PRESENTATION AV KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN.

Kurdiska Röda Halvmånen (KRH) bildades i mars 1993 som en humanitär organisation.
KRH finns än så länge bara i Tysklan, Frankrike, Sverige, Danmark, Norge, Holland, Grekland och Shcweiz, men i framtiden vill man även bli representerad i fler länder.
Organisationens mål är att hjälpa flygtingar, föräldralösabarn, krigsoffer och de som förlorat släktingar i kriget.
Dessutom vill man undervisa barn och yrkesvägleda behövande. Folk med fysiska eller pyskologiska problem ska också hjälpas.
Efersom allt det här förekommer i Kurdistan, måste vi jobba hårdare. Trots alla svårigheter har vi planerat vissa hjälpprojekt.
Vi har t.o.m börjat på vissa projekt efter den ekonomiska hjälp vi fått. KRH har skapats utifrån en del viktiga faktorer. I dag pågår det ett krig i hela Kurdistan mellan PKK och den turkiska staten. Kurder har idag blivit ett öppet anfallsmål för staten. Kurder förflyttas idag från sina hem systematiskt med våld. Mer än 2827 byar har förstörts och brännts ner och mer än 3 miljoner kurder har tvingats fly från sina hem.
Krigsofferns, minoffern, tortyroffern och försvinnandes antal ökar för var dag.
Iraks anfall mot kurder efter Kuwaitkrisen var en viktig faktor som skapade K.R.H.
Vid den tiden tvingades hundratusentals kurder att fly. Även om vissa icke-stadsbundna organisationer hjälpte till då så kommer det att ta lång tid att återställa allt .
Men det finns även andra orsaker till detta. I Turkiet, Iran, Irak och Sverige , där kurderna lever, finns det liknande Röda korsorganisationer. Fastän de måste följa Genevereglerna så vägrar de hjälpa kurder i nöd. Speciellt Turkiska Röda Halvmånen vägrar hjälpa folket i Kurdistan.
I nordvästra Kurdistan förekommer det väldigt lite humanitär hjälp. Turkiska staten har jämt varit emot hjälp- och hälsoprojekt. Staten har inte bara hindrat KRH utan även andra humanitära organisationer. Därför vill vi att andra organisationer inom FN, Röda korset och WHO ska hjälpa till i området.
KRHs mål är att hjälpa folk i nöd i alla delar av Kuristan, KHR vill också bryta tystnaden i kriget. KRH hoppas på att kriget snart tar slut. KRHs mål är att utgå efter IRKs mål och prenciper.

KURDISKA FLYKTINGARS FÖRHÅLLANDEN I KURDISTAN OCH TURKISKA STORSTÄDER.

