VERKSAMHETSBERÄTTELSE ÖVER KURDISKA RÖDA HALVMÅNENS ARBETE

Högt ärade stödmedlemmar

Med ert stöd genomför Heyva Sor a Kurdistané en rad hjälpprojekt och främjar dessutom andra organisationer som arbetar för att hjälpa människor som drabbats av krig och våld i Kurdistan och Turkiet. Vi vill här ge en överblick över de aktuella projekten. Generallt kan vi konstatera, att medan problemen är enorma, så är våra resurser mycket begränsade.

Ett av de mest angelägna problemen just nu är att röja minorna som finns utplacerade i Kurdistan. De flesta offren är civilpersoner, främst barn, som ofta drabbas av hemska stympningar (bortspränga händer, armar och ben).

Invånarna i de tusentals byar som drevs bort med våld bor nu i de stora städerna. Sedan vapenvilan började 1999 vill alltfler av krigsflyktingarna återvända till sin hembygd. Ungefär 50.000 familjer (dvs c:a 500.000 personer) har sedan dess begärt av flyktingarnas organisation Göç Der, av HADEP och av de behöriga provinsguvernörerna att få återvända. Men innan det kan ske måste deras byar och de omgivande fälten röjas på minor. Vi planerar nu att tillsammans med internationalla organisationer starta en kampanj som fokuserar på minröjningen för att göra det möjligt för byinvånarna att återvända till deras hembygd. Med Er hjälp kommer vi att lyckas och därmed kunna komma att värna många människors liv och hälsa.

HEYVA SOR A KURDISTANÉ´S PROJEKT

Projekt för hjälpbehövande barn i Kurdistan

Enligt FN-stadgan och FN:s barnkonvention har varje barn (också flyktingbarn) rätt till hälsa, mat, kläder, bostad, utbildning, trygghet i familj, jämlikhet, ett människovärdigt liv och rätt till skydd mot kroppsligt våld. Viktiga punkter i dessa avtal tillämpas förvisso inte för kurdiska barn. Många kurdiska barn får inte den omsorg och det skydd de har rätt till. Just barnen är de mest utsatta medlemmarna av samhället och lider speciellt av krig, fördrivning och förtryck.

Målet med det här projektet som startade för fem år sedan är att hjälpa behövande barn med skolutbildning, hälsovård och mat. Heyva Sor a Kurdistané prioriterar de barn, vars pappor eller mammor dödats eller kidnappats eller som är fängslade eller försvunna.
Antalet ansökningar om bistånd överstiger klart Heyva Sor a Kurdistané´s finansiella möjligheter. Medan några barn resp familjer får regelbundet bistånd kan andra barn bara erhålla ett engångsbelopp som nödhjälp. Biståndet är 300 DM per kvartal och familj. För närvarande får 240 barn regelbundet och varaktigt bistånd.

Hjälp åt familjer till politiska fångar i Turkiet

Heyva Sor a Kurdistané beslutade i början av år 2000 att inom ramen för ett till en början ettårigt projekt ekonomiskt bistå kurdiska fångars familjer i Turkiet. Det sker i samarbete med TUAD (Solidaritetsföreningen för de fängslades familjer), som svarar för projektets genomförande och valet av förmånstagare. Projektets mål är att bistå familjer som p.g.a att familjefadern fängslats har råkat i ekonomiska svårigheter och inte har några möjligheter att leva ett normalt liv utan utomståendes hjälp, under fängelsetiden.
Projektet beräknas omfatta ekonomiskt bistånd till 30 familjer med i enomsnitt fem familjemedlemmar. För ett års verksamhet har ett anslag på sammanlagt 261.000 DM budgeterats.

