av skott i bakhuvudet och i ryggen. Sinan Karakus blev dödligt träffad av en rikoschett. Läkarna diagnosticerar iögonenfallande ofta: "Kulan gick in i ryggen".Spårsäkringsexperterna trodde inte längre på en nödvärnssituation. I undersökningsprotokollet noterade de under rubriken brott - "misstanke om dråp", under rubriken misstänkta förövare - "två israeliska säkerhetsvakter".När de båda vakterna, anställda vid den israeliska hemliga säkerhetstjänsten Shabak som livvakter, skall kallas till förhör morgonen efter blodbadet, börjar först ett köpslående om juridiska och diplomatiska finesser. Vicekonsul Rogel Rachmann och t.f. juridiske rådgivaren vid utrikesministeriet i Jerusalem, Ehud Keinan, står fast vid att vakterna inte får förhöras som anklagade då de har diplomatstatus. Vidare säger de, att "skottlossningen har ägt rum inom ramen för den konsulära verksamheten".Bara en tjänsteman vid konsulatet skulle få tolka. Även israelernas namn och övriga personuppgifter hålls hemliga. De identifieras genom numren på deras diplomatpass 036535 och 032972. I förhörsprotokollen kallas de "nummer 1" och "nummer 2". Nummer 1 har arbetat i Berlin sedan augusti 1997, medan nummer 2 bara vistats i staden i två veckor och tycks vara en impulsiv typ. Nummer 1 sägs ha skjutit ett varningsskott "i taket på vestibulen" och sedan har hans kollega dykt upp och "med sitt vapen skjutit utåt".
Därmed motbevisades redan en dag efter dödsskotten det israeliska utrikesministeriets påståenden - av dess eget folk.När den allmänne åklagaren Hansjürgen Karge den 4 mars rapporterade till delstatsparlamentets juridiska utskott höll han tyst om israelernas erkännande och talade bara om "en skillnad i vittnesmålen mellan de israeliska säkerhetsmännen och många tyska poliser". Så uppstod myten om att israelerna hade gett en helt annan version än poliserna.Man teg om att det faktum att tre kurder sköts utanför konsulatets dörr. Åklagaren Karge talade hellre allmänt om att det inte var "någon klassisk nödvärnssituation" när någon faktiskt skjuts till döds bakifrån.Åklagarna undersöker fortfarande fallet, men förfarandet enligt det relevanta kapitlet i straffprocesslagen är inte tillämpligt.. De israeliska vakterna har rest hem och deras immunitet är ett straaffrättsligt hinder mot att fullfölja talan mot dem. De kan inte ställas inför rätta. Men immuniteten tar slut i samband med utresan. Om ingen konkret anklagelse riktas mot de båda israelerna kan dessa återvända till Tyskland utan risk. Vore det däremot fråga om dråp i tjänsten skulle det se annorlunda ut.Frågan om hur man skall reagera på skottlossningen på Schinkelgatan i Berlin blir då snarare föremål för politiska beslut än för juridiska. Det finns få historiska paralleller. En anställd vid den libyska ambassaden i London sköt från ett fönster i ambassaden mot demonstranter och dödade en kvinnlig polis 1984. Ett specialkommando belägrade ambassaden under elva dygn. Sedan fick 30 libyer resa ut från Storbritannien utan att kraven på att gärningsmannen lämnades ut uppfylldes. Britterna bröt sedan sina diplomatiska förbindelser med Libyen.Den juridiska slutrapporten skall presenteras för utrikesministeriet i sommar. Joschka Fischer måste då besluta sig för om man skall avge en protestnot till Israel. Det är inte alls säkert för i Israel tycker man att männen från Shabak är hjältar. När kabinettet sammanträdde fyra dagar efter skottdramat, uttalade den israeliska regeringen "sin uppskattning av och sina lovord för det sätt som konsulatets säkerhetsvakter hade reagerat på händelsen". De antiterrorspecialister som Israel sänder utomlands är tränade att hindra tagande av gisslan genom att använda våld. "De skjuter för att överleva", förklarar man på det israeliska utrikesministeriet.Konsuln i Berlin, Miryam Shomron, skickades till Finland sedan hon först talat om "mord". Och fortfarande säger Israels ambassadör i Bonn: "Det var nödvärn". Enligt Avi Primor hade inga skott avlossats utanför konsulatet.Ingen annan tror längre på det. I åtalet mot kurderna för att ha grovt kränkt ett annat lands territorium sägs det: "Säkerhetsmännen vid konsulatet hade avlossat skott mot de personer som uppehöll sig på trappan direkt utanför dörren till byggnaden". En undersökningskommission i delstatsparlamentet skall nu ta reda på varför det israeliska konsulatet var så dåligt skyddat av den tyska polisen, att kurdiska demonstranter lyckades tränga in på konsulatets område. Frågan om den tämligen trögtänkta säkerhetsorganisationen i Berlin under ledning av polischef Hagen Saberschinsky och inrikessenator Eckart Wertebach överhuvudtaget äger förmåga att från och med i sommar skydda regeringen och de utländska beskickningarna, kommer säkert att bli ett stående tema i valet i oktober. Man letar efter skyldiga både i Berlin och i Bonn.Säkerhetsexperterna i Israel var enhälliga: "Vårt folk har uppträtt helt rätt, men tyskarna har misslyckats - har de inte lärt något av olympiamassakern i München ?" Men politikerna i Israel aktar sig för att komma med öppen kritik.Båda parter har intresse av att politiskt skyla över hela affären. Det verkar som om det föreligger en tyst överenskommelse - du borstar min rygg, så borstar jag din.

