Med detta nummer av Kurdistans Sol möts vi åter. Temat handlar åter om en region där människorna ånyo upplever dramatiska händelser.
Om det någonstans i värden råder krig, hoppas människorna, att det skall vara det sista. Men det kommer alltid nya krig, och de tenderar att bli allt grymmare. Vi är helt övertygade om, att det är varje människas önskan att kriget borde upphöra. Alla humanitära organisationer konfronteras med krigens konsekvenser på nära håll och upplever direkt människornas lidande och smärta. Under de senaste åren har krig rasat i Kosovo, i Afganistan och nu i Irak.
Frågan om vem som har rätt eller fel i väpnade konflikter blir, ur detta perspektiv, oväsentlig. Krig drabbar oss alla i större eller mindre utsträckning. Människor och natur drabbas av död och förstörelse. Utgifter för vapen gör fattiga länder ännu fattigare. Sammanhangen är tillräckligt väl kända och behöver inte närmare utvecklats här.
Kriget i Irak är också ett mediekrig. Bilder och information har sedan länge blivit vapen. Trots alla tillrättalagda och censurerade bilder av kliniskt rena operationer förmår ändå en del journalister som strävar efter objektivitetet i rapporteringen allt skildra även krigets smutsiga sida.
Humanitära organisationer som Heyva Sor a Kurdistanê (Kurdiska Röda Halvmånen) försöker, efter bästa förmåga, att bistå de omedelbart drabbade i deras nöd. Kriget mot Irak påverkar hela regionen, där ibland kurderna och Kurdistan.
Nu finns det många människor som påstår, att kurderna den här gången får sina rättigheter och att de därför kan utvecklas som nation. Ytligt kan det verka så, men därmed är inte allt sagt. Det kurdiska folket måste utveckla sig socialt, kulturellt och ekonomiskt. Men de trauman som detta folk genomlevt bara under de senaste två årtiondena kan inte avlägsnas enkelt genom att de ekonomiska förhållandena förbättras och att folket åtnjuter ett antal rättigheter.
Heyva Sor a Kurdistanê kommer att bistå dessa människor ekonomiskt och samtidigt eftersträva att anvisa olika sätt att övervinna konsekvenserna av krig och förtryck. I denna uppgift är Heyva Sor a Kurdistanê en av många hjälporganisationer.
För oss är det också anledning att be om ditt bidrag och att vädja om stöd från såväl nationella som internationella organisationer. Heyva Sor a Kurdistanê är beredd att samarbeta med varje organisation. Vi anser att samarbete ger bättre resultat.
Vi önskar er och oss alla en värld utan krig och utan förtryck.
Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet (IHD) tar ställning med anledning av Världsfredsdagen den 1:a september.
1 september – Idag är Världsfredsdagen.
Det är vår plikt att respektera de mänskliga rättigheterna och människornas frihet. Vi är medvetna om att utan frihet respekteras inte freden eller mänskliga rättigheter varken i vårt eget land eller i någon annanstans i världen. Fred råder när olika personer, grupper, föreningar, samfund och nationer ömsesidigt respekterar varandra. Mänskliga rättigheter och människans frihet är avhängigt en gemensam värdegrund och att skydda dessa gemensamma värden, men även att undvika och bekämpa fattigdom.
Fientliga, militaristiska tänkesätt bör aldrig vara grund för ett fredsföredrag. Folkens politiska och författningsmässiga rättigheter bör vara i samklang med samhällets gemensamma värdegrund. Andra Världskriget, som kostade 55 miljoner människor livet, kan räknas till mänsklighetens värsta katastrofer. Idag pågår minst 30 krig på vår värld. Miljontals människor fördrivs från sina hem p.g.a. sin nationalitet, härkomst eller religion. Över hela världen dör människor – inte bara i krig – av hunger, fattigdom, sjukdom eller våld.
Krig föder nya krig, ökar fattigdomen, ökar resursslöseriet för militära syften; nationalism och kränkande av mänskliga rättigheter försvårar freden. Om vi vill leva i fred i framtiden måste vi slå vakt om och skydda vår frihet, vår rätt och vår värden.
Alla människor i hela världen bör ta ställning mot krig.
Vi måste gå emot krig mot Irak och, efter Afghanistan, inte stödja ett nytt krig från USA:s sida. Det på internationell nivå planerade kriget, vars motiv är snikenhet och världshegemoni, måste stoppas. Vi minns kriget mellan Irak och Iran, Gulfkriget, kriget mellan israeler och palestinier och inte minst det 15-åriga kriget i vårt eget land! Vi tar, under alla omständigheter avstånd från alla påflugna och påtvingade uppfattningar och argument som i grunden uttrycker förakt för människor och deras rätt till liv.
Världens militära utgifter måste minskas kraftigt och istället användas för att bekämpa fattigdom och nöd. År 2001 uppgick världens samlade militära utgifter till 839 miljarder dollar. Fördelat på varje människa på jorden är det 137 dollar! Turkiet hör till den grupp av 15 stater som tillsammans spenderar ¾ av världens militära kostnader. USA leder listan och svarar för 36 %.
Efter den 11 september 2001 har USA avsevärt höjt budgetanslagen till militärväsendet för ”kriget mot terrorismen”.
Det existerar ett klart dokumenterat samband mellan militärutgifterna och ökningen av fattigdomen i världen. Nästan hälften av världens befolkning på 6 miljarder måste leva på mindre än 2 dollar om dagen!
En miljard saknar rent dricksvatten, 2 miljarder lever under ohygieniska villkor, 800 miljoner är undernärda.
Produktionen och användningen av personminor och klusterbomber måste upphöra. Utplacerade personminor och befintliga lagen måste förstöras
Ottawa-avtalet innebär förbud mot personminor. Avtalet har undertecknats av åtminstone 140 stater. Men staterna med störst militär kapacitet vägrar skriva på. Minst 53 stater är emot ett förbud. Organisationen ”Mine Watch” uppger att 245 miljoner minor finns lagrade i 100 stater. De avtalsslutande staterna förfogar över 9 miljoner minor, medan ”vägrarstaterna” tillsammans innehar 225 miljoner minor. Varje år dödas cirka 20000 personer av landminor.
Personminor utplacerade längs Turkiets gränser har under de senaste nio åren dödat 500 barn och civilpersoner. Turkiet måste underteckna och ratificera Ottawa- konventionen och röja minor. Vi vill se Turkiet och världen befriat från minor.
Ett inbördeskrig eller krig mellan stater innebär ett ofattbart lidande. Kvinnorna och de unga flickorna är de mest sårbara men också männen bland civilbefolkningen drabbas. Hänsynslösa flyg- och artilleribombardemang, blockad av mat, vatten och mediciner, avrättningar, stympningar, kidnappningar och våldtäkter kännetecknar krigen
Statistik från FN: s flyktingorganisation UNHCR visar att 50 miljoner människor befinner sig på flykt. Av dem är 75-80 % kvinnor och barn. 21,8 miljoner flyktingar står under UNHCR: s beskydd. Hälften av dem är kvinnor och barn.
