Kiltakallio 6 B- 10
02770 Espoo - FINLAND
Tel: 0358 - 041 44 58 939
LEDARE
Kära läsare
Detta nummer av Kurdistans Sol som Du nu håller i handen är ett temanummer – ”Flykt och flyktingar från Turkiet och Kurdistan”. Läget i detta område är ju nu sådant att det finns möjligheter för dem att kunna återvända till sina byar. Också för vår organisation öppnas nya möjligheter att öka hjälpinsatsen till stöd för återvändarna. Kriget upphörde för snart tre år sedan. Det har ingjutit nytt mod hos flyktingarna som vill återvända till sina byar och bosättningar. Trots att den turkiska regeringen ännu inte gett grönt ljus för återvändande, har en del av flyktingarna redan rest tillbaka till sina hembygder. Men många kommer inte att kunna göra det under det närmaste tiden därför att de inte har eller kan låna pengar som behövs för att återbygga upp sina hus och ställa i ordning och beså åkermarken.
Längre fram i tidningen hittar Du alltså mer information om detta tema i form av rapporter från andra organisationer som analyserar orsaker och ger förslag till lösningar i ämnet.
Kurdiska Röda Halvmånen (KRH) kommer att försöka erbjuda flyktingarna en grund för att återvända. Vi kommer att lägga tyngdpunkten i vårt arbete på återvändande – projektet. Vi välkomnar också ett nära och förtroendefullt samarbete med andra europeiska organisationer och framträdande personligheter för att hjälpa de återvändande flyktingarna. Det tyska folket, liksom andra europeiska folk, vet vad flykt och återuppbyggnad innebär. Vi övertygade om att de också är beredda att stödja det kurdiska folket. Vårt folk behöver inte bara ekonomisk hjälp utan även moraliskt stöd!
I år har vi för första gången firat den nionde årsdagen av Kurdiska Röda Halvmånens grundande. Vi planerar en stor fest till nästa år då vi fyller tio år. Mer om vårt nio-årsfirande finner Du i detta nummer av tidningen.
Vi vill gärna att Du som är intresserad av Kurdiska Röda Halvmånens arbete och vår tidskrift tar kontakt med oss. Vi är övertygade om att det finns folk som vill och kan stödja vårt arbete och göra en insats! Tillsammans blir vi starkare och kan hjälpa fler människor!
DEN RÄTTSLIGA SITUATIONEN I DE KURDISKA OMRÅDENA
Rapporten av Diyarbakirs Advokatsamfund om rättsläget i de kurdiska områdena är från 1998, men är fortfarande lika aktuell. Vi tycker att rapporten ger god vägledning för att bilda sig en uppfattning om läget i regionen. Därför publicerar vi rapporten i förkortad form.
Inledning
Det
tjugonde århundradet har kallats de mänskliga rättigheternas århundrade. Men vad
som ägt rum i vår region under den sista fjärdedelen av detta århundrade är en
av mänsklighetens värsta tragedier. Bakom denna tragedi döljer sig vad som
officiellt inte får kallas vid dess rätta namn – Den Kurdiska Frågan. Oförmågan
att lösa den kurdiska frågan har resulterat i 28 uppror sedan den turkiska
republiken grundades. Den turkiska staten har slagit ned dessa uppror med stort
våld utan att överhuvudtaget intressera sig för dess orsaker. I detta faktum
finner vi förklaringen till att Turkiet aldrig lyckats utveckla en fungerande
demokrati eller en fungerande rättsstat. Sedan republiken bildades har helt
andra rättsregler varit i kraft i regionen än annorstädes i Turkiet. Så infördes
här exempelvis Lagen om Säkrande av den Allmänna Ordningen (Takriri Sukun Kanunu),
Lagen om Bosättningar (Iskan Kanunu), Extraordinära Domstolar (Istiklal
Mahkemeleri), Tuncelilagen (Tunceli Kanunu), Allmänna Övervakningsämbetet (Umumu
Mufettislik), Lagen om Krisgstillstånd (Siki Yönetim Kanunu), Lagen om
undantagstillstånd (Olaganustu Hal Kanunu). Regionen styrs av en särskild utsedd
guvernör för undantagstillståndsområdet (Olaganustu Hal Bölge valisi). Lagarna
om krigs- och undantagstillstånd har tillämpats sedan 1979.
Trots alla
dessa speciallagar och förordningar har läget inte på något vis förbättrats utan
problemen har förvärrats och blivit mer komplexa. Sedan 14 år pågår oavbrutet
stridshandlingar som den turkiska regimen officiellt kallar ”lågintensiv
krigsföring”. Denna har kostat 30 000 människors liv, förstört över 3 000 byar
som därefter avfolkats, hundratusentals människor har torterats, tiotusentals
arresterades, tre miljoner människor är flyktingar och hundra tusen hektar skog
har bränts ned. Under historiens lopp har vår region ofta invaderats och
förtryckts, men vad som sker idag kan bara mäta sig med mongolernas härjningar.
För att inte än mer förvärra den ansenliga förstörelsen av samhälleliga,
ekonomiska, ekologiska och rättsliga värden som den ”lågintensiva krigsföringen”
orsakat, måste den kurdiska frågan få en lösning. Det kräver att alla
befolkningsgrupper deltar – politiska partier, fackförbund, icke-statliga
organisationer (NGOs), universitet och media. Primärt måste en politisk enighet
och viljekraft uppstå. Nu fattas den politiska viljan.
2.
Kurdernas situation inom gällande rättsregler:
· Kurdernas situation utifrån internationell rätt:
Turkiet är medlem av FN, Europarådet och OSSE. Turkiet har ratificerat den Universella Deklarationen om Mänskliga Rättigheter, Konventionen om Avskaffande av Rasdiskriminering, Konventionen om Politiska och Medborgerliga och Parischartan. Men Turkiet tillämpar inte dessa konventioner i praktiken.
· Kurdernas situation i Turkiet enligt turkisk rätt:
Enligt den turkiska grundlagens
paragraf 90 har de ovan nämnda internationella konventionerna sin motsvarighet i
turkiska rätt och står inte i motsättning i författningen. I gällande turkisk
lagstiftning finns inga uttalade förbud i samband med begreppen ”kurdisk” eller
”kurd”. Men förbuden finns där; i lagtexternas allmänna, diffusa formuleringar
liksom i den praktiska tillämpningen konfronteras kurderna med betydande
inskränkningar av deras grundläggande fri- och rättigheter. Nedan ges några
exempel på begränsningar av kurdernas rättigheter:
a)
Kurderna tillåts inte ge sina barn kurdiska förnamn. Begränsningarna
regleras i Folkbokföringslagen § 16 och Namngivningslagen §§ 5 och 7.
b)
De kurdiska ortsnamnen där kurder bor får inte användas. (Provinsförvaltningslagen
§ 1/2).
c)
Det är förbjudet att uttrycka sina tankar och åsikter på kurdiska
språket. Även om detta förbud inte alltid praktiseras finns lagen. (Grundlagen §
4, 26, 28).
d)
Undervisning på kurdiska språket och inrättandet av kurdiska skolor är
förbjudet. Såväl Grundlagen § 42 som § 2a och 2c i lagen om Undervisning på
Främmande Språk ger klara besked på den punkten.
e)
Användningen av kurdiska språket i tidningar och tidskrifter är
förbjuden. I praktiken ser man genom fingrarna men till följd av lagstiftningen
finns ingen säkerhet garanterad. Förbuden och sanktionerna finns i grundlagens §
28 och 30, Presslagens § 31/1 och tillägg 2.
f)
Att påstå att kurderna utgör en egen etnisk grupp medför straffrättsliga
sanktioner. (Antiterrorlagen §8)
g)
Användningen av kurdiska språket i konstnärliga sammanhang är
uttryckligen förbjuden enligt lagen om film-, video-, musikalster §§ 5 och 9.
h)
Att grunda radio-,och Tv-kanaler som sänder på kurdiska får inte
förekomma, (Radio- och TV-lagen §§ 4/a, 5/a och 5/f).
i)
Inga föreningar som avser att främja kurdisk kultur får bildas.