När jag läser tidningen yeni politika fäster sig min blick vid några bilder. På en bild sitter en dam bakom henne sex barn som står tätt intill varandra. De kollar blygt in i kameran, Bakom de står deras nya" hus" i Izmir. Det är en fyrkantig plastbyggnad som står kvar med hjälp av rep. På sidan finns det en öppning så att ljuset ska nå in eftersom det inte finns någon elektricitet. På en annan bild sitter en ung mamma, bredvid henne finns det lite ved, och ammar sitt barn. Hennes blick rör sig inte och tittar dött in i kameran. Vem vet vad hon tänker på? Bakom henne står ett tält av plast. Tältet står kvar med hjälp av några plankor och rep. Framför henne står en "spis" av sten. Ett par klädes plagg hänger på tork vid tältet och här är i Izmir.
På ett tredje kort står en ung ,leende kvinna som med en gest välkommnar oss in i sitt "nya" hem. Huset är byggt av plast och trasor. Inne i tältet sitter en annan kvinna med sin baby i famnen och tre andra små barn. Framför huset står en korg av trä en plasthink och två par skor.
När jag ser det här eländet och fattigdomen rör sig tusentals frågor i mitt huvud. Enligt internationella organisationer som IKRK och UNHCR har inre flyktinströmmar ökat avsävert. Frågan är varför de mer än 3 miljoner kurdiska flyktingarna ,inte är med på några statiska undersökningar? Varför i frågasätts inte Turkiets systematiska hinder att tillåta hjälp att nå fram till de kurdiska flyktigarna? Varför i fråga sätts inte orsakerna till att miljoner människor blir flyktingar i sitt eget land? Hur klarar sig dessa människor, barn,kvinnor ,gamla och män? Vad kan KRH göra för att flygtingarnas situation blir känd utomlands? Nya frågor uppkommer ständigt i mitt huvud sedan början av 90- talet blir det allt vanligare att kurder blir flyktingar i sitt eget land. K.R.H jobbar ständigt med att försöka få denna omäniskliga tragedi och orättvisorna publicerade.Vi försöker också påverka FN:s humanitära organ utan framgång. Det här får mig att tänka på en artikel om situationen i sydvästra Kurdistan skriven av Hans Branscheidt (Mediko International - Tyskland) som lyder." De rädda räknar. De förtvivlade maktlösa och de som inte kan säga emot räknar " (Wer angst hat, zahlt. Wer hiflostist, zusehen muss und wem daruber das unrecht die Sprache verschlägt, zahlt")
Fastän vi jobbar bestämt med att samla uppgifter kring brända och förstörda byar och nya flyktingar, så måste vi ständigt börja om från början eftersom dessa siffror ökar dag för dag. Det är otroliga grymheter som utspelas här. Ord som nästan .mer än o.s.v representerar sendan länge inte de grymheter och orättvisor ofta som förekommer här. Fastän situationen är så här så räcker inte ens det här. Därför blir vi tvungna att "skapa" ord som representerar tusentals, hundratusetals och till slut miljoner människors situation.
Men ofta förlorar eller visar inte orden sin egentliga mening. Även internationella organisationer som FN och andra organ har dessa svårigheter men de försöker ofta dölja sina svårigheter. Därför blir det väldigt svårt att beskriva dessa människors svåra stuation. Alltså det finns inga ord som beskriver dessa grymheter korrekt. En sak är säkert både KRH och andra organisationer inom FN. Röda Korset osv är emot kriget men frågan är hur mycket de anstränger sig för att göra situationen känd och hjälpa dessa människor. Jag anser att det här är fel.
Jag skulle vilja hjälpa var och en som behöver hjälp. Även flyktingar är människor. Män, kvinnor, barn och gamla har alla upplevt en tragedi, som ofta är väldigt svåra. Dessa människor som lever under dessa förhållandena måste organisera sig. Dessa människor har fortfarande en speciell kärlek till livet, fastän de upplevt livets alla svårigheter, tvingats fly från sina hem, sett otaliga mord och försvinnan den tvingats lämna sina familjer, oviss och rädda för framtiden. Nu fäster sig mina ögon på en UNHCR - broschyr. På farmsidan av broschyren står det en dikt från 416 f. kr av den grekiska poeten Euripides som lyder: " Det finns ingen sorg i världen som är större än sorgen att förlora sitt land". Jag fortsätter att läsa broschyren där en Kenyansk flykting berättar: " Det var krig överallt i mitt land. På grund av kriget var massor av människor tvungna att fly nakna och hungriga. Vi blev tvungna att fly över ett minfält, där en person dog sedan han trampat på en mina. Det blev panik och folk sprang åt alla håll. Det var blod överallt. På vissa ställen hade allt levande dött, även djuren.
Folk blev tvungna att äta gräs för att de var så hungriga. En gammal man satte sig ner vid vägkanten och sa att han inte orkade gå mer. Efter en stund så dog även han. När vi började närma oss gränsen, dök upp flygplanen och bombaderade oss men vi lyckades gå över gränsen och nu lever vi i flykting läger. UNHCR ger oss mat och vi har t.o.m. en skola.
När jag läser det här tänker jag på de kurdiska flyktingarna. Först berättar de om kriget, sen varför de flydde, sen drömmen om att återvända och till slut berättar de om de omänskliga förhållanderna de lever under efter flykten.
" - I vår by kunde vi nätt och jämnt klara oss. Där hade vi lite boskap och kanske en trädgård. Men här har vi ingenting".
Bese Gül, en kvinna från Diyarbakir, berättar:
" Vi hade ett litet hus i byn. Livet var hård och vi var fattiga. Men vi levde med vår stolthet. Vi vägrade bli byvakter och samarbeta med staten, och kriga mot vårt eget folk. Vårt hus förstördes två gånger. Första gången förstörde de en del av huset. De tog med sig även min son som blev svårt torterad. Nästa gång kom militären och tvingade oss ut ur huset. De hällde ut någon okänd vätska innan de tända på. Alla byggnader och djur brann ner. sedan såg jag hur grannens barn sprang i väg av rädsla för militären. Militären sprang i fatt henne och hämtade tillbaka henne. De håll fast henne och sedan slängde de in henne i det brinnande huset. Hennes skrik gjorde mig galen och rädd. Där dog hon. Jag kommer aldrig att glömma den här händelsen. Sedan blev vi kvarvarande tvungna att fly från vår by, eftersom vi ville rädda barnen. (M.werner. Ett smutsigt krig. Medico International 1994)
I byn Caltuk, som inte existerar längre, bodde där förut ca 50 familjer. En gammal man från den byn berättar: " En grupp på 20 familjer som flyende gick över en bro då sprängde turkisk militär bron och de flyende personerna i luften. Alla dog en grym död. Därefter försökte militären lägga skulden på PKK. Det här är skamligt. Det är ett massmord och skamligt. Bland dem fanns det massor av barn. Deras ålder var knappast 1 eller 2 år".
( Från KRHs utgivna bildalbum" Schweigt Nicht" (Var inte tyst) sid 33).
En trettonårig från Savur berättar: " Militären hade omringat huset. Min mamma och pappa tog ut oss. En del bybor väntade ute. En bybo tog min hand och drog mig till sig. jag som med mina egna ögon hur militären misshandlade mina föräldrar. Mina två syskon fick ta emot slag och sparkar när de låg på marken. Sedan frågade militären var gerillan befann sig. Min pappa sade att han inte visste. Sedan tog en militär min 16 - åriga broder i kragen och frågade återigen var gerillan befann sig. Pappa sade igen att ingen visste. Då tog militären en pistol och riktade mot min brors huvud och sköt. Han föll till marken. Han var död. Sedan anföll de återigen mina föräldrar och misshandlade dem. Mamma svor på Allah och Koranen att hon inte visste något". Militären svarade: " Vi skiter i koranen". Sedan riktade dom pistolen mot min andra brors huvud sedan frågade dem samma fråga igen. Mina föräldrar sade återigen att de inte visste, då sköt de min andra bror utan att blinka. Han föll också till marken och även han var död. När byborna försökte protestera riktade militären K-Pistarna emot dem. Mina föräldrar grät. Jag ville gå till dem men han som höll i mig släppte mig inte och sade att om jag går dit kommer militären även att döda mig. Fastän min mor hade fått så mycket stryk så lyckades hon frigöra sig från militären och kasta sig över mina bröders döda kroppar. Kommandanten drog min mamma i håret och frågade återigen min pappa var gerillan befann sig. Pappa sade: " Ni har dödat mina två söner och ni kanske även dödar mig och min fru men jag vet fortfarande inget. Även om jag visste något så kommer jag inte att berätta". Då sköt de mina föräldrar också mitt framför allas ögon.
Sedan brännde de ner vårt hus, och vände sig mot byborna och sade att alla som skyddar "terorister"kommer att dö. Det här hände i Savur 1991då jag var i trettonårsåldern. (Ilhan Kizilhan från boken Ramla uppifrån, Kurder i Tyskland och pyskoligiska studier, Frankfurt 1995 sid. 51(Der Sturz nach Oben,Kurden in Deuchland, eiche pschologiche Studie) Folk berättar ständigt om grymheterna de upplevde p.g.a kriget. Varför de flytt, varför de blivit tvungna att lämna sina hem och ägodelar, den olidliga tillvaron de tvingats leva under hänger allt samman med den Turkiska statens förtryck. De berättar hur staten förstör och bränner ner byar, dödar boskapen, tar eller förstör allt ätbart och allt som förberetts inför vintern, förstör deras ägodelar, bränner ner skog och åkrar, minerar vägarna, bombardemangen, massmorden, förtrycken, förolämpningarna, tortyren, försvinnanden, anhålningarna och till slut morden. Det är p.g.a allt det här man blir tvungen att fly till storstärdena. Som Diyarbakir.
Diyarbakir invånarantal har fyrdubblats bara de senaste åren men det gamla invånarantalet visas fortfarande officiellt. Slumkvarteren utanför staden bara växer och växer. De ohygieniska förhållanderna gör att det ofta förekommer epedemier. I slumkvarteren förekommer det inte bara sten- och plåthus utan även tält och plasthus. Det bor upptill 20 personer på en 2 -3 kvadratmeter stort område.
Barnen kan inte gå till skolan eftersom de inte har råd att köpa skoluniformer. De har heller inte råd att köpa böcker, pennor eller häften. Männen kan inte jobba eftersom det inte finns några jobb. De som har tur kanske hittar något dagsjobb där de kan käna ihop lite pengar. Föräldrar tänker dag och natt hur de ska kunna mätta sina barn. Runt slumkvarterar finns det stora sopberg vilket gör att det blir olidligt för lukten på somrarna och att det även uppstår sjukdomar. Barnen är oftast barfotade. när det regnar blir det svårt eftersom det blir som ett lerhav runt en. Speciellt svårt blir det när vintern närmar sig. Då tänker folk på om de ska klara sig till sommaren. I denna omäniskliga situation tillkommer också arbetslöshet , inga undervisningar, inga hälsokontroller, och dels psykiska minnen från det grymma kriget och rädslan att behöva återuppleva det. Samma situationer återupplevs

