Förord

April, maj och juni brukar vara årets vackraste månader. Alla människor försöker få ut mesta möjliga av dem, men den lyckan förunnas inte dem, som bor i Kurdistan. De har under just den tiden varit med om sina värsta upplevelser: massmord, vandalisering av byar och fördrivning.
Just under dessa månadar trappade premiärminister Çiller helt öppet upp kriget mot det kurdiska folket med sin krigsförklaring: "Vi kommer i vilket fall att förinta dem". Generalsabschefen Dogan Güres spädde på hotbilden mot det kurdiska folket med ett yttrande om att "alla som hjälper dem är skyldiga". Efter överenskommelsen mellan de politiska ledarna och militärmakten i Turkiet gick turkiska staten fram ännu hårdare mot folket. Förlusten inom den turkiska armen besvarades med ett massivt uppbåd mot civilbefolkningen som hämnd. Massmord är enligt deras inställning ett lämpligt sätt att förinta folket. Det tillhör vardagsbilden, att hela byar jämnas med marken, offentliga eller hemliga avrättningar verkställs och de tidigare överfyllda fängelserna blir ännu mer fyllda.
Dagligen dödas 30 människor. Antalet skadade, gripna och torterade kan inte exakt uppskattas. Turkiska staten för ett skoningslöst krig mot det kurdiska folket. I det triangelformade området mellan städerna Kulp, Lice och Genc blev så många dödade, att pressen gav området namnet " mordtriangeln ". På 25 dagar har 30 människor mördats här, 88 människor har försvunnit efter gripanden. Dessa siffror visar mycket tydligt, att det verkliga antalet är högre, eftersom inte alla fall blir offentligt kända.
Legala organisationer, institutioner och pressen blir förbjudna en efter en av staten och kan inte tillgodose sina uppgifter. Genom dessa åtgärder blir det omöjligt för t. ex. människorrättsorganisationerna och dagstidningen Özgur Ülke att utföra sitt arbete. Att förbjuda DEP är det senaste exemplet på vad man i Turkiet menar med demokrati. Folkvalda representanter förklaras helt enkelt som brottslingar.
Kort sagt betyder det, att människor i Kurdistan ständigt hotas av döden. Det kurdiska folket förklaras som turkiska statens enda angreppsmål. När priemiärminister Çiller inför hela allmänheten, kungör att det finns en lista på dem som hjälper " terroristerna " och utifrån den låter dem fritt skjutas ner, förstår man vilken omfattning det fortfarande " förtigna " ktiget i nordvästra Kurdistan har fåt.
Turkiska staten sätter in stridsplan, pansar och enligt allt tydligare antydningar t o m kemiska vapen, detta enligt rapporter från D-kanalen på TV den 20 juni 1994. Utgifterna för detta krig motsvarar hela budgeten för den turkiska republiken. Minor är nedlagda i stora delar av de inre delarna av landet. Därför kan befolkningen inte bedriva åkerbruk och boskapsskötsel. Deras livsbetingelser blir systematiskt förstörda. De kan inte ens finna en "lugnare" vrå. Ingenstans, inte heller i västra Turkiet, är de säkra för förföljelse från statens sida. Folket tillfogas på alla sätt omätliga skador i form av psykiska och kroppsliga skador med långtidsverkan.
Med den hotbilden återstår bara följande: antingen att bekänna sig till staten, som har givit dem så mycket lidande eller att räkna med döden. De är inte ens säkra under flykt.
Det är ingen hemlighet, att 2 miljoner kurder har blivit flyktinger i sitt hemland. Antalet invånare i Diyarbakir har tredubblats. Idag bor där mer än 1,5 miljon människor och de flesta av de lever under förhållanden, som inte är människovärdiga, i utkanterna av storstäderna i Kurdistan eller västra Turkiet. Antalet flyktinger ökar för varje dag.
Under de senaste månaderna har en fruktansvärd händelse utspelats. Enbart från några områden i Botan har 35 000 människor flytt undan den turkiska statens förföljelse till södra Kurdistan. Provinsguvernören Unal Erkan hotar flyktingarna helt öppet: "Om ni inte kommer tillbaka och om ni inte gör som vi säger, kommer slutet för er att bli detsamma som för terroristerna". Detta hot visas genom ständiga bombraider mot byarna.
Så lever hundratusentals människor, särskilt flyktingarna i södra Kurdistan, under dessa miserabla förhållanden. De är i stort behov av vår hjälp. De militära motsättningarna i Sydkurdistan mellan PUK och KDP har förvärrat flyktingarnas situation. Kurdistans Röda Halvmånen har nära samarbete med den i Sydkurdistan stationerade stiftelsen DJAK (Organisationen för livet och återuppbyggnaden i Kurdistan) för att kunna hjälpa människor, som har en outhärdlig situation.
Vår organisation vill göra flyktingarnas mycket svåra situation känd. Vår vädjan riktar sig till alla humanitära organisationer, till icke statliga organisationer, som står utanför de rikstäckande, till internationella organisationer, ja till alla, som vill hjälpa flyktingarna.