(Grundlagens §§ 13 och 33 samt Föreningslagens §§ 5 och 6).
j)
Det är förbjudet att bilda politiska partier för att tillvarata kurdernas
rättigheter. Ej heller får befintliga partier ägna sig åt sådan verksamhet.
(Grundlagens § 68 och Lagen om Politiska Partier §§ 5 och 81).
Som de ovan anförda exemplen
visar har kurderna inte rätt att bevara och utveckla sin identitet eller att
organisera sig på denna grund. Det är bortom allt tvivel att alla dessa lagar
står i motsättning till de av Turkiet ratificerade internationella
konventionerna och deklarationerna.
3.
Den aktuella situationen
·
Förstörelsen av byar och avfolkningen av dessa
Sedan 1990
har de turkiska myndigheterna utvecklat en febril aktivitet för att införa ett
system av byvakter och tvinga de personer, som vägrade ansluta sig och deras
familjer att fly. För att hindra att de återvände, brändes byarna ned. Det var
en medveten politik att avfolka hela den kurdiska landsbygden. Våra siffror
visar att mellan åren 1990-1997 förstördes sammanlagt 3211 kurdiska byar.
Fördelningen mellan olika år är följande:
1987 – 1993 923 byar
1994
1800 ”
1995
195 ”
1996
175 ”
1997
118 ”
Sammanlagt
3211 byar
·
Migration och flyktingproblem
Mänskliga
Rättighetsföreningen (IHD) i Istanbul genomförde en studie över familjer som
1993 – 1994 hade tvingats utvandra från olika bosättningsorter i kurdiska
områden till följd av kriget. Det framgick att 53 % av barnen i
migrationsfamiljerna inte gick i skolan. 89.1 % hade inte någon egen bostad. De
bodde i ”gecekondus” (ruckel illegalt byggda under nattens mörka timmar). 78.9 %
uppgav att de inte kunnat få något arbete på grund av sin kurdiska härkomst.
88.7 % trakasserades på sin nya bostadsort på grund av sitt kurdiska ursprung.
71.5 % hade arresterats flera gånger därför att de var kurder. Av dem som hade
arbete arbetade 83 % utan socialt försäkringsskydd. Efter migrationen hade 53.5
% inte kunnat gå till någon läkare. Som anledning till migrationen angav 12 %
ekonomiska orsaker, 2 % hälsoskäl, 1 % utbildning, 58 % kriget, 15 % säkerheten
och 8.7 % övriga skäl. Under den sist- nämnda rubriken finns en mycket liten
andel som har anknytning till PKK.
99.9 % av
migranterna hade erfarenhet av det statliga förtrycket. 15 % förklarade att
deras by blivit nedbränd, 16 % att deras by och skogar utsatts för bombardemang,
16 % att deras åkrar blivit förstörda och deras djur dödade, 24 % uppgav att de
blivit torterade, 20 % att de trakasserats att bli byvakter, 58 % att de
arresterats och 27 % berättade att de blivit bortförda till okänd plats efter
gripandet (s k försvinnande)
Sedan
1990 har sammanlagt tre miljoner människor fördrivits från sin hembygd. En stor
del av dem har flyttat till de stora städerna utanför regionen som Istanbul,
Izmir, men också till städer vid Medelhavet som Adana, Mersin och Antalya.
Ytterligare en stor andel har slagit sig ned i regionens stora städer som
Diyarbakir, Van och Batman, som till synes erbjöd viss säkerhet.
Det
människodrama som utspelades på en ålderstigen skorv, som lyckades nå den
italienska kusten i slutet av 1997 låter sig omöjligt förklaras med ekonomiska
skäl. Det faktum att människor betalat tusentals dollar för att kunna gå ombord
på ett fartyg så undermåligt att det närmast liknade en flytande likkista som
kunde kapsejsa i vilket ögonblick som helst, visar att det inte handlade om
migration av ekonomiska skäl utan om existentiell överlevnad. Med denna incident
lyckades den kurdiska frågan än en gång föras upp på den internationella
agendan.
·
Det temporära byvaktsystemet
Antalet
byvakter uppgår till mer än 60 000. Då arbetet som byvakt ses som en
inkomstkälla och möjliggör alla slags smutsiga och kriminella verksamheter under
täckmantel, uppstod en kast av krigsprofitörer. De vill inte få slut på kriget
och utgör därför ett stort fredshinder.
I januari
1998 avlämnade den så kallade Susurluk-kommissionen sin rapport. Den slog fast,
att byvakter är djupt insyltade i allehanda smutsiga och kriminella aktiviteter.
Det bekräftar vår uppfattning.
·
Mord begångna av okänd gärningsman och utomrättsliga
avrättningar.
Mellan år
1990 – 1997 överstiger antalet mord begångna av okänd gärningsman 3 000. Förutom
riksdagsledamöter, författare, journalister, företrädare för politiska partier
och lärare fanns även sex advokater bland offren. Hittills har ingen av
gärningsmännen gripits. I själva verket har några efterforskningar knappast
förekommit. Morden ökade starkt under perioden 1992-1994 och framkallade stor
oro bland folket. Den förekom i alla samhällssikt och har gett djupa själsliga
och psykiska problem.
·
”Försvinnanden efter gripande”
Av
Susurluk-kommissionens rapport framgår att detta bara är en form av utomrättslig
exekution.
·
Arrestering och tortyr
Medan
anhållandetiden i övriga delar av Turkiet är högst 7 dagar är motsvarande period
i den kurdiska regionen 10 dagar. Ett av dem mest utbredda brotten mot de
mänskliga rättigheterna är tortyren. Det är en reguljär förhörsmetod i
Kurdistan.
·
Statssäkerhetsdomstolarna (DGM) och fängelserna
Antalet
statssäkerhetsdomstolar som fanns i åtta provinser i Turkiet idag har stigit
till 18. Domstolarna som inrättades för 14 år sedan strider mot principen om
”naturlig domsrätt”. Man kan starkt betvivla om domstolens utslag faktiskt är
oavhängiga. Europadomstolen har, i ett för Turkiet ogynnsamt utslag, fastslagit
att statssäkerhetsdomstolarna inte är oberoende, då militären har ett
dominerande inflytande.
Antalet
mål och antalet åtalade i statssäkerhetsdomstolen i Diyarbakir under åren 1984 –
1996 är följande:
År
Mål Åtalade
1984
26 )
1985
91 )
1986
127 2784 )
1987
166 )
1988
351 )
1989
586 2307
1990
846 3842
1991
1055 4488
1992
1594 5664
1993
2364 8274
1994
3402 9046
1995
2812 6717
1996
2257 5383
Om man lägger till de mål och åtalade personer som behandlats också vid säkerhetsdomstolarna i Malatya, Erzurum, Van och Erzincan (den sistnämnda numera nedlagt) kommer man för åren 1994 – 1997 till ett antal som överstiger 100 000. Det understryker problemets omfattning och allvar.
En särskild grupp av anklagade utgör de som kohandlar med åklagarna, erkänner sin skuld och får ett lindrigare straff mot att de ställer upp som s k kronvittnen och i rätten vittnar mot sina kamrater.
De fångar vars mål är pågående vid säkerhetsdomstolen i Diyarbakir fördelas på 12 olika fängelser över hela norra Kurdistan. Säkerhetsstyrkorna i fängelserna behandlar fångarna som om de vore deras personliga fiender. Tid efter annan utsätts fångarna för veritabla angrepp och misshandlas grovt. Det värsta av dessa angrepp ägde rum i Diyarbakirs E-typ fängelse den 24 september 1996 då tio fångar dödades och 23 skadades allvarligt.
· Advokatens ställning i säkerhetsdomstolen
Advokaten likställs med fångarna. Därför mördades sammanlagt sex advokater av okända gärningsmän (två i Ankara, en i Istanbul och tre i Kurdistan). Majoriteten av advokaterna som företräder sina klienter i rättegången blir anhållna och torterade. De blir också själva åtalade. Rättegångar mot några advokater pågår fortfarande. Sedan slutet av 1997 har bara i Diyarbakir totalt 48 advokater ställts inför rätta i säkerhetsdomstolen.