Stöd till fristående kvinnorprojekt

Kurdiska kvinnor och flickor i Turkiet är rädda för att bli sexuellt trakasserade eller våldtagna av personer som arbetar i statens säkerhetsorgan (militär, gendarmeri, polis) eller som byvakter. Våldtäkter sker främst i krigsområdena, men nästan alla kvinnor som arresteras utsätts för sexuella angrepp. Feodala strukturer hindrar de berörda att berätta om dessa händelser. Rädslan att stötas ut ur familjen och samhället är ett stort hinder när det gäller att förstå och utreda dessa illdåd. Alltfler kvinnor är dock beredda att tala öppet om våldtäkter och sexuell tortyr och att rikta anklagelser mot förövarna och utkräva ansvar av den turkiska regeringen.

Heyva Sor a Kurdistané stödjer självhjälps- och hjälpprojekt för våldtagna och sexuellt torterade kurdiska kvinnor för att ge dem möjlighet att bearbeta sina traumatiska upplevelser. HSK lämnar bidrag till kostnader för läkarbehandling, advokat och levnadsomkostnader.

Hjälp till flyktinglägret Mahmura i södra Kurdistan (no rra Irak)

I närheten av staden Mosul i norra Irak, vid den lilla byn Mahmura, bor 9000 kurdiska män, kvinnor och barn som flytt från Turkiet.
FN:s flyktingorganisation, UNHCR, driver en liten läkarstation i lägret. Där arbetar två läkare som dagligen behandlar c:a 70 patienter. Över etthundra olika sjukdomar behandlas, däribland tyfus, cancer, astma och tuberkulos. På grund av dåliga hygieniska förhållanden finns stor risk för att epidemiska sjukdomar sprids, speciellt under sommaren. Heyva Sor a Kurdistané hjälper flyktingarna med läkemedel och stödjer uppbyggandet av lägrets infrastruktur, särskilt barnens skolutbildning.

Jordbävningshjälp

Heyva Sor a Kurdistané skickade 1999 materiell och finansiell hjälp till offren för jordbävningen i Turkiet till ett belopp av 39 200 DM.

Europa

Hjälp till kurder som är offer för krig och våld. Heyva Sor a Kurdistané stödjer krigets offer, som bor i Europa i form av medicinsk behandling och social integration.

Ni kan beställa ytterligare informationsmaterial om de enskilda projekten av oss. Ta kontakt med oss om Ni önskar hjälpa eller bli fadder inom ramen för barn- projektet.

TABELL

För barn projekt 175 000 DM
För jordbävningshjälp 39 200 DM
För människorättsorganisationer 25 000 DM
För Maxmura lägret 70 000 DM
För marknadsföring 30 000 DM
För rättshjälp 35 900 DM
För inhemsk hjälp 23 500 DM
_____________________

Endamên hêja

Heyva Sor a Kurdistanê (HSK) bi alîkarîya we endaman gelek proje dan me?andin û bi projên nû xebata xwe didomîne. Ji van projeyan mirov dikare bêje proja ku herî bi taybetiye proja paqi?kirin a mayîna ne.

Wekî hûn dizanin mayîn di qanûnê navnetewî de hatine qedexe krin. Di cîhanê de çek ê herî xeder mayîn tê dîtin. Ji ber ku mayîn herî zêde zirar dide mirovên sivîl. Bi taybetî jî zarokên piçûk bêtir zirar dibînin. Gelek saziyên navnetewî lêkolîn çêkirine. Li gor van lêkolînan, tevayî cîhanê de heta nuha di 60 dewletan de bi awayekî lave qasî 120 mîlyon mayîn li bin axêde hatine çandin. Di encama van lêkolînan de mayînên herî zêde di Rojhilata navîn de tê dîtin û di nav Rojhilata navîn de jî, ciyê ku herî zêde mayîn tê henin, welatê Kurdistan e. Ev mayînên ku hatine çandin zêdetir li ser hudûda Tirkiye, Surîye, Îran û Iraq de tê dîtin. Di her çar hudûdê Kurdistanê de li gor dîrokê, di sala 1950 ve de mayîn hatine çandin. Li Kurdistanê de hejmara mayînên çandî her çiqas bi fermî nayê zanîn jî, li gor hinek lêkolînvanan tê gotin ku, ji bêtirî mîlyoneke mayîn hatine çandin. Dewletên ku ji Kurdistan re hudûdin, heya nuha di derbarê mayînên çandî de tu agahdarî nedaye raya gi?tî.