Facit från de senaste 10 årens krig:
Två miljoner barn dödade
4-5 miljoner barn handikappade
12 miljoner barn är hemlösa
Över en miljon barn skiljda från familjen
300 000 barnsoldater.
Människors etniska och kulturella härkomst och deras rättigheter måste respekteras i Turkiet. Frihetsinskränkningar och missaktning av mänskliga rätigheter måste upphöra.
Människorna måste tillåtas återvända till de byar och provinser varifrån de fördrevs.
Kurdernas identitet måste erkännas och de skall behandlas som likvärdiga medborgare. Det bör ske med fredliga, demokratiska och ärliga metoder. Deras kulturella rättigheter skall förankras i Turkiets författning, deras mänskliga rättigheter får inte inskränkas. Undervisning och publicitet måste tillåtas på deras eget språk utan restriktioner. Dödsstraff och isoleringsstraff i fängelse måste förbjudas. Fred i landet skall regleras och en generalamnesti utfärdas.
Turkiet måste ansluta sig till den Internationella Brottsdomstolen (ICC)
I juli 2002 grundades den Internationella Brottsmåldomstolen med säte i den holländska staden Haag, sedan traktaten ratificeras av minst 60 stater. Totalt har 139 länder undertecknat traktaten. USA hör till de länder som inte ratificerat avtalet eller t.o.m. har ändrat ståndpunkt och vägrar erkänna domstolen. En liten grupp av stater, däribland Turkiet, har inte ens skrivit på avtalet. Den som begår folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser skall rannsakas inför denna domstol. Detsamma gäller den som anstiftar, underblåser, medverkar, förtiger eller döljer eller finansierar dessa brott.
IHD anser, att Turkiet utan dröjsmål bör underteckna och ratificera bildandet av den Internationella Brottsdomstolen (ICC).
STÄDER HOTAS AV KOLLAPS
Under 1990-talets sista 25 år härskade Turkiet i landets kurdiska områden med synnerligen brutala metoder. I agerandet mot kurdiska upprorsmän gällde att även tömma omfattande landområden på dessas civilbefolkning. Cirka 3000 byar evakuerades med tvång och förstördes, invånarna fördrevs och fick reda sig själva. Hundratusentals rotlösa människor strömmade först till de närmast belägna krets- och provinsstäderna för att sedan i många fall dra vidare till de stora metropolerna i västra och södra Turkiet med förhoppningen att där finna bättre villkor för att överleva. Men många stannade kvar i krets- och provinsstäderna och gjorde dem till sitt permanenta hemvist. Dessa städer tog, under kort tid, emot en våldsam tillströmning av folk, som fullständigt överväldigade deras begränsade resurser. Vi belyser svårigheterna med exempel från två i storlek jämförbara städer i sydöstra Turkiet; kretsstaden Kiziltepe nära Mardin och provinshuvudstaden Siirt.
I Kiziltepe fanns 60000 invånare år 1990. Bara inom loppet av några få år fördubblades befolkningen till 120000. Tillväxten skedde helt okontrollerat särskilt i stadens ytterområden med de kommunala myndigheterna som maktlösa åsyna vittnen. En liknande utveckling ägde rum i Siirt där folkräkningen 1994 registrerade 68000 invånare och 1997 108000. Inom tre år ökade befolkningen med nästan 60 %. De både städerna ställdes inför enorma problem. Redan före den omfattande tillströmningen av folk rådde brist på arbete i de bägge städerna. De flesta familjer försörjde sig på hantverk och detaljhandel i mindre skala, som var städernas dominerande ekonomiska sektorer. Att arbetsmarknadsläget försämrades drastiskt under 1990-talet är helt klart. Då jordbruk och boskapsskötsel var helt dominerande verksamheter på landsbygden fanns det knappast någon av de fördrivna människorna som hade andra yrkeskvalifikationer. I många fall återstod inget annat för dem än att erbjuda sin arbetskraft som daglönare. Staden blir till en by, det urbana blir det rustika. Inte så få av det tvångsfördrivna lyckades transportera en del av sina djur på lastbilar in till städerna. I anslutning till de nödtorftigt uppslagna bostadsrucklen hölls nu kreaturen och anlades – där så var möjligt – en liten trädgårdstäppa. Kommunala tjänstemän i staden Siirt inventerade djurbeståndet på stadsplanerat område till 650 hästar och åsnor, över 800 kor och nästan 50000 får och getter. Det hade givetvis ett negativt inflytande både ur sanitär och ur estetisk synpunkt. Flyktingarna försökte i största möjliga utsträckning hålla fast vid sin livsstil. Deras bristande vilja till integration ledde till upprepade konflikter med stadsborna. Nu är de flesta flyktingarna traumatiserade av upplevelsen av våld och fördrivning. Härtill kommer försvagningen av den egna självbilden som ett resultat av att dessa människor förut ägnade sina liv åt att producera frukt, grönsaker, spannmål och andra jordbruksprodukter, men numera allt som oftast sjunkit ner till blott och bart konsumenter i form av mottagare av socialhjälp och allmosor. Det är inte ovanligt att de plågas av depression och en kontinuerlig ökning av antalet självmord kan konstateras.
Ett besök hos läkaren – en obetalbar lyx!. Därtill kommer att hälsovården generellt sett befinner sig i ett bedrövligt tillstånd. De flesta saknar socialförsäkring och många har helt enkelt inte råd att besöka läkaren eller apotekaren. Samtidigt är de båda läkarcentralerna och det lilla, statliga sjukhuset i Kiziltepe överbelastade. Det allmänna hälsoläget försvåras av den otillräckliga infrastrukturen i stadens ytterområden. Ofta saknas där rinnande vatten. Spillvatten leds utmed gatorna som saknar beläggning. Där avloppssystem existerar är de oftast i mycket dåligt skick.
Kommunerna saknar pengar till reparationer och, i all synnerhet, att bygga ut avloppsnätet för att ansluta de nya, vilt växande, stadsdelarna. Samma sak gäller gatunätet.
De både städerna befinner sig i svårt ekonomiskt trångmål, i en veritabel skuldfälla. Medan utgifterna har ökat dramatiskt, inte minst på grund av flyktingströmmen, så har inkomsterna stagnerat. Samtidigt drabbas de mycket hårt av Turkiets allmänna, ekonomiska svårigheter – t.ex. den höga inflationen, kris i bankväsendet och åtföljande devalvering av valutan. I själva verket befinner sig de två städerna på randen till konkurs inom överskådlig framtid.
10: e ÅRSMÖTET FÖR HEYVA SOR A KURDISTANÊ E.V.
Det 10: e årsmötet ägde rum den 28 september 2002 i Heyva Sor a Kurdistane´s (Kurdiska Röda Halvmånens) huvudkontor i Kasbach-Ohlenburg söder om Bonn. Närvarande var 46 aktiva och över 100 övriga medlemmar.
Dagordningen föredrogs enligt följande:
- Mötets öppnande.
- Val av mötesordförande
- Föredragande av årsredovisning inkl. Verksamhetsberättelse.