Presentation av Kurdiska Röda Halvmånen

Kurdiska Röda Halvmånen (Heyva Sor a Kurdistan) grundades för att lindra nöden hos befolkningen i Kurdistan. Kurdiska Röda Halvmånen har samma inriktning, målsättning och uppgifter som internationella Röda Korset i Geneve och gör ingen skillnad mellan nationalitet, ras, religion, kön, social ställning och politisk tillhörighet. Det kurdiska folket är ett av de mest behövande på de medicinska och sociala områdena. Kurdistan är uppdelat mellan 4 länder och utsatt för brutalt förtryck. Än idag lyser de internationella protesterna mot förintelse av det kurdiska folket med sin frånvaro. Än idag förvägras människorna i Kurdistan de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Särskilt dramatisk är situationen i norra Kurdistan, där förtrycket och massakrerna har tagit sig "barbariska" uttryck genom den turkiska staten. Sedan 1978 är det krig i Kurdistan under täckmanteln undantagstillstånd. Konflikten har förvärrats så till den grad, att civilbefolkningen mer och mer blir den militära måltavlan. Med all tänkbar hårdhet driver den turkiska militären "den brända jordens taktik". Hundratals byar jämnas med marken och befolkningen fördrivs. Enligt IHD:s (Människorättsorganisationen) årsberättelse för 1993 blev mer än 900 byar förstörda. Resultatet av det blir ungefär 2 miljoner flyktingar i sitt eget land. Totalt är ungifär 20 miljoner kurder i världen flyktingar. De är fördrivna, hotade, torterade eller gripna. Inför ögonen på världsopinjonen äger ett folkmord rum. Inget land i hela världen reagerar mot detta. Pga de svåra följderna har Kurdiska Röda Halvmånen inte möjlighet att hjälpa de nödlidande i Kurdistan utan hjälp utifrån. Vi behöver därför mycket snabbt bistånd i form av praktiska insatser och pengar för att kunna genomföra hjälpprogrammet.
Sedan grundandet i mars 1993 försöker Kurdiska Röda Halvmånen med begränsade medel bistå människor i Kurdistan med det nödvändigaste. Hjälpen, som har kommit hittintills, räcker inte på långt när. Först sökte vi upp nödställda i Kurdistan, som vi kunde hjälpa. Tills nu har ungefär 400 bidragsbelopp gått ut. Tyvärr kunde vi bistå bara hälften, och även det betalades ut oregelbundet. Det finns mer än 35 miljoner människor i alla delar av Kurdistan och i storstäderna. De flesta av dem är hänvisade till understöd.

Kurdiska Röda Halvmånens
humanitära biståndsprojekt
* Hjälp till barn, som under kriget har blivit föräldralösa eller på annat sätt drabbade.
* Hjälp till uppbyggnad av hälsovårdsstationer och sjukhus (för tillfället ett i Hewler).
* Hjälp till kurder, som är flyktingar i sitt eget land.
Kurdiska Röda Halvmånen finns än så länge i fem europeiska länder: Frankrike, Sverige, Schweiz, Holland, Grekland och Tyskland. Under årets lopp skall Kurdiska Röda Halvmånen även vara representerat i andra europeiska länder genom arbetsgrupper.
Kurdiska Röda Halvmånen har tagit upp kontakten med olika institutioner, t ex hjälporganisationer och kyrkor. Dessa kontakter behöver breddas och fördjupas. I Kurdistan och Turkiet håller vi ständig kontakt med människorättsorganisationer (IHD), fackföreningar (bl a Egit-sen, Saglik-Sen) eller med organisationer för uppbyggnad av Kurdiskan (DJAK) för att hjälpen skall kunna nå fram till människorna. Vårt mål är att befästa kontakterna, som vi har nu, och tillsammans med andra projektpartners, t ex humanitära organisationer, kunna utveckla och förverkliga ytterligare projekt. Pga det faktum, att långt mer än 1000 byar har förstörts och avfolkats, att 2 miljoner människor är på flykt i sitt eget land, tusentals människor sitter i fängelse och torteras, många mördas och hundratals har bilivit sårade och handikappade vädjar Kurdiska Röda Halvmånen till hjälporganisationer, läkarorganisationer om initiativ och till alla människor om hjälp till dem som lider, som är skadade och handikappade.

Systematisk förstörelse av byar, massfördrivning.
mer än 1400 byar är förstörda och
2 miljoner människor fördrivna.