"HAN SKJUTER - UTÅT"

Protokollet över dödsskotten, dokumenterat genom videofilmer, vittnesmål, obduktionsprotokoll och teknisk bevisning Kl.13.35

Den israeliske säkerhetsmannen med passnummer 032972 gör sin vanliga runda omkring det israeliska generalkonsulatet. Han konstaterar: "Allt är lugnt".Vakten drar sig tillsammans med sin kollega tillbaka till byggnadens "säkerhetsområde" som är beläget en halvtrappa upp. Michael Meissner, som är "objektsskyddare" och anställd vid polisen, rapporterar över kommunikationsradion: "Kurderna är där". Israelerna utlöser det interna larmet.Kl.13,39 Fyra kurder lyckas klättra över staketet. Från alla håll kommer demonstranter som en "myrstack". (Meissner) Kl. 13.40 Flera dussin poliser från 23:e insatsstyrkan som brådskande kommenderats till platsen går i ställning mot kurderna. Deras motståndare är beväpnade med bräder. Poliser anmäler till sambandscentralen att kurderna har "äste" (trädgrenar) i händerna. Det uppfattas felaktigt i polisradion som om de hade "äxte" (yxor).Runt 20 kurder stormar uppför trappan. Ett fönster krossas. Poliser rusar efter. Ett polisbefäl ryter åt kurderna att de genast skall lämna trappan. Det besvaras med glåpord och brutala slag. Några polishjälmar blir buckliga.Vakten med passnummer 032972 följer kurdernas aktiviteter inifrån konsulatet via en övervakningskamera som finns på ytterväggen. Men monitorn visar inte att några kurder försöker ta sig in i konsulatet. Tre demonstranter sparkar på dörren. En regel av järn som skall säkra dörren inifrån lossnar då tillsammans med sitt fäste i väggen. Dörren bryts upp. Omkring tio kurder tränger in i huset - utan motvärn når några av dem konferensrummet på andra våningen där en anställd uppehåller sig.En säkerhetsvakt tar upp förföljandet med ett skjutvapen i handen. När han kommer upp till andra våningen skriker kurderna åt honom och han gör helt om. Ockupanterna barrikaderar då dörren till andra våningen. Kl. 13.43 Den andra vakten rusar fram till entrédörren och upprört talar mannen i den ljusa kavajen med kurderna i dörröppningen. Flera kurder strömmar förbi honom in i huset.De första skotten faller. Polisöverkommissarie Olof Hansen, chef för 23:e insatsstyrkan, står nära trappan och ser hur den israeliske vakten "öppnar eld mot gruppen av människor på trappan". Också polisintendent Ingo Wachsmuth identifierar omedelbart den nervöse israelen i folkmängden på trappan. Vakten är bättre klädd än kurderna. Och han siktar noga. Kort därefter förs en kurd bort av landsmän i riktning mot Bismarck-platsen. Hans byxor är genomdränkta av blod i höjd med låren. Dörren till konsulatet går åter i lås.Kl. 13.44 Den 12:e insatsstyrkan kommer fram till konsulaten. En polis börjar filma med videokamera. De första bilderna visar c:a 20 kurder på trappan. De flesta av dem står vända med ansiktet mot poliserna. Bara en av demonstranterna är beväpnad med en trädgren.Kl 13,46 Poliserna bevakar konsulatets baksida, andra står på gatan vid staketet. En tjänsteman sysslar med huvudingångens låsanordning. En kameraman filmar en stor blodfläck i snön Den kommer antagligen från kurden som sårades i låret. "Här är det säkrast att hålla ryggen fri", manar videofilmaren sina kolleger.Inne i generalkonsulatet avlossas flera skott; först fyra och efter en kortare paus ytterligare fyra.Israelerna söker efter kurder i konsulatet. En vakt förföljer en av demonstranterna som flyr uppför trapporna. På trappavsatsen mellan första och andra våningarna vänder sig kurden om, hoppar på säkerhetsvakten och försöker ta vapnet ifrån honom. Det uppstår ett handgemäng som varar en stund och där vapnet flera gånger pekar mot israelen. "Skjut, skjut!", ropar vakten till en kollega som skyndat förbi. Denne närmar sig kämparna och sätter sitt vapen mot kurdens höft bakifrån och trycker av. Kurden Mustafa Kurt, 29, faller ihop och dör.Senare för tyska säkerhetsmän undan liket till souterrängvåningen "för att undvika en konfrontation med de kurder som befinner sig i