Flyktingar
även i Adanas, Mersins, Izmirs och Istanbuls slumkvarter. Om inte dessa människor skulle ha en sån kärlek, styrka och vilja till livet, freden och allt det goda i världen, längtan tillbaka till sina hem. Jämlikhet och broderskap. Skulle de nog inte kunna motstå all den grymhet och orättvisor de upplever. Då skulle de ha gett upp och dött för längesedan.
Det finns ett ordspråk som lyder: "Fattigdom är kreativitet". Jag tänker på det ständigt. Därför tänker jag på de som lever i fattigdom och nöd i Manilla, Mexico och i kairo. När jag jämför deras förhållanden med kurdernas, som är svårare och mer omänsklig, tänker jag varför det inte sägs eller skrivs lika mycket om kurder. Varför syns inte kurder. De kan vara många eller några det är oviktigt. Men varför erkänns de inte? Även i Kurdistan och Turkiet lever flyktingbarn under omäniskliga förhållanden. Barn mellan 6 och 14 År tillbringar den mesta av sin tid vid sopbergen för att hitta något av värde för att tjäna ihop till något ätbart.
10 - åriga Ibrahim Yildirim som jobbar med sopor berättar: " I byn hade vi allt. Efter att vi kom till Diyarbakir, har det blivit mycket svårare att överleva. I byn hade vi arbeten, men inte här: Förr fick vi mjölk och kött från boskapen, och skörd från åkern med inte längre. Jag skulle vilja att de som tvingade oss från byn skulle se hur svårt

och dåligt vi har det nu. Min pappa får inte något arbete eftersom han är Kurd. Jag är den ende som jobbar". (Yeni Politika 23 maj - 95)
I barnens huvud finns det starka och svåra minnen från kriget. De har blivit starkt påverkade. Som flyktingar lever de inte ett människorvärdigt liv.
De har inte tillgång till skola. De har ingen tid för att leka. Framtiden, planer för att garantera sitt liv i framtiden och liknande ord är främmande för dessa barn.
Betyder det att ett folk där deras existens förnekas inte har rätt till att leva ett människovärdigt liv?.

EN DELAGAT SOM HAR VARIT PÅ BESÖK I BÅDE KURDISTAN OCH TURKIET FÖR ATT FÖRSÄKRA SIG OM KRÄNKNINGAR AV MÄNISKLIGA RÄTTIGHETER BERÄTTAR:
Diyarbakir 11 - 14 - 06. 1995.

Ca klokan 17. 00 på efrermiddagen åker vår buss genom Siverek - Urfa . När det är 20 km kvar till Diyarbakir stoppas vår buss i en militärkontroll. De kontrollerar bagaget. En av militären kallar skarpt på mig genom fönstret, men deras befälhavare låter oss åka förbi. På natten uppstår det en drabbning mellan gerillan och staten. Drabbningen verkar inte vara långt i från vårtt hotell. Det var några militanter som anföll civilpoliser får vi veta senare. Framför föreningen för Mäniskliga Rättigheter (IHD) och ziraat banken står det ständigt militär, civilpolis och specialstyrkor. Militärhelikoptrar landar och avgår gång på gång. Polis och militär får ständigt förstärkningar.
Runt hotellet Derya, som ligger på Inönögatan, utspelas det märkliga händelser vilket vi upptäckte redan i september 1994. Uniformerade poliser gick ständingt in och ut ur hotellet, liksom civilpoliser och poliser som jobbar för underrättelsetjänsten. Flera gånger uppstår det problem mellan mig och dessa poliser.
Senare när jag intervjuvar för föreningen för Mänskliga Rättigheter(IHD) klarnar situationen allt mer för mig. Atmosfären är ganska spänd. De mänskliga rättigheterna förbises hela tiden. De mäniskliga rättigheterna efterföljs sällan eller tillämpningen försvåras p.g.a statens förtryck.
Förstörelse och förbränning av byar och förminskning av överlevnadsmöjligheter fortsätter i all sin hastighet. Därför ökar flyktingars antal ständigt. Som orsak till att man bränner ner byar svarar staten att dessa är strategiskt viktiga för gerillan.
En bybo försvann efter att han berättat allt detta för oss. Enligt mig så blev han mördat av staten. Det sades att det var omöligt att ta sig antingen in eller ut ur Diyarbakir vid den här tiden: Dessutom var det farligt att besöka flyktingarna i slumkvarteren eftersom spioner och poliser befann sig där. Både dag och natt hör vi vapenljud.
Bybor från samma by vill även bo i samma flyktingläger. Då kan man lättare komma överens och hjälpa varandra. För att dessa människor ska kunna överleva så är akut hjälp ett måste. Men eftersom de inte får någon hjälp utifrån så försöker de klara sig själva vilket är rätt och bättre än att vänta på något som inte kommer. Om man inte kan hjälpa dessa människor ska man åtminstone stödja dem. Men för att dessa människor ska klara sig själva så måste pyskologer och sociologer göra undersökningar och utifrån dessa skapa framtida projekt. Man bör skapa förutsättningar för kollektivt arbete och produktion. Det är också viktigt att vissa hjälpgrupper och kommissionsgrupper som Röda korset, UNHCR, journalister, kyrkor och parlamentsledamöter kommer och undersöker och hjälper.
Kriget trappas upp dag för dag. Fler och fler människor tvingas lämna sina hem och leva som flyktingar. I Diyarbakirs centrum, framför Ölü mosken, står en tysk tillverkad NVA pansarvang. Det är det sista jag lägger märke till innan jag lämnar Diyarbakir. När jag tänkte köpa något drickbart inför resan märker jag hur hotfullt en polis tittar på mig, men jag lyckas komma undan genom att blanda mig in i folkmassan som står framför busstation.
På väg från Diyarbakir blir vår buss återigen stoppad i en poliskontroll. Denna gång kontrollerar de "bara" männens id-handlingar. En buss framför oss, på väg ifrån Siirt, blir komplett genomsökt. De letar överallt. Vägen mellan Urfa och Siverek är väldigt märklig. På den sträckan som tar ca 40 minuter träffar vi inte på något levande.
Det är helt dött. Inte en människa, knapptett djur träffar vi på. Vi åker även förbi en förstörd och bränd by.
Föreningen för Människliga Rättigheter i Antep. Även här begås det stora brott mot de människliga rättigheterna. Förstörda och brända byar, minor, försvinnanden, tortyr och mord förekommer också här. Människorna är rädda folk vågar inte åka ner till centrum.
Från områden kring Adiyaman, Malatya, Maras och Pazarcik flyr människor till Anteps utkanter och slumkvarter. Våra husdjur här i Europa har det mycket bättre än dessa människor. Det vi anser vara grymt och plågeri för djuren upplever dessa människor varje dag, för att inte tala om hungern, fattigdomen och arbetslösheten. Här finns det varken vatten eller el. Man blir tvungen att använda smutsigt vatten, varför det uppstår sjukdomar och epedemier. Det finns ingen hälso - eller hygienkontroll här. Och i byarna finns det inga läkare. Även om det fanns så har folk inte råd att gå dit eller köpa mediciner. Därför dör ofta dessa människor i onödan.

Byvakter:
Vi besöker en by söder om Adiyaman. Det finns två byvakter i byn. Vi träffar den ena. Det verkar som om han tvingats att bli byvakt. Men man ser på honom att han är ångerfull och inte mår bra.
Han berättar: " Jag arbetade på åkern från klockan 4 på morgonen till sent på kvällen. Jag hade ett hårt arbete. Sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte arbeta längre . Jag hade fru och fyra barn som inte fick någon mat nu när jag inte arbetade längre. Även min son var sjuk. Han behövde vård och min dotter mådde inte heller bra. Vi hade inga pengar för att gå till sjukhuset. Jag ville låna pengar från banken, men där blev jag till sagd att man måste vara byvakt för att kunna få lån. Jag gick med på att bli byvakt för mina barns skull. Men nu har jag insett hur fel det var, gentimot min släkt och by, att bli byvakt. Jag har förrått och svikit mitt folk. Ingen i släkten eller byn pratar med mig längre. Jag är mycket rädd. Jag skulle vilja bränna upp min uniform och vapen. Gerillan som vet hur det står till låt mig vara. Men när det uppstår drabbningar, så kommer vi byvakter att få kriga längst fram. Vad kommer då att hända med min fru och barn? Jag har förrått mitt folk. Staten bara utnyttjar oss byvakter. Jag erkänner och ångrar mitt misstag, eftersom det fanns några i byn som hade det värre än mig. Staten kände till mina svagheter, varför de kunde tvinga mig till byvakt. Jag skäms väldigt mycket över detta. Kan ni hjälpa mig? Jag vill inte fortsätta som byvakt längre.

