LEDARE

Kära läsare

Den moderna tidräkningens andra årtusende har i och med ingången av år 2001 definitivt tagit slut, allt milleniumsfirande är överståndet (som tur är har vi lite tid på oss till nästa gång), och nu har det verkligen startat, det nya 21:a århundradet och det tredje årtusendet. Ett sådant tillfälle ger anledning till att göra bokslut, att mäta uppnådda resultat och jämföra dem med budget.

De senaste månaderna har för oss inneburit en tid av positionsbestämning och nyorientering. En ny styrelse har valts och de hittillsvarande projektens målsättningar och verksamhet har blivit föremål för en bred diskussion och prövning. Det har skett mot bakgrund av den förändrade situationen i Turkiets sydöstra del sedan den kurdiska gerillan dragit sig tillbaka och sedan EU-toppmötet i Helsingfors 1999 öppnade möjligheten för Turkiet att i framtiden ansluta sig till unionen. Vi kommer att starkare betona öppenheten i vårt arbete inför allmänna opinionen och alla deltagande parter.

Vi kommer i framtiden att lägga större vikt vid varaktigheten i vårt hjälparbete. Vad innebär det i praktiken? Vi kommer, och har redan börjat, att tillsammans med kommuner och lokala, civila organisationer arbeta fram eller stödja hjälpprojekt i vilka människorna själva blir aktiva medspelare för att skapa sin egen framtid och att frigöra sig från beroende av underhåll av olika statliga och icke-statliga strukturer. Våra projekt skall bidra till att säkerställa den lokala befolkningens livsvillkor, främja upprättandet av ett civilt samhälle och de kurdiska flyktingarnas återvändande.

Det omfattar exempelvis projekt och åtgärder inom utbildning och hälsovård, minröjning, liksom uppbyggnad av förstörda byar och deras infrastruktur. Vi kan naturligtvis inte finansiera allt själva och våra egna krafter och kunskaper räcker inte. Vi behöver hjälp av personer och experter och dessutom finansiellt stöd.

Liksom tidigare kommer vi också att samarbeta med enskilda personer och andra organisationer för att genomföra våra uppgifter. För att nå verklig framgång är det nödvändigt att intensifiera våra ansträngningar att samarbeta i nätverk med andra organisationer i Europa och i Turkiet/ Kurdistan och att klart definiera områdena för samarbetet. Det förutsätter ett stort mått av öppenhet och transparens och en självklar beredvillighet att samarbeta över etniska, religiösa och ideologiska gränser.

En viktig del av vårt arbete utgör vidare de kurdiska flyktingarna i norra Irak (Camp Mahmur). De får under tiden regelbundna leveranser av varor och förnödenheter. Vi skickade 24 ton förra året och ytterligare 24 ton är på väg.

För närvarande går det inte att förutse när dessa flyktingar kan återvända till sin hembygd. Därför ansträngar vi oss för att säkra en stabil och varaktig infrastruktur i lägret. Genom att använda solenergiteknologi kan vi samtidigt praktiskt demonstrera hur en miljövänlig teknologi kan utnyttjas förnuftigt och kostnadseffektivt.

En större del av vårt arbete avser familjer som till följd av kriget och dess återverkningar drabbats hårt. Det gäller barn, sårade och sjuka, för vilka kriget kan ta slut först när deras fysiska skador åtminstone kan behandlas efter bästa förmåga. Våra möjligheter att hjälpa har avsevärt förbättrats i de kurdiska landsdelarna. Men kriget har efterlämnat stor ödeläggelse och djupa sår. Det innebär, att vi kan och måste göra ännu mer. Vi tackar alla som givit oss hjälp och stöd- oavsett på vilket sätt - och önskar Er all välgång i en förhoppningsvis fredligare och rättvisare tid.

Till sist ett påpekande om vår tidskrift. Den kommer i fortsättningen att utkomma två gånger om året.

 Redaktionen

ETT BREV OM SKOLOR OCH LÄROMEDEL

"Sedan länge bedriver vi undervisning i skolor byggda av lera. Det har dock visat sig  att de inte är särskilt lämpliga, så nu måste vi än en gång bygga passande skolhus. Dessutom växer antalet elever i de högre åldersklasserna och det kommer att orsaka stor brist på platser nästa år. Vi måste nu uppföra nya skolor för att täcka behoven.

Vi behöver Ert stöd också beträffande de elever som efter flera års studier nu kommer att avsluta sin utbildning. Frågan uppstår hur de skall kunna utnyttja sin utbildning i fortsättningen samt vilka möjligheter som finns, för att få deras utbildning internationellt erkänd, kanske genom Förenta Nationerna som ju finns på plats här.

Ett annat problem är lokaler och utbildningsmaterial för barnen i förskoleålder. Här är förhållandena nu mer än bristfälliga. Vad angår flyktingarnas allmäntillstånd och livsvillkor, är ju elevernas problem i alla fall välkända. Där är brist på mat, kläder och utbildningsmateriel. Just nu har vi här mer än 2500 elever; antalet växer för varje år.

Idag är tekniska hjälpmedel nödvändiga verktyg inom livets alla områden. Vi anser att vi också bör ha sådana apparater, såsom datorer, kopiatorer, skrivmaskiner etc. i begränsad omfattning. De är mycket viktiga för vår grund- och vidareutbildning."

Budskap från de ansvariga  för skolorna i Camp Mahmur 17.01.2001 

Kära vänner,

Vi har tacksamt mottagit de saker som Ni skickat och som överlämnats till oss av en delegation från Frankrike. Ert ekonomiska stöd kommer likaså att vara till stor hjälp på många sätt, men det gäller i synnerhet anskaffandet av material för våra skolor och vår utbildning. Vi vill än en gång framhålla hur mycket Er hjälp betyder för oss.

Den omtanke och vilja att hjälpa som Ni visat oss möttes med glädje av oss alla här i lägret. Det gäller inte bara ekonomisk och materiell hjälp utan framförallt Ert moraliska stöd. Vi kan inte nog tydligt säga hur mycket det betyder för oss.

Till barnen som fyllt skolväskorna med skrivmateriel och som överlämnats till våra elever framför vi ett särskilt tack på våra barns vägnar: De hälsar till Er och omfamnar Er.

Vi tackar än en gång alla kurder, tyskar och andra européer och de föreningar som bidragit till denna hjälpleverans och som visat omtanke om våra barns framtid.

Vi är fortfarande beroende av all slags hjälp och hoppas också i framtiden på Er.

Med kära hälsningar till Er alla från skolorna i Camp Mahmur

KOMMUNERNAS ARBETE I DE KURDISKA OMRÅDENA AV TURKIET

 Doktor Waltraund Wirtgen från IPPNW samtalade med borgmästaren i staden Batman, Abdullah Akin (HADEP), om det aktuella läget i regionen och om framtiden

Antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna och tortyrens omfattning har avtagit något under de senaste två åren. Men alla lagar som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna gäller fortfarande.

Tiden för anhållande hus polisen utan domstolsprövning har inte förkortats, åsiktsfrihet finns inte, dödsstraffet existerar fortfarande. Den turkiska staten tillämpar ännu diskriminering p.g.a etnisk tillhörighet och politisk åsikt. Sedan PKK drog sig tillbaka har de väpnade striderna minskat mycket kraftigt (i praktiken nästan upphört).

Men polisens arresteringar av människor är liksom tidigare ofta förekommande. "Försvinnandet" av två HADEP- politiker i staden Silopi har åter ställt terror och rädsla i fokus. De paramilitära gängen har inte upplösts. Man kan anta att morden på Diyarbakirs polischef och hans livvakter på öppen gata har samband med dessa.

Om tillståndet inom hälsovården

Batman har 256.000 invånare, i hela provinsen Batman bor 452.000 Turkiets hälsovårdsministerium är huvudman för hälsovården. Den allmänna tillgången på läkare och antalet anställda inom hälsovården ligger långt under acceptabel standard (t.ex. antalet sängplatser, medicinsk och social infrastruktur). Batman ligger långt efter Diyarbakir, bl.a. på grund av antalet internflyktingar.

Staten gör ingenting för att garantera social omvårdnad och hälsovård. Lika obefintligt är intresset från statens sida för utbildningsläget, men staten försöker återföra flyktingarna till bosättningar på landsbygden. Staden Batman har nödtorftigt försökt förbättra vattenförsörjningen.

Om ökningen av antalet självmord och självmordsförsök bland unga kvinnor.

Inalles ligger självmordsnivån i de kurdiska regionerna dubbelt så högt som i andra områden i Turkiet. Den är lika hög i Diyarbakir, Van och Batman och ännu högre i Urfa och Adiyaman. Det rör sig mestadels om kvinnor mellan 15 och 25 år.

Följande siffror redovisas för staden Batman år 2000

Självmord och självmordsförsök av 13 gifta och 34 ogifta kvinnor, därav:

Född              1955              1 kvinna

Född              1965              1 kvinna

Födda            1970-75        7 kvinnor, 2 mäm

Födda            1975-80        10 kvinnor, 3 män

Födda            1980-85        19 kvinnor, 5 män

Födda efter           - 85        11 flickor

Dessa tragiska händelser inträffar särskilt bland flyktingarna.

Befolkningsutvecklingen för Batman kan åskådliggöras i följande tabell:

År                                                   antal invånare

1955                                                4.500 (by)

1964                                              64.000

1980                                              86.000

1990                                           148.000

Början 2001                                256.000

Från 1990 har många krigsflyktingar kommit. Födelsetalen är lika höga som på landsbygden.

Med anledning av dessa självmord har två rapporter ställts samman, en på uppdrag av landets president och den andra av advokatsamfundet i Batman. Inte i någon av dessa rapporter har man försökt utreda orsakerna  till självmorden!

En tredje rapport, som initierats av staden Batman, men som ännu inte är färdig, är en expertundersökning där orsakerna efterforskas. Teamet består av en frivilliggrupp på tre personer; en psykolog, en sociolog och en läkare från Batman. Staden Batman arbetar för att öppna en psykologisk rådgivningsbyrå, medan den turkiska staten däremot inte gör någonting, eftersom den inte tar problemen på allvar. Staten ger inte ens tillräckligt med pengar för renhållning av gatorna! Vår avsikt är att anställa en psykolog i kommunen. Alla andra personer måste arbeta på frivillig bas.

Migrationen är den avgörande faktorn för uppkomsten av sociala och psykologiska problem. För kurderna innebär det slutet för deras traditionella levnadssätt: Det är att som från medeltiden kastas rakt in i moderniteten. Det märks i synnerhet i förhållandet mellan man och kvinna. Kvinnans roll förändras oerhört starkt och kommer att stå i motsättning mot de gamla värderingarna. Nu tar kvinnorna överallt i regionen del i det samhällspolitiska livet. Så hade kvinnorna planerat att demonstrera på den internationella kvinnodagen 8 mars. Man väntade att mellan 5.000 - 10.000 kvinnor skulle komma att delta. Men myndigheterna (staten) förbjöd demonstrationen, varför kvinnorna protesterade mot beslutet i ett pressmeddelande.