huset".Utanför konsulatet springer upprörda poliser fram och tillbaka och några tar skydd. Det är bara Hansen och tre av hans kolleger som finns alldeles vid trappan. De israeliska säkerhetsmännen öppnar med hjälp av den elektriska dörröppnaren porten till fastighetens huvudingång för att ge poliserna tillträde.Men polisstyrkan blir kvar framför porten och befälen följer händelseutvecklingen på säkert avstånd. Insatsstyrkorna som bevakat husets baksida har ängsligt lämnat området sedan skottlossningen började. Gruppen av kurder står däremot ännu kvar obeslutsamma på trappan. De flesta tittar ut mot gatan.Kl. 13.47 Polisen Meissner patrullerar på trottoaren framför staketet. Han ser hur dörren åter öppnas. "Den slits upp med ett ryck inifrån". (Hansen)På tröskeln uppenbarar sig än en gång vakten i ljus kavaj och slips - den här gången i sällskap med sin kollega som är klädd i mörkblått.Den förste vakten skriker åt kurderna som står alldeles framför honom. Sedan drar han fram sin pistol och "greppar den med båda händerna". Säkerhetsmannen med diplomatpass nummer 032972 uppmanar sin kollega "att inte skjuta". Kurderna ropar också: "Skjut inte!" För sent. Sju knallar hörs, sedan tre till.Ulrich Fuhrmann, anställd vid den intilliggande federala miljöbyrån, följer från sin arbetsplats den dramatiska händelseutvecklingen. Han ser mannen med den utsträckta armen som pekar lutande nedåt, han hör ekot av skotten som frigörs av vindfånget."Han skjuter - utåt", ropar filmaren i sin mikrofon. Polisbefälet Alfons Worlitz är redan mitt i huvudingången, då han ser att "dörren till konsulatet öppnas inifrån", han ser de båda säkerhetsmännen, som är "beväpnade med handeldvapen". De intar skjutställning och riktar vapnen mot kurderna framför dem. Ingen märker något varningsskott. Israelerna riktar genast vapnen "mot kurderna på trappavsatsen". (Worlitz)Polisbefälet Hansen står alldeles nära trappavsatsen. Han ser hur den stående mannen, utan att sänka skjutarmen, skjuter magasinet till sitt vapen tomt och genast laddar om med ett nytt magasin - "professionellt, enligt läroboken".Kaos råder nu på trappan. Kurderna rusar och snubblar nedför trappan. De söker skydd mellan husväggen och staketet. De flyr ut i trädgården. De flesta är skottskadade. Några av dem släpar sig bort på alla fyra..Ahmet Acar har träffats i bäckenet och i vänstra armen. Han försöker dock krypa under staketet där en polis tar hand om honom. Acar förs till Virchow-sjukhuset men dör av inre blödningar trots att han omedelbart opereras. Ulrich Fuhrmann ser hur kurderna retirerar i panik. Han observerar att några av dem ligger kvar på trappan.Sinan Karakus har träffats av kulor i bakhuvudet och underbenet. Han ligger död direkt på tröskeln, Polisen anser att det är "osannolikt" att han rört sig sedan skotten träffade.Sema Alp sköts till döds bakifån. Tre kulor genomborrade den finlemmade flickan. En gick in i ryggen, en i bakhuvudet och en i handen. Hon ligger framstupa med ansiktet åt sidan.Kl. 1348 Den israeliske vakten larmar polisen om ett gisslantagande på andra våningen och begär hjälp. Insatsledaren beordrar per radio att ett specialinsatskommando sätts in. En polis antänder en tårgaspatron nära gruppen av sårade kurder i trädgården.Kl. 13.49 Poliserna retirerar brådstörtat. "De skall ut. Jag vill ha ut alla", ropar en insatsledare.Kl. 13.51 De skadade kurderna lämnar konsulatsområdet. Många är helt nedblodade, några vacklar omtöcknade på den snöklädda marken, andra måste släpas bort. "Alla måste gripas", ropar polisbefäl.Kl. 13.52 Den första ambulansen anländer.Kl. 14.03 Gatan ser ut som ett slagfält. Mellan kurder som ges första hjälpen av sjukvårdare, poliser och kamrater, ligger fängslade demonstranter i snön. Kurderna i konsulatets konferensrum visar sig i fönstret. De lovar att inget kommer att hända med den anställda vid konsulatet som finns inlåst tillsammans med dem. Dörren till andra våningen öppnas snart. En kort stund senare är kvinnan fri, medan ockupanterna förs bort.