Ji bo HSK ti?tek herî girîng, paqijkirina mayînên ku terefê dewletê ve li der û dora gundên Kurdistanê de hatine çandin. Wek tê zanîn bi salane ?erekî li Kurdistanê de hatiye me?andin. Di sala 1999 de meha tebaxê de yek alîbe jî, li terefê PKK ê ve ?er hate rawestandin. Ji rawestandina ?er, salekî derbas bû. Ev çend mehên dawî, Kurdistanîyên ku ji neçarîyê koçber bûbûn, daxwaz dikin ku carekî din vegerin gundên xwe. Gor agahdarîyên ku gî?tine dest HSK û wek raya gî?tî jî pê agahdare, heya nuha 50 hezar malbat (nêzîkî nîv mîlyon mirov dike) bi awayekî fermî serî li GÖÇDER, HADEP û valiyên heremê dane.

Weka ku raya gi?tî jî pê agahdare, dema ku ?er berdewam bû, bi sedan mirovên sivîl, ku piraniya wan zarok bûn, pê li mayînan dikir, gelek ji wan hatin ku?tin û gelek ji wan seqet man.

HSK hewil dide ji bo ku careke din ev buyerên neba? û xeder neyên jiyan kirin, bi gelek saziyên navnetewî re bikeve têkiliyan û bi kampaniyekî ber bi fireh girsên mayînên ku li Kurdistanê de hatine çandin paqij bike. HSK heya nuha têkilî bi gelek saziyên navnetewî re daniye. Di van têkiliyan de gelek encamên erenî û ba? hatine girtin. Di vî warî de hewildan û xebat a HSK ê ber dewam e.

Proja zarokên ku pêvistiya wan bi alîkariyê heye

Li cîhanê hemû zarok pêvistiya wan bi xwendinê, bi xwarinê, mal, hînbûn a seneetê, nav malbatê da bi tenduristî, wekhevî û wek mirov mafê wî yê jiyanê heye. A herî girîng, dijî hemû tahda û çawisandinan parastina zarokên seqet, gor mafê parastin a Netewiyê Yekbûyî, a xala 2 û benda 1 hatiye nivîsandin û aliyê zaf netewan ve hatiye îmzakirin. Dîsa li gor vê xalê biliye ku ferqiyeta irq, cîns, ziman û ferqiyet a polîtîk bike, ji kîjan netew dibe, bila bibe, mecbûre ku bi ?iklekî wekhevî li wan zarokan mêze bike. Li gor vê xalê warê seneetê de, warê parastinê de û warê xwendinê de, mafê zarokên kurdan qelse.

Armanca pirojê

Ev 6 sale ku piroja HSK berdawam e. Armanca piroja HSK, ji bo ku zarok bibin xwediyê seneet, pêwistiya wan a medresê, xwarin, cîh, tenduristî û zarokên ku pêwistiya wan bi mêzekirênê heye, ji zarokên wisa re bibe alîkar. HSK destpêkê de zarokên ku dê û bavê wan ?erde hatine ku?tin, an jî dê û bavê wan ketine zîndanan re alîkarî di?îne. HSK vê warî de xebata xwe bi rêxistinên demokratîk, patî û sendîkayan ve dide me?andin.

Piroje çawa dikeve jiyanê

Malbatên ku pêwistiya wan bi alîkariyê heye, bi name, an jî, forma ku HSK amade kiriye, dadigrên û ji bo girtina alîkariyê serî li HSK didin. Ji bo girtina alîkariyê malbatên ku serî li HSK dane gelekin. Aboriya HSK qîm nake ku bersîva hemû malbatan bide. Alîkariya ku HSK ji bo malbatên pêwîst di?îne, ji hemû ?exsê malbatê re dibe alîkar. Alîkariya ku terefê HSK ê ve tê ?andin, nav malbatê de, ji zarokekî re dibe îmkanê xwendinê. HSK ji sê mehan carekî alîkarî ji malbatên pêwist re di?îne. Mîktarê alîkariyê 300 DM ye. Alîkarî ya madî ya ku HSK ji malbatên pîwîst re di?îne, tene qîma kiriya xanîyekî, mesrefa xwendina zarokekî û malbata ku nufûsa wan ji 5 kesan pêk tê, dike. Malbatên ku HSK ji wan re alîkarî di?îne, piraniya wan, di varo?an de dijîn.