- Val av ny styrelse
- Motioner
- Mötets avslutande
Mötet avslutades av Heyva Sor a Kurdistanê´s ordförande, Ibrahim Yildiz. Därefter skedde val av mötesordförande.Denne läste upp de hälsningsbudskap som kommit från olika personer och organisationer, däribland från ledamoten av Europaparlamentet, Feleknas Uca, och från CIBO-stiftelsen i Holland. Sadik Babayi framförde hälsningar på Kurdiska Nationalkongressens (KNK) vägnar. Sedan årsredovisningen och verksamhetsberättelsen föredragits för årsmötet kom den efterföljande diskussionen främst att handla om de projekt som inte genomförts. Kritiska synpunkter och nya förslag levererades. Man hävdade att de gamla projekten borde förnyas och samtidigt nya projekt utvecklas. I detta samanhang betonades vikten av att bygga upp långfristiga kontakter med andra hjälporganisationer. Vidare borde man eftersträva att öka antalet barn som nu får ekonomiskt bistånd inom ramen för projektet ”Humanitär hjälp för nödlidande barn”. Nya möjligheter till finansiering måste därvid bli tillgängliga. Vidare bör nya medarbetare värvas på frivillig bas.
Därefter förrättades val till styrelsen. Valda blev E. Polat, S.Aktas, S. Schamou, A. Elmas och H. Dutar. Arbetsuppgifterna fördelades enligt följande: Till ordförande valdes Erol Polat, vice ordförande är Semsettin Aktas . Kassör är Susanne Schamou.
En tvådagarskonferens med deltagande av många, frivilliga medarbetare från hela Europa genomfördes den 26 och 27 juli 2002. Syftet var att kritiskt analysera vårt eget arbete. Den första konferensdagens diskussioner täcktes av kurdiska MEDYA –TV i en två timmar lång direktsändning. Via telefon deltog också borgmästaren i det kurdiska flyktinglägret Maxmur i norra Irak, Mehmet Kara. Man enades om att vinna nya medarbetare. Det gäller framförallt personer som behärskar ett eller flera europeiska språk. Samtidigt bör man eftersträva att höja antalet medlemmar.
Heyva Sor a Kurdistanê bildades i Bochum den 31 mars 1993. Det främsta målet var att hjälpa människor som drabbats av kriget i Kurdistan. För att förverkliga detta mål utvecklades och genomfördes ett antal projekt. En beskrivning av dessa projekt finns på näst sista sidan av Kurdistans Sol.
10-årsfirandet ägde rum den 29 mars 2003 under dämpade former med anledning av det pågående kriget i Irak. Liksom vid tidigare krig i Mellanöstern är även nu kurderna i särskild fara.
För den musikaliska inramningen svarade musikgrupperna Koma Hezak och Koma Hêlalê Zêwe, sångaren Temeli och sångerskan Sehribana Kurdi. Heyva Sor a Kurdistanê är den enda humanitära hjälporganisation som sedan flera år försöker bistå offren för kriget i Turkiet 1984 – 1999. Men vi konfronteras med många svårigheter. Heyva Sor a Kurdistnê tillåts inte arbeta öppet i sitt eget land. Men trots detta har vi kunnat nå fram med bistånd i begränsad omfattning. Det har endast varit möjligt tack vare många människors stöd, inte minst genom generösa och framförallt regelbundna gåvor.
HUMANITÄR HJÄLP FÖR NÖDLIDANDE BARN
Det 15-åriga kriget (1984-1999) i Turkiets kurdiska område har efterlämnat långtgående skador i Kurdistan. Turkiets agerande riktades systematiskt mot den kurdiska civilbefolkningen. Invånarna drevs bort från omkring 3000 byar och deras hus förstördes. Hundra- tusentals människor blev utan tak över huvudet och gjordes till flyktingar i sitt eget land.
I synnerhet kvinnor, barn och äldre människor drabbades av detta öde. Hundratusentals kurdiska familjer är tvingade att leva under presenningar och i baracker i de blixtsnabbt växande slumområdena i de turkiska storstäderna. Redan traumatiserade av erfarenheten av våld och fördrivning, lider dessutom som flyktingar av den djupa ekonomiska krisen.
I många fall måste barnen arbeta på grund av familjens ekonomiska nödläge. Om arbetsföra, vuxna familjemedlemmar saknas, måste barnen ofta träda i deras ställe och bidra till familjens uppehälle. Tusentals barn, som lever i en sådan situation, måste inte bara avstå från skolutbildning utan även från andra grundläggande mänskliga rättigheter.
Heyva Sor a Kurdistanê (Kurdiska Röda Halvmånen) har tagit som sin angelägenhet att förbättra dessa människors situation. Hjälp kan ge snabbt och effektivt. De drabbade måste befrias från ångest, hjälplöshet, ovisshet, perspektivlöshet och förtvivlan. Vi arbetar tillsammans med pålitliga turkiska människorättsorganisationer.
Projektet ”Humanitär hjälp till nödlidande barn” syftar till att garantera bistånd till hjälpbehövande barn, som under det långvariga inbördeskriget i Turkiets kurdiska områden miste en eller båda föräldrarna eller vars familjer på grund av någon förälders sjukdom eller krigsfångenskap råkat i existentiell nöd. Många av dessa barn försöker sedan deras hemby förstörts och de flytt eller fördrivits, överleva i de turkiska storstädernas slumområden tillsammans med den kvarvarande föräldern. De skall ges en chans till en framtid genom vårt stöd.
Projektet skall öppna nya livsperspektiv för barnen och deras föräldrar genom att barnen garanteras skolutbildning, hälsovård och ett normalt liv. Med detta projekt ansluter sig Heyva Sor a Kurdistanê till de målsättningar som uttrycks i FN:s Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna av år 1948 och Barnkonventionen från den 20 november 1989. Där står:
- Minderårigas rättigheter och beskydd skall garanteras
- Rätten till hälsovård, mat, kläder, bostad, utbildning, familjens säkerhet och ett värdigt liv skall tryggas.
Sedan Heyva Sor a Kurdistanê grundades 1993 har, inom ramen för detta projekt, 1422 behövande barn och deras familjer erhållit ekonomiskt bistånd om sammanlagt 540.664 euros. I genomsnitt består en kurdisk av fem eller flera personer. Uppskattningsvis har allt så minst 7 100 personer berörts av detta biståndsprojekt under det gångna decenniet.
Hittills har bistånd kunnat ges bara till ett litet antal barn på grund av begränsade resurser. Heyva Sor a Kurdistanê har dock satt målet att garantera utbildning, mat och hälsovård för minst 300 hjälpbehövande barn. Det är bara möjligt att åstadkomma genom en än större generositet från givarna.
Biståndsmedel utgörs dels av bidrag från medlemmarna, dels via insamlingsbössor, dels kontaknta bidrag mot kvitto direkt på plats eller genom insättning på särskilt insamlingskonto. Vårt mål är därutöver att utveckla förbindelser med andra nationella och internationella humanitära hjälporganisationer och att uppnå ett samarbeta om detta hjälpprojekt.
Ansökan om hjälp kan ske via brev, fax, e-post eller telefon. Vi skickar då ett ansökningsformulär till den sökande.