Översättning: Eric Sundelius

DEN KURDISKA TV-KANALEN MED - TV HAR GENOM ETT ADMINISTRATIVT BESLUT AV INDEPENDENT TELEVISION COMMISSION (ITC) I STORBRITANNIEN FRÅNTAGITS SÄNDNINGSRÄTTEN UNDER EN PERIOD AV 21 DAGAR, RÄKNAT FRÅN DEN 23 MARS KL. 19.30. DET ÄR FORTFARANDE OKLART OM SÄNDNINGARNA DÄREFTER ÅTER KAN BÖRJA.

Vi anser att detta beslut är ett fundamentalt ingrepp mot yttrande- och åsiktsfriheten och därmed också ett angrepp mot alla de människor som ser på MED - TV. Ingen har rätt att undertrycka eller censurera information, yttranden eller åsikter, oavsett motiv. Ingen har någon som helst rätt att döma människor till tystnad. MED-TV tillhör hela det kurdiska folket som kämpar för att försvara sin kulturella, etniska och politiska identitet.Oavsett vilka motiv som än förs fram för att försöka legitimera detta svekfulla beslut, råder det inget tvivel om att det är ett resultat av ett politiskt ställningstagande. Försöket att tysta MED-TV är en klumpig manöver att utplåna existensen av den "kurdiska frågan" ur den allmänna opinionens medvetande. Man har rätt att förvänta sig av Europas folk och media att de kraftfullt försvarar Pressfriheten, Informationsfriheten och Rätten till Fri Åsiktsbildning mot varje begränsning eller försök till begränsning. Om Europas folk och media vill leva upp till sina så ofta deklarerade ideal begär vi ett samfällt och energiskt handlande av dem; att de protesterar mot och fördömer det orättfärdiga administrativa beslutet ang. MED-TV som fattats av Independent Television Commission i Storbritannien.För vårt humanitära arbete innebär sändningsförbudet en inskränkning av våra informationskällor. För oss är det viktigt att kunna utnyttja alla relevanta källor.