KURDISTAN:
FLYKTINGAR I SITT EGET LAND
Kriget i Kurdistan har under de två senaste åren drastiskt förvärrats. Alltmer kommer civilbefolkningen i skottlinjen för den turkiska militären. Utan att de internationella organisationerna ingriper fortsätter den turkiska staten med sin systematiska och lokala politik av typen "den brända jordens taktik". Under de två åren lades mer än 1400 i säck och aska. För 1993 fastställs det i en IHD-årsberättelse, att 923 byar har förstörts och avfolkats. Från januari till slutet av maj jämnades 400 byar med marken.
(Özgür Ülke, 18 juni 1994)

Batman
Becirman, Dersewan, Berzana, Mala, Merge, Ceme, Mirate, Kelhesna, Gundenu, Tirac, Kelhesna, Izdare, Irmese, Nibexse, Bidawra, Heriv, Tahtika.
Bingöl

Karzel, Havtuk, Ezgler, Lehesari, Siyare, Vengesor, Tiz, Sergewlik, Tiryar, Riz, Satos, Arxat, Pecar, Hajika Jer, Hajika jor, Norsin, Bleom, Elmiro, Koso, Yaxmuk, Yedesimat, Kusiya, Yizmanos, Xerbegez, Misware, Saxuk, Sinat, Gelbe, Mirdarik, Herkin, Prons, Yizgino, Avdos.
Bitlis

Uranis, Kut, Kirtvan, Histus, Oihok, Engeso, Inzan, Sem, Ez, Best, Pars, Kurtikan, Ardas, Tasuh, Pasvask, Hirit, Gulpik, Weras, Koyunlu, Halapur, Telever, Sirinsar, Kanyakevir.
Dersim

Caltuk, Kozluca, Birkutepe, Sügötlü, Topuzlu, Cevizdere, Karaks.

Vergili, Yirbeleke, Avine, Sivritepe, Yirbesil, Sanlik, Giresor, Mixat, Yirbekeplo, Yaydere.
Mus
Nordin, Azaxpur, Sehalan Kuruk, Beuzer, Koçyigit, Sagiran, Dugriuk, Kasiman, Ömeran, Karapazari, Ceneseran, Se, Qemeran, Civarik, Kuzük, Tirko, Zengen, Bitkan, Gulika Jorin.
Siirt
Erse, Net, Serxeta, Hesinda, Birdare, Gundik, Kesex, Tunekpinar, Deravut, Mile, Nit, Emke, Kortikay, Sisil, Aval, Welate, Bikate, Sergate, Tanze, Aynkesr, Terhem.
Sirnak
Basret, Mijin, Kis, Kadun, Ziravik, Siwet, delokan, Kalig, Nerweh, Bileh, Nevav, Ripin, Nire, Mergeh, Bejen, Robozit, Kikor, Deleka, Rebin, Hilale, Kolik, Zirweka, Zewiyan, Roboski, Mejin, Suwet, Rolge, Rewenga, Ewel, Alos, Besuke, Beave, Gewer, Qerne, Destala, Bane, Botiyane, Kanires, Eurek, Sepren, Sulaf, Serka, Sax, Hebles, Kulfena, Besra, Kaniyares, Evre, Beyar.
Urfa
Erinik.
Van
Xumar, Samnis Ferxinis, Ting
Kars
Tuta, Jorin, Qavesor, Mestaf, Boriska, Gewreser, Tuta jerin, Tuta jorin.
Genom den turkiska statens fördrivningspolitik blev nästan 2 miljoner människor "inlandsflyktingar". De flyr i massor från den turkiska militärens bomraider och förföljelser. De söker skydd i slumkvarteren i de kurdiska storstäderna och i metropolerna i västra Turkiet. där lever de under människoovärdiga förhållanden. De som har ett hus i ett Gecekondo-kvarter, kan skatta sig lyckliga, dvs som har husväggar av en stabil konsruktion, och fönster och dörrar är av plast och taken av korrugerad plåt. De husen är inte anslutna till elnätet, de sanitära förhållandena är förödande och faran för farsoter är ständigt för handen. Det byggs upp allt fler bostäder av plastfolie, som kan ge lite skydd mot kylan och vätan.
Medico international gav i maj i år ut broschyren "Från insidan av ett smustigt krig". Exempelvis gjorde Marion Werner efterforskningar i storstaden Adana om hur kurdernas tillflyktsort fungerar.
Han, som är Muhtar (bychef) i Daglioglu/Adana, meddeler oss, att 10-15 familjer varje dag kommer från förstörda kurdiska områden. DEP i Adana uppskattar, att bara de senaste 1-1 1/2 åren har c:a 300. 000 människor invandrat från de kurdiska bosättningarna".(S. 20)
En gammal flyktingkvinna från
Hazro i Diyabakir beskriver orsakerna
till flykten:
"Vi hade ett litet hus i vår by. Livet var visserligen hårt. Vi var fattiga, men vi hade ändå ett värdigt liv. Invånarna i byn vägrade bli byvakter och arbeta mot sitt folk. Vårt hus revs ner två gånger, första gången bara delvis. De tog min son med sig och torterade honom. De hällde vätska i vårt hus, jag vet inte vilken, och tände därefter på. All boskap i byn dödades. Jag såg, när våra grannars lilla barn sprang iväg av rädsla för soldaterna. De sprang efter och hämtade tillbaka barnet, band barnet i fötterna och kastade in barnet i det brinnande huset. Så dog det barnet. Det kommer vi aldrig att glömma. Vi gick därifrån, eftersom jag ville rädda min son". (S.21)
Inte ens i Adana är flyktingarna säkra för statens repressalier. Razzior, massgripanden och tortyr finns också här. Skillnaden mot förut beskrivs av bl a en flyktingflicka: "Här kommer de inte varje dag och de kan inte angripa oss från luften. Det är allt. Ekonomiskt har det dock blivit mycket sämre, eftersom vi inte har någonting att leva av. Tidigare hade vi en trädgård, en liten åker och lite boskap".(S. 22)
Turkiska statens fördrivningspolitik stannar nu inte längre utanför de stora städerna. Som exempel kan man nämna staden Cizre, som ligger vid gränsen mot Syrien. Staden ser till stora delar ut som en "Spökstad". Den 5. 1. 1994 kunde man i dagstidningen Özgür Gündem, läsa att ungfär 10 000 människor hade flytt från staden som följd av ett angrepp. I de övergivna kvarteren flyttade över 4000 byvakter in.
Folkmordet på kurderna
Med sin massiva och lokala strategi, när det gäller förstörelse av byar och fördrivning bedriver den turkiska staten en politik mot kurderna, som kan betecknas som inte något annat än folkmord. Massakrer, bestraffningsaktioner mot byborna, bortsläpande av människor, mord med hjälp av dödsskvadroner, likvidering av dem som kämpar för kurdernas mänskliga rättigheter, politiker, journalister och författare. Tortyr, massgripanden och ännu fler minor, som är avsedda för civilbefolkningen i de inre delarna av landet ger ytterligare bevis för dessa anklagelser.
I den år 1948 utkomna "konventionen för förhindrande och bestraffande av folkmord" tas begreppet folkmord upp i artikel II om folkmord begåtts under en period av fred eller krig. Enligt den betyder folkmord en av följande handlinger som har begåtts för att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, religiös grupp.
a- Mord på medlemmar av en grupp.
b- Att skada medlemmar svår kroppsligt och själsligt.
c- Att vidta åtgärder för att hålla befolkningsantalet nere.
d- Att med våld föra barn från en grupp till en annan.
Ytterligare massflykt
Sedan början av mars 1994 går flyktingströmmen från Botanområdet i nordvästra Kurdistan över gränsen till södra Kurdistan. Antalet flyktingar har stigit till 35 000. Människor flyr pga den turkiska statens militära offensiver.
I den svenska offentligheten är denna senaste massflykt knappt känd, då svenska media hittills har rapporterat mycket lite om det.
Kurdiska Röda Halvmånen har lagt fram rapporten från DEP- Delagationen som sträcker sig från 16 till 24 maj om flyktinlägren nära gränsen i städerna Zaxo, Dohok och lantliga områdena.
Övriga informationenskällor är:
- Dagstidningen Özgür Ülke.
- Rapporten från IHD- Delagationen, som mellan den 13 och 16 juni gemensamt med utländska observatörer rest till flyktingområdena.
- En rapport från organisationen för Kurdistan existens och uppbyggnad (DJAK) som har sitt säte i Syd - Kurdistan och som har grundat en hjälpkommité för flyktingarna.
Flyktingsituationen i södra Kurdistan