Ansökningsformulär kan också fås hos människorättsföreningen i Turkiet (IHD), och andra civila organisationer såsom flyktingföreningen (Göc-Der), fackföreningar, kommuner osv. med säte i Turkiet
Ifyllda ansökningsformulär med fotografi av barnet kan som regel skickas med post till oss. Ansökningarna prövas av Heyva Sor a Kurdistanê´s styrelse. Utbetalningarna överförs i princip till ett bankkonto i varje barns namn att disponeras av dess förmyndare. Om ett bankkonto - oavsett orsak – inte kan öppnas, transfereras beloppen via postanvisning eller överlämnas av en förtroendeperson utsedd av Heyva Sor a Kurdistanê. Då det är dyrt att överföra pengar sker transfereringarna i 3-månadersintervall.
Kontroller genomförs delvis med hjälp av ovannämnda turkiska organisationer och av våra lokala medarbetare. Kontrollerna avser att lämnade uppgifter i ansökan är riktiga, och att de utbetalade beloppen används för avsett ändamål.
Biståndsbeloppen varierar med barnets ålder enligt följande:
Genomsnittsbelopp/år 0 – 6 (år 7 – 16 år
Kläder och skor 100 150
Mat 350 300
Hälsa 150 50
Skolmateriel - 100
Omkostnader för projektet
Följande omkostnader är nödvändiga för att kunna genomföra projektet:
Administration (Hyra, telefon, fax, porto) Omkostnader för en medarbetare som behandlar bidragsansökningarna 19 euros / per år och barn
Engångskostnader( Resor, traktamente, logi, telefon, fax ) 30 euros / barn
Bankomkostnader 7.50 euros per transaktion
Evin O. Lever nu med sin mor och fyra syskon i den sydturkiska storstaden Mersin. Hennes far och en bror befinner sig i turkiskt fängelse, en annan bror anses som ”försvunnen” sedan nio år. Det är högst troligt att han föll offer för turkiska dödsskvadroner. En syster sköts av turkiska säkerhetsstyrkor. Evin O. får för närvarande ekonomiskt bistånd med 50 euros per månad. Det gör att hon och hennes småsyskon kan gå i skolan.
11-årige Firat O. får ekonomiskt stöd av Heyva Sor a Kurdistanê med 50 euros per månad sedan 1999. Hans pappa och hans två äldre bröder dödades under 1990-talet. Två andra bröder sitter fängslade. Sedan deras by i Hilvan-regionen förstörts och de fördrivits därifrån bor Firat O. med sin mamma och fyra syskon nu i Adana i södra Turkiet.
EN GLÖMD VERKLIGHET
En kvinnodelegation rapporterar från flyktinglägret Maxmur
Under åren 1993 – 1995 tvingades 17000 kurder från regionen Hakkari - Yuksekova fly till följd av militära operationer, förstörelse av byar, tortyr och mord i den del av Turkiet där undantagstillstånd rådde. Att fly till andra delar av Turkiet skulle inte innebära någon säkerhet till liv och lem. De ansåg därför, att deras enda möjlighet var att fly över gränsen in i norra Irak.
Vägen genom det kraftiga minerade gränsområdet, nya attacker, livsmedelsembargo och brist på medicin krävde många offer. Också i norra Irak utsattes flyktingarna för nya överfall tills de slutligen i slutet av maj 1998 kunde slå sig ned i närheten av den lilla staden Maxmur med de irakiska myndigheternas tillåtelse. Den plats där flygtingarna anvisades slå läger ligger i en öken utan vatten men med gott om skorpioner. Området ligger också utanför den s.k. ”flygförbudszonen” vid 36:e breddgraden.
Under de senaste 10 åren måste flyktingarna byta uppehållsort sju gånger. Varje gång var det nödvändigt att på nytt ordna tak över huvudet och andra drägliga levnadsförhållanden. Vid varje ny flytt måste lämna kvar ytterligare en del av sina knappa tillgångar som de med egna ansträngningar byggt upp. Sedan fyra år bor flyktingarna nu i Maxmur, och trots alla svårigheter, arbetar de gemensamt för att bygga upp infrastrukturen, sociala inrättningar och skolor. Enligt den senaste folkräkningen bor idag 10000 personer i lägret, varav de flesta är kvinnor och barn.
Syftet med delegationens resa till Maxmur.
Under sommaren 2001 vände sig kvinnocentret i flyktinglägret Maxmur till Internationella Fria Kvinnostiftelsen (IFK) med en begäran om ekonomiskt och yrkesmässigt bistånd till sina, på eget initiativ, startade aktiviteter.
Sedan dess arbetar IFWF i Tyskland och Holland främst med att bilda solidaritetsgrupper och att upplysa och informera en bredare allmänhet om de kurdiska flyktingarnas situation i norra Irak, och särskilt om de kurdiska kvinnornas initiativ. En insamling startades för att säkerställa nödvändiga ekonomiska resurser till projektet. Båda enskilda och kvinnogrupper arbetade aktivt med insamlingen.
Under arbetets gång uppstod idén att sända en kvinnodelegation till flyktinglägret för att överlämna insamlade pengar och varor till kvinnocentret. Då skulle man samtidigt kunna arbeta fram ett långfristigt stöd till projektet tillsammans med kvinnorna i lägret. Man borde kunna utveckla ett program på lång sikt för att förbättra flyktingkvinnornas fysiska och psykosociala hälsa. Därför beslutade man att på plats genomföra en omfattande probleminventering inom olika områden.
Undersökningen beräknades ta 14 dagar att genomföra. I samarbete med läkare och socialarbetare utarbetades ett frågeformulär och en introduktion i intervjuteknik. Resultaten skulle vid hemkomsten dokumenteras skriftligt i rapporter och sedan utvärderas. Planen går alltså ut på att erbjuda yrkesmässigt och ekonomiskt bistånd till de av krig, förföljelse och fördrivning dabbade kvinnorna och barnen och därigenom utveckla och stärka deras framtida möjligheter.
Läget i Mellanöstern skärptes på hösten 2002 sedan USA:s regering hotat att militärt angripa Irak. Trots att ansökan om visum för delegationen lämnades i god tid, innebar det spända politiska läget, att beviljandet av visum och inresa i Irak fördröjdes. Det ledde till att delegationen anlände till flyktinglägret först den 13 september 2002 och att vistelsen måste minskas med tre dagar jämfört med de ursprungligen planerade 14 dagarna. När delegationen kom fram kunde den till ledningen för kvinnocentret överlämna c:a 15000 euros i kontanter och varor i form av läkemedel, skolmaterial och musikinstrument som IFWF samlat in.
Med anledning av den avkortade vistelsen tvingades delegationen ändra sitt ursprungliga arbetsprogram med kort varsel. Den gav därför prioritet åt att skaffa sig en överblick av flyktingarnas levnadsförhållanden och av deras egna institutioner. Delegationens medlemmar gavs möjlighet att besöka kvinnocentret, sjukstugan, primär- och sekundärskolan, självförvaltningsrådet, hjälpföreningen för krigsoffrens anhöriga och en syateljé. Intensiva samtal ägde rum med de frivilliga medarbetarna och användarna av dessa inrättningar och delegationen fick ta del av flyktingarnas livssituation och deras erfarenhet av flykt och krig. På grund av den begränsade tiden var det emellertid inte möjligt att genomföra en representativ studie. Därför övergav man frågeformulären och de planerade intervjuerna och den medicinska inventeringen.