Den turkiska armén använder kemiska vapen mot kurdisk gerilla

20 gerillasoldater i Kurdistans Nationella Befrielsearmé (ARGK) dödades när enheter av Turkiets armé avfyrade raketer med stridsspetsar fyllda med giftgas.Det skedde den 11 maj 1999 vid strider nära byn Balikaya i kommunen Silopi i Sirnakprovinsen. Byn ligger vid gränsen mellan Irak och Turkiet. Delar av stridsspetsarna och de dödade gerillasoldaternas kroppar kunde säkras av gerillan och står till förfogande för undersökningar.Det är inte första gången som den turkiska armén sätter in giftgas i kampen mot den kurdiska gerillan. Senast inträffade det den 6 - 7 oktober 1998 vid Tepesor i Mazgirt i Dersimprovinsen. I hårda strider mot ARGK-gerillan led den turkiska armén svåra förluster och bombade därför gerillans ställningar med giftgas från flygplan. Tre gerillasoldater dödades.Användningen av kemisk vapen har många gånger fördömts i resolutioner av FN:s generalförsamling. Dessa vapen förbjöds redan i Genéve-protokollen år 1925 som ratificerades av Turkiet 1929. En konvention mot kemiska vapen antogs i Genève 1972.Vi kräver att behöriga internationella organ, främst Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset, agerar enligt de regler som föreskrivs i konventionerna om förbud mot användningen av kemiska vapen och andra internationella avtal för att vidmakthålla giltigheten och respekten för folkrätten och krigslagarna.
19 maj 1999
Kurdiska Röda Halvmånen

KRH skriver till statsministern...
Statsminister Göran Persson
Statsrådsberedningen
103 33 Stockholm

Ers excellens,

Sedan den 15 februari 1999 befinner sig den kurdiske frihetskämpen Abdullah Öcalan i den turkiska statens våld. Vi hyser stor oro för hans liv och för miljoner andra kurders liv och vänder oss därför till Ers Excellens med begäran om att Ni måtte göra Er röst hörd i det internationella samfundet för att utverka en rättvis behandling av Herr Öcalan och för att uppnå en framtid i fred och frihet för det kurdiska folket.
Vår organisation, "KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN", är en av politiska partier oavhängig förening som ansluter sig till Internationella Röda Korsets principer och arbetar för att ge praktisk hjälp åt det kurdiska folket, som hotas av fördrivning, hunger, tortyr och död. Detta sker särskilt genom uppbyggandet av sjukhus och ambulerande medicinsk vård i Kurdistan, genom att inrätta skolor och genom omvårdnad av föräldralösa barn (som förlorat en eller båda föräldrarna i kriget), fångar, i kriget våldtagna kurdiska kvinnor och lägerflyktingar.
Sedan flera hundra år har det kurdiska folket systematiskt utsatts för en fördrivnings- och förintelsepolitik i det område som idag omfattar Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Under 75 år har det kurdiska folket i Turkiet fått utstå alla former av kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Den turkiska staten har framförallt förnekat den kurdiska identiteten, förbjudit det kurdiska språket och kulturen, tillämpat en byförstörelsens och den brända jordens politik och verkställt massfördrivning och deportationer av kurder, angripit och/eller förbjudit alla hittills bildade kurdiska, politiska partier och media, utfört alla former av diskriminering, förödmjukelse och tortyr och massarresterat och mördat kurdiska politiker och oliktänkande.
Hittills har visserligen inte det kurdiska folkets frihetsvilja kunnat knäckas och inbördeskriget som rasar sedan 1984 under ledning av Abdullah Öcalan har inte vunnits av Turkiets militära styrkor, trots massiva vapenleveranser av Turkiets NATO-allierade. PKK:s anbud om förhandlingar har om och om igen ignorerats eller tillbakavisats, något som bara tillåter en enda slutsats: Det kurdiska folket skall förintas i kriget. Denna politik har inte mött några invändningar, varken av NATO-staterna eller av FN. I strid mot gällande folkrätt förvägras 40 miljoner kurder med våld att leva i frihet i Kurdistan, som de bebott sedan flera tusen år.
Under de senaste veckorna framträder ytterligare en tragisk utveckling för det kurdiska folkets livsmöjligheter. Sedan Herr Öcalan fördes bort från Kenya av den turkiska säkerhetstjänsten, med benägen medverkan av Israels och USA:s säkerhetstjänster, som är ett klart brott mot mänskliga rättsnormer, har tillkännagivanden av den turkiska regeringen, enkannerligen premiärminister Bülent Ecevit, gjort att vi fruktar det värsta.
Herr Öcalan finns nu på fängelseön Imrali utan alla möjligheter till ett korrekt juridiskt försvar. Turkiska advokater, som var beredda att försvara honom, har hotats och arresterats. På ett föraktfullt och förödmjukande sätt visades herr Öcalan upp i den turkiska televisionen. Det framgick med all önskvärd tydlighet att han utsatts för fysisk och medicinsk tortyr. Den rättsprocess som inleddes den 24 mars 1999 i säkerhetsdomstolen, som genom sin sammansättning med en militär domare är en parodi på all form av oberoende rättsskipning, gör att man inte kan vänta sig något annat än en dom för högförräderi och utdömande av dödsstraff.En sådan av den turkiska staten arrangerad dom vore liktydig med ett dödsstraff för hela det kurdiska folket. Endast gemensamma ansträngningar av världssamfundet kan förhindra detta.