Flyktingarna kommer från städerna Siirt, Eruh, Sirnak, Cizre, Silopi, Uludere, Betussebab, Cukurca och omgivande byar. De flesta bor på landet utanför Zaxo och Derkar. Dessa byar är Tilkeber, Hizawe, Bireh, Cimeh, Darozan och Qesrok. Få flyktingar bor längre in i landet t ex Duhok.

Såväl flyktingarna t ex över bergen Sineht och Zerkan som tillflyktsorterna är osäkra pga den turkiska militärens bombningar. Vid ytterligare tillfällen angrips flyktingarna från luften, I DEP-rapporten fastställs, att människor dödades, när de passerade gränsen och flyktingarna skadades. Exakta antalet dödade och sårade är ännu inte känt. Enligt advokat Serdar från den av DJAK grundade "Hjälpkommittén för flyktingar" lider flyktingarna inte bara av de katastrofala livsvillkoren i lägren. De lever även i ständig skräck för ytterligare angrepp. (Özgür Ülke. 5. 5. 1994).
Nödvänndiga åtgärder för
hjälp åt flyktingarna
I ett sexpunktsprogram sammanfattar DEP-delegationen de mest akuta åtgärderna utifrån iakttagelserna i flyktinlägren
1) Bostadsproblemen måste lösas.
2) Förebyggande av farsoter genom att behovet av elektrisk ström, dricksvatten och kanaler tillgodoses.
3) Livsmedelsbristen måste åtgärdas.
4) Problemen med barnens skolor måste lösas.
5) Leveranserna av förnödenheter måste garanteras
6) Det är nödvändigt att ta upp kontakten med människorättsorganisationer och FN för att kunna starta hjälpprogram.
För första gången måste FN:s flyktinskommissariat reda ut förföljelserna från statens sida och den systematiska massfördrivningen i Norvästra - Kurdistan, eftersom det den här gången rör sig om flykt över en gräns. Internationella organisationer som KSZE, europaparlamentet, europarådet, internationella röda korset (IKRK) och andra organisationer måste engagera sig i turkiska statens forföljelsepolitik.
Vi har ännu inte fått kännedom om det tagits beslut om några brådskande, nödvändiga och omedelbara hjälpprogram. Flyktingarna är fortfarande otillräckligt försörjda.
Lantrådet i Zaxo, Muhammed Macit, sade i sitt tal i IHD-delegationen: "Flyktingproblemet blir oss övermäktigt. Det har vuxit till en internationell omfattning" (Özgür Ülke, 16. 6. 1994).
DEP-delegationen har också yttrat sig angående detta konstaterande: "Kurderna i irakiska delen solidariserar sig med flyktingarna. Människorättskämpar och konstnärer organiserade solidaritetskommitteér. Eftersom befolkningen i södra Kurdistan också är fattig, är deras möjligheter att hjälpa dem otillräckliga. Dessutom har den inre konflikten styrt uppmärksamheten i negativ riktning" (med det menar de motsättningarna mellan KDP och PUK). IHD-delegationen förbreder en rapport till FN och IKRK, där den uppmanar till att mycket snabbt sätta in bistånd.
Flyktingarnas förtvivlan: Hungerstrejk
Sedan 14 juni 1994 hungerstrejkar 100 flyktingar framför FN:s kontor i Zaxo för att fästa deras uppmärksamhet på situationen. Vid en uppvaktning av FNs-sändebud kräver de:
- att den turkiska militären skall upphöra med flygangreppen mot flyktingarna,
- att de skall erkännas som flyktingar och behandlas i enlighet med det,
- att risken för farsoter skall förebyggas,
- att kriget mellan turkiska staten och PKK skall ta slut
- att det skall bli ett ömsesidigt vapenstillestånd och
- att konflikten skall få en fredlig och politisk lösning.
Ropet på hjälp till FN slutar med följande uppgivna konstaterande:
"Antingen tas våra krav på allvar eller våra vita kläder kommer att användas till liksvepning". (Özgür Gündem, 15. 6. 1994).
Flyktorsakerna
Turkiska staten framställer officiellt flyktorsakerna på följande sätt: "Pga PKK:s förtryck har våra medborgare tvingats fly till norra Irak." Flyktingarna själva uppger däremot helt andra orsaker. Deras svar till DEP-delegationen lyder som följer:
En bonde från byn Zirake (Inceler),
(65-70 år gammal):
"Jag heter Osman, son till Yosuf, och kommer från Sirnak en by utanför Uludere, Zirake (Inceler). Vi kurder har inga problem sinsemellan. Varför har vi flytt? Vi har flytt pga turkiska statens förtryck. Jag skall berätta för er om min by. De har skjutit mot vår by med en kanon och dödat 7 eller 8 personer. Därefter kom militärkommendanten från Sirnak och ropade på mig och 70 andra byinvånare för att tala med oss. Han sade: "Om ni inte blir byvakter, måste ni försvinna härifrån." Han hotade oss. Allah är vårt vittne. Vi flydde undan turkiska statens förtryck och tortyr. Vi blev alla flyktingar."
En bonde från byn Biluh (Isikveren),
30-35 år gammal:
"Vi är bara människor. Vi skulle inte förtala någon. Vad har staten gjort mot oss? Staten framställer vår situation på följande sätt inför världen: "Dessa bönder är beväpnade och PKK har tvingat dem till det."Så har staten ljugit. De har lagt minor runt våra byar. Våra barn blir krymplingar. Jag svär vid mitt samvete: De har angripit våra byar. Vi vill återvända till våra byar och på nytt få ett människovärdigt liv. Vi vill återvända, men slippa lida under förtryck".