Delegationens intryck är som följer, baserade på genomförda samtal och observationer:
Flyktingarna har aldrig fått någon som helst långsiktig hjälp av utomstående. Det är bara UNHCR:s månatliga livsmedelsranson som bidrar till livsuppehället. Den består för närvarande av: 9 kg mjöl, 2 kg ris, 2 kg socker, 150 g te, 120 g linser, 1 kg matolja, 250 g mjölk, 350 g tvättmedel och 2 tvålar per person.
Flykt och fördrivning innebär för de drabbade alltid rotlöshet, alltså förlust av sociala och ekonomiska strukturer. Maktlösheten inför dessa omständigheter och kampen för att överleva leder i många fall till passivisering, dvs. människorna tappar intresset för omgivningen och vill eller orkar inte engagera sig i samhällsfrågor. Det kan också leda till ökat våld inom familjen och det egna samhället. Däremot kännetecknas livet i flyktinglägret Maxmur av en förvånansvärt hög grad av självorganisering, gemenskap och starkt samhällsengagemang från kvinnornas sida. Särskilt under den första tiden måste flyktingarna uthärda extrem vattenbrist. Vattnet levererades då från tankbilar. De bodde provisoriskt i lövhyddor och tält. Men steg för steg började de själva bygga upp lägrets infrastruktur och organisera sig för att försvara sina egna intressen.
Delegationen hade tillfälle till omfattande samtal och diskussioner med representanter för lägerförvaltningen. Det gemensamma livet i lägret och flyktingarnas representation är organiserat i ett ”stadsråd”. Rådet väljs varje år. Röstberättigade är alla invånare i lägret som fyllt 18 år. Nu består stadsrådet av 36 personer (20 män och 16 kvinnor), som i sin tur väljer borgmästare och vice borgmästare.
Under stadsrådet finns kommittéer med ansvar för olika samhällssektorer:
- Infrastruktur (sophantering, vatten- och elförsörjning)
- Hälsovård
- Utbildning och skolor
- Förbindelser med utomstående
- Kvinnorepresentation
- Ungdomsrepresentation
Vattenförsörjning: Även om tillgången på vatten ökat genom att ledningar dragits från floden Zab, är dess kvalitet ett växande problem och ett hot mot flyktingarnas hälsa. Dricksvattnet måste kloreras för att överhuvudtaget vara drickbart. Från en större vattentank leds vatten dagligen under 1 – 2 timmar genom det lokala ledningsnätet som byggts av flyktingarna själv till de fyra stadsdelarna. Under den korta tiden fyller familjemedlemmarna hushållets vattentank med hjälp slangar och plåtbehållare. Detta vatten används till allt, förutom till dricksvatten också i samband med husbyggen, tvätt och rengöring och bevattning av de små trädgårdstäpporna. Laboratorieundersökning av vattenprover som delegationen lät utföra visade att vattnet är kraftigt nedsmutsat och inte är tjänligt som dricksvatten. Utan tvivel är den dåliga vattenkvaliteten huvudorsaken till den största delen av de sjukdomar som förekommer i lägret.
Hälsoläget:
Det pressande klimatet, den dåliga vattenkvaliteten och den ensidiga, vitaminfattiga maten resulterar under de heta sommarmånaderna i häftiga utbrott av smittosamma sjukdomar som t.ex. tyfus. De mycket begränsade medicinska resurser som UNHCR och de irakiska myndigheterna erbjuder är helt otillräckliga i förhållande till behoven.
Efter egna undersökningar och samtal med sjukvårdspersonalen på platsen konstaterar delegationen:
– att den sjukvård som UNHCR ställt till förfogande inskränker sig till kortfristig, första hjälpen och till att dela ut smärtstillande medel. Sjukstugan är bristfällig både vad avser utrustning och personal. Jourhavande sjukvårdspersonal finns inte i lägret och deras antal räcker inte till för att säkerställa en rimlig sjukvård för lägrets 10000 invånare.
Tre flyktingar har utbildats till sjukvårdsbiträden, men de har för stor arbetsbörda och kan ofta inte utföra nödvändiga åtgärder vid akutfall och födslar.
– Att skador som orsakats i krig och vid angrepp, som t.ex. rörelsehinder som orsakats av landminor, kan bara nödtorftigt behandlas med smärtstillande medel. Det finns ingen fysioterapeutisk behandling.
– Att flyktingarna inte har tillgång till fackmässig behandling av psykosomatiska sjukdomar
– Att behandlingsmöjligheter saknas för svårare sjukdomar som kräver långvarig behandling och terapi. Förlossningar sker i flyktingarnas bostäder med hjälp av grannar och anhöriga under ytterst primitiva förhållanden.
Utbildningsläget: Bara ett fåtal av Maxmurflyktingarna hade gått i skola i sina hembyar. Det fanns många faktorer som hindrade deras skolgång. De turkiska myndigheterna hade förbjudit dem att läsa och skriva på deras eget modersmål och tvingade dem att bara använda turkiska språket. Många familjer hade inte råd att bekosta sina barns skolgång och moderna påfund som skolor stod i strid mot deras traditionella, feodala uppfattning. Flickorna kunde bara undantagsvis få utbildning. Så småningom kom flyktingarna till insikt om att det var nödvändigt att ge barnen utbildning för att därigenom förbättra deras framtidsutsikter. Så började invånarna i flyktinglägret att själva steg för steg bygga upp ett skolsystem och successivt vidareutveckla det.
Sedan de första skolorna byggts av flyktingarna lät UNHCR år 2000 uppföra en större skolbyggnad. Nu finns tre grundskolor, två mellanskolor och ett gymnasium. Undervisning sker på och i det kurdiska modersmålet. Det undervisas också i naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen, musik och idrott. Eleverna får också lära sig främmande språk såsom turkiska och engelska. Det är flyktingar som arbetar som lärare och de måste själva ständigt vidareutbilda sig för att möta de växande kraven. Men alltjämt saknas expertstöd till lärarnas vidareutbildning. Det råder också brist på grundläggande skolmaterial, såsom läroböcker, skrivhäften, pennor osv. UNHCR erkänner från och med skolåret 2001/2002 de betyg som utfärdas av skolorna i flyktinglägret Maxmur.
Kvinnornas andel av lägrets befolkning är 65 %. Många har aldrig fått möjlighet att gå i skola på grund av den traditionella, patriarkala, feodala familjestrukturen; innan de flydde inskränktes deras erfarenhet bara till livet inom familjen och byn. Följaktligen är 97 % av flyktingkvinnorna analfabeter. Många av kvinnorna giftes bort mycket unga utan att någonsin ha fått uttrycka sin egen vilja och sina egna åsikter. Förutom den samhälleliga, könsspecifika diskrimineringen utsattes kvinnor samtidigt för sexuellt våld av de turkiska säkerhetsstyrkorna under det rådande undantagstillståndet. Våldtäkt användes medvetet som tortyrmetod vid tvångsevakuering av byar och godtyckliga gripanden, eftersom gärningsmannen förlitade sig på offrets tystnad och rädsla för omgivningens fördömande attityd.