Därför ber vi att Ers Excellens måtte stämma in i och stödja våra krav;

* att Abdullah Öcalans liv skyddas genom att en oavhängig kommission av läkare och advokater får möjlighet att kontinuerligt besöka honom i fängelset Imrali
* att Abdullah Öcalan tillåts resa till ett land som han själv fritt väljer och att den av FN år 1998 beslutade Internationella Domstolen tillsätts, som bör vara den enda rättsinstans som är behörig att åtala och döma eller frikänna herr Öcalan
* att en sanningskommission upprättas vars uppgift är att undersöka de brott mot mänskliga rättigheter som utförts av den turkiska staten i det inbördeskrig som pågått sedan 1984
* att en FN-resolution antas som fördömer de människorättsbrott som begåtts av den turkiska staten
* att det kurdiska folkets rätt till självbestämmande erkänns
* att en internationell konferens kallas samman med deltagande av alla demokratiska krafter i Kurdistan för att få till stånd en fredlig lösning av den kurdiska frågan
Endast på detta sätt kan en varaktig fred säkras för alla människor i regionen och en upptrappning av konflikten förhindras.Vi hoppas att Ers Excellens måtte stödja vår begäran om befrielse för det kurdiska folket och använda sitt inflytande i denna angelägenhet och framför till Ers excellens vår utmärkta högaktning.

Aziz Dogan
ordförande i Kurdiska Röda Halvmånen genom Mehmet Üzel ordförande i Kurdiska Röda Halvmånen i Sverige

DEN TYSTA NÖDEN I SYDÖSTRA TURKIET

Kristiina Koivunen

Samtidigt som flyktingarna i till exempel Bosnien och Kosovo har fått stöd från Förenta Nationerna och NATO, har tre miljoner kurdiska flyktingar i Turkiet lämnats totalt ensamma.När NATO började bomba Serbien i april 1999, följde de europeiska massmedierna kriget och situationen i Kosovo i extra nyhetssändningar, där man ofta sade att det var omöjligt att få objektiv information från Jugoslavien, eftersom de utländska journalisterna inte fick tillåtelse att observera situationen där. När Abdullah Öcalan arresterades i februari 1999 fick inte utländska journalister tillstånd att åka till turkiska delen av Kurdistan, och deras resor dit har begränsats redan tidigare, men det har inte kritiserats i västerländska massmedia.Även i Finland har Röda Korset samlat pengar till Kosovo- flyktingar i en extra insamling - men medlemsorganisationerna av Röda Korset i olika länder har inte kritiserat att Turkiets Röda Halvmåne hindrar att kurder, som har flytt från sina nedbrända byar, skulle få humanitärt stöd från utlandet. Officiellt är de inte ens flyktingar (refugees), utan personer i intern exil (internally displaced people).