Sedan får vi veta från IHD att när man vill sluta som byvakt, så måste man gå till polisstationen och lämna in vapnen o.s.v. Då kommer han att häktas, och det betyder tortyr, fängelse eller döden. Dessutom får vi veta att de byvakter som inte är till räckligt hårda och grymma får mindre betalt.

Kriget har börjat i västern
Enligt byborna så befann sig specialstyrkor ständigt i Araban, en köping till Antep, 1995 - 06 -06.
Den 1995 -07 - 06 dör 3 soldater i ett slag i näheten av byn Cevrik.
Mellan den 1995 - 06 -14 och 1995 - 06 -17 hör vi vapen ljud både dag och natt i området kring Fistiklidara nära floden Eufrat.
I Antep var det stora säkerhetspådrag runt myndighetsbyggnader, banker, postkontor o.s.v.
I stadens centrum så kroppsvisiteras folket av specialkommandostyrkor och även hemmen genomsöks.
En trekvart innan vi når Adana så genomsöks även denna buss vi färdas i av tungt beväpnade civilpoliser.
Befolkningen i Adana berättar ofta gång på gång att det förekommer drabbningar mellan gerillan och staten , och att de senaste månaderna har staten tappat kontrolen och börjat anfalla civila.
En byvakt som inte anses fullt pålitlig förs med våld till polisstationen av militären.
Och eftesom han med en stor sannolikhet kommer att dödas så samlas hans släktingar utanför stationen.
Det här hände den 1995 -06 -17 klockan 19.00.
Samma bys "ledare" blev tvungen att fly till Tyskland sedan han vägrat att sammarbeta med staten och hotats till livet av millitären.
Det har bevisat att kvinnorna i grannbyarna har blivit våldtagna av millitärer och byvakter på väg hem från åkern.
Ja, ovan nämns några händelser som inträffat i Kurdistan och Turkiet, menvi vill påpeka att detta bara är en liten del som inträffat i detta omännskliga och smutsiga krig. Under denna korta tid han vi uppleva mycket. Förhållandena här var mycket alarmerade eftersom tillvaron man blivit tvungen att leva under var mycket svåra.
Självklart kan man inte säga att allt var av ont onda , tvärtom kan man säga att vi upplevde många positiva saker också.
Det sämsta, fulaste och orättvisats är de förbud och förtryck som civila kurder tvingas att leva under. Helt, uppenbart kan man säga att det pågår en förintelsepolitik getemot kurder som tyvärr sakta men säkert håller på att slå in.
Allt vi såg och upplevde tydde tyvärr på detta. Den turkiska staten åt ena sidan , så måste självklart även vissa västländer som förser turkarna med modern teknik och vapen, vilket betydr att de stödjer förintelsepolitiken, tänka om och inse sitt fel och ändra sin instälning gentemot Turkiet.
Som en tysk, som ofta ser sig som civiliserad och modern,vill jag starkt protestera mot Tysklands ställning och hållning mot Turkiet eftersom jag själv upplevt förtrycket med kurder.
Jag vill okså påpeka vad jag blev mest påverkad av: Det kurdiska folkets kärlek mot livet och allt levande och deras ständiga och bestämda kamp för överlevnad. Jag förstår och stödjer deras kamp för fred och frihet.
Några dagar innan vi återvänder blir vi bjudna till ett kurdisk brölöpp. Jag kan fortfarande höra deras sånger som sjöng med en otroligt glädje. Jag kommer aldrig att glömma dem.¨
Folket delar med sig allt det lilla de har. Jag skämdes när jag tänkte på hur ogoistiska vi västlänningar är. Även om vi var utlänningar så såg folket oss som en av sig själva.
Folket sade gång på gång vi förväntar oss inget från ert land. Men vi litar på att folket ska hjälpa varandra, därför är även du välkommen."Xer hati".
Efter att ha upplevt och sett allt detta började jag att tänka mycket . Som en utlänning tror vi jämt att dessa personer är beroende av vår hjälp men det betyder absolut inte att vi inte kan lära oss något från dem. Det är jag helt säker på .
Tvärtom vill jag säga det här till slut :
Det finns mycket vi kan lära oss från det kurdika folket. Utan överdrift kan jag säga att jag insett livets egentliga mening ,och även ni kan inse den av kurder. Jag beundrar folket som står ut i världens mest bearbariska och mest förtryckta krig .
På återseende i Kurdistan.