Förändringarna drabbar inte alla på samma sätt. Konflikter uppstår mellan föräldrar och ungdomar och det skapar identitets- och familjeproblem och leder till svårigheter att anpassa sig. Det existerar ingen gemensam värdenorm när samhället förändras utan det uppstår en blandning av olika värderingar. Många försöker agera utåt på ett sätt som inte är väl förankrat i deras inre.

Det råder enorma skillnader i levnadsstandard även i denna region

Arbetslösheten ligger på 56 % och det finns extrem fattigdom medan några få lever i extrem rikedom med inkomster och en levnadsstandard som är högre än t.ex. i Tyskland.

Vad ger människorna kraft att överleva?

Samhällsengagemang ger människorna kraft och underlättar sociala kontakter. I Batman är de fattiga människorna utestängda från det sociala och kulturella utbudet (sådant finns inte). Vi anstränger oss för att etablera ett sådant utbud, eftersom det är livsviktigt för människorna.

Om utbildningen

Nya skolor byggs men vi har ingen möjlighet att inrätta ett universitet. För två år sedan infördes åtta-årig skolplikt, förut var den fem-årig. Alla pojkar går inte i skolan medan flickornas deltagande är mycket lågt.

I kommunfullmäktige har HADEP 60% av platserna medan det religiösa Anständighetspartiet är nästa störst med 18 %.

Inkomstförhållandena återspeglar den politiska inställningen. Borgmästaren väljs direkt av folket men hans ställning gentemot staten är mycket svag.

För närvarande hänger ett förbudshot över HADEP liksom även över Anständighetspartiet (Partiet förbjöds i juni 2001). Orsaken till hotet mot HADEP är att partiets framgång i valen 1999 ändrade på den politiska jämvikten. Utgången är osäker, kanske femtio-femtio. Regeringen vet att ett förbud alltid kommer att resultera i att nya partier grundas.

Om inställningen till Hasankeyf

Staden måste räddas då den representerar ett utomordentligt viktigt kulturhistoriskt och vetenskapligt värde. Det är också en moralisk principfråga.

Om Turkiets anslutning till EU

Alla demokratiskt sinnade människor här stöder anslutningen redan p.g.a. att vi hoppas på förbättrade mänskliga rättigheter i regionen, att minoritetsrättigheter och vårt språk och kultur skyddas i grundlag och att militärens makt reduceras. Därför är vår önskan att Europa underlättar Turkiets anslutning till EU.

FAMILJEN DERVISH HIDIRS DRAMA

Det finns ett folk av 40 miljoner människor vars namn, språk och kultur är förbjudna och som lever som flyktingar i sin egen hembygd. Många av dem finns också spridda över hela världen. De kallas kurder.

Den 17 februari 2001 sattes ett fraktfartyg på grund utanför den franska sydkusten och övergavs av besättningen. Ombord på fartyget fanns nästan 1000 personer i åldrarna från åtta dagar till 80 år.

Nyhetsmedia rapporterar återkommande om hur fartyg fyllda av flyktingar från Asien, Afrika och Mellersta östern anländer till Italiens kuster och hur dessa människor sedan försöker ta sig till andra EU-länder.

Vem vet vad de har genomlidit? Vad är det för tragiska omständighet som gör att de anser sig tvungna att riskera sina liv under en sådan resa? Vad är värre än döden? Man kommer att tänka på rysk roulette. Deras dröm är: "Om jag bara lyckades ta mig till Europa!" För somliga krossas drömmen av döden eller livslång sjukdom. Det värsta är ändå att inte erkännas som flykting och att tvingas återvända till vad som upplevs som något som är värre än döden. De har flytt från krig och förtryck i sina hemländer. Det är deras skäl.

De flesta flyktingar som övergavs utanför Frankrikes sydkust var kurder från Mosul-området i södra Kurdistan (norra Irak) och jezidier från trakten av Schengal-Sincar. Som exempel på flyktingarnas upplevelser har vi valt att närmare berätta om vad som hände familjen Dervish Hidir.

Dervish Hidirs familj

Sedan fartyget gått på grund och övergivits av besättningen, var familjen Hidir bland dem som lämnade fartyget för att rädda livet. I den panik som uppstod kom familjens medlemmar ifrån varandra. Så fort vi i Kurdiska Röda Halvmånen fått reda på vad som hänt reste vi dit. Vi begav oss genast till den militärförläggning där flyktingarna inkvarterats.

Vi kunde se i deras ansikten i vilket psykiskt tillstånd de befann sig. Men det berodde nog mindre på vad de upplevt under resan och mer på saknad efter hembygden. Vi förstod vad de genomlidit men kunde inte göra mycket åt det. Tre dagar senare kom också Madame Mitterrand som gjorde en stor insats i hjälparbetet. Vi arbetade tillsammans med "Läkare utan gränser" och besökte sjukhusen. "Dr. Jean Deaux" och "Saint Raphael". Kurderna på det förstnämnda sjukhuset var ännu i chocktillstånd och det var svårt att kommunicera med dem. I ett rum fanns tre bröder; Cuwan (10), Samir (7) och Hessen (2). Hessen hade inte sagt ett ord.

I villervallan hade bröderna kommit bort från sina föräldrar. Vi bad personalen att få information om identiteten på alla kurder som fanns på sjukhuset. Vi tyckte det var viktigt att ta oss an dessa barn och försöka hitta deras föräldrar. Man fruktade till och med att modern kanske hade drunknat. Tillsammans med läkarna började vi söka efter föräldrarna. Vi pratade med den äldsta av bröderna och fick veta vad föräldrarna och andra släktingar hette och varifrån de kom. Deras far var Dervish Hidir (ca 50), mamman Saha Tirko (35-50), två andra syskon var Sami (4) och Cewad (9). Sedan vi pratat med Cuwan åkte vi till det andra sjukhuset, "San Raphael". Där träffade vi kvinnor som fött barn under flyktresan. Temo hade nedkommit för åtta dagar sedan, Sirina Hemo för 12 dagar sedan och Leyla Xelo för tre månader sedan. Vi pratade med dem och frågade hur de mådde. Efter en stund berättade de om  en annan kvinna som låg i samma rum. "Hon säger ingenting och stirrar bara i taket". Vi gick fram till henne och började samtala med henne. Då så hon att hon hette Saha Tirko och nämnde de andra familjemedlemmarnas namn. Hennes berättelse stämde helt överens med det som Cuwan hade sagt till oss. Det är klart att vi blev mycket glada. Vi återvände till sjukhuset där barnen fanns och talade om för dem att vi hittat deras mamma och Ni skulle ha sett deras glädje. Vi kom överens med de ansvariga vid sjukhuset, att vi skulle transportera barnen till deras mamma. När vi kom fram bröt det ut jubelrop och alla började gråta av lättnad. Sedan förde vi dem till ett annat rum och lovade dem att snart hitta de övriga medlemmarna av familjen. Utmattade for vi åter till militärförläggningen. Vid framkomsten blev vi tilltalade av förläggningens chef, som sade att i lägret fanns en man i femtioårsåldern med två barn som hela tiden gick runt och visade upp ett fotografi. På grund av språksvårigheter visste man inte exakt vad mannen ville, men kanske kunde vi tala med honom. Så skedde och vi kunde snabbt konstatera att det var den man vi letade efter. Vi berättade allt vad vi visste och lovade att nästa dag ta med honom till sjukhuset för att förena sig med familjen.

Så slutar denna lilla berättelse om Derwish Hidir och hans familj en av många historier som visar oss vad andra människor upplever och som vi kanske inte kommer att erfara.

Paris 19 juli 2001 Hussamettin Aslan Styrelseledamot, kurdiska röda Halvmånen i Paris

INVÄNDNINGARNA VÄXER MOT ILISUDAMMEN

 Internationell kommission avråder finansiering

 WCD, en internationell kommission som bedömer stora kraftverkprojekt och dammbyggen har offentligt redovisat sin rapport: Stora dammbyggen uppfyller inte de högt ställda förväntningarna. De levererar mindre elkraft, mindre vatten, förorsakar större miljöskador, längre byggtider och överskrider avsevärt de redan höga projekterade byggkostnaderna.

Miljövänner och organisationer för utvecklingshjälp kämpar mot stora dammbyggen sedan flera år både p.g.a. de stora sociala kostnaderna och de negativa effekterna på miljön. Det gäller särskilt för projekt i utvecklingsländerna som finansieras med bistånd via världsbanken eller exportkrediter. Den fortgående kritiken mot världsbanken att den inte tar tillräcklig hänsyn till de sociala och ekonomiska konsekvenserna för lokalbefolkningen har lett till en omprövning av banken vad avser stora projekt i u-länderna. Därför bildades World Commission on Dams (WCD) i februari 1998. Den skall utvärdera nyttan och konsekvenserna av stora dammprojekt och ge rekommendationer och riktlinjer för framtida projekt. Den leds av sydafrikanen Kader Asmal (tidigare minister för skogs- och vattenfrågor).

Medlemmarna i kommissionen är bl.a. representanter för europeiska exportkreditinstitut och tre stora regionala utvecklingsbanker. WCD lade fram sin 400-sidiga rapport i december 2000.  Slutsatsen är: Dammarnas ekonomiska nytta är ofta starkt överdriven medan de sociala och miljömässiga kostnaderna i regel underskattas betydligt.

Hittills har ungefär 45.000 dammar byggts i världen. Det har medfört att uppemot 80 miljoner människor tvingats flytta. Denna form av bevattning av jorden bidrar bara till högst 16 % av livsmedelsproduktionen i världen. 60 % produceras med hjälp av den naturliga nederbörden och resten genom andra bygg- och bevattningmetoder. De stora dammprojektens vinnare tillhör sällan de fattiga delarna av befolkningen; tvärtom är det ofta jordlösa bönder, lantarbetare, kvinnor och urinvånare som drabbas hårdast. Omflyttning leder till större fattigdom och social underpriviligiering inom stora landområden. Skador på miljön förekommer ofta; ekosystem förändras och bryts sönder, växt- och djurarter försvinner, nya sjukdomsalstrare uppträder, utsläpp av växthusgaser ökar. De ekologiska och sociala kostnaderna utelämnas eller underskattas i de ekonomiska kalkylerna för stora dammbyggen. Det sker ofta på ett medvetet sätt eftersom projekten annars inte skulle vara tillräckligt lönsamma för att attrahera investerare och långivare. Med hänsyn till undersökningsresultaten ser sig kommissionen föranlåten att utfärda ett flertal rekommendationer. Det gäller både dammar som redan tagits i drift och sådana som är under uppförande eller befinner sig på planeringsstadiet.