· Församlings-, demonstrations- och organisationsfriheten
Församlings-, och demonstrationsfriheten är lagligt förankrad och skyddad i grundlagen men i praktiken kan organisationer, såsom fackföreningar, politiska partier och andra sammanslutningar knappast utnyttja dessa rättigheter.
· Åtgärdsprogram
Följande punkter måste snarast genomföras i praktiken.
1. Den våldspräglade realitet och den starkes rätt som nu råder måste brytas och i hela landet måste förutsättningar ges som möjliggör fred.
2. I alla nu gällande lagar inklusive författningen som förnekar den kurdiska identiteten måste ändringar göras. Den kurdiska identiteten måste garanteras i grundlagen och alla andra relevanta lagar.
3. Undantagstillståndet, specialguvernörsämbetet för undantagstillstånsområdet och det temporära byvaktssystemet måste upphävas.
4. Den s k ”Ångerlagen” måste omedelbart upphävas
5. De människor, vars byar tömdes och brändes ned och som tvingades på flykt, måste få möjlighet att återvända till sina hemorter; deras förluster måste kompenseras av staten.
6. Utomrättsliga avrättningar och mord av okänd gärningsman måste stoppas. Förövarna måste gripas och åtalas.
7. Alla hinder mot organisations- och åsiktsfriheterna måste upphävas.
8. För att de parlamentariker från vår region som sedan fyra år befinner sig i fängelse som straff efter ett orättfärdigt åtal och dom, skall kunna återfå sin frihet, måste de nödvändiga lagändringarna verkställas.
9. Vederbörliga lagrum i författningen måste ändras för att därefter kunna anta en allmän amnestilag.
10. Dessa förslag måste snarast genomföras. Därmed skulle de första stegen ha tagits för att lösa det kurdiska problemet; kriget som förvandlade landet till ett blodbad kan därmed få ett slut. Genom att de ekonomiska resurser som användes för kriget nu istället kan sättas in för landets välfärd kan samhällsfreden säkras.
Doktor Ebru Soylu rapporterar att år 2001 var ett mörkt år för gatubarnen i Amed (Diyarbakir). 39 barn dödades och 601 skadades vid våldshandlingar.
Den starka strömmen av flyktingar från de kurdiska byarna till staden Amed gör att antalet gatubarn och arbetande barn växer för varje dag.
Doktor Ebru Soylu, som arbetar som psykolog vid den psykiatriska avdelningen vid stadens sjukhus, säger: ”När man undersöker de här barnens psykologiska problem visar det sig att de inte känner sig älskade och accepterade av sina föräldrar. Från barndomen till puberteten, från puberteten till vuxen ålder vill de frigöra sig från föräldrarnas kontroll. Å andra sidan orsakar denna önskan ekonomiska och psykologiska konflikter, som inte kan kompenseras.”
”Motsättningen mellan vinst och förlust, hopp och hopplöshet, tillit och besvikelse, gör det än svårare att bemästra konflikten. Känslor av främlingskap, ensamhet, önskan om integration, identitetssökande och ångest påverkar dessa barn mycket negativt.” Barnen upplever sitt främlingskap mycket starkt i sitt eget liv och i sin omvärld. De söker den efterlängtade acceptansen utanför sin familj. Hos de barn som måste växa upp på gatan och som kastats ut eller avvisats av sina föräldrar, observerar man mycket tydligt, att de är aggressiva, krävande och beredda till våld. Man kan också observera ett växande beroende av droger, beteendestörningar och sexuellt våld.
Dr Soylu hänvisar till statistiken över dödade barn. ”I staden Amed dödades 39 barn i våldshandlingar förra året. 601 barn skadades. Sammanlagt registrerades 962 brott under år 2001. 930 av dessa klarades upp. De anmälda brotten var huvudsakligen mord, olaga vapeninnehav, knivskärning, stölder och inbrott.
Förra året anmäldes 21 barn försvunna. Det är speciellt viktigt att bygga rehabiliterinscentra för de drogsberoende barnen och ungdomarna, där de kan få vård och fostran.”
”BYVAKTSYSTEMET” HINDRAR ÅTERVÄNDANDET
Kampanjen
”tillbaka till byn” som utlysts av DISIAD:s ordförande, Seyhmus Akbas, behöver
befolkningens stöd och förutsätter avskaffandet av byvaktsystemet för att bli
framgångsrik.
DISIAD (Diyarbakirs
arbetsgivarförening) under ledning av dess ordförande Seyhmus Akbas, har
startat kampanjen ”Tillbaka till byn”. Han anser, att byvaktsystemet
ovillkorligen måste avskaffas redan nu. Till vår reporter sa han: ”En viktig
potentiell arbetskraft går förlorad p g a flyktingproblemet. Dessutom ökar
antalet gatubarn och deras våld. Vi förvandlas till ett samhälle som bara
konsumerar utan att producera något. Vi vill att befolkningen arbetar och kan
förtjäna sitt uppehälle så att regionen och näringslivet stimuleras. Som
företagare hyser vi oro. Att bara ordna arbetsplatser utan att stödja
flyktingarna är, ur företagsperspektiv, inte något verkningsfullt handlande.
Därför har vi utlyst den här kampanjen.”
Akbas fortsatte: ”Flyktingarnas återvändande till sina hembyar kan genomföras framgångsrikt om byvaktsystemet avskaffas. Sedan kriget slutade i de kurdiska områdena har byvakterna dessvärre förstärkt sin parasitära livsstil. De har tagit för sig rikligt bakom statens rygg. Det är ett hinder för återvändandet. Låt oss se närmare på nackdelarna med detta system. Att låta deportera 100 invånare från en by och låta 15 personer stanna kvar som byvakter är ett farligt, moraliskt förkastligt, ja ett brottsligt beslut. Jag tänker diskutera saken med OHAL – guvernören och några parlaments-ledamöter. Saken måste få en snar lösning”.
”Centralbyprojektet som en lösning av den ekonomiska krisen är dömt att misslyckas. Vi känner väl till den skandal som det sociala bostadsbyggnadsprogrammet innebar. Vi vill att den affären klaras upp.”
Man kan inte förvänta sig en progressviss demokrati i länder som är ekonomiskt och industriellt underutvecklade. Akbas tillägger: ”Om människorna vore mer produktiva, hade bättre utbildning, så skulle det vara positivt för demokratin. Vi måste skaffa oss en helhetssyn. Det gäller att kunna äta av druvorna utan att slå vinodlaren. Sådana metoder är inte gångbara längre. Vår region har tvingats uthärda mycken smärta, nu får det vara nog! Bönderna längtar efter att kunna återvända i trygghet. Därför måste säkerheten garanteras. Vi kommer att göra allt som står i vår förmåga så att riksdagsledamöterna tar upp och debatterar den här frågan i parlamentet. På så sätt kan vi inge ett mått av säkerhet och motivera dem att återvända.”
Akbas förklarade vidare att DISIAD under projektets första etapp avser att nå ett brett spektrum av den turkiska allmänheten och att inleda den nödvändiga juridiska processen. Projektet har också fått internationell uppmärksamhet, särskilt i Holland och Tyskland, där det bor många kurdiska gästarbetare. Redan fyra eller fem dagar efter offentliggörandet kunde ett ett stort intresse märkas. Inom kort kommer den juridiska proceduren att utvidgas. Bristfälligheterna i området skadar allvarligt hela livet där. ”Vi vill att alla ställer upp för att få det här problemet löst.”
Kurderna kan återvända hem till sina byar om Turkiet ger dem ekonomisk gottgörelse för de förluster de har åsamkats och låter det ske i trygghet och utan varje form av förnedrande villkor. Det hävdar Fru Sefika Gurbuz, ordförande i Göc-Der (Föreningen för Socialt och Kulturellt Arbete bland Flyktingar) i en artikel i dess tidskrift ”Bulletin”.
Under 1990-talet tvångsevakuerades och förstördes officiellt 3455 byar av de turkiska ”säkerhetsstyrkorna”. Det verkliga antalet är ännu högre. Motivet sades vara ”säkerhetsskäl”, men var i själva verket en integrerad del av den kontragerilla-verksamhet som den turkiska staten kallade ”lågintensiv krigföring”. I detta övergrepp mot civilbefolkningen fördrevs miljontals kurder från sina hem. Under dessa 11 år har ingen av de många regeringarna i Turkiet varken intresse för eller förmåga att finna en långsiktig lösning av detta enorma problem.