10. 000 HUNGERSTREJKER FÖR FRED OCH MÄNISKLIGA RÄTTIGHETER
Som ni vet så började 10. 000 kurdiska politiska fångar att hungerstrejka i de turkiska fängelserna den 14 juli 1995. De hungerstrejkade för fred, mänskligarättigheter och demokrati. Samtidigt började släktingar till fångarna och andra kurder att hungerstrejka i Kurdistan, Turkiet, Europa och i hela världen för att stödja de kurdiska fångarna.
Fler och fler anslöt sig till hungerstrejken som var helt rärtt och humanitär och desto längre den pågick desto mer kritik fick den turkiska staten. Nu började även den inhemska och utländska opinionen att kritisera staten. Staten svarade med att brutalt försöka slå ned hungerstrejken med våld och hot både i fängelserna och i städerna.
Det var på grund av denna brutalitet fången Fesih Beyazçiçek i fängelset i Yozgat dog. Även Gülnaz Bagistani, som hungerstrejkade i Tyskland, dog efter att den tyska polisen anföll hungerstrejken. Varför hungerstrejkade då dessa 10. 000 fånger och deras anhöriga? För att få svar på denna fråga måste man söka svaret i den turkiska statenskrigsföring gentemot kurder. Som alla vet så pågår det ett krig, sen 11 år tillbaka, mellan den turkiska staten och den kurdiska gerillan. Enligt oberoende tidningar, annan media och människorätts organisationer har statens 11 åriga krig bland annat orsakt;
Fram till att hungerstrejken började satt det 165 vetenskapsmän, lärare, parlamentsledamöter, fackmedlemmar, författare, journalister och andra intellektuella i de turkiska fängelserna på grund av sina åsikter. De ansåg att den kurdiska frågan skulle lösas på ett politiskt och demokratiskt sätt istället för ett militärt.
- 218 journalister har häktats och förhörts.
- De senaste 5 åren har staten mördat över 2000 civila, de flesta barn och kvinnor. 1153 civila har sårats 733 personer har mördats antingen genom tortyr eller, utan åtal. Över 2500 personer har häktats, de flesta i Kurdistan.
- Under de senaste 5 åren så har 2827 byar tömts, förstörts och bränts. Hundratals personer med hus, ägodelar, boskap och skog har bränts ner i enav världens mest smutsiga, brutala och omännisliga krig. Stora dela av den kurdiska landsbygden har avfolkats vilket har lett till stora sociala problem i storstäderna både i Kurdistan och Turkiet.
- Hittills har 1218 advokater, läkare, författare, journalister, företagare, fackmedlemmar, människorättskämpar och andra intellektuella mördats av staten och samtidigt har 928 personer, de flesta kurder, försvunnit (mördats) under häktning.
- Hittills har 141 personer, de flesta kurder, torterats brutalt och våldtagits under häktning. Nåstan 20 000 personer har dött hittills i det smutsiga kriget.
Hundratals tryckerie, föreningar, fack och byrån som kämpat för en fredlig och politiskt lösning av kriget har förstörts och bombats och hundratals böcker, tidningar, och tidskrifter har censurerats och förbjudits. Genom dessa förbud vill staten skapa en enformig människotyp där alla ska tänka och tycka lika.
Vilka mål vill dessa fångar och deras anhöriga nå genom hungerstrejken?
Genom att hänvisa till den turkiska statens smutsiga krig mot kurder vill de hungerstrejkande att staten ska:
- Hittills har staten som sagt förstört och bränt tusentals byar och skog, tusentals civila där de flesta var barn och kvinnor har mördats och miljoner kurder har tvingats att lämna sina hem. Fångarna vill att detta omänskliga krig ska ta slut och att folk ska få återvända till sina byar och hem. De vill att staten ska sluta mörda och att alla som sitter i fängelse på grund av sina åsikter ska släppas fria. De vill också få slut på all slags tortyr som förekommer ofta i de turkiska fängelserna. Fångarna vill att den kurdiska frågan löses på ett politiskt och demokratiskt sätt. Så att kurder och turkar kan leva under samma villkor och under fred. Kurdiska ska få talas fritt och man ska även få undervisa i det förbjudna språket.
Fastän hungerstrejken var humanitär, fredlig och rätt så svarade staten med att brutalt försöka slå ned den. Det är utan tvekan sant att statens hållning angående hungerstrejken, och andra kurdiska manifestationer, är ett stort bakslag för freden och broderskapet mellan kurder och turkar. Lika samt är det att det endast är ett fåtal inom staten som tjänar på kriget och därför vill fortsätta kriga. Staten har en trupp på 400 000 personer i Kurdistan där det ingår militärer, byvakter, specialstyrkor, poliser och miliser och eftersom det råder undantagstillstånd i Kurdistan kan dessa härja fritt och tjäna stora pengar genom att utnyttja situationen.
Även dessa vill att kriget ska fortsätta.
Oavsett allt detta så fortsätter hungerstrejken i glädje och bestämdhet.
Fastän kurders existens förnekas och man lever under våld och förtryck så fortsätter den humanitära och fredliga hungerstrejken där miljoner kurder stöder dem.
Det kurdiska folket är så bestämd i den här frågan att man är beredd att dö för fred. Det var denna bestämdhet, och brutaliteten från statens sida, som gjorde att Fesih Beyazcicek i Yozgats fängelse och Gulnaz Bagistani, som hungerstrejkade i Berlin, dog.
Vi hoppas att flera liv inte behöver sättas på spel, att inte fler byar behöver brännas ner och att den kurdiska frågan löses på ett politiskt och demokratiskt sätt och att alla som har en demokratisk och ärlig åsikt ska stödja hungerstrejken.
Annars kommer det sanarligen att dö flera Beyazcicek och kurder och den kurdiska frågan kommer att bli mer svårlöst.

RAPORETRADE FALL OM KRÄNKNINGAR AV
MÄNISKLIGA RÄTTIGHETER UNDER JULI 1995

* 1572 personer är bevakade.
* 62 massmedia arbetare är bevakade.
* 117 aresterade.
* 16 dödade och 18 sårade under antisivila aktiviteter.
* 13 döda och 19 sårade av okända gärningsmän.
* 19 försvunna bland aresterade.
* 14 dödade under tortyroch bland de bevakade utan rättslig process.
* 23 påståenden om tortyr.
* 9 stycken förstörda och nerbrändabyar och gårder.
* 354 sparkade från arbetet.
* 392 dödade under arbetet.
* 2 miljarder och 221 milijoner lire betalda böter och 9 års fängelse.
* 134år och5 månader fängelsedomar.
* 30 förbjudna tidningar och tidskrifter.
* 9 bomberderade områden.
* 7 förbjudna fackföreningar, föreningar och organisationer.
* 23 fackföreningar, föreningar och organisationer som blivit attackerade.
* 171personer fängslade pga sina politiska övertygelser.

NORD - KURDISTANS INTERNA FLYKTINGSTRÖMMER OCH DESS SVÅRA KONSEKVENSER

Sedan långt tillbaks råder det en inbördeskrig inom nuvarande turkiska nationella fronten. Turkiska regimen accepterar inte att det råder ett krig mellan turkiska staten och den kurdiska befrielsearmén, det räknas som sitt interna konflikt och intern angelägenhet. Därför har den turkiska staten inte respekt för krigslagar som enligt genevekonventionens gällande lagar. För stridande parter. Det råder ett misskredicering och missbruk och kringande av de internationella gällande lagar av turkiska staten. Än en gång erkänner turkiska staten en intern konflikt med kurdiska folket och än en gång förnekar de att det inte finns krig inom turkiets nuvarande gränser. Turkiets statliga politik går ut på att sprida dess information för att utföra för sin del som nation. Kurdiska röda halvmånen frågar om det inte råder krig? Varför sönderbombar med fruktansvärda vapen på de kurdiska byarna och de stora städer och bränner upp alla skog! Människor dör massdeportering med våld och våldutövande på oskyldiga civila bland kurdiska befolkningen i nord-Kurdistan. Varför släpper ni (turkiska regimen inte humanitära nationella människorättsorganisationer och internnationella granskningskonventionen i området för att undersöka dess förhållande på plats undersökningskonventionen: FN, Fn:s högsta flyktingskommseriat och andra humanitära konventioner för att undersöka nord-Kurdistan vi kurdiska röda halvmånen vill upplysa om allmänheten och alla humanitära organisationer i de senaste åren barbarregimen har mördat över 20 000 civila, 2827 byar och lika många tvångsförflyttats, förstört alla arbetsplatser och försörjningsområden som jordbruk, druvodlingar, bondgårdar och har skjutit alla boskap till döds.
Bränner skog och andra försörjnings förnödenheter utplånat allas ägodelar. Folket i området lever i missär. Och en människotragedi att vänta (4-5 milj. människor) är flyktingar i sitt eget hemland, alltså är interna flyktingar alla de här oskyldiga civila människor tvingas att söka sig omkringlikggande medelstora städer. De tvingas att bo i slummkvarterena av kanten i städerna och de bor i nylontältar och sönderfallna hus. I slummkvarterna råder stora epidemier av sjukdomar, ekonomiska svårigheter med andra ord de svävar mellan liv och död. T. ex staden Diyarbekir hade 400 000 tusen invånare medan nu har det ökat upp till 1, 5 milj. människor efter flyktingssrämmen omkringliggande provinsen. Detta skapar socialekonomiska och psykologiska problem bland befolkningen. Det finns stora problem att vänta under senaste tiden invånarna i de nerbrända byarna strömmar och överbefolkar omkringliggande byarna strömmar över. Dessa städer har delvis förvanlats till tältläger.
Dessa människor varsebränns upp och hungrar ihjäl ute i kylan. Lägesdåliga hygien har lett till smittning av sjukdomar. Varje dag angriper turkiska militärpolis och förnedrar de. Hittils har det varit röda korset, FN eller någon annan tagit initiativ för att hjälpa dessa människor som har blivit flyktingar i sitt eget land och stora turkiska städer (ex. Istanbul, Izmir och Adana). En familj på tio medlemmar lever i ett nylontält, barnen tvingas att arbeta i unga år, dagslönen är på 2 DM. För att leva till med familjförsörningen på grund av andra vuxna i familjen är misstänka separatister och är tvungna att gömma sig eller gå under jorden. De här människorna lever i en omännsklig miljö som i sin tur leder till andra fruktansvärda tragedier. Flyktingarns öde är ovisst.
Kurdiska röda halvmånen uppmanar alla demokratiska-progressiva krafter och humanitära hjälporganisationer att bryta tystnaden kring den kurdiska frågan, och med kraft fördöma den turksiska statens terror, så som tvångsdeportation från kurdiska provinser massakrer genom att militären oinskränkta befogenheter. Den turkiska staten som hastigt förlorar sin auktoritära kontroll i Nord-Kurdistan och försöket att åter ta det genom massaker mot civilbefolkningen, brända byar och skogar och verkställa domarna.
Under de senaste fem månaderna har folket vägrat sjukvård. Sjuka människor sökte hjälp men fick avslag på olika sätt, bland annat blivit begärda oacceptabla avgifter somingen hade råd att betala. På grund av denna situation smittsjukdomar härjar bland det som kallade flyktingar. I staden Diyarbekir dog 311 barn.