Sätter turkiska
säkerhetskrafterna in
C- vapen i kriget i
nord-västra Kurdistan?
Från tid till tid sedan krigsutbrottet för tio år sedan dyker åter igen antydningar upp om, att den turkiska militärens napalmbomber och andra kemiska vapen används i synnerhet från den nationella kurdiska Folkbefrielsearmen(ARGK), som finns i NordvästKurdistan. Dessa upplysningar har under de sista åren t.o.m. tilltaget. Den 17 maj 1994 förklarade Generalstabschefen Dogan Gures för pressen i Diyarbakir, att "Staten har ännu stora resurser, som den ännu inte har använt. Om det blir nödvändigt, kommer vi att också använda dem". (Özgur Ülke, 19.5.94).
Människorättskännare och demokratiska organisationer tolkar dessa hotelser som indicier för att insatsen av C-vapen är möjlig, eftersom den turkiska armen under de senaste båda åren använt alla möjliga vapen till förstörelsen av över 1400 byar.Generalstabschefens uttalande utlöste också häftiga proteststormar från de demokratiska organisationerna i Turkiet. Så frågade sig ofta t.ex. Remzi Kartal, ställförträdande ordförande i det förbjudna Demokratiska partiet (DEP), öppet:" Vilka medel är det som staten ännu inte har satt in? Ercan Kanar, Människorättsförbundets (IHD) ordförande i Istanbul säger: "Utan tvivel förbereds sådana angrepp, som är avsedda för massmord och folkmord."
Den i London stationerade Organisationen" Människorättsprojekt Kurdistan"(KHPR-Kurdistans människorättsprojekt) berättade om ett konkret fall som anledning för en undersökning. Den 30 juli 1993 omkom, i en militär stridshandling mellan regeringstrupperna och ARGK i Nurhakbergen mellan Maras och Malatya, 19 medlemmar till ARGK. Det uppstod från de olika sidorna en mycket stark misstanke om att offren hade blivit dödade av antingen napalmbomber eller andra från luften kommande kemiska substanser.
Så rapporterar dagstidningen Özgur Gundem den 8 augusti 1993, att kemiska vapen måste ha använts, eftersom de anhöriga hade blivit utsatta för massivt hot av den turkiska militären: "Jag kommer inte att lämna sten på sten, när ni kommer att fotografera liken eller när ni går ut i massmedia med det, skall jag döda er". En specialstyrka hindrade de anhöriga från att hämta liken. Chefen för specialstyrkan skrämde upp dem med hotelsen:"Om ni fotograferar liken kommer era byar att rivas ner till grunden."
KHPR skickade den 18 september 1993 Läkaren Dr Christopher Milroy till Kurdistan för att företa en obduktion. Efter sin återkomst lade Dr Milroy fram en rapport, vars innehåll vi lägger fram här. En undersökning av liken förhindrades av Stats-och militärmakterna. Dr Milroys undersökningsresultat stödjer sig på vittnesutsagor och hans egna uppskattningar av händelsen.
* Anhöriga till offren berättade, att liken var förbrända till oigenkänlighet. Liken hade kastats ner i en massgrav, vilket strider mot de islamiska begravningsritualerna. Man såg inte märken av skott på liken som annars är normalt. Därav drar Dr Milroy slutsatsen att de måste ha omkommit på något annat sätt. Beskrivningen av de förbrända liken inger misstanken, att napalm kan ha satts in. Dr Milroy ställer sig frågan om människorna har bränts innan de har dött.
* Dr Milroys andra fråga är varför turkiska staten undlät att obducera liken. Enbart undersökningar efter dödens inträde kan ge en nogrann beskrivning av dödsorsaken. Dessa kunde han inte företa, eftersom situationen var farlig för såväl honom som byborna.

Utifrån Dr Milroys
forskningsarbete lade KHPR i
europeiska komissionen för
mänskliga rättigheter i
Strassbourg fram en
redogörelse.

I en intervju i Özgur Ülke, som trycktes den 18 maj 1994 med ARGK-kommendanten Cemil Bayik, yttrade sig denna "igår fann gerillan 15 lik av turkiska soldater. De var sönderbrända. Detta visar att C-vapen använts. Ibland lyssnar vi på militärens radiosändningar. På engelska får turkiska soldater order såsom:"Sätt inte in sådana bomber där, eftersom några av våra soldater befinner sig där."
Den 8 juni-94 berättar Özgur Ülke att det är möjligt att C-vapen har satts in vid militäroperationen den 15 maj i Bezar nära Adyaman. Vid det tillfället dödades 26 obeväpnade människor. På 19 lik kunde man inte fastställa några spår av skott.
Byborna i de omkringliggande byarna berättade att de hade sett rök stiga upp den dagen.De döda är Ukrun Tore, Irfan Cintay,Yusuf Bozkus, Ferhat Bavan, Huseyin Ilhantar, Huseyin Saritas, Huseyin Kanlitas och 19 andra personer.
Även om det inte föreligger några bevis för att turkiska militären har satt in C-vapen, så måste den starka och ytterst oroväckande misstanken noggrant undersökas, eftersom användande av C-vapen inte enbart strider mot existerande lagar utan även mot alla begrepp mot mänskligheten.