Eftersom kriget slutade för tre år sedan och den politiska situationen är något bättre än tidigare började flyktingarna hoppas på att kunna återvända. Men staten har inte tagit ett enda konkret steg för att möjliggöra ett återvändande. Det gjorde flyktingarna missmodiga. Regeringarna har lovat mycket men har inte tagit itu med landets viktigaste problem, nämligen den kurdiska frågan och de kurdiska flyktingarnas rätt och möjligheter att återvända. Regeringen accepterar bara en militär ”lösning”. De ständigt återkommande förlängningarna av undantagstillståndet i de kurdiska områdena är bara ett exempel på antidemokratiska åtgärder.
Regeringen i Turkiet seglar under falsk flagg när den försöker lansera ”Centralprojektet”. Projektet är vilseledande och har ingen förankring hos flyktingarna. Ekonomiskt skulle det innebära en långsam död, eftersom centralbyarna ligger långt från de ursprungliga områdena. Internflyktingarna har tvingats bli en kår av konsumenter och understödstagare, som saknar arbete och därmed inte producerar något. Meningen med att återvända måste vara att dessa människor åter kan försörja sig själva. Men det är bara som fria människor de kan producera något av värde.
Under år 2001 ”uppläts fler förstörda byar” för återflyttning. Men det är ju bara en skenmanöver eftersom all infrastruktur och offentlig service saknas och myndigheterna inte vill prestera någonting för återuppbyggnaden. Dessutom skall återvändarna underteckna ett papper där de intygar att deras by ”förstördes av terroristerna”. Det har OHAL-guvernören hittat på.
Trots alla dessa hinder har tusentals familjer med hjälp av vår förening lämnat in ansökningar till de ansvariga myndigheterna om att få återvända. OHAL-guvernören avslog ansökningarna med motiveringen att de inte skrivit under ”terroristintyget”. Lösningen av flyktingarnas problem är avhängigt den kurdiska frågan. Den nuvarande politiska attityden till att lösa de ekonomiska, sociala och kulturella frågorna måste ändras. Vårt land behöver fred idag, imorgon och för många decennier framöver!
Under 2002 måste det bli slut på Turkiets antidemokratiska attityd. De fri- och rättigheter som Turkiet lovat garantera genom att ratificera internationella konventioner måste äntligen förankras i nya inhemska lagar. Alla folk har rätt att fritt använda sitt språk och utöva sin kultur. Människorna måste ges rätt att återvända till sina hembyar i säkerhet. Staten måste ge ekonomisk kompensation för alla förluster och satsa tillräckliga resurser på att bygga upp infrastrukturen i regionen. Staten måste låta flyktingarna återvända utan några som helst inskränkande villkor.
Invånare i byn Elmabahce/Tizyan (Mardin) anade inte att de en dag skulle bli tvingade att lämna sin by. Den sattes i brand av de turkiska säkerhetsstyrkorna 1993. Alla de nästan 400 familjerna fördrevs. Före 1993 fanns det en del personer som lämnade byn av ekonomiska orsaker; åkermarken räckte inte till för den ständigt växande befolkningen. Många ungdomar lämnade byn för att söka arbete i de stora städerna. Mestadels var de borta från byn och när de tillfälligt återvände var det som semester för dem. Mellan åren 1990-1993 började militären komma med hotelser: Antingen skulle vi bli byvakter eller ge oss iväg. Till slut brände de ned vår by.
Det innebar slutet på det lantliga livet. Nu började en helt annan tillvaro i storstäderna. Tillfälliga jobb på byggen, bostad i trånga källare, ingen skolgång för barnen, försök att närma sig och bli vän med folk vars språk man inte förstod, kvinnorna instängda mellan fyra väggar i en främmande omgivning. Det var värst för de äldre vars hela liv varit knutet till byn. Varken i tanke, levnadssätt eller i sina drömmar kunde de föreställa sig ett annat liv. De var förenade med jorden, med marken. Nu måste de ge upp sitt liv och bli varelser utan värde på en främmande plats. Förut levde de av sitt eget arbete, nu fanns inget arbete för dem. De säger: ”Om vi dör, var snäll och för oss till vår by och begrav oss där.” Men för en tid sedan bröts förbudet och en avliden vid namn Seyhmus Dag fördes åter till sin hemby. Göc-Der talade med en av hans anhöriga.
Göc-Der: Kan ni berätta om ert liv?
- Jag bor sedan 1972 i Istanbul. Vår mark räckte inte till, så jag måste söka arbete på annat håll. Jag tänkte alltid, att jag någon gång skulle flytta tillbaka, men jag bor ännu kvar här i Istanbul. Fast jag reste tillbaka varje höst för att hjälpa till att bärga skörden och ta med mig livsmedel tillbaka till Istanbul. Givetvis saknade jag byn och familjen. Jag levde hela tiden med känslan att jag skulle återvända till byn. Jag tror att alla som kommit hit, delar samma känsla.
Göc-Der: Skulle Ni säga att människorna från byarna har förlorat sin hembygd och sina drömmar?
- Naturligtvis kan man säga så. Fast det finns en skillnad. Vi visste vad vi lämnade. Hos oss fanns drömmen att någon gång resa tillbaka. Den drömmen är nu krossad. De människor som fördrevs har inte samma känsla. Jag tror att det givetvis var svårt för dem att lämna byn, men inte så som för oss i början.
Göc-Der: Vad kände Ni när Ni fick meddelande att Er by hade bränts ned?
- Jag trodde helt enkelt inte på det. Om jag skulle upptäcka en spricka i väggen på mitt hus, skulle jag bli bekymrad. Då kan Ni ju föreställa Er vad det innebär när man får veta att hela ens hemby har förstörts. Vi har inget att återvända till. Vi kan inte ens begrava våra döda där. Alla gamla människor brukar skriftligen ange som sin sista vilja hur och var de vill begravas. Vi kunde inte uppfylla den utan tvingades begrava dem i den närmaste byn då vår by stod på förbudslistan. Staten ville inte att någon skulle finnas i byn. De förstörde till och med moskén.
Göc-Der: Vad kände Ni när Ni kom till byn för att begrava Er far?
-Min far ville också bli begravd i sin hemby. Vi tog kontakt med bekanta i grannbyn som först begav sig till vår gamla by för att förbereda begravningen. Förut drömde jag om att se byn som den en gång var. Nu kom jag dit för att begrava min far. Han hade tillbringat varje kväll framför TV:n trots att han inte kunde ett ord turkiska. Han brukade fråga: ”Säger de något om byarna?” Han ville så gärna återse sin hemby, han visste att han snart skulle dö, så han frågade allt oftare. Många av byns tidigare invånare hade kommit samman, först för jordfästningen, men också för att de än en gång ville återse den plats som en gång var deras hem. Efter jordfästningen gick vi tillsammans in i byn som givetvis inte stod att känna igen. Folk grät, andra sjöng klagosånger. Det var som om en människa väntade på att bli jordfäst.
Göc-Der: Vad kände Ni när Ni lämnade byn?
-Vi hade lämnat kvar en del av vår kropp. Jag kände lättnad över att jag kunnat uppfylla min fars sista vilja. Vi hade fört honom tillbaka, nu var det återförenad med jorden. Han har ju levat med den känslan. Jag kände det också som om min by ropade till mig att åter väcka den till liv.
En 16-årig flicka har begått självmord i Amed genom att skjuta sig i huvudet. Experterna förklarar att kriget har efterlämnat djupa ärr i människornas själar. Självmorden skulle kunna vara en förväntad utveckling av ett fullbordat trauma.
En sammanställning av rapporter från städerna Amed, Batman, Urfa, Elazig, Bingöl, Siirt och Sirnak visar att 303 personer förts till sjukhus efter självmordsförsök under den senaste tremånadersperioden. Självmorden i Kurdistan ökar hela tiden, vilket utlöst sorg och bestörtning. Experterna har förklarat att orsakerna främst kan sökas i krigets konsekvenser och den traditionella familjestrukturen. Självmorden har blivit en daglig företeelse i Kurdistan. Häromdagen kom 16-åriga G.K. hem från skolan och stängde in sig på sitt rum. Plötsligt hördes skottsalvor och av modern sprang förfärad in i rummet och fann sin dotter översköljd av blod. Gymnasieeleven dog omedelbart.