5150 smittades av Tyfus
300 fall av gulsot
380 fall av brusella
31 000 fall av malaria
18 000 fall av diarré
40 000 fall av Dysenteri, rödsot
Och andra livsfarliga sjukdomar medan Fn tilldelar stora pengar till flyktinghjälpen och hungersnöden, så tvingade turkiska staten kurder till utvandring och bränner ner byar så fylls fängelserna med den kurdiska civilbefolkningen bland annat barn.
Alla människor måste ta ställning och fördöma den statliga terrorismen i Turkiet som strävar efter att avfolka Kurdistan och lämna den i Ruiner. Om det finns ett krig så måste parterna rätta sig efter de internationella regler och konventioner som finns. I ett krig bör man inte angripa civila.
Turkiet har undertecknat alla dessa konventioner. Men bör inte alla rättsorganisationer protestera mot Turkiets specialkrig som bäddar för folkmord. Kurdiska råda halvmånen uppmanar i första hand Fn:s flykting kommesariat högsta organ och internationella hjälporganisationer, som Röda korset måste inom en snar tid nå ut till de kurder vilkas byar bränts ner.
Därför lider de idag av hungernöd och smittsamma sjukdomar. Och de lever i kylan utan tak över huvudet. Kurdiska röda halvmånen ber att en granskningskonvention omedelbart skickas till Nord Kurdistan.
Kurdiska röda halvmånen vädjar till humanitära organisationer och individer att skick sitt bidrag till Kurdiska röda halvmånen.
Postgironummer: 22 86 76-3 . Kom ihåg att en DM. eller tio fenik kan förlänga livet för ett barn.
Brev från bonden "Mehmet Sert" i Kurdistan
Ärade läsare
Det rådet ett krig sen elva år tillbaka mellan turkiska armé styrkor och kurdiska folkets befrielse-armén. Som är känd finns det krigslagar som gäller för krigsförande parter och tillskyddsbefolkning när det finns ett krig måste de rätta sig efter de internationella regler och konventioner som gäller. I ett krig bör man inte angripa de civila enligt inte nationella konventioner. Turkiska staten agerar helt mot dessa konventioner. De förstör och bränner ner byar godtydliga arresteringar och mord. Trots dessa konventioner turkska staten har inte respekt för de gällande lagarna. Den turkiska statens kurd och Kurdistanpolitiken grundar sig på folkmordpolitik. Det är klart att sådan stat som grundar sig på en sån folkmordspolitik är rasistiskt och inte drar sig för att använda alla sorters terrormetoder. Det är en av de största brott som den turkiska staten begått de under senare åren.
Deras politiks konvekvenser leder till tvångsdeportaioneringar och nedbränning av byar och skogar och ökade tältlägren. Turkiska staten drar för hela världens hungersnöden och som strävar av Kurdistan efter det militära har fått fria händer ökade tortyren tvungen att bli en betald byvakt. Exilen godtygliga arresteringar och morden. Arméns och specialstyrkornas terror mot det kurdiska folkets terror ökar dag för dag. Kurdiska statens smutsiga krig har blivit känd över hela världen, och krigets offer är nästan bara civila. De människorna tvingas till att leva omännskligt liv i misär och sintur leder till svält. Kurdiska röda halvmånen vet nu att sanningen är nu barbariskt och grym men än denna beskrivning av denna MEHMET SERT.
Här syns regeringens förtryck mot det kurdiska folket tydligt men har inte ens rätt att leva i sin egna byar i kurdiska röda halvmånen inbjuder alla demokratiska organisationer och enskilda personer och en översättning på svenska av Mehmet Sert.
Brev till Kurdiska röda halvmånen
Jag heter Mehmet Sert och är 55 år gammal, min fru Gulizar är 52 år vi har fem barn och den äldsta dottern är 17 och den yngsta Serdar är 9 år. Barnen är analfabeter p.g.a. av saknaden i skola i byn. Jag är själv analfabet därför fick jag be en granne skriva brevet åt mig till Kurdiska röda halvmånen jag är född i byn som heter Cinata och den tillhör staden Ömerlig och ligger i Mardin provinsen i Nord-Kurdistan.
Fram till 1990 var vi självförsörjande och allt var i sin ordning både ekonomiskt och socialt efter 1990 var attackerade den turkiska armén byarna och genom förde massarresteringar och tortyr av byborna. Patrioter och demokrater efter varje militäroperation kom militära band kom till byn och samlade alla byborna och började tortera alla bland de fanns även barn och sjuka först uppmanadede byborna att ta till vapen och bli bybakter och när vi vägrade började de tortera oss under mycket lång tid och övergreppen ökade markant med tiden.
Byarna på landsbygden har förvandlats till ett tortyrcentra, specialstyrkor ur turkiska armékåren gick i varje hus och vandaliserade allt som fanns i huset. Allt förnödenheterna brändes ner och förstördes. Trots att dessa grymma behandlingar av byborna vägrade vi att lämna hembyn och flytta. Alla kurder är terrorister det sa de upprepade gånger av turkiska armén.
-Men vi visste vad som väntade oss när vi blev flyktingari vårt eget hemland. Allt leva i misär i stora städer och slumkvartern som jag bor nu de heter baglar kommuner som tillhör staden Diyarbekir. I början av 20 april 1995 började tusentals arme soldater och över 2 00 byvakter (kurder som förådder sitt folk) omringade vår by och ropade att alla byborna skulle ut ur husen och bege sig till torget och vi byborna deras ord och vi lydde samlades på torget. De sa att detta är eran sista chans att bli byvakter annars får ni ta konsekvensen vi vägrade som förut. Och då körde de ut oss ur byn och började skjuta mot oss. Bland folkmassorna fanns barn, kvinnor och unga. Under attacken dog Gulnaz Cicek och Sami K. omedelbart. Och många blev sårade. Trots vår vädjan att lämna oss i fred och att låta bli att tvinga oss att flytta. De soldater och byvakter gick in i alla hus och tog alla värdesaker för sig själva och sen bombade de sönder byn och med granater och raketer.
De höll på cirka en timme. Alla hus och förnödenheter brann upp framför våra ögon. Alla började gråta. Allt boskap hade beslagtagits från fårherdarna och de hade försvunnit. Alla de här byborna som är tvungna att lämna byn och bege sig till staden Diyarbekir. När vi var framme visste vi inte vart vi skulle ta vägen eftersom det inte fanns några miljöheter. Vi hade varken tak över huvudet eller mat. Vi var tvungna att inkvartera oss i det området som heter baglad. Det är ett f.d läger som tusentals familjer tvingats flytta till för.
Situationen flyktingarna som levde i lägret var oacceptabla situationen var mycket dålig, det fanns inget jobb, ingen mat, de var tvunga att tigga. Många barn var sjuka men de hade inte råd att gå till läkare. Vi var tvungna att leva i tält det fanns inga toaletter de bodde i närheten av avloppen som spred sjukdomar. Utbildning fanns det ingen möjlighet till. Vi var tvungna att bege oss till de myndighetsansvariga och be om hjälp men fick avslag för att vi råkade vara kurder. Nu kommer den svåra vintern och vi har ingen tak över våra huvuden och inga filtar att värma oss med. Vi var så förvirrade att vi inte visste vart vi skulle vända oss. Det enda humanitära organisation för mänskliga rättigheter (IHD). De vände sig till de för att genom de kontakta den kurdiska röda halvmånen om hjälp och det var där de fick adressen. De skickade ett brev till dem. Deras förhoppning var att Kurdiska röda halvmånen skulle hjälpa de lite.
1995-08-01
Mehmet Sert. Buglar-Diyarbekir