I syfte att stimulera samtal mellan kvinnorna och dittills tabubelagda ämnen och ge ömsesidig hjälp för att lösa sina problem började några flyktingkvinnor bygga ett kvinnocenter i början av förra året. Kvinnorna byggde själva tre små hus av sten och lertegel, som nu används för deras egna, olika aktiviteter. Det är inte bara ett ställe för kvinnor att träffas på utan också ett centrum för utbildning och kultur. Här kan kvinnorna lära sig läsa och skriva, spela teater, sjunga och dansa för att bredda och fördjupa sina kunskaper och uttrycka sin kreativa förmåga. Ett av husen används som daghem för att avlasta kvinnorna och ge dem möjlighet att delta i kvinnocentrets aktiviteter. Man har åstadkommit snabba framsteg inom utbildning och kultur. De materiella resurserna räcker dock inte till för att tillfredsställa de nuvarande behoven och den stigande efterfrågan.
I det tredje huset öppnades en liten syateljé. Avsikten var att produktionen skulle täcka de egna behoven men också utgöra en inkomstkälla för flyktingkvinnorna. En intensiv produktion av handarbeten startades men måste tyvärr avvecklas på grund av avsättningssvårigheter och brist på material. Nu används ateljén främst för lagning av kläder och för beställningsproduktion. Utöver den materiella nöden och svårigheterna med försörjningen tillkommer en stor psykisk påfrestning för flyktingkvinnorna till följd av separationen från hembygden, förlusten av anhöriga och vänner och isoleringen mot omvärlden. I detta hänseende är kvinnocentret ett betydande steg för att motverka isolering och passiv resignation under ödet. Under våra samtal framförde kvinnorna önskemålet att, vid sidan av den påbörjade dialogen mellan kvinnorna inom lägret, även ha varaktiga relationer med andra kvinnor utanför lägret och i andra länder. Vad avsåg kontakten med andra kvinnoorganisationer och humanitära organisationer betonade de att de behöver professionell medicinsk och terapeutisk hjälp utifrån för att kunna förbättra kvinnornas hälsotillstånd och deras kunskaper. Det finns varken gynekologiska behandlingsmöjligheter eller kvalificerad personal inom kvinnosjukvård, förlossningsvård och familjeplanering. Kvinnocentret har vänt sig till de ansvariga inom UNHCR med samma begäran, men den har hittills förblivit obesvarad. Läkarbesök utanför lägret kräver särskilt tillstånd av de irakiska myndigheterna och försvåras dessutom av ekonomiska skäl. Irakiska läkare vägrar också att genomföra gynekologiska undersökningar av ogifta kvinnor och flickor på grund av gällande sharialagar. Några kvinnor har dött som konsekvens av dessa bestämmelser.
Delegationens vistelse i flyktinglägret representerade ett viktigt bidrag i samarbetet och kartläggningen av det aktuella läget för befolkningen där. Vad som gjorde det starkasta intrycket på oss var att flyktingarna i Maxmur inte resignerat inför de svåra omständigheterna och att de, trots sin starka önskan att snart återvända till sina hembyar, arbetar aktivt och målmedvetet för att skapa ett värdigt liv tillsammans och kämpar för att förbättra sin nuvarande, reella situation. Delegationsmedlemmarna kunde på plats införskaffa intryck, fakta och dokumentation. Därmed har vi lagt grunden för ett fortsatt, aktivt upplysningsarbete. Med hjälp av de statistiska undersökningarna, som nu kommer att kompletteras av medarbetare vid kvinnocentret och sjukstugan, kommer det att bli möjligt att ställa erforderlig information till intresserade experters förfogande. Delegationens besök i Maxmur innebär ett viktigt, första steg för ett utvidgat samarbete och en fortsatt utveckling av projektet inom hälsovård och utbildning.
Vi inom IFWF vill fortsätta arbetet med följande projekt, som kvinnorna i Maxmur har givit prioritet:
1. Syateljé (sömnadsverkstad) Förbättrad utrustning och avsättningsmöjligheter för produkterna. Skapa möjligheter för kvinnorna att försörja sig själv.
2. Uppbyggnad av ett hälsocenter för kvinnorna.
3. Installering av en filteranläggning för att få bättre vattenkvalitet.
Tack
Ett stort tack till alla människor och institutioner som har bidragit ekonomiskt och/eller ideellt till projektets framgång. Vi riktar ett särskilt tack till stiftelsen Mama Cash i Amsterdam och till den kurdisk-tyska kvinnogruppen Pistgiriya Jinan i Bremen).
Deltagarna i delegationen till flyktinglägret Maxmur International Free Womens Foundation
Människan lär sig under hela livet för att bemästra sin tids utmaningar och livsvillkor. I samma stund som hon försummar lärandet, lägger hon hinder i vägen för sin utveckling. Lärandet har givetvis olika mål, men det främsta målet bör vara att förstå den samtida demokratin. En form av lärande där förståelse av demokratin och dess filosofi inte ingår avlägsnar oss från den utvecklade världen.
Alla medborgares lika rätt till utbildning måste förankras i landets konstitution och sedan är det utbildningsministeriets sak att i praktiken genomföra det. Men det förutsätter att alla medborgare accepteras med sina likheter och olikheter. Människorna från våra nedbrända och övergivna byar måste själva och genom sina representanter kräva denna rätt. De måste korrigera misstaget att distansera sig från sin egen identitet, bejaka sin olikhet och försona sig med sin egen kultur. Varje levande väsen som rycks upp från sin omgivning kommer att ha svårt att anpassa sig till nya förhållanden. Oavsett om migrationen sker frivilligt eller med tvång kommer den drabbade att känna rädsla i en ny, främmande miljö. Varje människa som fördrivits från sin by och därigenom oavsiktligt förlorat sitt hemvist upplever ängslan och harm.
Enligt min åsikt är kvinnor och barn mer utsatta, ty männen tillbringar sin tid utanför hemmet, där de arbetar. Det är mer betungande för kvinnorna, eftersom de bekymrar sig för hushållet, barnen, familjens hälsa och ekonomi mitt i den ibland kaotiska situation som livet i en helt främmande stad kan innebära. Barnens problem, å andra sidan, är att de måste anpassa sig till omgivningen trots ekonomiska svårigheter, språkproblem och otillräcklig omvårdnad från föräldrarna. Barn som till följd av migration måste avbryta sin skolutbildning och uteblir från undervisningen på den nya platsen utgör ett ytterligare problem som måste lösas.
Försök att hjälpa barn med ingen eller bristfällig skolgång skulle kunna se ut som följer:
- revidering och förnyelse av nuvarande utbildning
- Utbildningsministeriet, EGITIM-SEN (lärarnas fackförbund) och psykologer diskuterar tillsammans på ett sakligt sätt de rådande svårigheterna i syfte att finna en gemensam lösning
- Stöd till flyktingar som önskar återvända till sin hembygd
- Säkerställa skolutbildningen för barnen i byarna
- Återuppbyggnad av byskolorna i stället för att förlägga undervisningen till YIBOs (grundskoleinternat i offentlig regi). YIBOs utgör alltmer ett problem än lösning. Det borde vara uppenbart att sexåringar som kanske redan har problem att klara anpassningen till undervisningen i en vanlig grundskola, får ännu svårare om de skiljs från sina familjer för att undervisas i en internatskola. Barn i den åldern får inte separeras från familjen, annars kan det bli förödande för deras psykiska hälsa.