Flickans far uppgav att hans dotter alltid varit mycket duktig både hemma och i skolan. ”Om vi var arga över något, brukade hon lugna oss”. Han sa att han förvarade sin pistol i byrålådan och tillade ”Hon använde inte min pistol. Jag vet inte varifrån hon fått pistolen och vem den tillhör. Hon sköt fyra skott. Hon sköt sig i huvudet. Jag vet inte varför hon gjorde det.”
Hälsovårds- och socialarbetarnas fackförbund (SES) har undersökt självmorden i Diyarbakir
SES-avdelningen i Diyarbakir har undersökt självmorden i staden. I rapporten redovisas 134 självmordsförsök i Diyarbakir. 26 av dessa försök fullbordades. Det övervägande antalet självmordsförsök utfördes av personer mellan 15-20 år. Av de ofullbordade självmordsförsöken var 66 personer ogifta, 36 gifta, 3 skilda och 3 för vilka uppgifter saknas. Bland de fullbordade självmorden var 15 ogifta, 9 gifta och 2 änkor.
Bland orsakerna angavs att 46% av fallen berodde på psykisk sjukdom, 46% på missämja inom familjen och 15% på relationer till andra människor. Rapporten betonar: ”Den viktigaste anledningen till självmorden är tvångsförflyttningen. Människorna drar från byarna in till städerna. De kan inte anpassa sig, kan inte försörja sig själva. Identitetskriser och krig hör till de viktigaste orsakerna till självmord.”
Överläkaren vid specialsjukhuset i sydöstra delen av landet och psykiatriexperten Dr Ayhan Güler förklarade att Kurdistan befunnit sig i krig under många år och att tiotusentals människor dödats och skadats. ”Många människor har blivit åsyna vittnen till hur andra människor dödades eller skadades, hur hus brändes och förstördes. En del av dem tvångsförflyttades.” Dr Güler anser att detta är tillräckligt för att utveckla ett svårt trauma och man kan förvänta sig att många människor som upplevt sådana trauman bryter samman.
Ökningen av antalet självmord i Batman i den senaste tiden har fått många civila samhällsorganisationer att agera. En kommission har just återvänt till Istanbul efter att ha gjort ett fyra dagars arbetsbesök i Batman. Kommissionens medlemmar är ledare för Dicles Kvinnokulturcentrum, Mürüvet Yilmaz, utgivaren av tidskriften Pazartesi och skribenten i vår tidskrift, Ayse Düskan, psykologen Dr Rahime Hacaoglu från fackförbundet SES, en styrelsemedlem från HADEP:s kvinnocentrum, Hümeyra Tosun och Gülten Kisanak, journalist på tidningen Yeni Gündem 2000. Kommissionen har ställt färdig en rapport som skall överlämnas till ”Läkare utan gränser”, det turkiska läkarsällskapet och till nationella och internationella institutioner och organisationer. Mürüvet Yilmaz förklarade att orsaken till självmorden står att finna i det 15 år långa kriget som har fört med sig tvångsförflyttningar, arbetslöshet, fattigdom, bråk mellan generationerna och att kulturella olikheter skärpts..
Mürüvet Yilmaz ”Eftersom majoriteten av dem som försöker begå självmord är kvinnor är det ett tecken på hur lite kvinnan värderas i samhället. Vapenvilan bidrar faktiskt till att förvärra situationen. Så länge man inte vill svara upp mot och infria människornas förhoppningar om verklig fred och så länge man envist håller fast vid att förneka kurdernas identitet och kulturella rättigheter, så länge kommer den här förfärliga situationen att bestå”.
Mürüvet Yilmaz tillfogade att det är nödvändigt, att myndigheternas attityd till regionen förändras. Man måste åstadkomma en fredlig och förtroendefull miljö, som är nödvändig för ett friskt samhälle. Hon vädjade till alla civila samhällsorganisationer, framförallt kvinnoorganisationerna, att göra allt i sin förmåga för att bryta nuvarande destruktiva mönster.
12-årige M.T. hängde sig i ett valnötsträd med ett rep. Det skedde i närheten av byn Ünlüce i kommunen Bahcesaray (Van) där han bodde. 13-årige S.B. från Ercis tog sin pappas jaktgevär utan tillåtelse och sköt sig till döds. Orsaken till de båda självmorden är ännu oklar, men utredningar pågår fortfarande.
Det inte nödvändigt att jag här beskriver målen och ansvaret för en organisation som Heyva Sor a Kurdistanê (Kurdiska Röda Halvmånen), efter Heyva Sor, liksom även alla andra humanitära organisationer, är känd och erkänd av många. Men Heyva Sor är något särskilt i förhållande till de andra organisationerna. Det beror inte på dess namn, utan på den tidpunkt då den bildades, på tillståndet i den nation, som organisationen företräder. Man kan säga att HSK är en mycket ung organisation inom sitt verksamhetsområde. Nästa år fyller vi 10 år, men vi har ändå åstadkommit mycket under denna korta period. Under de gångna nio åren har vår verksamhetsvolym mångfaldigats. Vi når inte tio, hundra eller tusen personer, utan hundratusentals. Trots att våra resurser är mycket begränsade, stödjer Heyva Sor de människor, som är i behov av både ideell och materiell hjälp. Vårt verksamhetsområde omfattar Mellersta Östern och Europa. Det förtjänar vår respekt. Heyva Sora a Kurdistanê är en ytterst liten organisation i förhållande till andra Röda Kors- och Röda Halvmånen förbund, som en droppe i havet, men har en ljus framtid, som ett nyfött barn.
Om man betraktar sådana organisationer ur ett allmänfilosofiskt perspektiv, kan man konstatera, att de är sanna internationalister. Deras uppgift är att i första hand gripa in vid katastrofer. De har beredskap att inför framtida hot hjälpa människor i nöd. De är en ”öppen dörr” och en ”garanterad plats” för sådana människor. ”Hoppet länkar samman envar vid livet självt, hoppet är människornas livsbringare.” Eller som en filosof uttrycker det: ”Människan kan bara leva så länge hon ännu kan drömma.”
Man kan säga att dessa organisationer accepteras och respekteras av alla människor. Till raden av sådana, heliga organisationer anslöt sig Heyva Sor a Kurdistanê 1993.
HSK är, som namnet säger, en organisation som står över partierna och som inte har några politiska mål. Dess väg är humanitär. På grund av dessa egenskaper kan den inte gå omkull, inte upplösas, kan inte enkelt försvinna. Sådana organisationer stöds och vidareutvecklas först av sitt eget folk och sedan av andra folk. Ty de är deras livförsäkring. Om vi skulle betrakta Heyva Sor på det sättet är den ännu en baby som måste vårdas. För att få HSK att växa måste man ge den möjlighet att utvecklas i frihet. Efter viss tid kommer HSK att utvecklas ideellt och materiellt, skaffa sig erfarenhet och inta sin plats. Det förtryckta, oskyldiga och hjältemodiga kurdiska folket har fött sin ”Heyva Sor”.
De krigsskadade, mödrarna, människorna i flyktinglägret Mahmura och våra oskyldiga barn kan då säga att ”Vi har också en Heyva Sor”.
Det är allas vår uppgift att älska och skydda allt det sköna. Jag kan bara säga: ”Droppe för droppe blir vi ett hav.”
Ett reportage om de dåvarande byinvånarna i Kaydeler. Byn förstördes av turkiska säkerhetsstyrkor 1994. Nu vill invånarna återvända till sin by.
Vår by heter Kaydeler och ligger i kommunen Hizan (Bitlis). Där bodde 82 familjer. Byborna levde av boskapsskötsel och jordbruk. Vår by låg på en höjd och omgavs på båda sidor av floder. Runt om byn finns berg. Det finns mycket lite odlingsbar mark. Spannmålsskörden räckte precis för de egna behoven. På sommaren gick hela byn till sommarbete i bergen där vi vallade vår boskap. Dessa betesmarker var våra.