Turkiet hindrar utländskt stöd

Jag menar inte, att Kosovoalbanerna inte skulle behöva all hjälp som är möjlig att leverera till dem. Men jag förstår inte, varför världen låter kurdiska barn dö, samtidigt som den gör så gott den kan för att hjälpa barnen i Kosovo. De flesta av offren i det osynliga kriget i Turkiet är barn. Hälsosituationen i sydöstra Turkiet är för närvarande lika usel som i de fattigaste länderna i Afrika, utan att någon myndighet eller organisation - inte ens kurdiska organisationer - har gjort något särskilt åt saken.Det är omöjligt att få tillförlitliga, exakta siffror om hur flykten av tre miljoner människor från sina byar till städernas slumomräden har påverkat människornas hälsa. Turkiet har i praktiken slutat föra befolkningsstatistik i undantagstillståndsomrädet på 1990-talet. Turkiet har hindrat internationella organisationer, som Röda Korset och Läkarna utan gränser, att göra kartläggningar av hälsosituationen i de kurdiska provinserna eller i storstädernas slumområden.Jag använder som källor i min forskning till exempel rapporter, som är gjorda av det turkiska läkarförbundet Türk Tabipler Birligi (TTB) och hälsovårdsfackförbundet Saglik Sen, och reserapporter av utländska delegationer som har besökt området. Man får inga exakta siffror från dem, men bilden som de alla ger är likartad; mängden av alla sjukdomar, om vilka det finns någon information, har ökat.Speciellt barnens sjukdomar och dödlighet har ökat; barnen är mest mottagliga för sjukdomar. Deras motständskraft har inte utvecklats normalt pä grund av undernäring.

Malaria, tuberkulos, kolera, lunginflammation...

När man läser information om hälsosituationen i sydöstra Turkiet, tänker man snarare pä ett tropiskt, afrikanskt land än ett land, som officiellt är en del av Europa och medlem av den västerländska försvarsunionen Nato. Den vanligaste dödsorsaken hos barnen är diarré, lunginflammation och mässling - barnet som får tillräckligt med mat, varma kläder och har fått grundvaccinationer får inte de här sjukdomarna. Eller om de drabbas, är de lätta att bota med rätta mediciner.Andra sjukdomar, som kraftigt minskade på 1980-talet, men som har blivit vanligare igen, är bl.a. tuberkulos, hepatit B (den vanligaste orsaken bakom levercancer), trachoma och difteri. Saglik Sen påstår att det under flera somrar har grasserat koleraepidemier i kurdiska byar, som de turkiska myndigheterna inte har rapporterat till FN:s världshälsoorganisation (WHO), trots att kolera är en av de sjukdomar som alla länder har plikt att rapportera till WHO.Den sjukdom som WHO vill eliminera, vid sidan av smittkoppor, är polio. Speciellt bra hade den här kampanjen gått i Europa, där 51 länder ingick. WHO:s mål var att eliminera polio från det här området vid slutet av år 1998.Det såg ut som målet skulle nås - tills Turkiet skickade fem polioprover från kurdiska områden för analys i slutet av 1997. När de hade skickat ytterligare 13 prover till slutet av oktober 1998, beslutade WHO att organisera en kampanj med målet att vaccinera 2, 3 miljoner kurdiska barn i Turkiet, Irak, Iran och Syrien.

Inget försvar mot malaria

Under det turkiska hälsoministeriet sorterar Malariainstitutet. Det har under flera decennier försökt utrota malarian. Under 1980-talet genomfördes flera massiva kampanjer då man dels delade ut kinin-tabletter, dels sprayade vattensjuka områden där malariamyggan förökar sig. Men under 1990-talet har malarian åter ökat mycket kraftigt. År 1995 registrerades 82000 fall av malaria i Turkiet. De skedde alla i de kurdiska områdena om man får tro WHO. Många fall registreras inte, ty även om patienten har råd att besöka en läkare, tycker många att det räcker att en familjemedlem går dit och hämtar medicin åt alla. Det är ju onödigt att betala dyra avgifter till läkaren.När antalet malariafall i Turkiet ökade på 1970-talet, satte man också in motåtgärder. På 1990-talet är det tvärtom. Saglik Sen-medlemmar från kurdiska småstäder säger att de har inte fått motmedel för att utrota malariamyggan. Också kinin har försvunnit från apoteken i många småstäder - myndigheterna är rädda att byborna skulle dela sina mediciner med PKK-gerillan.Antalet malariafall i Turkiet var nästan lika stort 1995 som 1978 (mer än 80000 registrerade fall), men medan man 1978 delade ut kinin till mer än åtta miljoner människor, men 1995 fick bara 250000 människor kinin.