Rapporten sammanfattar:

"Stora dammar har inte levererat de mängder av energi och vatten som planerna angav".
"Budgeterade tidplaner och byggkostnader har väsentligt överskridit".
"Många stora dammbyggen är olönsamma redan innan hänsyn tagits till sociala kostnader och miljökostnader".
"Det finns sedan länge utvecklad teknologi för att åstadkomma förbättringar men den utnyttjas inte tillräckligt".
"De sociala och miljömässiga kostnaderna är betydande. Man har hittills misslyckats att ta hänsyn till dem på ett tillfredsställande sätt".
"Dammar avger betydande mängder av växthusgaser".
"Kostnaderna drabbar i allmänhet de fattiga som inte får del av vinsterna".

Kommissionen ger långivarna följande rekommendationer: Ingen damm bör byggas utan samtycke av de människor som är närmast berörda. Projektet måste också vinna allmän acceptans av lokalbefolkningen. Procedurer måste utvecklas för att ekonomiskt kompensera de drabbade och skador på ekosystemet måste repareras. Kommissionen pekar på, att de europeiska exportkreditorganen i allmänhet underlåter att genomföra noggranna beräkningar av sociala kostnader och miljökostnader. Alla offentliga långivare bör  genomföra ett moratorium för motsvarande garantiförbindelser tills dess att de sociala, kulturella och ekologiska konsekvenserna av stora dammbyggen redovisats detaljerat.

Tyska förbundsdagens utskott för mänskliga rättigheter är emot kreditgarantier

Efter att ha besökt Turkiet, har utskottet gått emot beviljandet av statliga exportkreditgarantier för byggandet av Ilisudammen i sydöstra Turkiet. Riksdagsmännen avråder byggandet av den till och med i Turkiet omstridda dammaen av "ekonomiska, ekologiska och kulturhistoriska skäl", emedan dammens vattenmassor också skulle komma att utplåna den "världshistoriskt betydande" ruinstaden Hasankeyf. Utrikes-, bistånds- och miljöministerierna i Tyskland reserverar sig också mot att ge exportkrediter- och garantier till detta projekt. Att Turkiet bibehåller undantagstillståndet i flera av regionens provinser trots att kriget har upphört ansågs av utskottet som en mycket negativ faktor i detta sammanhang.

De turkiska myndigheterna försöker uppenbart avskräcka utländska observatörer för att kunna genomföra projektet trots protesterna från världen i övrigt och lokalbefolkningen. Riksdagsledamoten Monika Budlewsky från kristdemokraterna beklagade sig över den ständiga och påträngande övervakning som de turkiska säkerhetsorganen utsatte den tyska delegationen för och som också drabbade deras samtalspartners. Budlewsky ansåg att "det var vanvettigt. Det kändes som om man åter befann sig i det kommunistiska Östtyskland". Tysklands andel av detta projekt belöper sig till ca 5%.

En delegation av representanter för NGOs från England, Tyskland, Italien och USA besökte området kring Ilisudammen under perioden 9 - 16 december 2000. Under resan och vid alla samtal med olika lokala instanser övervakades delegationen hela tiden av turkiska säkerhetstjänstemän. Trots detta uttalades öppet ett starkt motstånd mot Ilisudammens dramatiska följder.

"Härmed deklarerar jag, att vi inte vill ha någon damm som dränker Hasankeyf. Om Ni ser något annat som sägs eller skrivs av mig, då har jag blivit utsatt för hot och påtryckningar", sa en ansedd medborgare. Delegationen måste konstatera, att det är omöjligt att offentligt inta en avvisande inställning av fruktan för repressalier.

DET HANDLAR OM MÄNNISKORNA INTE OM DEN HELIGA STATEN

 Läkardag i Diyarbakir - Rapport om den katastrofala hälsovårdssituationen i Turkiets kurdiska områden 

En läkardelagation från IPPNW var i Turkiet 12 - 21 mars 2001

Vi besökte Diyarbakir, Batman, Mardin, Izmir och Istanbul. Vi talade med läkare och advokater, med fackföreningsfolk, lärare, studenter, krigsvägrare, människorättsexperter, konstnärer och borgmästare.

Mot den dystra bakgrunden av den pågående dödsfastan i fängelserna, den brutala polisaktionen mot de politiska fångerna i december, morden på Diyarbakirs polischef och hans livvakter på öppen gata, kidnappningen av två HADEP- politiker i Silopi och den ekonomiska krisen med en enorm acceleration av inflationen och arbetlösheten, kunde vi konstatera att fruktan för att våldet åter skulle flamma upp var mycket påtaglig.

Alla våra samtalspartners uttalade sin besvikelse över européerna. De hittillsvarande förhandlingarna om Turkiets anslutning och Turkiets motsvarande publicering av det "Nationella Programmet" säger mer om dubbelmoral än om verkliga framsteg mot demokrati och förbättring av de mänskliga rättigheterna.

Resan präglades av en blandning av motstridiga känslor

Där fanns möten med människor som genom åren blivit våra vänner och där fanns frustration att mellan mötena så lite kommunikation för att inte nämna gemensamt arbete låter sig genomföras. Där finns det stora modet, de orubbliga förväntningarna men även en reserverad inställning mot andra människor och grupper som inte tillhör samma samhällsklass eller åsiktsriktning. Där finns den storartade gästfriheten och den beklämmande fattigdomen på gatorna. Listan kan göras lång.

Resan präglades också av möten med underbara människor

I år var det speciellt kvinnorna som med sin karisma och sitt arbete gjorde intryck på oss.

I första hand vår kollega Dr. Sema Piskinsüt , årets mottagare av det pris för fred, hälsa och demokrati som delas ut av Diyarbakirs läkarsällskap. Hon var tills för kort tid sedan ordförande i det stora turkiska parlamentets utskott för mänskliga rättigheter. Hon har tillsammans med medlemmar av alla andra politiska partier i detalj dokumenterat tortyrverksamheten i turkiska fängelser och polisstationer och offentliggjort resultatet i 11 tjocka volymer.

Förra årets pristagare var prof. Dr.Sebnem Korur Financi, en modig rättsmedicinare från Istanbuluniversitetet och en av grundarna till en stiftelse för mänsklig rättigheter i Istanbul. På grund av sitt engagemang för mänskliga rättigheter och sin tro på på en autonom rättsmedicinsk verksamhet är hon för närvarande för andra gången suspenderad från sitt arbete. Hon driver nu sin kamp mot staten.

I Istanbul träffar vi Dr.Yesim Islegen som sedan 1988 arbetar för det turkiska läkarsällskapets utskott för mänskliga rättigheter i Ankara, Istanbul och Izmir. Just nu ägnar hon sig åt de hungerstrejkande i fängelserna. I praktiken kan hon göra lite, bara dokumentera och ge råd och försöka utöva inflytande på sina sent, behandlande kolleger. För det mesta kommer hon in i bilden alltförsent, då spåren av övergrepp och misshandel försvunnit. Hon kan delta i obduktioner och har till uppgift att uppdaga spår efter tortyr. Hon arbetar på en privat klinik, så därför kan myndigheterna inte ålägga henne att flytta, men hon har flera åtal hängande över sig.

Efter de senaste valen har många städer och mindre samhällen i Kurdistan fått borgmästare som tillhör HADEP-partiet. Guvernörerna och de centrala myndigheterna försöker på alla sätt hindra dem i deras arbete. De får inga pengar. Deras olika projekt stoppas. De grips av polis och suspenderas från sitt ämbete. Så vill man diskreditera dem inför väljarna. Åtminstone i Diyarbakir tycks dock stödet för borgmästaren Feridun Celik vara oförminskat. Trots motgångar har stämningen i staden förändrats på senare tid. Även stadsbilden ändras, inte bara i det nya kvarteret bredvid stadshuset. Stadsmuren lagas. Där förut fanns sopor och snår, har det uppstått en liten park med gångstigar, lampor och blommor. På gatorna pågår en livlig verksamhet. Bergen av sopor vid trottoarkanterna har försvunnit och med dem trasbarnen med sina jättestora plastsäckar som fylldes med allt användbart avfall. Försvunnit har också de rykande, stinkande öppna lastbilarna på vilka avfallet genast brändes under transporten.

Kvar finns de många, små barnen som försöker sälja pappersnäsdukar. De följer oss tätt i hälarna liksom också våra "beskyddare" med sina knastrande kommunikationsradioapparater.

Men det finns många barn i trasiga kläder som strövar omkring på gatorna. Gatubarn som tydligen inte ens har anhöriga som kan ge dem pappersnäsdukar att sälja. Liksom i Rio de Janeiro, i Moskva, i Manila och Johannesburg lever de i gäng, som ersättning för familjen. De sniffar lösningsmedel för att döva hungern och hopplösheten.

Vår viktigaste uppgift under resan är att samla information om hälsovården. I sydöstra Turkiet är den dålig. Många hälsovårdsmottagningar har stängts eller förstörst under kriget. De som finns kvar är dåligt utrustade. Den tilltagande privatiseringen i hälsovården innebär att modern diagnos- och terapiutrustning finns på de privata praktikerna och inte på de offentliga sjukhusen. Den enorma invandringen av flyktingar från byarna medför brist på läkare och annan vårdpersonal. Dessutom arbetar många läkare under några år i Kurdistan för att skaffa sig en finansiell buffert men engagerar sig då inte i regionens problem eller intresserar sig för patienterna. Deras kolleger från regionen som arbetar för sociala frågor och mänskliga rättigheter, upplever att myndigheterna sätter krokben för dem. Är de offentligt anställda kan de bannlysas eller arresteras och åtalas under vilken förevändning som helst. Det gäller i än högre grad för barnmorskor, sjuksköterskor och annan vårdpersonal som arbetar fackligt. Lönen för en allmänläkare är oerhört låg. De saknar möjlighet att genom privat praktik tjäna litet mer. Därför försöker många läkare varje år att studera för specialistkompetens.

Det brukar vara 30.000 sökande och 4.000 utbildningsplatser. Läkarna måste arbeta mycket hårt för att klara examinationen och har därför lite tid för patienterna. Tjänstgörande läkare på sjukhuset i Mardin behandlar 100 patienter på fyra timmar!

Människorna i Turkiet som arbetar i offentlig och privat tjänst är sjukförsäkrade. Egenföretagare kan teckna privat sjukförsäkring. De många internflyktingarna är mestadels boskapsskötare och bönder som har förlorat allt de ägde, eller lantarbetare som redan förut var fattiga. De har ingen socialförsäkring liksom även de som förlorat sitt arbete. I Batman ligger arbetslöshetstalet på 56 %.