Vi vistades på sätern ca fyra månader om året. Det var rena semestern för oss. Luften och vattnet var rent och klart. Vi tillverkade nästan alla animaliska livsmedel. När vi återvände från sommarbetet sålde vi en del av produktionen och köpte andra livsmedel för vintern för inkomsterna. Vi firade våra högtider tillsammans. Vi hade också våra egna specialiteter. Vi levde inte i armod och var nöjda med livet.
Så levde vi fram till 1993. Då krävde staten att vi skulle bli byvakter. Hela byn samlades och diskuterade saken. Vi beslutade enhälligt att förkasta idén. Vi meddelade myndigheterna vårt beslut. De svarade: ”Antingen blir ni byvakter eller också ger ni er iväg från byn.” Sådana hotelser uttalades mot oss under ett års tid. Slutligen gav myndigheterna oss ett ultimatum. Om vi inte accepterade deras ”förslag” inom en vecka skulle byn sättas i brand. Som extra påtryckning kidnappade säkerhetsstyrkorna en bybo, Hursit Döner, och mördade honom ca 300 meter utanför byn. Sedan kom de tillbaka och började sticka våra hus i brand.
Vi lyckades rädda vissa föremål ur några av husen, med det mesta av förråden och bohaget slukades av lågorna. Vi kunde inte vända oss till någon instans för att anmäla dessa brott.
Fyllda av sorg begravde vi våra dödade anhöriga. Sedan begav vi oss till Hizan. Där skingrades de olika familjerna till Van, Mersin, Adana, Istanbul. Dit kom de utan tak över huvudet. Med hjälp av bekanta fann de husrum som de under normala omständigheter aldrig skulle accepterat. De arbeten som fanns att få var i regel tunga och dåligt betalda. För dem som inte hittade något arbete, samlade vi in pengar och försökte bistå dem. Med tiden mådde vi mycket dåligt. Vi ville tillbaka, för vi trivdes inte alls där vi nu bodde. När de äldre träffades, talade de bara om den gamla tiden i byn.
De sade: ”Om vi dör, var snäll och begrav oss i vår by.” Vi kunde bara föra de avlidna till platser i närheten av byn. Husen är förstörda och även träden är döda. Sedan åtta år bor ingen där. När vi får tillstånd att återvända måste allt byggas upp på nytt.
Vi återger här det tal, som styrelseordföranden i IHD, Hüsnü Öndül, höll med anledning av 53-årsdagen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag hälsar Er välkomna till denna sammankomst med anledning av 53-årsdagen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
I Afghanistan, rasar just nu ett förgörande krig. Där kränks idag de mänskliga rättigheterna under ett regn av bomber. Redan nu är det mycket troligt att de ansvariga politikernas krigshets kommer att fortsätta.
Inrättningar som drivs av hjälporganisationer som Röda Korset, Röda Halvmånen och andra samt många flyktingläger utsattes för beskjutning redan under krigets första dagar.
Upp mot sex miljoner människor är på flykt. Tusentals civila kommer att dö. Det afganska folket levde i hunger och armod under en anakronistisk regim. Det vore naivt att bortse från stormakternas egenintressen i detta sammanhang.
I New York användes civila flygplan som bomber. Civila passagerare offrades. I World Trade Center utsattes tusentals människor från ett 80-tal länder för ett omänskligt angrepp. De ansvariga för denna barbariska attack, vem de än är, måste ställas inför rätta.
IHD gör ingen åtskillnad mellan olika folk. Därför har vi uttalat vårt deltagande med det amerikanska folket och krävt rättvisa för dem. I alla krigsoffers namn kräver vi detsamma för det afganska folket.
Vi tar avstånd från krig och våld och skulle vilja vidmakthålla denna grundhållning mot kriget. Ingen frihet kan uppnås genom krig och våld. Sedan den 11 september har friheten inskränkts än mer. Till dem som säger: ”Sådant händer nu en gång i krig”, svarar vi: ”Sluta bomba då!”
Den kärlek och sympati som vissa personer känner inför krigets mordredskap visar på ett begränsat förstånd. Vi vill inte ha krig. Vi önskar fred. Som försvarare av mänskliga rättigheter känner vi oss förpliktade att upprätthålla FN:s ideal överallt i världen.
Liksom i samtalet mellan räven och den lille prinsen i Antoine de Saint-Exuperys bok ”Den lille prinsen”, som handlar om samhörighet, ser vi människorättsföreträdare som vår viktigaste prioritet att skapa samhörighet mellan nationerna. Det innebär, att folkens och nationernas nuvarande suveränitet upphävs.
Vi vill minska bristen på kommunikation i världen och öka beredskapen för dialog, så att inte samma situation uppstår som i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den tid, när makthavarna kan diktera föreskrifter och hålla monologer, måste få ett slut.
Vi vill att frihet, jämlikhet och broderskap mellan folken stärks. Det är oacceptabelt att ¾ av jordens befolkning styrs av auktoritära eller totalitära statssystem.
Vi accepterar inte att 1.2 miljarder människor i världen saknar bostad och att endast en handfull storkoncerner dagligen förbrukar lika mycket av naturresurserna som alla länder i ”tredje världen” tillsammans. Varje dag växer klyftan mellan industriländerna och utvecklingsländerna.
Rättvisa är en princip, orättvisa är ett tillstånd. Därför vill vi att alla orättvisa förbindelser och tillstånd arrangeras på nytt i rättvisa förhållanden.
Alla hot som leder till ytterligare krig måste avvisas. Det som anges i Förklaringen om Mänskliga Rättigheter, som universella rättigheter, måste införas och tillämpas av varje enskilt land. FN måste frigöras från medlemsländernas inflytande och kunna agera självständigt. Den ekonomiska politiken och socialpolitiken måste utformas så att dessa inte blir beroende av enskilda länder. Människorättsorganisationerna måste få medbestämmande- rätt i FN. FN:s kommission för mänskliga rättigheter måste få större inflytande. Metoder för krishantering måste utvecklas för att snabbt ingripa där de mänskliga rättigheterna hotas.
Vad beträffar demokrati och mänskliga rättigheter, har vårt land (Turkiet) tyvärr inte gått framåt. Turkiet varken kan eller vill förändra sina antidemokratiska lagar eller sin demokratifientliga politik. Det civila samhället kräver allt intensivare genomgripande demokratiska reformer, men de härskande politikerna och militärledningen stretar emot. De vedervärdiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsätter.
Vi vill att tortyren upphör. Vi vill att åsiktsfriheten skyddas. Vi vill att undantagstillståndet upphävs överallt och att människorna i det berörda området garanteras rätten till liv och egendom. Även om tiden mellan anhållande och häktningsförhandling inför domstol reducerades till 10 dagar enligt en ny lag den 3 oktober 2001, har den inte genomförts i praktiken. Vi kräver att denna lag respekteras av polis och militär och att praxis ändras.
Vi vill ha en lösning av kurdfrågan nu! Alla regler och förbud som inskränker användningen av kurdiska språket och utövandet av kurdisk kultur måste tas bort. Vi kräver vidare att alla förutsättningar måste uppfyllas för att flyktingarna i frihet och trygghet kan återvända till sina hembyar. Personer som tvångsdeporterades under det smutsiga kriget måste erhålla ekonomiskt stöd av staten. Religionsfriheten måste erkännas till fullo. Alla former av diskriminering måste upphöra. Lika villkor måste gälla mellan män och kvinnor och mellan hetero- och homosexuella.
Isoleringsstraffen i fängelser av typ F-typ måste tas bort och dödsfastan avslutas. Vi önskar fred och försoning i vårt land och därför måste en allmän amnesti för alla politiska fångar genomföras snarast. Domstolarna måste reformeras och bli oberoende och rättegångsprocessen göra rättvis. För att förverkliga demokratin måste lagarna om fria val och politiska partier ändras.