" ETNISK UDRENSNING " I TYRKIET

Flammerne og røgen fra de brændende Kurdiske landsbyer i det Østlige Tyrkiet ses og lugtes ikke af de internationale diplomater samt tyrkiske parlementariker i Ankara. Skrigende, råbende og de " blødende" sjæle, billedgøres i de trøstesløse ansigter der går langs landevejene fra de Kurdiske bjerge, mod de større byer i Øst Tyrkiet , ankara, Adana, Bursa , Diyarbakir, Istanbul, Izmir, Van, Elazig .. De større tyrkiske byer, huser op til to millioner Kurdere som er blevet " etnisk udrenset" fra de store bjerg distrikter i det Østlige Tyrkiet. Deres fremtid ligger nu i hænderne på " håbets" skæbne, samt medfølelse fra pårørende rundt omkring i Tyrkiet. Det internationalle miljø er forbløfende tavs omkring de brutale menneskerettigheders overtrædelser som finder sted i Kurdistan, i " genskæret" af Verdenensinteresse for de Bosniske menneskerettigheder.
Som dans journalist besøgte jeg Diyarbakir i juli måned 1995, den støreste by i det Østlige Tyrkiet, uofficiel geografisk hovedstad for det de Kurdiske område i Tyrkiet. Byen er berømt i touristernes øjne fra den legendariske Romerske mur som baner sig vej gennem byens centrum, symbolet for den kulturelle storhed som byen engang besad da der var værdighed for de mennesker der boede og trivedes i den. Dette billed er dog vendt, i den moderne tid anno 1995.
Det officielle Tyrkisk standpunkt for den Kurdiske region, er at der ikke eksistere en provins der hedder Kurdistan. Endvidere betragtes Kurderne i Ankara og resten af landet som en minoritets gruppe som bare er en afart af et Tyrkisk bjergfolk.
Diyarbakirs trøstesløse forstæder af arkitektoniske forfejlede højhus byggeri, samt et goldt forretnings liv bestående af halvtomme forretninger uden estetisk glæde; taler for økonomiens nedtur.. for byen og regionen. Ved ankomst til rutebil stationen, bliver jeg som rejsende konfronteret af en skare af frække, pågående børn som ønsker at pudse mine sko, eller sælge en pakke tyggegummi. Pågående og desperate er disse børn, i deres hunger efter bare nogle små hånd øre. Fra rutebil stationen tager jeg en taxa til indtil centrum, hvor jeg skulle finde et hotel. Ipek hotel blev valget efter taxa chaufførens anbefaling. Nogle militær kaserner var blevet passeret på vejen indtil byen, en erindiring om at jeg nu var ankommet til et område af landet hvor der er en reel militær undtagelses tilstand. Alt kan ske i sådant sted, normale rets principper kan ophæves af myndighederen på et hvert som helst givent tidspunkt ; hvis ønsket.
Som udenlandsk journalist ... eller rejsende tourist, vil man blive skygget overalt i Diyarbakir.. dette gældende på ethvert som helst tidspunkt. Dette område er slagmarken for den synlige krig mellem den Tyrkiske hær og det Kurdiske Arbejder Parti PKK. Stemningen i byen bær også præg af denne tragiske konfligt i menneskelige hensyn.. Markerede ansigt træk med angstens udtryk, mistro, disillusion, mistænksomhed og årvågenhed .. præger menneskene i denne by.
Intense øjne tonede med vredens og undertrykkelsens glans, stråler fra disse stolte Kurdiske mennesker, som gennem generationer har sejlet mellem det påduttede stempel fra Ankara om at være Tyrkere; splittet mellem deres egen identitets opfattelse af at være Kurdere med et seperat sprog.
På gadehjørnerne og pladserne i Diyarbakir ses Politi med maskinpistoler, hoved gaden patruljeres af politibiler, hvori svært bevæbnede politimænd med deres maskinpistoler hænger ud af vinduet., mens de overvåger denne trodsige og selvstændigheds søgende befolkning, som nu snart tæller to millioner indbyggere. De sidste ti år er befolkning i denne by vokset fra 300.000 tusinde til de nuværende to millioner, på grund af den endeløse strøm af Kurdere som kommer fra de 2-3000 afbrændte landsbyer i det Østlige Tyrkiet. De kurdiske flygtninge som jeg mødte rundt omkring i Tyrkiets samt i Diyarbakir, havde alle den samme historie at fortælle : " Vores landsbyer blev stormet og udrenset af den Tyrkiske hær. Vi blev tvunget væk med brutal magt, mange gange fik vi ordre om at forsvinde lynhurtigt fra landsbyen, ofte nåede vi ikke engang at få vores egen ejendele med. Det væreste var at nogle af vores landsbybeboere blev skudt på stedet, andre blev taget med af de Tyrkiske sikkerheds styrker... derefter hørte vi aldrig noget fra dem mere ... de er sikkert blevet henrettet eller tortureret ihjel".