Pi?tgiriya piroja Pîrekan

Li dijî pîrekan tecavuz bi alîyê polîs û le?kerên tirkan ve wek herdem berdewam e û rojevê de cîhê xwe diparêze. Hemberê pîrekan, bi taybetî mentîqa ku lê ?er heye, tecavuz tê bi karanîn. Li hemberê Jinê tecavuz, dîroka polîs û le?kerên Tirkiya dûv û dirêje. Di serîhildana Dêrsim ê ya 1938 de bi hezaran jinên kurd ji bo ku dîl nekevin dest le?kerên tirk, xwe ji ser zinaran ve avêtine xwar û întîxar kirine. Li hemberê jinê tecavuz kirina le?kerê tirk û polîsan wek hercar berdewame. Li hemberê jinê, le?ker û polîsên ku tecavuz pêk tînin, li terfê dewlet û hukumeta tirk ve tên parastin.

Kurdistanê de mesela tecavuzê, wek namûsa malbatê hatiye qirêjkirin tê dîtin. Alî dinde ji, ji ber tesîra feodalîzmê, jin, him aliyê civakê de û him jî aliyê malbatê de tê tecrît kirin. Jin, him aliyê malbatê ve û him jî aliyê civakê ve, bi zordestiyê ve rû bi rû dimîne. Berê her çiqas mesela tecavuzê ji aliyê malbat û jinê ve nedihat e?kere kirin jî, lê îro mesela tecavuzê hindikbe jî, malbat û jina ku hatiye tecavuz kirin, dikare weziyeta xwe ji bo raya gi?tî û di qada navnetewî de bîne ziman û serî li dadgeha navnetewî bide.

Rêvebiriya IHD Eren Keskin ?îdeta ku li hemberê jinê tê bi kar anîn, wuha tîne ziman: "Her jin a ku tê bin çav kirin, miheqeq bi tacîz kirin û bi tecavuz bûnê ve rû bi rû dimîne. Her jin a ku tê bin çav kirin, ?ip û tazî tê kirin. Jin a ku tê bin çav kirin, bi aliyê polîsên mêr ve tê sahnandin. Bêtir heremên ku ?er têde heye, mînakên tecavuzê tên dîtin. Ji ber tesîra malbatê û der û dor, jin mesela tecavuz bûnê, gelek zahmet dikane veke. Jin a tecavuz kirî, ne dikare biçe ba doktor û ne ji dikare serî li sazîyekî bixîne, ji ber vê yekî jî, dem dikeve navberê û evya jî, dibe sebeba ku muanêde tecavuzbûn nayê îspat kirin. Jin a ku tecavuz dîtiye, di navbera 10 rojan de ku neçe ba doktor, mesala tecavuzbûnê nayê îspat kirin. Li Tirkiyê, ji bo ku dema binçavkirinê dirêje, jin a ku tecavuz dîbîne, nikare rapor a doktor bigre. Jinên ku hatine tecavuz kirin, an jî marûzê tecavuzê mane, HSK ji wan re dibe alîkar. Destpêkê de pisgirêkê wan, ê pîskolojîk ve eleqeder dibe û alîkariya mesrefên wan yê parêzer(avukat) û doktor dike.