Parasiter ökar undernäringen

Den typ av malaria som finns i Kurdistan är inte dödlig, men den resulterar i anemi när malariaparasiter angriper de röda blodkropparna och upprepade malariaattacker försvagar människans allmänna hälsa. Många andra sjukdomar verkar på samma sätt, t.ex. olika parasiter - av vilka giardi och amebiosis är vanliga i Kurdistan - ökar effekterna av undernäring.Olika undersökningar om människornas hälsosituation är hemsk läsning. Enligt en undersökning som gjordes av Turkiets Läkarförbund i Diyarbakir, som är den största staden i sydöstra Turkiet, innehöll mer än 60 % av barnens avföringsprov parasiter, av vilka de vanligaste var giardiasis. Deportering av befolkningen i massiv skala började 1992, så troligtvis har situationen blivit ännu svårare efter 1994. Jag har även sett forskningsrapporter där över 90 % av de undersökta barnen hade parasiter.Enligt Turkiska Läkarförbundet var en tredjedel av 6-åriga barn i Diyarbakir under normal längd.. Motsvarande siffra i västra Turkiet var 10 %. Den turkiska statistiken är ofta indelad i administrativa områden som gör att det kan vara svårt att specificera informationen för de kurdiska delarna från andra områden i östra Turkiet.

Kurdiska barn vaccineras inte

Barnadödligheten ses som en internationellt pålitlig mätare av hälsosituationen i olika länder. Skandinaviska länder har världens lägsta barnadödligheten, i Finland är siffran 5/1000. Längst ned på listan finns Afghanistan, där motsvarande siffra är 156/1000. Vart fjärde afghanskt barn dör innan han eller hon hinner fylla fem år.Det skulle vara bra att analysera de kurdiska barnens situation med utgångspunkt i barnadödligheten, men problemet är att tillförlitlig statistik saknas. Den enda statistik, som jag har sett i olika sammanhang, är från staden Diyarbakir, som, tillsammans med Dersim, alltid har haft den bästa hälsosituationen i Kurdistan.Siffror över barnadödligheten finns inte ens från landsbygden i Diyarbakirprovinsen. Både Turkiska Läkarförbundet, fackförbundet Saglik Sen och några utländska observatorer uppskattar barnadödligheten i Diyarbakir till c:a 90/1 000 i åldersgruppen 0-1 år, och 120/1 000 i åldersgruppen 0-5 är. Båda siffrorna är ungefär dubbelt så stora som genomsnittet för Turkiet, men skillnaden mellan de turkiska och kurdiska delarna är naturligtvis större, eftersom den höga dödlighet i de kurdiska provinserna höjer siffran för hela landet.Till exempel i Bangladesh, som är ett av de fattigaste länderna i världen och har lidit konstant av naturkatastrofer, är motsvarande siffror 80/1 000 och 104/1 000. Högre barnadödlighetssiffror än i sydöstra Turkiet hittar man nästan bara i andra länder, där krig pågår. Man kan studera de här siffrorna i WHOs årsböcker.En orsak, förutom undernäring och dålig hygien, som har ökat barnadödligheten i Kurdistan, är att vaccinationsprogrammet inte har fungerat. Det skedde samtidigt som armén började tömma de kurdiska byarna. De flesta hälsostationer pä landsbygden är stängda eller används av militären; exakta, tillförlitliga siffor har jag inte hittat, men till exempel i Diyarbakirprovinsen är 90% av hälsostationerna stängda.Samtidigt som WHO överallt i världen stödjer ökningen av vaccinationerna genom EPI-programmet (Expanded Programme on Immunization), måste sjuksköterskorna i sydöstra Turkiet ansöka om tillstånd från Guvernören för Undantagstillståndsområdet om de vill åka ut på landsbygden för att vaccinera barn. Om de får det, måste de åka i en militär konvoj.

Många kurdiska kvinnor undviker allt samarbete med den turkiska hälsovården; De är rädda för att bli steriliserade om de söker vård. Vårdpersonalen försöker att minska de fördomar, som patienterna kan ha mot vården, men kommunikationen är svår; sjuksköterskorna talar turkiska och patienterna talar kurdiska. Dock vet de också själva, att vacciner som de använder ofta är för gamla eller har blivit förstörda i kylförvaringen på grund av electricitetsavbrott.Kristiina Koivunen skriver en licenciatsavhandling om hälsosituationen i sydöstra Turkiet, vid Helsingfors universitet, avdelningen för socialpolitik.