1. Sängvätning
2. Ängslan, ångesttillstånd
3. Depression
4. Aggressivt uppträdande (utagerande)
5. Rymning
De utbildningsmetoder som YIBOs använder påminner om utbildning av rekryter (blivande soldater).
Andra viktiga åtgärder föreslås:
- Föräldrautbildning vad avser barns och ungdomars uppfostran.
- Genomförande av detta med hjälp av kommunerna, EGITIM-SEN och andra demokratiska frivilligorganisationer.
- Särskilt skydda sjuka och fattiga barn genom stöd via de statliga socialbyråerna
- Avskaffande av barnarbete (framförallt utnyttjandet av barn som billig arbetskraft, ty det påverkar deras fysiska och psykiska hälsa).
- Inrättande av kompletteringskurser för att garantera att barnens utbildning motsvarar deras ålder.
- Yrkesutbildningsmöjligheter för tonåringar.
- Upplysning till eleverna om missbruk av narkotika, alkohol etc.
De egenskaper och den begåvning som eleverna har måste stödjas och stimuleras i skolan. Frågor om barnuppfostran bör kunna diskuteras i Hem & Skola-föreningar så att barnen utvecklas till harmoniska personer som hittar sin plats i samhällsgemenskapen.
Bearbetning: Nihat Keni, psykolog EGITIM-SEN, Batman
MIGRATIONENS EFFEKTER PÅ UTBILDNINGEN
Migration innebär att flytta från hembygden och kan äga rum av olika orsaker. I de flesta fall sker det av ekonomiska skäl. De ekonomiska migranterna har möjlighet att noggrant planera flyttningen och fokusera på de kommande förändringarna. Deras destination är oftast en större stad inom det egna landet, där de hoppas kunna skaffa arbete. Ett annat omtyckt mål är Tyskland.
Man måste klart skilja mellan ekonomisk migration och den ofrivilliga migration som är ett resultat av krig eller rena terrorhandlingar mot civilbefolkningen. Dessa ofrivilliga emigranter letar inte efter arbete utan söker säkerhet. De brukar inte komma särskilt bra överens med sin omgivning och känner sig desorienterade i sin annorlunda tillvaro.
De känner sig osäkra och uppvisar ett oväntat, förändrat beteende. En människa som är känd för att vara lugn och stillsam kan reagera aggressivt. Ett barn som vuxit upp på landet med dess seder och livsstil blir på ett konkret och omskakande sätt medvetet om att i staden gäller andra regler i umgänget. Dessa störningar är av psykologisk och psykosomatisk natur.
En enkel förändring av beteendet skulle vara att ett barn plötsligt föredrar att spela fotboll framför att leka tafatt. Ett barn måste växa upp i en miljö där det kan känna trygghet, t ex för att kunna lyckas väl i skolan. Omvänt gäller att ett barn som rycks loss ur sin normala miljö kan känna sig utestängd i sin nya omgivning och bli isolerad, vilket leder till att det saknar förtroende för omvärlden och att vänja sig vid skolan. Ett sådant barn kommer alltid att få svårt att anpassa sig.
Skolan och lärarna måste känna till varje elevs situation för att rätt kunna bemöta honom/henne. Det är oerhört viktigt att kunna visa ett barn hur man får kontakt med andra människor. En undervisningsform som stärker barnens sociala beteende är därför av stort värde. Teckning, musik, idrott och dans är bra sätt att åstadkomma detta. När läraren hänger upp barnets teckning på väggen signalerar hon att hon förstår barnet och uppmuntrar det därigenom att kommunicera med andra människor. Barnet begriper också att det accepteras, till och med är omtyckt och det stärker dess förtroende gentemot andra.
Barn som migrerat går ofta miste om gemenskapen i klassen och kan därför inte aktivt samarbeta. Deras grundutbildning blir bristfällig och de går ut grundskolan med underkänt i många ämnen. De tvingas ut i arbetslivet till lågbetalda arbeten om de överhuvudtaget får något arbete. Barn måste få stöd och emotionell närhet till sina medmänniskor annars skadas de psykiskt. Barn kan bara arbeta under gynnsamma omständigheter. De behöver sunda mat- och sovvanor, såväl som kärlek och uppfostran till samhällsvarelser för att inte förtvivla. Ett barns fostran till en produktiv, skapande människa kan bara ske i samhället och kräver en fri barndom.
Ett sådant projekt kan bara planeras och genomföras av regeringen. Fattigdom och försenad utveckling betingat av migration är orsaken till barnarbete. Återvändande till hembygden är inte möjligt i en sådan situation. En människa som flyttar tillbaka till sin hembygd upplever en andra gång förlusten av sin omgivning. Eftersom samma problem finns kvar som gjorde att man en gång lämnade platsen, blir återvändandet en svår psykisk belastning och svårigheterna ännu större.
För att förhindra detta förhållande måste särskilda åtgärder vidtas. Möjligheter till arbete och utbildning måste ordnas på den ursprungliga bosättningsorten.
Barn måste undervisas i sin egen åldersklass. Fjortonåringar skall undervisas tillsammans med andra fjortonåringar osv. Barn bör veta att kunskaper är till nytta för dem senare i livet och av stor betydelse för ett kommande yrke. Yrkesskolor är därför nödvändiga. Om migranternas nyinordning i sin hembygd fungerar så att de aktivt kan arbeta där kan städerna avlastas.
Förslag:
- bildande av hjälporganisationer, som hjälper till att övervinna barnens problem. Hjälp till skolor
- utbildning för barn i rehabiliteringscentra i syfte att integrera dem i samhället
- inrättande av ekonomiska fonder för att stödja behövande barn
- erbjuda möjligheter till lärarutbildning
Vi har inte finansiella resurser för några större projekt men kan erbjuda professionell hjälp inom ramen för sådana projekt.
Rahsen Rencuzogullari Hikmet Kahraman
Utbildningssekreterare Egitim-Sen
Egitim-Sen
MODERMÅLSUNDERVISNINGENS BETYDELSE FÖR BARNETS UTVECKLING
Det finns flera åsikter om barns utveckling, men på en punkt sammanfaller de alla, ty alla säger de, att samtliga de händelser som ett barn upplever, påverkar dess personlighet.
Alla stadier i utvecklingen, från spädbarnsåldern över småbarnsåren och barnaåren till puberteten och senare stadier är viktiga, då negativa upplevelser påverkar alla senare utvecklingsnivåer.
Barnets språkutveckling börjar mycket tidigt, så snart det förmår höra omgivningen och försöker imitera världen runt det. Denna fas är ytterst viktig, då barnet här också börjar uttolka föremålen och personerna i sin omgivning och ge dem mening. Barnet upplever alltså många svårigheter på detta stadium, då det för första gången medvetet förnimmer sig själv och sin familj. Barnets förnimmelse av sin omvärld och anpassningen till den sker samtidigt med språket. Den kultur som barnet växer upp i formar dess personlighet.