Piroja penaberên kampa Maxmûra

Di sala 1994 de li bakûrê Kurdistanê, li herema Botan, ku piranîya wan gundî bûn, ji bo ku cerdevanîyê qebûl nekirî bûn, li alîyê dewlet a Tirkîya ve bi darê zorê hatin koçber kirin. Ev penaberên ku hejmara wan 9000 hezar bû, li hudûdê mayînkirî xistin û derbasê ba?ûrê Kurdistanê li herama Etrû?ê de bi cîh bûn. Penaber dema ku hudûdê mayînkirî derbaz kirin, bi sedan jiyana xwe wenda kirin. Dewlet a Tirkiya û hevalbendê wî ev penaber li Etrû?ê de jî rehet nehi?tin. Penaber mecbûr man Etrû? terk kirin û çûn herama Nînova de bi cîh bûn. Penaberên ku her dem mecbûr cîh diguherandin, di sala 1998 de li ber tada û çawisandinê carekî din mecbûr man ku koçberê cîyekî din bibin. Ev penaber îcar çûn taxa Mûsil, li herama Maxmûra de bi cîh bûn. 9000 penaberên kurd, bin ?ertên herî giran û dijwar de jiyana xwe ya rojane didomînin. Li gel hemû ?ertên giran de jî, penaberan ji xwe re jiyanekî û rêvebiriyekî çêkirine. Li bin serokatîya ?ore? Cîzrelî de rêvebiriyekî ku li 15 kesan pêk tê, hatiye saz kirin û jiyan a penaberên kampê pêk tînin. Ev rêvebirî pêwistiyên penaberên kampê, ê av, tenduristî, xwendegeh û herweha ve mijûl dibin û li gor îmkanan kêmasiyên penaberan pêk tînin.

Hindik be jî UNHCR alîkarî bi penaberan dike. UNHCR Ji bo penaberan nexwe?xaneyekî piçûk çêkiriye û li gel vê traktorekî û ambolansekî daye penaberên kampê û alîkariya wan ya tenduristî dike. Li gel vê yekî jî, rew?a tenduristiya gelê kambê gelek kêm e. Kampê de 2 doxtor rojê 70 kesî muane dikin. Li kampê de nexwe?iyên wek tifos û tuberkîloz,kanser û astma hene. Li ber van nexwe?iyan gelek kesan jiyan a xwe wenda kirine. Pêwistiya hing nexwe?an li derveyê kampê bi tedawî kirinê heye. Lê mixabin, kesên wuha, warê aborî de gelek tengasiyan dik?înin. Dewlet a Iraqê, ji kesên wisan re gelek pere dixwaze. Hevalbendê Tirkiya jî rê nade kesên nexwe? ji bo tenduristiya xwe biçin bajarê kurdistanê yên din.

Li kampê 4 xwendegeh hene. Ev xwendegeh, wek orte û lîse nin. Li kampê 50 mamoste hene. Ji van mamosteyan 15 kes jin nin. Ev mamoste 2400 xwendevan bi kurdi perwerde dikin. Pêwistiya xwendegehan bi gelek pirtûk, defter, pênûs û herweha hene. Gelek caran mamoste ji ber bêîmkanetiyê kitêbên xwendegehan li gor îmkanan, bi xwe amede dikin.

Sala 1996/97 de HSK çend TIR malzeme ?andin kampê. Lê mixabin, ev malzeme ji ber hinek sebeban, ku ev sebep, ji derveyê îrada HSK bû, li Urdunê derbazê kampê nebûn. Heta 1999 ji bo gelê kampê îmkanê ?andina alîkariye tunebû. Sala 2000 de îmkanê ?andina alîkariya malzeman çêbû. HSK despêka sala 2000 de 2 TIR malzemê nexwe?xanê, ku her TIR 24 ton bûn û li gel van malzemeyan ve ambûlansekî jî ?and kampa Maxmûra. Ev malzeme gihî?tine destê gelê kampê. ?andina malzeman ji bo kampa Maxmûra, xebata HSK berdewam e. Li gor lêkolînên HSK û rêvebirên kampê, pêwistiya gelên kampê bi derman, pirtûkên xwendeghan û herwiha hene.