Vi vill att vårt land bara styrs av lagligen valda representanter och att Nationella Säkerhetsrådet (MGK) inte längre skall vara ett författningsenligt organ. Ett ”ministerium för religiösa angelägenheter” har ingen plats i en sekulär stat. Staten måste inta en neutral roll gentemot alla religioner. Obligatorisk religionsundervisning är likaså olämpligt i en sekulär stat. Vi kräver att religionsfriheten garanteras och ”frågan om huvudduk i skolorna” löses. Dödsstraffet måste upphävas och statssäkerhetsdomstolarna (DGM) avskaffas. Civilpersoner får inte åtalas i militära domstolar. Att vägra militärtjänst måste erkännas som en mänsklig rättighet.
Turkiet måste uppfylla alla krav som gäller alla andra EU-medlemmar för att kunna få medlemskap. Inga undantag får beviljas Turkiet! Vårt tålamod är slut. Vi kräver våra fri- och rättigheter nu! Vi saknar en författning som garanterar demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för minoriteter. Men en sådan grundlag vill vi ha nu, inte om tio eller tjugo år!
Vi önskar helhjärtat en författning som omfattar hela Turkiets mångfald, deras språk, religioner och etniska och kulturella grupper. Vi saknar verkligen en medborgerlig författning.
På IHD:s styrelses vägnar
IHD:s RAPPORT ÖVER BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I TURKIET 2001
Brott mot rätten till liv
Mord av
okända gärningsmän
145
Dödade vid
razzior, genom tortyr och i polishäkte
173
Stupade i
strid
147
Attacker
mot civilpersoner –dödade
52
Attacker
mot civilpersoner – skadade
68 Försvinnanden
7
Torterade
594 Arresterade 35 007
Häktade
1937
Utsatta
för hotelser och angrepp
404
Angrepp
mot fångar
302
Övergrepp
i arbetslivet 14.107 avskedades
från arbetet
Brott mot rätten till organisering
Bombattentat och mordbrand 145
Av
myndigheter förbjudna föreningar, politiska
organisationer och media
130
Polisrazzior mot föreningar, politiska organisationer och media 156
Beslagtagna publikationer 244
Av
åklagare krävda fängelsestraff 1736 år 11 månader
Av åklagare krävda bötesstraff
10 biljoner TL
Av domstol
utdömda fängelsestraff 474 år 6 månader
Av domstol
utdömda bötesstraff 24 miljarder TL
Åtal mot
yttrandefriheten 101
KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN FIRAR SIN
9-ÅRSDAG
Kurdiska Röda Halvmånen är kurdernas och Kurdistans enda humanitära hjälporganisation. Den bildades i Bochum den 31 mars 1993. I år firade vi vår 9-årsdag i vårt högkvarter i Kasbach-Ohlenberg.
Vi ser det som en stor försummelse att vi inte firat årsdagen av vårt bildande under de tidigare åtta åren. Vi har därför beslutat att fira vår årsdag i mars varje år och att göra det till en tradition.
I firandet deltog förutom medarbetare vid våra filialer i Tyskland och andra europeiska länder även företrädare för organisationer för det civila samhället i Turkiet och i Europa. Dessutom fanns krigsoffer från Kurdistan och många kurder närvarande.
Vår ordförande, Ibrahim Yildiz, hälsade alla närvarande välkomna. Därefter berättade vår viceordförande, Semsettin Aktas om det arbete som hittills gjorts. Han informerade också om framtida projekt. Han hoppades att liksom tidigare kunna räkna med fortsatt stöd från närstående NGOs för de kommande åren. Därefter talade några av gästerna såsom bl a Akin Birdal, hedersordförande i IHD, tre företrädare för CIBO (Cizira Botan stiftelsen) från Holland, Yasar Kaya (medlem av Kurdistans Nationalkongress), Hans Branscheidt (Medico International), Dr. Matthias Jochheim (IPPNW), Wolfgang Jungheim från Pax Christi och den lokale borgmästaren, Herr Sander, m fl.
Efteråt bjöds på kurdisk mat, som lagats av kurdiska familjer som bor i närheten. Underhållning bjöds av musikgrupperna Hezex och Zerdest och sångarna Delil, Sosin, Semdin och Serhat.
ÅRETS HEYVA SOR A KURDISTANÊ- PRIS TILL CIZIRA BOTAN-STIFTELSEN
Kurdiska Röda Halvmånen i Holland har arrangerat ett möte om flyktingarnas liv i Mahmura- lägret och om det humanitära biståndet till dem.
Sammanlagt 200 personer, varav många holländare, hade hörsammat vår inbjudan till mötet, som ägde rum i Wibautshaus i centrala Amsterdam. Där har pågått sedan en tid en utställning om Kurdiska Röda Halvmånens Mahmura-projekt. Man har visat en ny dokumentärfilm om Mahmura. Mötesdeltagarna informerades också om planerade projekt och om vår allmänna verksamhet.
Vid mötet utdelades också Heyva Sor a Kurdistanê numera årliga pris till organisationer eller enskilda personer för framstående arbete till stöd för vårt folk. Årets pris gick till Cizira Botan (CIBO), en stiftelse som grundades av nunnor. På grund av sjukdom kunde priset inte tas emot vid mötet men överlämnades senare till nunnorna i Eindhoven.
Priset består av en målning av den kurdiske konstnären Dilvan Sengali. Den föreställer Jungfru Maria som beskyddande lägger sina armar runt några flyktingbarns axlar.
Vid mötet deltog ledamoten av Kurdistans Nationalkongress (KNK), Ali Yigit. Han berättade om den rådande situationen i flyktinglägret Mahmura, som han nyligen besökte tillsammans med en europeisk delegation.
Därefter öppnades en buffé för mötesdeltagarna med många kurdiska läckerheter. De två kurdiska sångerskorna Dino och Zuhal svarade för den musikaliska underhållningen.
GÖC-DER LÄGGER FRAM EN STUDIE OM MIGRATIONEN BASERAD PÅ STOR ENKÄT I NÄRVARO AV PRESSEN
Sociolog Mehmet Barut presenterade Göc-Ders studie ”Migrationen och dess lösningar”. Han tog upp de sociala, kulturella, ekonomiska och psykologiska problemen som migranterna (som är turkiska medborgare) ställs inför. Han nämnde, att Turkiet som är kandidat till medlemskap i Europeiska Unionen (EU) inte håller sig till de demokratiska spelreglerna eller respekterar de mänskliga rättigheterna.
Sammanlagt deltog 17. 845 personer från 2. 139 familjer i enkäten.
Studien delas in i nio olika avsnitt.
Migranter bosatta i Turkiet och deras situation
Tekniska förbearbetningar för forskning samt bearbetning och dokumentation av enkätsvaren
Som forskningsfält utvaldes migrationens geografiska områden och dess omfattning. Likaså spelade de sociala och ekonomiska orsakerna till migration en framträdande roll, där intervjupersonernas egna lösningsförslag drogs fram.
Arbets- och bostadsproblem till följd av tvångsmigration.
Lösningar på migration. Migrationens uppkomst, dess nackdelar och livsförändringar för migranterna beskrivs. Sammanhållning mellan kvinnor och barn och deras anpassning i de nya bosättningsområdena.
De kurdiska migranterna och deras kunskaper i turkiska språket analyserades efter åldersklass och kön.
Unga migranter och deras problem
Orsakerna till migrationernas anpassningssvårigheter och deras överväganden att återvända. Här analyseras migranternas förslag och krav. Här ville studien få intervjupersonernas synpunkter på myndigheternas förslag om centralbyar.
Tvångsmigrationens problem och löningar.
Studien distribuerades till Turkiets president, inrikesministern, Nationella Säkerhetsrådet (MGK), organisationer, politiska partier och författare och journalister. Ordföranden i Migrationskommissionen, Hasim Hasimi, överlämnade rapporten till EU:s representant, Luigi Narbone, vid ett personligt besök.
Studiens resultat kan sammanfattas sålunda:
Intervjuerna genomfördes i Diyarbakir, Batman, Van, Istanbul, Izmir och Icel. I genomsnitt intervjuades åtta medlemmar per familj. I Batman var genomsnittet 11 och i Izmir 7.