Från födelsen till sjätte levnadsåret utvecklas barnet såväl kroppsligt som intellektuellt. Det utvecklar sin förståelse för världen och uppnår så småningom skolmognad. Vid sex års ålder kan barnet redan utnyttja språket för att förstå, tänka och kommunicera. Om en sexåring lyssnar men inte förstår, om han eller hon tänker men inte kan uttrycka sig, eller inte tycker om att prata eller skäms för sitt modersmål, då är det ju tydligt att något är fel.
Svaret finns i de pedagogiska metoderna. Dessa syftar inte till att stödja barnet med dess kultur och modersmål, utan lägger tvärtom hinder i vägen genom att vägra undervisa det på det egna modersmålet. Barnet hamnar i ett vakuum och tvingas plötsligt lära sig ett helt annat språk.
DEK (Föreningen för Demokratisk Uppfostran) har genomfört en studie som undersökte vilka följder det nuvarande utbildningssystemet (utan undervisning på modersmålet) har. Om en människa inte uppskattas som en unik individ eller en grupp av människor behandlas illa enbart för sin särart kan det framkalla en störning som kan vara särskilt allvarlig när det gäller barn.
Exempel på störningar hos barn som inte får undervisning på sitt modersmål:
- oro, missnöje med sig själv
- skam för sitt eget förflutna
- tystlåtenhet, emedan man inte kan artikulera sina tankar
- stört förhållande till familjen, skäms för familjen, assimilering som flykt från den egna identiteten, förnekande av den egna identiteten
- språkstörningar såsom stamning eller överdrivet kroppsspråk
- sängvätning, asocialt beteende
- skolk eller avbrytande av undervisningen
- raseriutbrott, slå sönder egna saker
- svårigheter att finna sig till rätta i samhället
- skam inför den egna nationaliteten, känsla av att ha förrått turkiskan
- minskad produktivitet
- osäkerhet
- försjunka i negativa känslor
- svårighet att uttrycka känslor, inre flykt, tala för sig själv
De ovan anförda problemen får till följd en störd psykosocial utveckling för människan. Barn som inte får undervisning på modersmålet har flera av dessa problem samtidigt. Det hindrar människan att lära känna sig själv och att förverkliga sig själv. Hela denna problematik gäller givetvis inte bara för kurder utan för alla folk som på samma sätt riskerar att förlora sin identitet.
UPPROP
Som Ni vet, hotar ett krig i Irak inom kort. Det står också klart, att den turkiska armén kommer att delta i detta krig. Det inger oss stor oro. Av denna anledning nödgas vi skriva detta brev till Er.
1994 flydde fler än 10000 kurder från Turkiet och lever nu i lägret Maxmûra i Irak. Lägret ligger utanför FN: s skyddszon, men står under beskydd av UNHCR.
Vid samtal mellan lägerflyktingarnas representant, Mehmet Kara, och UNHCR:s lokalt ansvarige, upplyste denne att, vid krigsutbrott, kommer UNHCR att dra sig tillbaka från hela området. Han sade dessutom att, medan kriget varar, kan ingen garanti ges att lägret inte angrips. Detta budskap inger både lägrets invånare och oss stor oro.
Då det nu är nästan säkert att ett krig hotar i Irak snart, kommer flyktinglägret i Maxmûr att vara den turkiska arméns första mål. Det är även fullt möjligt, att regionala styrkor företar ett angrepp mot lägret i syfte att provocera. Därför befinner sig flyktingarna i livsfara.
Vi vill att dessa människor ges särskilt skydd. Vi vädjar till alla ansvariga med makt och inflytande att med alla medel skydda flyktingarna i Maxmûr-lägret så länge kriget varar. Inför en sådan uppgift, som handlar om tusentals människors liv, är vi beredda att göra allt och förväntar oss också svar och stöd av Er.
BREVET FRÅN FLYKTINGLÄGRET MAXMÛRS REPRESENTATIVA RÅD
Till allmänheten
Vi befinner oss som flyktingar i Maxmûr i norra Irak sedan den turkiska armén förtryckt oss och förstört våra hembyar. Här lever vi under oerhört svåra förhållanden. Nedräkningen har börjat inför ett angrepp av USA och dess allierade mot Irak. Vid ett krig skulle vi som flyktingar i Maxmûr inte ha några som helst förebyggande säkerhetsanordningar.
Det största problemet är att vi saknar garantier till skydd för våra liv. Vi tvingas därför att själva företa oss något. Det skulle dock innebära en ny tragedi för oss flyktingar. Det är inte bara ovissheten som vållar oss bekymmer utan vi har också brådskande behov.
Dessa är:
1. Åtgärder måste planeras och genomföras så att flyktingarna skyddas till livet.
2. Gasmasker måste delas ut som skydd mot insats av kemiska vapen.
3. Splitterskydd måste byggas mot flygbombning och artillerield. Byggmateriel för byggande av skydd måste levereras till befolkningen.
4. Vattenförsörjning under krigsförhållanden måste ordnas.
5. Det största problemet är behovet av sjukvårdsmateriel och läkemedel. Här måste åtgärder vidtas för att ställa nödvändiga läkemedel till förfogande.
Pressmeddelande
Till alla humanitära organisationer,
Morgonen den 1 maj vaknade alla till en sorglig nyhet. En jordbävning med
hundratals döda och skadade hade ägt rum med epicentrum i Bingöl. Det är en
kurdisk stad som har drabbats av det femtonåriga smutsiga kriget mellan kurdisk
gerilla och den turkiska armén. Den kurdiska civilbefolkningen har utsatts för
tortyr under detta krig. Det är nu fyra år sedan det kurdiska partiet PKK med
det nya namnet KADEK föreslog en fredlig lösning av den kurdiska frågan. Under
dessa fyra år av vapenvila har det kurdiska folket uppnått ett inre lugn och en
inre frihet. Tyvärr har det kurdiska folkets inre lugn brutits på grund av
jordbävningen.
Egentligen borde den turkiska staten hjälpa folket som har drabbats av jordbävningen, men istället sköt turkisk polis direkt mot befolkningen från pansarbilar.
Kurdiska Röda Halvmånen ( KRH )
vill gärna skicka hjälpsändningar med transport till det kurdiska folket, som
har drabbats av jordbävningen i Bingöl. Men den turkiska staten tillåter inte
det.
KRH kan bara skicka ekonomisk hjälp till folket i Bingöl och har redan börjat
göra det. Som alla vet har hundratals människor skadats och deras hem har
raserats.
KRH vädjar till alla humanitära organisationer att skicka hjälp till Bingöl för folket som behöver mycket akut hjälp.
Om ni vill ge ekonomiskt stöd
till folket i Bingöl har KRH öppnat ett postgiro för de jordbävningsdrabbade.
Postgiro: 22 86 76 –3
Med vänliga hälsningar
Kurdiska Röda Halvmånen
Ordförande,
Mehmet Uzel
<<<