" SPIONERNE VÅGER "
Ved en udendørs kaffe cafe i Diyarbakirs centurum, henvendte to unge fyre sig til mit bord. " " Hej, hvor er du fra ?" sagde den ene af de to. I det samme sagde den anden at jeg skulle fjerne det video kamera som henslængt lå på kaffe bordet hvor jeg sad. " Der er spioner alle vegne ", fremstammede han uden den mindste nervøsitet i hans person. Intuitivt havde de opfattede en eller anden form for nysgerrighed i min fremtoning, der gik ud over den ordinære neutrale tourist.
Få minutter efter sad jeg ved deres bord på den anden side af cafèen, hvor de var ifærd med at spille kort med deres venner. " Vi kan ikke tale her, dagde de roligt, der er som sagt spioner overalt ... Min onkel har en tæppe forretning vi kan tale frit derhenne. Du er jo Tourist ikke !! - derfor vil det være naturligt at se på nogle af vores tæpper mens vi snakker, det er der ingen der vil blive alt for forstyrrede over.
Under Taxa kørelsen til tæppe forretningen med de to Unge Kurdere, fortalte den ene af dem at han tidligere havde arbejdet for et engelsk og at amerikansk TV selskab, under de sidste dage af Golg krigen i det Nordlige Irak. Den gang da hundredetusindvis af Irakiske kurdere desperat havde væltet over grænsen til Tyrkiet, på flugt fra resterne af Saddam Husseins hævngærige hær." Hvis i er kommet her for at tage billeder af byen og folket, skal i være meget forsigtige. Overalt er der spioner der arbejder for det Tyrkiske politi. Hvis det rygtes at der er udenlandske journalister i byen, vil i blive arresteret med det samme og deporteret !...
" I bedste fald ". Rædsels historierne jeg havde hørt alle steder på min rejse gennem Tyrkiet, om grusomme forhørs metoder og tortur udført af det Tyrkiske politi ... var nok negativ inspiration til at spidse ørene mod denne lakale Kurderes råd.

POLITIVOLD
" Aftenen før var jeg blevet forhørt af politiet her i Diyarbakir, fordi jeg havde været sammen med en fransk
tourist ... fortalte Kurderen og forsatte !!!
Franskmanden var en reel tourist, han havde været her i forretningen og købt nogle tæpper. Jeg fulgte ham tillufthavnen, da han skulle flyve hjem til Frankrig .. via Istanbul. I lufthavnen blev vi begge to konfronteret af politiet. De spurgte Franskmanden ud om hans ærinde i Diyarbakir.Van han journalist ?, hvem arbejdede han for ?,-hvemhavde han talt med under hans ophold, havde han besøgt nogen. Franskmanden havde vitterligt fortalt om sande mission ; det var at han var tourist.
Ahmed forsatte. " De lod Franskmanden rejse efter at de var blevet overbevist om hans historie, men kort derefter blev jeg slæbt med på politistationen til yderligere forhør. De spurgte mig ud om, hvorfor jeg var sammen med denne Franskmand, hvad havde jeg fortalt ham !!! etc. I takt mede deres ubehagelig forhør, " regnede" knytnæve slagene ned over mig. Kurderens røde kind bekræftede nogle uregelmæssigheder omkring hans ansigt, et kraftig indicium for oprigtigheden i hans historie.

DEN FATTIGE BAZAR
Bazaren i Diyarbakir vrimler med børn, kvinder og mænd. En livlig handel finder sted med tøj, meloner, smykker , madvarer , kryderier ; dog synes jeg at der var mange varer der jagtede færre kunder. Købe kraften her var ikke tilnærmels vis så stor som den jeg havde oplevet Bazarene i Ankara, Istanbul eller Izmir. Økonomien var splitet mellem en gruppe som havde lidt penge på hånden, og en anden gruppe som måtte overleve fra " hånden til munden". De mange nyankomne flygtninge fra land distrektene havde ingen penge.
Armoden fra disse menneskers sås i det plajtede og slidte tøj, samt de fortvivlede ansigts udtryk som de besad. Retfærdighedens hånd var ikke udstrakt til dem endnu. Deres overlevelses rejse fyldte hele deres daglidag bare det at få nok brød til at bespise deres store familier var en kæmpe udfordring.

FLYGTNINGELEJREN
Skæbnen fra disse " etnisk udrenset" Kurdere i Diyarbakir, deltes af hundrede tusindvis af andre over hele Tyrkiet. I Izmir besøgte jeg en teltby hvor jeg fik lejlighed til at opleve hvordan Kurdiske flygtninges leveforhold var.
Intermistiske træ huse med plastic som tage ... samt vind skærme af samme materiale, for at holde de kolde vinter vinde ude ; talte husenes skrøbelige identitet. Ved ankomsten til lejren blev jeg omringet af en skare af glade nysgerrige børn, samt en gruppe imødekommende voksne.
En kurdisk mand, værdig af udstråling ... hårdføre i hans stærke overbevisende øjne, førte mig ind hans sparsomme træ hus, efterfulgt af hans haltilslørede kone. Venlige stemninger lå i deres hjertlige invitation ti at træde ind i deres hjem.
Flygtningelejren eller udflytter ghettoen eller hvordan jeg nu skal definere dette sted, rummerede en værdig og menneskelig stolt følelse, samtidig mærkedes denne triste situation som disse mennesker var endt i .. fordrevet fra deres eget land af uretfærdighedens " hænder" - gørt an af den selvretfærdige tyrkiske regering. At ende i denne lidet attrå værdig tilværelse på en gold mark udenfor den Vest tyrkiske storby Izmir, var en sand trage4die på mange måder.

DESTRUKTIONENS SJÆLE
I(nden i det sparsomme hus, fik jeg serveret the fra de hjertlige og varme værter... og manden i huset begyndte at fortælle. " Vi er alle blevet beordret væk fra vores landsbyer i det Østlige tyrkiet ... Soldaterne.. altså de Tyrkiske... fra regerings hæren, kom til vores landsbyer på den mest brutale og menneskefjentlige måde. De brugte grusomme metoder til at få os til at flygte. Alle i landsbyen hvor vi kommer fra fik at vide at vi skulle forsvinde hurtigst muligt. Grunden til det, var fordi at de sagde at vi hjalp og støttede det " forbudte" PKK.
" Det er lige meget hvad vi sagde, vi fik bare en ordre og det var at pakke vores ting og forsvinde fra egnen. Problemmet var for os, at vi ingen gang fik mulughed for at pakke nogle af vores ejendele. Vi måtte efterlade mange af vores personlige ting ,.. vores liv !! De er sikkert blevet brændt af den tyrkiske hær sammen med vores landsby .. de har ingen skrupler ; soldaterne fra den tyrkiske hær ødelægger og destruere
alt ..... i deres desperate kamp for at få ram på PKK.
Disse stemmer af fortvivlede historier om menneskers uretfærdige behandling af det tyrkiske regimi, hørte jeg overalt i Tyrkiet fra kurdere såvel også fra tyrkere, mennesker som på den ene eller anden måde var kommet i klemme i den tyrkiske stats tvangs aswsimilerings politik, som går ud på at der ikke findes nogen minoritets grupper i det Tyrkiets rige .. ikke engang folk med andre sprog end tyrkisk. Den officielle linie er lagt fra Ankara ; der er kun et folk i Tyrkiet , og der er kun et sprog der tales af folket ... og det er tyrkisk.
Efter fire ugers rejser rundt omkring i Tyrkiet, i Adana, Ankara, Antalya, Bursa, Diyarbakir, Ist anbul, Izmir, opfafelse efter af havetalt hundredevis af mennesker, fra alle mulige sociale baggrunde... fra skopudser drengene i Izmir til højtstående diplomater i Ankara; af der foregår en forærdelige undertrykkelse af det kurdiska folk, samt af andre trykere som har en anden opfattelse end den gængs tvangs assimilerings politik fremført af den Tyrkiska stat.
Grusomme menneskerettigheds krænkelser finder sted på et skammeligt plan, som burde automatisk hive den Tyrkiske stat for menneskerets domstolene i Haag på fuldtid. De vestliga lande er tavse over kurdernes brutale undertyrkkelse, en skamplet på vores såkaldte demokratiske og sidts..... fejt og spottende over for verden vi med voksne øjne vil fremvise vores børn og kommende generationer.
Kwaku Kjarulff
Ove Frank