För den senare kategorin gäller det gröna kortet. Det måste man ansöka om att få hos guvernören i respektive provins. I Batmanprovinsen har 100.000 sådana gröna kort utfärdats. Kortet berättigar till gratis undersökning och behandling på de statliga sjukhusen och läkarmottagningarna. Det täcker inte kostnader för läkemedel. Men i praktiken måste även innehavare av det gröna kortet betala en viss summa innan han eller hon får träffa läkaren. Läkarsällskapen har sedan länge protesterat mot den "gåva" som kirurgen i regel får innan operationen utförs, men inget har i realiteten förändrats.

Det är inte heller särskilt lätt att få ett grönt kort. Folk är rädda på grund av vad de upplevt före och under fördrivningen. De måste kunna styrka sina krav. Att de drivits bort från sin by kan komma att vändas mot dem. De kan anklagas för att vara PKK-sympatisörer och utsättas för misshandel. Ofta kan deras ansökan helt enkelt avslås med denna motivering och de kan inte ställa några rättsliga krav.

Dessa faktorer har bidragit till att spädbarns- och barnadödligheten i sydöstra Turkiet ligger på en nivå som motsvarar de fattigaste länderna i Tredje Världen. Vaccinationsprogram genomförs bara sporadiskt. Det förekommer dödsfall i difteri och tuberkulosen sprider sig.

I Turkiets västliga metropoler finns en hälsovårdorganisation på västländernas standard, men bara för dem som kan betala. Arbetslösheten är hög även här; bland flyktingarna kan den uppgå till 80%. De överlever på tillfälliga arbeten och gatuhandel. De kan också ansöka om ett grönt kort. Men våra samtalspartners uppger att i Izmir och Istanbul får behövande av kurdisk härkomst inte något kort utan riskerar att förolämpas, misshandlas och t.o.m. arresteras.

De fem rehabiliteringscentra i Ankara, Istanbul, Izmir, Adana och Diyarbakir som lyder under stiftelsen för mänskliga rättigheter (TIHV) erbjuder gratis psykiatrisk och psykoterapeutisk hjälp åt  tortyroffer. Det finns också ett nätverk utanför stiftelsen av psykiatriker som behandlar posttraumatiska stresstörningar. Men tyvärr kan de inte skydda sina patienter från fortsatt förföljelse, arrestering och tortyr, vilket nästan gör en framgångsrik behandling omöjlig. Dessa läkare utsätts också för trakasserier och översköljs med åtal och hot om rättegång. Vi har, tillsammans med våra kolleger i Diyarbakir funderat ut ett gemensamt projekt som syftar till att skydda läkare och vårdpersonal mot förföljelse och trakasserier. Idén fick ett positivt mottagande vid våra senare samtal i Izmir och Istanbul. Redan nu arbetar några av oss med sådant samhällsarbete och rättegångsövervakning. Hittills har det dock bara kommit några prominenta personer tillgodo och har varit av tillfällig karaktär.

Nu vill vi gemensamt försöka bygga upp ett starkt nätverk av ömsesidig information och understöd och att systematiskt garantera rättegångsövervakning och införa internationell standard till skydd för människorättsarbetare.

"Det behövs en andlig inställning och medvetenhet för freden"Dr. Selim Ölcer (TIHV, Diyarbakir) Moderator och inledningsanförande vid paneldiskussion 14 mars 2001:

"Hittills har folket inte deltagit i det politiska beslutsfattandet. Allmänna val äger rum vart femte år. Målet måste vara en rättsstat, lagarna måste vara förankrade i folkviljan. Utan demokrati hamnar hela landet i kris, en hel generation har inte upplevt något annat än undantagstillstånd (OHAL)"!

Kränkningar av mänskliga rättigheter sker på många nivåer, folk beljugs, förnekas, man letar efter syndabockar, som hittas och straffas. Läkare och advokater är speciellt utsatta.

"Rättsmedicinare har bl.a. ansvar för dokumentation och diagnos och måste konfronteras med gärningsmän och offer och bemöta dem med samma opartiskhet".

Utbildningen är viktig och tillsammans med andra områden inom medicinen är det särskilt viktigt att standardisera undersökning, diagnos och utvärdering.

Hälften av alla universitet i Turkiet saknar rättsmedicinsk utbildning. Förra året restes krav på att införa sådan utbildning på alla universitet och att de kan bedriva arbetet fritt och oavhängigt. Så har hittills inte varit fallet.

16 mars 2001: Dr. Kamiran Yildirim, ordförande i Mardins läkarsällskap (Dr. Gisela Penteker)

Vi har samma problem hos oss som i Diyarbakir och Batman. Här finns många flyktingar från de tvångsutrymda byarna. Människorna kom hit utan ägodelar, skörden och djuren blev kvar. De har drabbats av ett psykosocialt trauma, saknar ekonomisk grund och ett tryggt socialt liv. Det förekommer många självmord och många infektionssjukdomar. Läkarna står tämligen hjälplösa. De kurerar symptomen och lurar därmed sig själva. Bland mag- tarminflammationer förekommer salmonella, shigellos (dysenteri) och brucellos. Vatten- och avloppsystemet är hopplöst överbelastat. Det planerades för 40.000 personer men används av 100.000.

Preventiv medicinsk verksamhet existerar inte. Patienterna åker akut till sjukhuset, inte till den praktiserande läkaren. Bara akut behandling och sedan tillbaka i djävulscirkeln.

Staden Mardin har 60.000 invånare, hela provinsen 720.000. Det finns ett statligt sjukhus. Där arbetar 26 specialistläkare, fem gynekologer, fem barnläkare och fyra läkare i allmänkirurgi. På några sjukhus som drivs av sjukkassan finns bara gynekologer. Dessutom finns fem polikliniker med en läkare, en barnmorska och en sjuksyster/vårdbiträde. Tjänstgörande läkare på sjukhuset behandlar 100 patienter på fyra timmar. Under övrig tid finns ingen läkare tillgänglig på sjukhusets akutmottagning.

Allmänläkarnas materiella situation är dålig. 400 miljoner TL/ månad räcker inte att försörja en familj. Alla försöker komma in på utbildning till specialistläkare. Det går 30.000 sökande på 4.000 utbildningsplatser. Därför har läkarna inte särskilt mycket tid att ägna åt patienter. Det finns få kvalificerade docenter vid universiteten. Därför är utbildningen av dålig kvalitet. Läkarsällskapet har sedan länge tagit avstånd från förekomsten av "gåvor" till läkare, men utan nämnvärt resultat.

Dessa problem finns i hela Turkiet, men är värre här till följd av den  sociala situationen. En första läkarundersökning kostar TL 25 miljoner, det har knappast någon råd med. Vad händer om någon kommer till sjukhuset med akut blindtarmsinflammation eller benbrott men utan kontanter, utan försäkring eller utan det gröna kortet? Enligt lagen är läkaren tvungen att ta emot och behandla patienten. Frågan om betalning skall vara klar i anslutning till behandling. I praktiken försöker man i allmänhet att kräva betalning i förskott.  Vad som sker i det enskilda fallet beror på läkaren och hans sinnestillstånd just då. Läkarsällskapet befinner sig här  i konflikt med de egna kollegerna. Delvis också med staten. Beskyllningar haglar. Men det är verkligen illa att systemet sätter läkarna i en tvångssituation och det finns inga tecken på en ändring av systemet. Läkare från västra Turkiet arbetar gärna här under ett par år för förbättra sin ekonomiska situation.

Finns det en tradition av helare och förlossningshjälpare?

För 40, 50 år sedan fanns en väl utvecklad folklig läkekonst. Genom den moderna läkekonstens utveckling har dessa traditionella kunskaper gått förlorade fullständigt. Idag går folk i sin nöd till religiösa charlataner, vars agerande i bästa fall har en kortvarig psykologisk verkan.

Tidigare fanns lagen nr. 224 av år 1961 som syftade till att bygga ut en landsomfattande preventiv hälsovård. Den fungerade ganska bra fram till 1980. Malaria och TBC utrotades nästan helt. Men efter 1980 fungerar den inte längre. De sista resterna som finns kvar är mödra/ barnavårdscenralerna med en gynekolog, en barn-läkare och en barnmorska. I Mardin finns det visserligen några enstaka sådana centraler, men nu bara med en barnmorska. Läkarsällskapet kan inte påverka detta då dess funktion är mycket begränsad. Egentligen har de bara rätt att skriva ut kvitton för betald medverkan. Vaccination mot difteri, tetanus (stelkramp) polio, hepatit(gulsot) och TBC är gratis på hälsovårdscentralerna. Det finns ingen sanning i ryktena om tvångssterilisering. Det är ju också högst osannolikt, då det är mest kurder som arbetar på dessa centraler.

Läkarsällskapet i Mardin bildades först för två år sedan, förut hörde vi till Diyarbakir. Området blev emellertid för stort. Så arbetet här har ännu inte "trampat ur barnskorna". Man försökte bygga upp en arbetsgemenskap (centrum) för mänskliga rättigheter men kollegerna blev snabbt utsatta för hot och påtryckningar. Till Mardins läkarsällskap hör också Sirnak där undantagstillstånd råder. Våra kolleger i Sirnak har det särskilt svårt.

Guvernören (i Sirnak) har sagt: "Här finns en annan värld (med andra regler)". Klagomålen från sällskapets ordförande och fru Piskinsuts intervention har inte ändrat någonting.

De flesta läkare som arbetar här är inte hemmahörande i området. Därför är de heller inte så engagerade i sitt arbete. Engagerade läkare bannlyses. Det hände två kolleger från Nusaybin förra året, trots att de inte tillhörde området där undantagstillstånd råder.

Överallt ser man psykosociala störningar, särskilt känslomässig instabilitet är mycket utbredd. Dr. Yildirim utvärderar lärarna från arbetsmedicinska aspekter. De flesta av dem kommer från västra Turkiet, men också de är förstörda och förlorar snabbt självförtroendet i den här miljön.

Det finns inga psykiatriker i Mardin. Svårare fall skickas ibland till ett behandlingscentrum i Diyarbakir. Här finns massor av människor som har blivit svårt torterade. Människorna talar inte om det så länge de inte kan göra det under säkra och förtroendefulla förhållanden. Hos männen finns också ett slags stolthet. Barn och kvinnor  uttrycker sig genom kroppsliga symptom (somatiserar). Psykisk sjukdom är förenat med skam.

Vad får människorna att kämpa vidare?

Det avgörande är, att alla har upplevt samma öde. De sociala familjebanden och de feodala strukturerna är ännu mycket starka. Dr. Yildirim har också blivit torterad. När han talar om det, har alla andra gått igenom liknande eller svårare händelser. Vi accepterar det som vårt öde och lever därefter. En annan sak är att vi öppet tog den politiska striden. Vi visste, vad vi riskerade och därför accepterar vi det.