Piroja alikariya malbatên girtiyan

HSK ji sala çûn, menga havînê vir ve, alîkarî ji bo malbatên girtiyan re di?îne. Destpêkê de wek alîkariya aborî, ji 30 malbatan re alîkarî hatiye ?andin. (Her malbat ji 5 kesan ve pêk tê). Dema pêrojê salekî ye. Ji bo 30 malbatan, maliyeta pirojê 261 000 DM ye. Malbatên ku ji wan re alîkarî tê ?andin, piranî wan malbatan, bavê zarokan li zîndananin. Malbatên ku pêwistîya wan bi alîkariyê heye, serî li HSK didin. HSK ji bo malbatên pêwîst forma alîkariyê di?îne. Malpatê pêwîst forma alîkariyê dadigrên û pa?ve ji bo HSK di?înin. Rêvebirîya pirojê, malbatên ku pêwistiya wan bi alîkariyê heye, wan dike lîsta ?andina alîkarîyê. Rêvebiriya pirojê, her tim dawîya mengê de alîkarî ji bo malbatên pêwîst di?îne.

Alîkarî ji bo erdhejandinê

1999 de di 17 menga tebaxê de li Tirkiyê erdhejandin çêbûbû. Heyva Sor a Kurdistanê 39 200 DM alîkariya aborî û malzeme ji bo kesê ku erdhejandinêde zirar dîtibûn re ?andiye.

Awrupa

Heyva Sor a Kurdistanê kesên ku ?erde zerar dîtine û li awrupa de dijîn alîkarîya wan ya tenduristî û social dike.

Ji bo proja zarokên muhtac 175 000 DM
Ji bo erdhejandinê 39 200 DM
Ji bo saziyê mafê mirovan 25 000 DM
Ji bo kampa Maxmûra 70 000 DM
Ji bo xebata raya gî?tî 30 000 DM
Ji bo mexdûrê ?er 23 500 DM
Ji bo mexdûrê ?er alîkariya huqukî 35 900 DM
________________________________________

Just då världens regeringar, inklusive Storbritanniens, funderar på att stödja det omtvistade dammprojektet Ilisu i sydöstra Turkiet, upptäcker Ann Treneman - vald till årets feature-journalist - och "eskorterad" av upp till 41 militärer, att kurderna vars hem snart kan komma att försvinna under vatten aldrig har blivit tillfrågade.

Esra är nio år och kurd och bor i den vackra, antika staden Hasankeyf vid floden Tigris i sydöstra Turkiet. Vi träffas av en slump högst uppe på gångstigen som leder ner till flodbanken. Det har varit en besvärlig dag. Jag är här för att ta reda på vad folk tycker om Ilisu-projektet, som kommer att ge Turkiet elektricitet, men som också kommer att dränka den här staden och många byar. Premiärminister Tony Blair i London är entusiastik inför Ilisu och hans regering har sagt att den är "inriktad" på att ge 200 miljoner pund i exportkredit till den. Men Blair har aldrig varit här och vet därför inte hur det är här.

Om han kom skulle han kanske ändra åsikt. Rörelsefrihet och yttrandefrihet verkar inte finnas här, åtminstone inte för oss. Fotografen och jag får inte arbeta ifred, trots våra flotta ackrediteringskort från den turkiske premiärministerns kansli i Ankara. Idag har vi förföljts sedan klockan 8 imorse av tre poliser i svarta kostymer, som hämtade ur en kriminalfilm. Nu är klockan fyra på eftermiddagen och de har tjuvlyssnat på nästan varenda intervju. Vid ett tillfälle jagade de mig runt ett utomhuskafé som om vi deltog i en löjlig komedi.

Så jag har flytt till floden och Esra har kommit för att leka efter en dag i skolan. Hon är som en frisk bris, full av grace i en orange tröja och en lång, svepande kjol. Floden flyter stark öch grön här och doftar fräscht. Jag berättar för Esra vad jag gör här med hjälp av tolk. Hon berättar vad hon vet om dammen. Det är bara en åsikt, men jag ser skräcken i hennes ansikte när jag säger att jag kanske skulle vilja citera vad hon sagt.