Minoffrens antal i
NordvästKurdistan stiger

Angående upprepade rapporter om minoffer i Nordvästra Kurdistan skrev dagstidningen Frankfurter Rundshau, 9 juni 94, under rubriken "Exportförbud för minor avsedda för människor" , att förbundskabinetten beslutat om ett tre år långt exportförbud av ovannämnda minor. Förbundsminister Klaus Kinkel (FDP) uppmannade andra länder att ansluta sig till detta beslut. Antipersonminor tillhör de vapen som ger de värsta skadorna. Många civilpersoner dödas och stympas av dem, skriver tidningen.
En rad tyska organisationer som Medico International(Frankfurt), Deutsche IPPNW-Sektion (Berlin), BUKO-Kampanjen, "Stoppa Vapenexporten" (Bremen), Rustningsinformationsbyrån (Baden-Wurtemberg), Kampanjen Producera för livet, Stoppa vapenexporten(Idstein) och AG Landminkampanjen i Netzwerk Fredskooperativ har gått samman i Kampanjen för stopp av minproduktion. De anser inte att endast ett exportförbud är tillräckligt. De kräver även att såväl produktion som användningen av landminorna ska förbjudas och att de minor som finns kvar ska förstöras".
Under tiden finns det internationella tendenser. Organisationen IKRK gör en insats just bara som avser antipersonminerna. Den uttrycker kritik mot att moderna och högeffektiva "intelligenta" minor med inbyggt självdestruktionsprogram lämnas utanför exportörbudsblutet.
Turkarnas behov av minor borde för länge sedan vara helt mättad så att det tyska förbudet inte får så stor verkan. Sedan 1964 är leveranserna av minor en viktig beståndsdel av den militära hjälpen till den turkiska armen. Dessa leveranser sker med 18 månaders mellanrum av förbundsrepubliken Tyskland. Även inom ramen för NVA-leveranserna mellan oktober 91 – januari 92 stod minleveranser på programmet. Vid NVA-leveranserna skickades 2500 minor av typen KMIS och minsökarredskap av typen KPZT-55, som kan användas för att lägga ner minor. Sål änge inte alla länder, som leverar minor, ansluter sig till exportförbudet kommer Turkiet att inte ha några svårigheter att fylla på lagret.
Sedan1987 har turkiska militären gått fört kriget i Kurdistan alltmer genom att minera landet. Områden runt följande städer är särskilt drabbade: Van, Hakkari, Mus, Antep, Bitlis, Mardin, Sirnak, Siirt, Batman och Diyarbakir. Tidigare minerades enbart gränstrakterna, men nu mineras hela områden i det inre av landet. Minorna är inte dyra att framställa och lätta att skaffa fram, lätta att transportera, och deras effektivitet som massförstörelsevapen är högst effektiv.
Offren är i första hand civilbefolkningen. Framförallt drabbas kvinnor och barn. Vid en minexplosion genomborras människorna av splitter och armar och ben slits av. Människor blir ibland blinda och i värsta fall omkommer de. Den allra värsta sorten är de minsta minorna, som är kamuflerade leksaker. De kan göra stor skada och är direkt avsedda för att döda barn. Barns nyfikenhet och leklynne missbrukas på ett perverst vis för krigsändamål.

Minor som är kamoflerade till leksaker eller till bruksföremål är enligt folkrättsliga lagarförbjudet, samt är ett brott mot 38:e paragrafens stycke 1 och 4 i FN:s barnrättskonvention från 1989. Denna konvention antogs för att säkerställa barns skydd vid väpnade konflikter.
Barnoffer genom minexplosioner ökar i Nordvästra Kurdistan. Under de första 10 dagarna i november 1993 skriver den idag förbjudna dagstidningen "Özgur Gundem" om följande fall:
Kadir(12), Gönul(12), Mesut(8), Ayhan(6), Yusuf Gökburun(5) och Deniz Oruk (12) dödades under en lek av en mörserbomb från turkiska armen i byn Denizli i provinsen Maras (1.11-1993)
Mehmet Cevik(10), Hasan Isik(10) och Selim Uyanmaz(8) omkom i närheten av internatskolan i Cizre genom en minexplosion. Ytterligare fyra barn skadades svårt vid samma detonation.
Ö.Y.(1o),S.Y(8),Ö.Y.(8),C.Y.(9) och H.K.(9) dog i byn Hiras i en minexplosion (10.11.1993)
Inom ramen för sin systematiska avfolkningspolitik bedriver den turkiska staten aktivt ytterligare mineringar, vilket betyder att ett okänt antal människor måste lämna
sina hem. Möjligheterna att leva och bo där har omöjligjorts, genom mineringen av bostadsområden och betesmarker. Minorna bidrar till den ökade flyktingströmmen som idag uppgår till över 2 miljoner i Nordvästra-Kurdistan.
Nu återstår bara en förhoppning om ett totalt förbud för produktion, export, användning och en uppmaning till röjning i hela världen, inom en överskådlig framtid. Ett skimmer av hopp har följande artikel givit i Frankfart Rundschau den 18 maj 1994.