Det är svårast för kvinnorna. Många av dem deltar nu i det politiska livet och organiserar sig. De kvinnor som inte organiserat sig politiskt lever fortfarande mycket nära inom familjen. De organiserade kvinnorna utbyter erfarenheter med varandra. De träffas när deras män och söner begravs. Så har det utvecklat sig.

DEN PÅ NYTT UPPFLAMMANDE KRISEN DRABBAR BEFOLKNINGEN MED ÄN MER DEPRESSION, BESVIKELSE OCH HOPPLÖSHET 

Högtid med anledning av den turkiska läkardagen 14 mars 2001.Tal av läkarsällskapets president, Dr. M. Emin Ulug (Översatt manuskript).   

Åter har vi kastats in i en allvarlig ekonomisk och politisk kris, som vi antingen övervinner genom att träda in bland de upplysta staterna eller genom att Turkiet försvinner i mörkrets värld. Denna förnyade kris för oss in i en djävulscirkel, varvid befolkningen drabbas av än mer besvikelse, depression och hopplöshet.

Under de senaste 40 åren har många länder intagit sin plats i den civiliserade världen. I vårt land har under de senaste 50 åren inkomstfördelningen blivit alltmer orättfärdig, vilket förstärkts av den höga inflationen. En stor roll spelar mutorna och jakten efter profit. Det har aldrig gjorts något (radikalt) för att komma til rätta med den ekonomiska krisen.

En av de viktigaste frågorna är anslutningen till Europa. Turkiet måste bli fullvärdig medlem i EU. Det verkar som om ett inträde vore omöjligt så länge den kurdiska frågan förblir olöst. Turkiet måste öppna sig, det går inte att hela tiden anklaga 15 miljoner av landets invånare för att vara separatister.

Vi kräver att Turkiet upphör med dessa anklagelser

Under de senaste sex månaderna har vi från hälsovårdens sida fört fram krav på förbättring av läkarnas rättigheter, dvs förbättring av läkarnas ekonomiska situation. Först då kan en total förbättring inom hälsovården bli möjlig. Förra året (14/3 2000) togs försämringen upp till behandling men läget idag är oförändrat dåligt.

Barn- och mödradödligheten är hög, smittosamma sjukdomar utbreder sig med vindens hastighet, andelen vaccinerade är låg (20% för difteri). Det politiska läget har försämrats, dvs om man sänder läkare i intern exil, försämras även hälsoläget på ett sätt som ger anledning till oro. I vårt område måste äntligen hälsovårdscentralerna börja sitt arbete. Antalet vaccinationer måste ökas och det måste ske snabbt så att inte folk dör av difteri.

Demokrati och fred är förutsättningar för hälsa, det betingar människans rätt till liv och hälsa.

Vi kräver att regeringen använder all sin energi för att åstadkomma förbättringar inom hälsovården.

Vi önskar inte att vårt fack efter så många smärtsamma erfarenheter åter hamnar i mörkret. Vi har alltid varit emot våld. Sedan 1980 har vi kämpat i det civila samhället för demokrati och mänskliga rättigheter. Läkare har en betydelsefull roll i förhållande till samhället i stort och till den enskilda människan. Särskilt viktigt är det för oss som yrkessammanslutning att verka för hela folket och med hela folket. Som yrkesförbund har vi till uppgift att ställa ansvaret för människornashälsa i centrum. Läkare äger inte hälsa, men de skall engagera sig för den.

Till följd av globaliseringen kämpar också 80.000 läkare (i Turkiet) för en rättvis tillgång till läkemedelsmarknaden. Hälsofrågor står tyvärr inte på den (politiska) agendan i Turkiet.

Mänskliga rättigheter och hälsa hänger nära samman, eftersom läkarna inte bara måste engagera sig för den enskilda människan utan även för sociala frågor i stort. Läkarsällskapet är viktigt för att bevara rätten till liv utan urskillning. Det får inte vara så att vårt land genom olika behandling, förtryck och utsugning delas i två delar. Kravet på jämlighet och opartiskhet måste råda. Det gäller även för fängelseläkarna.

Läkarkåren ställs inför nya utmaningar. Kampen för demokrati är särskilt viktig här i vårt område. Läkarens rätt och skyldighet i detta avseende är utomordentligt betydelsefull.

Tal av Dr. Metin Bakkalci, vice ordförande i turkiska läkarsällkapet.

Det är bra att det finns en trakt som Diyarbakir, den är viktig för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Jag vill citera en tidigare president i läkarsällskapet, doktor Ortakya:  "Nedskärningar av hälsan och friheten får inte ske!" Det gäller nu som då och skulle innebära ett förnekande av läkaryrket.

År 2000 uppgick spädbarnsdödligheten till 60 promille och barndödligheten till 70 promille. Den har stigit ytterligare sedan dess! Det innebär att man struntar i kraven på bättre hälsovård, att man förnekar rätten till liv.

Det är en orättfärdighet att Dr. Emin Ulug bannlystes härifrån. Han anser dock sitt läkaryrke så viktigt att han sagt upp sig från sin tjänst för att kunna stanna här! Med Seyfettin Kizilkan hände samma sak, många blev offer för anklagelser utan grund och många fackföreningsfunktionärer i SES sändes i intern exil. Det är också ett förnekande av rätten till liv. Jag är orolig för att våldet kan komma att öka. Jag är stolt över att 70.000 - 80.000 läkare deltar i läkardagen. Patienterna intresserar sig också och deltar.

I detta land tvingas vi uppleva det totala sönderfallet. Regeringen saknar moral och trovärdighet. Särkilt absurt blir det när internationella Valutafonden föreskriver ett ekonomiskt saneringsprogram för Turkiet, som landet sedan accepterar som sitt eget! Turkiet folk har störtats ned i hopplöshet.

GÖC-DER EN FÖRENING FÖR HJÄLP ÅT FLYKTINGAR

Kriget och de av militären förstörda byarna i Kurdistan har medfört att flera miljoner internflyktingar gett sig av till de turkiska storstäderna. Staten ignorerar problemet.

Föreningen Göc-Der grundades i Istanbul 1997. Namnet betyder "Föreningen för socialt och kulturellt arbete bland flyktingar". Högkvarteret ligger i Istanbul och det finns filialer i Izmir, Diyarbakir, Van och Hakkari. Snart kommer filialer att öppnas i Batman och Mersin. Föreningen finansieras huvudsaklingen genom bidrag från sina drygt 2000 medlemmar i hela landet. Det huvudsakliga arbetet avser internflyktingar i Turkiet. Under nästan 20 år pågick i sydöstra Turkiet väpnade strider mellan PKK och den turkiska staten. Staten lät utrymma mer än 4000 byar av vilka de flesta brändes ned och förstördes. Invånarna fördrevs och förlorade sitt livsuppehälle utan någon som helst ekonomisk gottgörelse. Först flydde de till städerna i sydöstra Turkiet. Senare, när dessa blev överbefolkade, drog många flyktingar vidare till storstäderna i västra Turkiet. Men inte heller där var utsikterna för framtiden särskilt lysande. Tiotusentals fortsatte till länderna i Europa, en ström som ännu äger rum.

Orsaken till denna oerhörda förstörelse och fördrivning står att finna i statens strategi för att bekämpa gerillan under 1990-talet. Man ville undanhålla gerillan stöd, underhåll och reträttområden, "tömma sjön för att fånga fiskarna". Nu konfonteras staten med kraven från de fördrivna att få återvända till deras hembygd. Samtidigt är konfliktens grundläggande orsaker inte undanröjda. För att inte åter hemna i samma scenario som i början av

1990-talet, planerar staten att bygga s.k. centralbyar. Det är samma idé som amerikanerna införde i Sydvietnam under 1960-talet, s.k. strategiska byar; centraliserade bosättningar med militär infrastruktur.

Föreningens arbetsområden

Den undersöker de socio-ekonomiska orsaker som låg till grund för konflikten i sydöstra Turkiet och försöker hitta lösningar. Den undersöker flyktingarnas flyktvägar och deras orsaker. Resultaten av dessa undersökningar publiceras och står till myndigheternas föfogande. Dessutom får flyktingarna hjälp med mat, utbildning och hälsovård samt sociala kontakter genom föreningens kulturella arbete. Den ledande tanken är hjälp till självhjälp.

För att sprida information om sin verksamhet ordnar Göc-Der konferenser, paneldebatter och utställningar. Bildandet av stiftelser (fonder) inom verksamhetsområdet initieras och genomförs. Göc-der ger stöd till skydd av lokala och regionela kulturer och minoriteter genom att undersöka, dokumentera och publicera deras livsvillkor. Göc-der strävar hela tiden och inom alla områden till samarbete med andra organisationer och enskilda som delar samma målsättning och värderingar. All hjälp ges oavsett ras, religion, nationalitet, kön eller politisk åsikt.

Projekt

Ett av projekten innebar att 17.000 flyktingfamiljer intervjuades och deras önskan att återvända bekräftade de skriftligen och listorna överlämnades till den turkiska riksdagen. I ett annat projekt intervjuades 2000 familjer om sina ekonomiska, sociala, medicinska och kulturella levnadsvillkor före och efter fördrivningen. Genom detta har man fått ett säkrare statistiskt underlag för andra framtida återvändandeprojekt.

Man anordnar regelbundet en "flyktingvecka" där man informerar om föreningens verksamhet och flyktingarnas situation. Föreningen distribuerar mat, kläder och skolmateriel till flyktingarna och deras barn.

SEXUELLT VÅLD MOT KVINNOR

 Årsberättelse 2000 av Jutta Hermanns oc Eren Keskin

Sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor utförda av turkisk polis och militär tolereras fortfarande av den turkiska staten, som "sopar problemet under mattan"

I Turkiet har våldet genomsyrat hela samhället och anses av de berörda själva som i viss mån "legitimt". Analysen av våldet och kampen mot våldet i alla dess former måste därför föregås av en analys av systemstrukturen. Ty systemet självt tvingar på samhället våldet å ena sidan och förhindrar varje kamp mot våldet å den andra.

Denna verklighet försvårar i högsta grad att offren sätter sig till motvärn mot det upplevda våldet. Härtill kommer feodala värdenormer som omger våldet, som normaliserar det och gör att de berördas motstånd i de flesta fall blir "omöjligt". Vi ville också med detta arbete ta itu med det "omöjliga". Vårt tema blev våldtäkter, våld och sexuell misshandel som utövas  av turkisk polis och militär mot kvinnor i Turkiet och Kurdistan. Vi visste att kvinnor utsätts för sådant våld i polishäkten, i samband med statliga operationer i byarna och vid husundersökningar eller i speciella situationer. Vi vet också att kvinnorna inte vill tala om dessa händelser på grund av feodala värderingar, rädsla, skam och liknande känslor. Vidare legitimeras användningen av våld av det turkiska rättssystemets struktur. Allt detta gjorde att vi aktiverade oss.