Männen i svart följer oss på avstånd när vi promenerar. Esra plockar prästkragar och säger att hon vill bli lärare när hon blir vuxen. Jag funderar över det hon säger. Esra vet nu precis vem hon är och hur hon samspelar med sin närmiljö. Hennes familj och hennes vänner är kurder, vars familjer har bott här i årtionden, ja kanske i århundraden. Men Ilisu kommer att ändra allt för dem och för henne. Esra är redan sårbar. Hon är kurd i Turkiet och en flicka i en mansvärld. Ilisu sätter henne i trefaldig fara.

I London är det en allmän uppfattning att fallet Ilisu är komplicerat och att beslutet handlar om stora pengar och maktpolitik. Besluten kommer att fattas av makthavare i London, Washington, Bern och Ankara. De är experter på ingenjörskonst, politik, finanser och anläggningsverksamhet, men ingen av dem har varit vid den här flodbanken.

Esra har ingen aning om vad som väntar henne. Hon och hennes vänner verkar, helt enkelt, lyckliga. De hoppar och skuttar och leker med ett lamm som har kommit ifrån flocken ner till sandbanken vid floden. De rycker bladen av en blomma och tjuter av skratt. Tillbaka vid bilen - med de svartklädda männen fortfarande i hälarna- ger jag henne en penna och hon blir förtjust.

Turkarna ser på Ilisu-.dammen som om den redan existerar. Vattenreservoiren finns faktiskt redan utmärkt på turkiska turistkartor. För dem är det klart att det är verkligheten som bara råkat komma litet på efterkälken. Och visst lovar den internationella politiken gott för Ilisu. Turkiet står högt i kurs men sin stora armé och sitt straregiska läge. Storbritannien vill se Turkiet som medlem av Europeska Unionen (EU) och detta projekt skulle kunna hjälpa till att bereda vägen. USA fjäskar också för Turkiet ; de har utnyttjat landet som bas för bombattacker mot Irak i flera år. Attackplan sveper fram i skyn här och tycks lika naturliga som själva molnen. Där finns förklaringen till Tony Blairs entusiasm. I Turkiet är optimismen än mer uppskruvad. "O ja, vi kommer att bygga dammen!" förklarar en representant för energiministeriet. Chefen heter Dogan Altinbilek, även kallad herr Damm. Han är ingenjör och ser Ilisu i termer av producerad elektricitet. Det leder till ett bättre och "mer upplyst" Turkiet. Altinbilek får det att låta som ett i högsta grad lysande projekt och under normala onständigheter skulle ett fåtal personer ha trott något annat.

Men läget är inte normalt i Turkiet. Under de senaste 15 åren har Ankara utkämpat ett krig mot PKK-rebellerna. Det har varit en blodig och brutal affär från både sidor - minst 30.000 har dödats sedan 1984 - och det har utspelats i byarna och i bergen och dalarna i sydöstra Turkiet. Ilisu skulle dränka 300 kvadratkilometer av detta land, förstöra 80 större och minder byar och tvångsförflytta närmare 36.000 människor. Många kurder ser Ilisu-projektet som en del av en strategisk plan för att förinta deras kultur och livsstil. Ämbetsmän i Ankara avfärdar hånfullt dessa påstående och insinuerar att all opposition är en del av en komplott.