Studien visar att migrationen till 98 % hade sitt ursprung i Turkiets östra och sydöstra delar. 81.7 % kom från byar och mindre bosättningar och 18.3 från distriktsstäder. Den stora migrationsvågen ägde rum under perioden 1992 – 1997. Ett annat resultat är att 79 % av migrationen i Diyarbakir, Van, Mardin, Batman, Siirt och Hakkari ägde rum under decenniet 1991-2000.
De migranter som vi tagit kontakt med är mellan 18 – 45 år. Majoriteten av dem talar både kurdiska och turkiska. Antalet analfabeter ligger under genomsnittet i Turkiet. De lever under existensminimum. De flesta personerna finns i åldersgruppen 0-24 år och är jämnt fördelad mellan könen. Efter migrationen har bara 18 % stadig inkomst och 82 % är arbetslösa. Det största enskilda migrationsåret var 1989. Som skäl angavs: sträng militär kontroll, inget självskydd – och diverse stridshandlingar, ekonomiska svårigheter, utbildning och hälsa. 86.4 % massemigrerade, d v s hela familjen eller hela byn flyttade samtidigt.
Under migrationen förlorade de sin rätt till egendomsskydd och skydd till liv. Få av dem har krävt sina rättigheter i domstol. 36.3 % angav politiska skäl. De arresterades och hölls i fängsligt förvar och deras möjligheter att försvara sig var mycket begränsande.
Flyktingarnas bostadsstandard förändrades drastiskt, då de måste lämna ett litet, men ombonat, eget hus för att bosätta sig i en usel lägenhet, som de i regel måste dela med en annan familj. Också i det 21:a århundradet tvingas många människor bo i tält. Huvudorsaken är arbetslösheten. Folk måste anpassa sig till väderleken och flyttar därför till olika platser. På grund av dålig hygien i en sådan miljö drabbas de ofta av sjukdomar. Mest utsatta är de små barnen mellan 0 – 4 år, som inte sällan dör som en följd av sjukdom.
43.4 % av barnen i åldrarna 6 – 14 år går inte i skolan då familjen saknar pengar. För dem som går i skolan utgör det ett problem att inte få använda sitt modersmål. Många barn måste arbeta efter skolan och saknar därför goda relationer till skolan och till familjen. Dessutom betraktas barn som tillhör en etnisk minoritet som utbölingar och kan därför bli mobbade. Många migranter saknar födelsebevis och tas därför inte med i folkkränkningen.
En av de viktigaste frågorna i Turkiet handlar om ifall kurdiska språket skulle få användas som undervisningsspråk i skolorna. Av studien framgår att flyktingarna samtalar på kurdiska inom familjen och med grannarna. Att inte kunna tala turkiska innebär ett stort hinder när det gäller att söka arbete och bostad och vid besök hos läkare och på sjukhus.
Vart och ett av dessa barn har rätt till föda, hälsa och utbildning. Tack vare era gåvor och medlemsavgifter kan vi göra det möjligt.
Vart och ett av dessa barn får ett bidrag om 150 euro var tredje månad. Och detta lilla porträttgalleri är bara en del av de sammanlagt 150 barn som vi understödjer. Varje dag får vi nya ansökningar med nya öden, men tyvärr kan vi inte bevilja dem därför att våra resurser är alltför begränsade. Vi måste därför sätta upp dem på väntelista och det kan dröja månader innan vi kan utlova hjälp till de berörda.
En kort presentation av Kurdiska Röda Halvmånen och dess verksamhet
Heyva Sor a Kurdistanê (Kurdiska Röda Halvmånen) bildades i Tyskland i mars 1993. Sedan dess har filialer kommit till i andra europeiska länder som Grekland, Danmark, Norge, Finland, Sverige, Frankrike, Schweiz. Dessutom finns en filial i Mahmurlägret i södra Kurdistan (norra Irak). Nya filialer är på väg att bildas.
Kurdiska Röda Halvmånen bedriver sin verksamhet enligt internationella, humanitära lagar och Internationella Röda korsets stadgar. För att med framgång kunna uppfylla sina humanitära uppgifter strävar Kurdiska Röda Halvmånen att samarbeta med internationella institutioner, främst Förenta Nationernas Höga Kommissarie för Flyktingar (UNHCR), Världshälsoorganisationen (WHO), och Förenta Nationernas Barnfond (UNICEF). Kurdiska Röda Halvmånen arbetar också tillsammans med alla kurdiska partier, organisationer och federationer och internationellt med andra hjälporganisationer och, där så är möjligt, med de nationella Röda Kors - och Röda Halvmånenorganisationerna. Kurdiska Röda Halvmånen har personal i alla delar av Kurdistan (Turkiet, Iran, Irak, Syrien) och kan därför utvärdera förutsättningarna för humanitär hjälp i respektive områden i kraft av sin egen utredningskapacitet. Våra projekt finansieras genom stödmedlemsavgifter och donationer, i enskilda fall genom bidrag från andra hjälporganisationer eller partners i samarbetsprojekt. Kurdiska Röda Halvmånen erkänns som välgörenhetsorganisation i Tyskland.
Kurdiska Röda Halvmånen arbetar dels självständigt, dels i samarbetsprojekt i Kurdistan och Europa som t.ex.
· Projektet till hjälpbehövande barn i nordvästra Kurdistan och västra Turkiet för bättre föda, hälsa och skolutbildning.
· Nödhjälp till flyktingar i nordvästra Kurdistan, södra Kurdistan och västra Turkiet..
· Understöd till de politiska fångarnas familjer i Turkiet; det sker i samarbete med föreningen TUAD i Turkiet.
· Vård av krigsskadade, särskilt av offer för internationellt förbjudna landminor i Tyskland och i andra europeiska länder.
· Understöd till flyktinglägret Mahmura i södra Kurdistan (norra Irak)
· Stöd till kommunala apotek och andra medicinska inrättningar i Turkiets kurdiska områden med läkemedel och medicinsk apparatur.
Heyva Sor a
Kurdistanê
In der Stehle
26
53547 Kasbach /
Ohlenberg
Tel: 0049
02644-808225
Fax: 0049-
02644-7845
e-mail: info@heyvasor.com
http://www.heyvasor.com
HSK Maxmura Camp Representation
Croissant
Rouge Kurde
91, rue du
Faubourg St- Denis 7
F-5010 Paris
/France
Tel/Fax: 00
33-1-48000401
Förderverein
für den Kurdischen
Roten Halbmond
Rue de Lyon 14
CH-1201
Genf-Schweiz
Tel: 0041- 223446-143
Fax: 0041- 223446-284
Kurdisk Rode Halvmåne
Vester Farimagsgade 6, 1-1017
1606 KBH/Danmark
Tel: 0045 33 13 11 57
Fax: 0045 33 13 11 29
Kurdiska Röda Halvmånen
Ankdammsgatan 24
171 43 Solna / Sweden
Tel: 0046-8-27 36 85
Fax: 0046-8 27
33 26
e-mail: info@kurdiskarodahalvmanen.com
http://www.kurdiskarodahalvmanen.com
Red
Crescent Of Kurdistan
6, Saripolou
str.
10682-Athens/ Greece
Tel/Fax:
0030-1- 8227449
Koerdische Rode Halve Maan
Croissant
Rouge du Kurdistan
B.P-P.B.9
Belgien
Tel:
0476-616523
ASLK-CGER
001-3244896-31
Humanitäre Hilfsorganisation Kurdistan
Linke Wienzeile
78
Wien/Österreich
Tel/Fax:
0043-15867984
Kurdish
Red Crescent
87
Shackewell Lane
Dalston E8 2EB
London/England
Tel:
0044-207-9233698
e-mail: london@heyvasor.com
Stichting
Koerdische Rode Halve
Maan
Postbus
56941, 1040 AX Amsterdam
Tel: 020.
6885272
Fax: 020.
6885337
e-mail:
heyva-sor@planet.nl
Heyva Sor a
Kurdistané
C/O Bürgerbüro
Zebra
Herdbrucker
Str. 9
D-89073 ULM
Tel: 0731-6025670
Fax: 0731- 602 56 72
Heyva Sor a Kurdistanê
Kiltakallio 6 B- 10
02770 Espoo - FINLAND
Tel: 0358 - 041 44 58 939