Sedan 3 1/2 år tillbaka driver vi, fyra advokater, ett projekt som vi kallar "Rättshjälp för kvinnor som utsatts för våldtäkt eller annan sexuell misshandel av de statliga, turkiska säkerhetsstyrkorna". Ett av våra huvudmål i början var att utveckla dessa kvinnors medvetenhet och att kräva och erkänna sina rättigheter. Sedan vi började har 132 kvinnor vänt sig till oss.

Ur juridisk synpunkt kan följande problem nämnas:

(Sexuellt) våld mot kvinnor utgör inte ett självständigt brott i turkisk strafflag. Där ingår sådant våld under rubriken "Brottsliga handlingar mot den almänna moralen och mot familjen". Våldtäkt definieras inte i lagen, men tolkas dock av Högsta Domstolen som "Inträngande av det manliga könsorganet (medelst våld eller hot om våld) i det kvinnliga könsorganet". Det får till följd att Högsta Domstolen inte bedömer våldtäkt med ett föremål, eller anal eller oral våldtäkt såsom våldtäkt utan som sexuellt ofredande.

Å ena sidan är detta ett fulkomligt otillräckligt sätt att se på saken, å andra sidan visar denna tolkning hur mycket den i Turkiet rådande maktstrukturen som genomsyras av ett manligt synsätt.

I Turkiet inklusive de kurdiska områdena är varje kvinna som grips av polis eller militära styrkor konfronterad med sexuell misshandel. Detta slag av sexuell tortyr förekommer inte i den turkiska strafflagstiftningen som en självständig straffbar handling. Ur ett juridiskt perspektiv ställs vi inför betydande svårigheter när vi konfronteras med sexuell misshandel, som de allra flesta av våra klienter råkar ut för i polishäkten. Utöver den bristfälliga definitionen av begreppet "våldtäkt" är bevisfrågan ett avgörande problem.

Som vi redan hävdat i tidigare rapporter, krävs för ett läkarutlåtande om våldtäkt att en undersökning görs inom 7-10 dagar om offret var oskuld innan våldtäkten begicks och inom 48 timmar i övriga fall. Detta är en omöjlighet redan på grund av det sätt och under den tidsperiod en person hålls i häkte incommunicado. Dessutom är kvinnorna som blivit offer för våldtäkt sällan i ett sådant tillstånd att de kan övervinna inre hinder och tala öppet om tortyren inom så kort tid. Det är av dessa skäl som läkarutlåtanden av tortyrens psykiska följder är så oerhört viktiga som bevismedel.

Psykologiska utlåtande som bevis medel i Turkiet har börjat diskuteras först i samband med att vårt projekt startade. Psykologiska utlåtanden motsvarar inte på något sätt den standard som är nödvändig för en oberoende undersökning, men de förkastas inte vid rättsliga förundersökningar om sexuell tortyr. Men även här möter vi vissa svårigheter.

I Turkiet finns bara ett enda medicinskt-psykologiskt center, som specialiserat sig på "våld mot kvinnor" och som kan utfärda motsvarande utlåtanden, nämligen "psykosocialt traumacentrum vid den medicinska fakulteten Capa".

Där undersöks många av kvinnorna i vårt projekt och de får terapi och psykologiska läkarutlåtanden om följderna av den sexuella tortyr de utsats för. I Turkiet godkänns bara "officiella utlåtanden", alltså sådana som utfärdats av statliga rättsmedicinska instanser. Andra av staten oberoende intyg måste skickas till dessa statliga instanser för "överprövning".

I allmänhet drar dock dessa statliga instanser slutsatsen att "det inte är fullt klarlagt på vilken händelse traumatiseringen kan återföras", varefter åklagaren, med stöd av denna formulering, lägger ned förundersökningen.

I målet mellan vår klient Sukran Aydin vs. Turkiet i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som Turkiet förlorade, sägs klart i domskälen att det är av stor betydelse att det finns medicinsk-psykologiska läkarutlåtande av oberoende specialister inom detta gebit.

Vi anser att vårt projekt har rönt framgång genom att saken har börjat diskuteras offentligt och att läkarutlåtanden om psykiska konsekvenser inte längre direkt avslås som bevis, även om mycket återstår att göra.

Nu som förut är det emellertid så, att Turkiet i sin inre rättsordning vägrar tillämpa det som landet har garanterat i ratificierade internationella avtal och inte heller verkställer de lagändringar som föranleds av domstolsutslag i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Sålunda inledde åklagaren en förundersökning mot läkarna vid "Capa-centret", sedan de utfärdat läkarintyg för flera av våra klienter. De anklagades för att lämna"understöd till PKK". Sådana anklagelser är helt grundlösa och tjänar bara till att utöva press på läkarna och föra deras arbete på villovägar. Faktum är att denna skrämseltaktik mot läkarna har inverkat negativt på vårt projekt. De vill inte längre överlämna intygen direkt till oss. De kräver nu en officiell anmodan från åklagarmyndigheten. Det innebär att vår bevisföring på nytt försvåras i högsta grad och även att förundersökningarna drar ut på tiden. En annan fråga är de s.k. mödomsundersökningar som genomförs med tvång. Vi har redan när vi började vår verksamhet betraktat denna praxis som en form av statligt våld mot kvinnor. Även om denna metod inte förekommer lika ofta som förut, kommer den ännu till användning.

Sedan vår klient Eva Juhnke med tvång hade utsatts för en sådan kontroll, utfärdade justitieministeriet i december 1998 ett direktiv till alla statliga myndigheter att sådan mödomskontroll i fortsättningen bara fick företas med kvinnans samtycke och efter beslut av läkare. Med hänsyn till läget i Turkiet måste direktivet anses som en framgång för vårt projekt även om det inte alltid genomförs i praxis.

Vårt projekt har uppnått viktiga framsteg vad avser att medvetandegöra de drabbade kvinnorna och speciellt utveckla deras legala rättigheter. Antalet kvinnor i Turkiet och Kurdistan som öppet berättat att de utsatts för sexuell tortyr har ökat avsevärt. Sexuell tortyr debatteras nu äntligen öppet i Turkiet.

En sammaslutning av kvinnogrupper genomförde "konferens mot sexuell misshandel och våldtäkt av statliga säkerhetsstyrkor" i Istanbul i juni 2000. Till grund för konferensen fanns det utredningsarbete och de resultat som vårt projekt åstatkommit. Konferensen diskuterades i media och bland allmänheten under flera dagar. Även om vi hade en del kritiska sypunkter på tillvägagångssättet, råder inget tvivel om att vårt projekt väsentligt bidragit till ett ökat intresse och en öppen diskussion om ämnet "sexuell tortyr".

Diskussionen fick återverkningar i det turkiska parlamentet. I år gjordes fyra interpellationer som hade ett direkt samband med vårt projekt och med de av oss företrädda kvinnorna. Prof. Dr. Mehmet Bekaroglu från Anständighetspartiet interpellerade i den turkiska riksdagen den 23/2 2000 med direkt hänvisning till vår klient Kaze Özlü, som hade våldtagits av polismän i Adana. Han krävde svar av inrikesministern.

Samme riksdagsman interpellerade åter 3/5 2000 beträffande vår klient Sevgi Ince, som hade torterats och vägrats medicinsk vård under lång tid i häkte. Han krävde omedelbar vård för henne.

Zeki Önal (Anständighetspartiet) interpellerade 10/5 2000 med anledning av den information vi publicerat. Han ville veta om parlamentet kände till dessa fall av tortyr och vilka åtgärder regeringen var beredd att vidta för att straffa sådana våldtäktsmän och hindra ytterligare våldtäkter.

Mehmet Bekaroglu interpellerede ånyo 14/6 2000 beträffande vår klient Lale Acik.

Sådana interpellationer i parlamentet är, enligt vår mening, inte alls oväsentliga, ty hur otillfredsställande svaren än är, utgör de skriftlig dokumentation som för alltid kommer att vara en del av Turkiets officiella historia. De kvinnor som utsatts för detta slags tortyr kommer också att ta plats i officiella historieskrivningen.

Vi har utgivit några publikationer under de 3 1/2 år som vårt projekt varat. I år publicerade vi våra klienters upplevelser i form av fallhistorier på engelska. Den intervjuundersökning som startade föregående år med 200 kvinnor, som utsatts för statligt, sexuellt våld, offentliggjordes år 2000. Dessutom gjorde vi en juridisk utvärdering av alla enskilda "fall" där det klart framgår att statlig, sexuell tortyr inte inte är enstaka händelser utan används systematiskt. Tack vare vårt arbete har projektet blivit en referenspunkt för alla de fall där kvinnor utsatts för sexuell tortyr.

Två kvinnliga studenter vid ett universitet har som examensarbete valt ämnet "sexuell tortyr mot kvinnor" och vårt arbete och den information som där finns utgör en databas för dem. Under år 2000 har vi deltagit i möten, både i Turkiet och utomlands, som haft vårt projekt som tema. Vi tror att det finns tusentals kvinnor som ännu inte kunnat berätta om den sexuella tortyr de utsatts för. Vi tror också, att många av dem finns i de turkiska fängelserna. Ett nytt dekret, som reglerar advokaters besök hos sina klienter i fängelserna, hindrade oss att göra det, utom i några få tvingande undantagsfall. Dekretet ger fängelsepersonalen rätt kontrollera advokaterna i minsta detalj, till och med genom kroppsbesiktning. Advokaterna har därför gemensamt beslutat att inte göra besök i fängelserna tills dekretet annulleras. Det gäller särskilt de advokatern som är ombud för politiska fångar. Därför ägda bara ett mycket litet antal besök rum år 2000. Det är också orsak till att endast 19 kvinnor tog kontakt med vår projekt grupp år 2000.

Liksom tidigare år, kan upplevelserna för de kvinnor som år 2000 vände sig till oss, delas upp i tre kategorier:

1. Tortyr, inklusive sexuell tortyr, för att pressa fram "bekännelser" om kvinnornas påstådda, politiska handlingar.

2. Tortyr och misshandel, inklusiva sexuell tortyr, som "bestraffning" för andra familjemedlemmars handlingar eller för att få andra familjemedlemmar, särskilt männen, att "tala".

3. Tortyr och misshandel och även våldtäkt vars enda syfte är ett kränka den etniska (kurdiska) eller könsliga identiteten.