Landminor
Krav på totalt förbud

Geneve, den 9 maj (epd). Ett totalt förbud mot landminor förutsätter ett internationellt förbud, säger de närmare 60 icke-statsbundna organisationerna och FN:s barnfond Unicef. Dessa hemska och grymma vapen, dödar årligen dödar omkring 15 000 människor eller lämlästar dem, säger talesmannen för organisationerna, som deltar i den internationella konferensen om landminor i Geneve.
Hälften av minoffren kommer enligt uppgift från de tätast minerade länderna Afghanistan och Kambodja. Ett totalt förbud av produktion, lagring, handel, export och bruk av de s.k." antipersonminorna" formulerades av Robert O. Mull,er som är VD i stiftelsen, "Amerikas -Vietnam veteraner". I sitt inledningsanförande uttryckte han tacksamhet till flera regeringar, bland annat USA och Tyskland, som arbetade för ett exportförbud.
Sedan i början av 1994 ställer sig Bundnis 90/ De gröna, "Hammer Kreis", HEVKAR e.V., den kurdiska kommunförsamlingen i Tyskland, Medico International och den Kurdiska Röda Halvmånen bakom ett upprop.
De grundade ett samarbetskontor i Frankfurt och kom ut med detta upprop den 8 februari. Man ville att internationella observatörer skulle skickas till Kurdistan med anledning av Newrozfirandet och kommunalvalen i Mars.
Till uppropet anslöt sig mer än 300 delegationsmedlemmar och människorättskämpar. Delegaterna kom från Tyskland, Frankrike,Holland, Belgien, Danmark, Storbritanien och Schweiz.
Den 4 juni 1994 hade samarbetskontoret inbjudit till ett uppföljningsmöte i Frankrike. Där gavs även tillfälle till överläggningar. Även enskilda personer, partier, föreningar och grupper kan i fortsättningen vara med i efter arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Det fastställdes enhälligt att effekten av detta arbete var mycket god trots en del organisatoriska brister, eftersom det på nyttt skapade hinder i vapenleveranserna till Turkiet. Det blev dessvärre bara ett kort uppehåll i vapenleveranserna.
I observationsdelegationens utvärderingen betonas två väsentliga ämnen:
1. I Kurdistan handlar läget inte om de i grunden försämrade mänskliga rättigheterna, utan det som sker är ett folkmord. Detta bedrivs genom omattande förstörelse av byar och att fördrivning av civilbefolkningen. Mer än 1000 byar har jämnats med marken under de senaste två åren och över två miljoner människor har blivit flyktingar i sitt eget land. Mer än 35 000 människor lytt över gränsen till Sydkurdistan p.g.a. förföljelse av turkiska militär. Dödsskvadroner torterar och mördar. Detta är koordinerad med militärt, rättsligt och kulturellt förtryck. Alla tillgängliga resurser har satts in. Det påstås att t. o. m. att napalm har använts.
2. Den statliga turkiska politikens mål är ett folkmord och detta möjliggörs genom inköp av krigsmatriel från Tyskland. Alla delegater observerade och kunde dokumentera att tyska vapen använddes mot civilbefolkningen i Kurdistan. Detta rapporterades vid upprepade tillfällen.
Längs vägarna i Kurdistan och i de ockuperade byarna, där gendarmerna och militären är stationerad ser man trupptransportsfordon av dewt tyska märket MAN, Soldaterna bär handeldvapen av typ G-3 med märket Heckler och Koch, Dessutom används tyska pansarvagnar av typ BTR-60 från de tyska NVA-förråden, samt bepansrade stridsfordon av typ MTW 113 och Leopard 1-pansarvagnar.
Dessa har iaktagits i bruk i Kurdistan och dokumenterats genom foto och videoupptagningar.

(Information från Kurdistan: "Upplysningar och vittnesutsagor om att vapen från Tyskland används i Turkiets krig mot det kurdiska folket"., Stand 12.03.1994 utgiven av fredskampanjen "Kurdistan: att tiga är att döda -fred nu!", Bonn och samarbetskontoret Newroz, Frankfurt).
De omkring 150 närvarande delegaterna och deltagarna i uppföljningsmötet underströk nödvändigheten av att observatörer fortsätter att bevaka situationen för de mänskliga rättigheterna i Kurdistan även i framtiden, p.g.a. den nuvarande krigssituationen.
Under de första fem månaderna 1994 har enligt en sammanställning av människorättsföreningen IHD mer än 400 byar förstörts, 35 000 människor har flytt till regionen Zaxo i Sydkurdistan, 71 personer har avrättats på öppen gata av kontragerillan, 39 människor har försvunnit i fängelserna. Den 26 maj öppnade Demokratipartiet, DEP, ett kontor i Bryssel och har uppmanat internationella instituationer att sända permanenta utländska människorättsdelegationer till Kurdistan.
Under planeringen beslöt man att startag en kampanj med uppmaning om en fredlig lösning på en politisk basis.
Hans Branschherdt från Medico International formulerade följande ledmotiv för det framtida arbetet: "Det handlar inte om en vädjan om att de mänskliga rättigheterna skall iakttagas, utan att stoppa den systematiska förintelsen av en stor del av befolkningen". Med det menar han, ett stöttande av fredliga och politiska lösningar. I klartext betyder det i första hand att kriget i Kurdistan skall stoppas genast, med ett ömsesidigt vapenstillestånd.
Kurdiska Röda Halvmånen ställer sig bakom DEPs upprop och önskar att läkare sjuksköterskor och vårdspersonal som vill engagera sig i den kommande delegationen kan anmäla sig på tel: 02644/ 8891.

Medlemskap i Kurdiska Röda Halvmånen
Alla som fyllt 16 år, binder sig att verka i enlighet med stiftelsens stadgar samt betalar en månatligt avgift på100 skr kan bli medlem. Medlemsavgiten går oavkortat till föräldralösa barn och katastroffen i Kurdistan.
Var snäll avskilj här!
.............................................................................

Jag vill prenumerera på "ROJA KURDISTANÊ".
Årsprenumeration för fyra nummer är i 80 kr för icke medlemmar.
Medlemmar i Kurdiska Röda Halvmånen betalar hälften, alltså 40 kr.
Betalning
sker till postgiro:
22 86 76 - 3
För och efternamn: .................................................................................
Adress: .....................................................................................................
..................................................................................................................