Fredsmödrarna blev misshandlade

Denna kända grupp kvinnor mellan 39 -65 år greps i staden Silopi den 4 oktober 2000. Kvinnorna var på väg till södra Kurdistan (norra Irak) för att medla och ordna samtal om fred mellan olika kurdiska grupper. I gendarmeriets vaktlokal i Silopi kläddes de av med våld och deras kroppar undersöktes på ett ytterst förnedrande sätt. Under förhören hade de bindlar för ögonen. De smädades verbalt och kallades ""horor". Den andra natten tvingades de att stå ända fram till morgonen. De fick inte sova, sitta eller ligga.

Under alla förhör var de avklädda på överkroppen och fick sina bröst klämda och tafsade på. Man hotade att fotografera dem i detta tillstånd och att skicka fotografierna till pressen. Man lyfte dem i håret ovanför golvet. Sedan de släpptes fria, vända sig kvinnorna till rättshjälpsprojektet och berättade för oss om sina upplevelser under arresten i Silopi.

FÖRBJUDNA ÅSIKTER

Den kristne assyriske prästen Yusuf Akbulut från Diyarbakir åtalades i december 2000, anklagad för att underblåsa religiöst hat

En tragedi som inträffade för nästan hundra år sedan sysselsätter sedan en tid folksjälen och pressen i Turkiet: Folkmordet på armenierna. Det visar, att denna händelse ännu inte bearbetats färdigt, att dess följder ännu inte bemästrats, att de döda ännu inte kommit till ro. Nu debatteras inte bara "omflyttningen av armenier" 1915, som Turkiet kallar sitt handlande mot dem, utan även "omflyttningen" av andra folkgrupper som skedde i skuggan av "huvudaktionen". Sedan Frankrikes nationalförsamling för några månader sedan karaktäriserade de omständigheter, under vilka uppåt 1,5 miljoner armenier bragtes om livet, såsom folkmord; efter denna tidpunkt reagerar det officiella Turkiet med för landet välbekanta reflexer av förträngning, förtal och utdefiniering av alla och envar som på något sätt uttalar sitt stöd för dessa anklagelser. Och de är inte så få! Det går förvisso inte att uttala sig om antalet motståndare till den "rättrogna" turkiska historietolkningen, liksom inte heller vad som exakt hände under de kaotiska förhållanden som kännetecnade det osmanska imperiets undergång. Vi skall inte diskutera det här.

De faktiska händelserna, det faktiska antalet dödade är inte viktigt för oss här. Det är heller inte av vikt här att Turkiet ljuger om att ha utfört ett folkmord. Vad som däremot är viktigt för oss är det faktum, att det officiella Turkiet genom sitt rättsystem uppenbarligen företräder den uppfattningen, att man bara kan ha en enda åsikt om landets historia. Den som tänker annorlunda skall inpräntas den rätta åsikten med hjälp av lagens och straffsystemets järnhand. Men skälet är inte åsikten i sig, utan att oliktänkandet kan göra synligt det turkiska samhällets begravda och hemliga sprickor, som hotar det statliga tänkandets uniformitet och fokuserar på den tid när dagens Turkiet grundades.

Hur staten alltid rättfärdigar sitt handlande i denna fråga. Det går inte att debattera denna fråga öppet i Turkiet utan att straffas. Ty en sådan diskussion är samtidigt en diskussion om det "moderna" Turkiets fundamentala existens, dess " raison d' etre". Det innebär att utsätta Turkiets grundande för folkrättens och de mänskliga rättigheternas strålkastarljus. Myten hotar att kollidera med verkligheten.

Just i detta strålkastarljus och därmed på kollisionskurs med den statliga grundarmyten hamnar nu även den kristne assyriske prästen Yusuf Akbulut- och motparten är inte oväntat åklagarmyndigheten i Diyarbakir. I denna stad finns också den lilla kristna församlingen  av etniska assyrier som kallas Akbulut  (namnet har de den turkisa staten att "tacka" för det är lika lite assyriskt som dess bärare är turk) och dess bönehus, Heliga Maria kyrkan.

Denna man uttalade sig i en tidning sålunda: "Tillsammans med armenierna blev också assyrierna offer för folkmordet. I början av 1900-talet bodde ännu ett stort antal assyrier i områdena runt Diyarbakir och Mardin, nära gränsen mot det nuvarande Syrien. Där fanns många blomstrande kristna församlingar. Idag bor den största delen av de kristna som finns kvar i Tur Abdin i provinsen Mardin vid gränsen mot Syrien. I staden Midyat som har  25.000 invånare är 20% kristna. Bland desa kristna finns armenier liksom syrianer och andra kristligt-ortodoxa strömningar, som bildades under senantiken. Betydande kristna kloster som t.ex. Mar Gabriel är belägna här. Även Jezidier, kurder som följer en gammal, förislamsk religion, finns här. Men sammanlagt är alla dessa kristna inte många. De flesta har utvandrat och utvandringen fortsätter. Alla människor i området visste vad som då skedde, säger Akbulut. De hade ett eget ord för det, "Kafle" som betyder folkmord.

Även i deras ursprungliga områden i Mesopotamien finns inte många av dessa kristna kvar. De som överlevde förföljelsen och deras barn har tvingats att emigrera. Man nu är det dags att vi höjer våra röster för att berätta för världen om det avsiktliga försök att utrota ett kristet folk och de lidanden som detta folk upplevt.  Så långt Akbuluts uttalande i pressen.

Därefter inträffade det ofrånkomliga. På morgonen den 5 oktober 2000 kl. 9.30 klampade ett antal personer från säkerhetspolisen in i Heliga Maria kyrkan och arresterade Yusuf Akbulut inför ögonen på församlingsmedlemmar och utländska turister. Anklagelsen från den korrekta historieskrivningens väktare löd: Akbulut har med sina uttalanden sått religiös splittring och hat! När detta skrivs är rättsprocessen mot Akbulut inte avslutad, men han hotas av fängelsestraff mellan ett och tre år.

SJU DAGAR I TURKISKA KURDISTAN

"För att förstå vad som hänt här, måste man ha upplevt det".

När ett tjugotal kurder hungerstrejkade i den holländska staden Eindhoven 1990, beslutade vi oss för att arbeta för att förbättra kurdernas situation. Därför bildade vi stiftelsen CIBO (Cizira Botan stiftelsen), även om vårt bidrag bara skulle vara som en droppe i havet.

Så fort PKK hade utlyst vappenstillestånd beslutade vi att ta reda på den kurdiska befolkningens behov på platsen. Vi bildade en delegation på tre personer från olika organisation samt en kurdisk tolk och reste till den turkiska delen av Kurdistan. Där tog vi kontakt med olika organisation som informerade oss om kurdernas situation.

Vi vill tacka alla kurder för deras välvilja och hjälpsamhet som de visade oss under vårt besök. Ett särskilt tack vill vi rikta till dem som utsatte sig för risker för att förse oss med informaton och dokumentation.

Allmänna situationen i regionen

Senast besökte vi regionen 1992. Vid vårt besök i år kunde vi konstatera, att förtrycket hade minskat något. Man  kunde till exempel höra kurdisk musik på den välbevakade flygplatsen i Diyarbakir. Staden Diyarbakir hade anordnat flera möten och mottagningar i samband med vårt besök. Därvid arresterades tjugo personner. Vi kunde först inte begripa anledningen till detta, men fick vi beskedet att det var myndigheternas vanliga taktik att sprida ängslan hos befolkningen, något som gjorde oss väldigt ledsna.

Vi besökte HADEP-partiet som fått se 186 av sina ledande funktionärer och medlemmar möradade under sin korta existens. I de senaste valen vann partiet 70 % av rösterna i Diyarbakir. Partiets representanter sade till oss: "Vi arbetar för att den kurdiska frågan får en politisk lösning. Just nu är internflyktingarna vårt största problem."

Regionen styrs fortfarande av armén och superguvernören för undantagstillståndsområdet. Genom undantagslagarna kan myndigheterna godtyckligt gripa personer, sända de i exil och utrymma byarna. Krigets strategi genomförs på en lägre nivå. Därigenom signalerar man till den kurdiska befolkningen att den alltid kan förföljas eller förintas om den inte underkastar sig guvernörens och arméns vilja och godtycke. Enligt föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet (IHD) har kurdernas belägenhet inte ändrats i nämnvärd grad.

Tortyren förekommer alltid och överallt, det är bara metoderna som har ändrats i viss mån. Systemet med byvakter är ännu i bruk. Trots att kriget praktiskt taget helt upphört förbjuder staten människorna från att återvända till deras hembyar, som de tvingades överge under kriget.

Det officiella antalet invånare i Diyarbakir är 512.000. Räknar man in det stora antalet internflyktingar stiger siffran till mellan 1.5 - 2 miljoner. Men Diyarbakir får bara stadsbidrag som motsvarar det officiella invånarantalet. Gatorna i Diyarbakir är fulla av barn som på grund av att deras familjer är fattiga inte kan gå i skolan. De flesta putsar skor och säljer näsdukar och liknande. Genom arbete försöker de förtjäna sitt uppehälle och bidra till att stödja sina familjer. Vi ville besöka statsdelar där internflyktingar bor. Men vi träffade inte någon som var villig att följa med oss, så vi begav oss dit ensamma. Dessa stadsdelar är fasansfulla som om man hade kommit raka vägen till helvetet. Människorna där frågade oss hela tiden: "varför får vi ingen hjälp av européerna och de europeiska organisationerna?" Vi hade inga svar att ge dem. Här breder sjukdomsepidemierna ut sig på grund av den usla infrastrukturen. Om man tror att tuberkulosen är utrotad, tror man fel. Här har den återuppstå.

Hälsovårdsarbeternas fackförbund hindras av myndigheterna i sitt arbete. De får inte dela ut läkemedel och inte bedriva vaccinationsverksamhet. Fackföreningsmedlemmar som bryter mot förbuden, straffas av staten med förvisning. I ett av rummen i hälsovårdfackets lokaler hänger porträtt av sju läkare som mördades när de bröt mot förbudet. Staten tog i beslag läkemedel som skickats av "Läkare utan gränser". Fackföreningen har bett oss att finansiellt stödja polikliniken och gatubarnsprojektet.

Staden Diyarbakirs hälsovårdcentrum.

Staden har öppnat ett hälsovårdscentrum för kvinnor och barn som saknar ekonomiska medel. Där behandlas 400 patienter varje dag. Centret har ett laboratorium och en röntgenapparat. Man kan också ge dropp och en tandläkare står till förfogande. Sedan två år tillbaka finns också ett kvinnocenter i samma byggnad. Det är delat i två avdelningar, en för kvinnorna och en för barnen. Man erbjuder olika slag av sociala aktiviteter för dem. I centret erbjuds dator-, musik-, läs- och skrivkurser. Barnen kan få hjälp med läxorna och kvinnorna informeras om hygien och sjukdomar.

"Kvinnorna har drabbats värst av kriget", säger en medarbetare vid centret. "Många har förlorat sina barn och män och många kvinnor har våldtagits och utsatts för sexuell tortyr och ofredande". En studie över självmord och självmordsförsök visar att frekvensen är tre gånger högre bland kurdiska kvinnor än för jämförbara grupper av kvinnor i andra delar av Turkiet. "Med hjälp av gruppterapi behandlar vi kvinnor som drabbats av  trauman", säger centrets chef. Staden Diyarbakir har hyrt ett hus där trettio ensamstående åldringar bor. Där får de social och medicinsk omvårdnad. Denna form av ålderdomshem är unik i Turkiet.

Göc-Der (flyktingförening)

Denna förening hjälper människor som tvingats fly undan kriget. Den ger information om flyktingarnas rättigheter och om livsvillkoren i städerna. De kan ge bidrag till mat och husrum. Dess primära syfte är att hjälpa flyktingarna att återvända till deras hembyar.

Bara i Istanbul har 17.000 flyktingar ansökt om att få återvända hem. Innan det skulle kunna bli möjligt måste ekonomiska resurser ställas till deras förfogande så att de åter kan bygga upp husen som helt eller delvis förstördes under kriget. I byar som utrymdes av den turkiska staten inkvarteras nu byvakter. Då armen ännu härskar oinskränkt i området kan för närvarande inga rättsliga åtgärder vidtagas. När flyktingarna kan återvända går inta att säga. Nu är det inte möjligt eller alltför farligt. Göc-Der planerar att ordna en konferens tillsammans med lokala organisationer om detta ämne.  "Det går inte att uttala sig om huruvida staten tillåter den", sade en av föreningens medarbetare till oss. Som en bonde sade till oss: "För att förstå vad som hänt här, måste man ha upplevt det."

VÅRA PROJEKT

Barnprojekt

Hela tiden har vi utvecklat och genomfört specifika projekt. Barnprojektet pågår sedan vår förening grundades. Vi kan konstatera, att vi inom ramen för projektet kunnat ge hjälp åt många familjer. Befolkningens genomsnittliga levnadsnivå ligger mycket lågt och det finns givetvis familjer som befinner sig långt under detta genomsnitt. (Vi har hittills kunnat hjälpa bara några få familjer i denna grupp).  Vi försöker nå dessa familjer och höja deras levnadsstandard. Det genomsnittliga antalet barn i de familjer vi hjälper uppgår till sex. Men räknar man in andra anhöriga som bor i samma hushåll blir genomsnittet nio personer.

Vi har kunnat ekonomiskt bistå fler än ettusen familjer under varierande tidsperioder. En del familjer har fått hjälp en gång, andra vid flera tillfällen och många under fyra-sex år. Vi får ansökningar från dubbelt så många eller till och med tre gånger så många som vi faktiskt kan hjälpa. Våra begränsade ekonomiska resurser hindrar oss från att ge mer. Det sammanlagde beloppet av vårt ekonomiska bistånd uppgår till mer än DM 1 miljon.

Tack till Fred och syskonorganisationen i Finland, GfbV sydtyrolen, Cizra-Botan stiftelsen i Holland, alla andra personer och våra stödmedlemmarna som har givit stöd till detta projekt.

Flyktinglägret Mahmura

Vi försöker att ge aktuell information om förhållandena i lägret i varje nummer av vår tidskrift. Också i detta nummer har vi ställt samman information om den hjälp som lämnats, som tyvärr är långt under behoven. Vi tackar Bayerska Röda Korset, AGAPE stiftelsen i Sverige, Kyrkokretsen Stendal i Tyskland, Joel Dutto, vice ordförande i Rådet för hjälp åt äldre och handikappade personer och alla andra som direkt eller indirekt hjälpt människorna i Mahmuralägret.

Sjukhusen i Sulaymania och Erbil

I syfte att erbjuda sjukvård åt befolkningen i södra Kurdistan (norra Irak), upprättade vi två små sjukhus. Dessa sjukhus fungerade under lång tid, men är nu stängda. Som bekant kan vi inte arbeta i Turkiet under eget namn. Den turkiska staten tolererar inte oss eftersom vi är en kurdisk organisation. Hittills har inte ens välkända internationella hjälporganisationer som Röda Korset, Caritas m.fl. fått tillstånd att arbeta i Turkiets kurdiska områden. Den förmenta orsaken är att Turkiet inte vill att utlandet skall få insyn i det verkliga läget för folket i Kurdistan. Vi tvingades stänga våra sjukhus i Sulaymania och Erbil som en följd av militära operationer och påtryckningar från den turkiska statens sida och strider mellan lokala politiska partier. Vi arbetar för att åter kunna öppna sjukhusen.

Ett varmt tack till Caritas/Österrike, Wienerappellen och GfbV sydtyrolen för den hjälp som de presterat.

Återvändandeprojektet

Vi har flera gånger hänvisat till detta projekt i våra senaste nummer av tidskriften. Det handlar om ett mycket omfattande projekt, som kräver en mycket lång planeringsperiod. Många detaljer måste utarbetas. Vi har goda förbindelser med lokala organisationer. Detta projekt har högsta prioritet. Det kommer att startas inom kort. Samtal med internationella organisationer fortsätter. Närmare information om projektet finner Ni i detta nummer.

KONCEPT FÖR ÅTERVÄNDANDEPROJEKTET FÖR DE KURDISKA FLYKTINGARNA

1. Inledning                                                                      A 2c. Utbildning inom jordbruket
2. Presentation                                                                 A 2d. Utbildning för kvinnor
3. Stiuationen i regionen (hälsa,
                                                         ekonomi, kultur)     A 3. Mat för första året

4.Rättsliga och humanitära grundvalar        A 4.Maskiner och verktyg för jordbruket                     

5. Projektets mål                      B.Rehabiliteringscentra    för specifika orter

6. Specifika teman                    C. Stöd åt hjälp behövande familjer och enskilda

7. Vårt arbetssätt                      D. Kulturcentra A. Återuppbyggnad av byarna                   
                                                E. Kampanjen mot minor

A 1. Hälsovård                           E 1. Minröjningskampanj

A 1a. Hälsovårdscentraler för ett bestämt antal byar 
E 2. Hälsocentra och protesverkstäder för minoffer

A 1b. Hälsovårdscentraler eller sjukhus i tätorter(städer, köpingar)
E 3. Information och utbildning   till de berörda, som skall delta i arbetet att röja minor

A 1c. Långsiktig läkemedelsförsörjning

A 2. Utbildning

A 2a. Barn: Skolor och utbildningsmateriel

A 2b. Ungdomar

_{EN KORT PRESENTATION AV KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN OCH DESS VERKSAMHET}

 Heyva Sor a Kurdistané (Kurdiska Röda Halvmånen) bildades i Tyskland i mars 1993. Sedan dess har filialer kommit till i andra  europeiska länder som Grekland, Danmark, Norge, Sverige, Frankrike, Schweiz. Dessutom finns en filial i Suleymania i södra Kurdistan. Nya filialer är på väg att bildas. 

Kurdiska Röda Halvmånen bedriver sin verksamhet enligt internationella, humanitära lagar och Internationella Röda korsets stadgar. För att med framgång kunna uppfylla sina humanitära uppgifter strävar Kurdiska Röda Halvmånen att samarbeta med internationella institutioner, främst Förenta Nationernas Höga Kommissarie för Flyktingar (UNHCR), Världshälsoorganisationen (WHO), och Förenta Nationernas Barnfond (UNICEF). Kurdiska Röda Halvmånen arbetar också tillsammans med alla kurdiska partier, organisationer och federationer och internationellt med andra hjälporganisationer och, där så är möjligt, med de nationella Röda Kors - och Röda Halvmåneorganisationerna. Kurdiska Röda Halvmånen har personal i alla delar av Kurdistan (Turkiet, Iran, Irak, Syrien) och kan därför utvärdera förutsättningarna för humanitär hjälp i respektive områden i kraft av sin egen utredningskapacitet. 

Våra projekt finansieras genom stödmedlemsavgifter och donationer, i enskilda fall genom bidrag från andra hjälporganisationer eller partners i samarbetsprojekt. Kurdiska Röda Halvmånen erkänns som välgörenhetsorganisation i Tyskland. 

Kurdiska Röda Halvmånen arbetar dels självständigt, dels i samarbetsprojekt i Kurdistan och Europa som t.ex. 

Kontakter 

Heyva Sor a Kurdistanê
In der Stehle 26
53547 Kasbach / Ohlenberg
Tel: 0049 02644-808225
Fax: 0049- 02644-7845
e-mail: info@heyvasor.com
http://www.heyvasor.com  

Heyva Sor Regionalbüro Berlin
Boeckhstr, 27
D-10967 Berlin

HSK Mahnur Camp Vertretung

Croissant Rouge Kurde
91, rue du Faubourg St- Denis 7
F-5010 Paris /France
Tel/Fax: 00 33-1-48000401

Förderverein für den Kurdischen Roten Halbmond
Rue de Lyon 14
CH-1201 Genf-Schweiz
Tel: 0041- 223446-143
Fax: 0041- 223446-284

Kurdisk Rode Halvmåne
Randzausgade 6, Kaelde TV.
DK-2200 Kopenhagen/ Dänemark
Tel: 0045 35361157

Kurdiska Röda Halvmånen
Ankdammsgatan 24
171 43 Solna / Sweden
Tel: 0046-8-27 36 85
Fax: 0046-8 27 33 26
e-mail: info@kurdiskarodahalvmanen.com
http://www.kurdiskarodahalvmanen.com

Red Crescent Of Kurdistan
6, Saripolou str.
10682-Athens/ Greece
Tel/Fax: 0030-1- 8227449

Koerdische Rode Halve Maan
Croissant Rouge du Kurdistan
B.P-P.B.9 Belgien
Tel: 0476-616523
ASLK-CGER 001-3244896-31

Humanitäre Hilfsorganisation Kurdistan
Linke Wienzeile 78
Wien/Österreich
Tel/Fax: 0043-15867984

Kurdish Red Crescent
87 Shackewell Lane
Dalston E8 2EB
Tel: 0044-207-9233698

Stichting Koerdische Rode Halve Maan
Postbus 56941, 1040 AX Amsterdam
Tel: 020. 6885272
Fax: 020. 6885337

Heyva Sor a Kurdistané
C/O Bürgerbüro Zebra
Herdbrucker Str. 9
D-89073 ULM
Tel: 0731-6025670
Fax: 0731- 602 56 72

Heyva Sor a Kurdistanê
Kiltakallio 6 B- 10
02770 Espoo - FINLAND
Tel: 0358 - 041 44 58 939