Komplott eller inte, ingen förnekar att kriget blev dyr affär och att Turkiet fann att det helt enkelt inte själv kunde finansiera och bygga Ilisu. Detta enda faktum är orsaken till min närvaro vid den här flodbanken. Turkiet var tvunget att hitta finansiärer till detta två-miljarder-dollarsbygge på annat håll och nu för tiden ges inte internationella lån till dammbyggen utan villkor. Konsortiet med Schweiz i spetsen som steg in på arenan 1998 drog med sig företag från USA, Storbritannien, Italien och Tyskaland och dessa har, i sin tur, ansökt om exportkrediter från sina regeringar. När regeringsmaskinerierna satte full fart, kopplade andra på såsom mänskliga rättighetsorganisationer och miljövänner, och började opponera. Det innebär att det inte längre skulle gå som på räls, enkelt och snabbt.
I åtminstone fem länder har utfrågningar ägt rum och rapporter ställts samman. Det har funnits många frågor. Varför ville Turkiet dämma upp floden Tigris bara 65 km från den irakiska gränsen? Varför ville överhuvudtaget någon bygga en damm i en krigszon? Vad tyckte befolkningen i området? De berörda företagen, bland dem brittiska Balfour Beatty, vände sig till Turkiet för att få svar. Men somliga frågor, särskilt den sista, kunde inte besvaras. Ilisu har varit på ritbordet sedan 1954 men ingen människa i området har någonsin fått ens ett postkort om saken. Altinbilek säger att så fungerar det i Turkiet: Först skrivs ett kontrakt om dammen och sedan funderar man ut vad man skall göra med människorna.

Så går det inte till i den övriga världen. Internationell standard slår fast att folket måste tillfrågas så snart som möjligt. Att de är kurder gör det än svårare. Schweiz agerade först och vägrade godkänna några lån innan internationell expertis på omlokalisering av befolkningen hade tillsatts. Andra länder uttryckte också bekymmer och Storbritannien tillkännagav 21 december 1999 att det var "inriktat" på att ge kredit för export men att en plan för omlokalisering måste upprättas först. Turkiet anlitade ett lokalt företag, Semor, som att döma av dess hemsida, såg ut som en blandning av symposium och resebyrå (motto: Er lycka är vår framgång). Under tiden kom alltfler överensstämmande rapporter att inget hände. Enda sättet var att kontrollera uppgifterna på plats. Altinbilek säger att Turkiet inte har något att dölja och att jag givetvis måste resa dit och se själv.

Om det låter enkelt, tänk efter. Diyarbakir är beläget c:a 950 km sydost om Ankara. Jag är säker på att det finns värre platser i världen, men det är svårt att komma på någon just nu. Diyarbakir är överbefolkad, smutsig och bullrig. Vi skuggas från flygplatsen av en man i blå kostym som kör en turkosfärgad bil. Han försöker gömma sig i en portgång. Jag känner mig som om jag agerade i en urusel kriminalfilm. Diyarbakir är en kurdisk stad vars befolkning har tredubblats av krigsflyktningar. Vi stannar bara tillräckligt länge för att hitta en kurdisk tolk innan vi ger oss av till Batman.

Det är en resa som tar två timmar. Vår tolk, Ibrahim, studerade sin engelska under resan medan han översätter en artikel ur Newsweek, frågar han oss om orden "spectre" (spöke) och "subliminal" (undermedveten). De blir perfekta nyckelord för vår resa. Vi har knappt kommit fram till hotellet i Batman förrän tre polismän anländer och frågar vad fotografen, Peter Nicholls, och jag har för ärende. De säger att de måste veta det för att skydda oss. Jag skakar på huvudet. De säger att jag inte skall företa mig ngonting utan dem. Jag skarttar och går därifrån. Poliserna förhör sedan tolken om vad mitt skratt betydde.

Då hade jag ingen aning om hur löjlig saken skulle komma att utvecklas Jag visste att journalister hade blivit skuggade av turkisk polis tidigare. "Men det skedde därför att de inte brydde sig om att tala om för oss vart de skulle bege sig," sade pressrådet vid turkiska ambassaden i London. Vi skulle inte ge dem den ursäkten. Vi ansökte om ackreditering och reste hela vägen till Ankara för att hämta den. "Det innebär att vi givit er tillåtelse att göra en undersökning" sade kvinnan på informationskontoret. "Ni bör inte få några problem.

Nästa morgon kör vi (och vår eskort) söderut längs Tigris och efter 15 minuters resa tornas bergen upp sig. De går i brunt och lavendelblått och är översållade av mandelträdens skära blommor. Sydöstra Turkiet är torrt - bara 7 % är konstbevattnat - men marken närmast floden utgör ett undantag och stenhusen flankeras av gröna fält och fruktträd. Tigris källor ligger norr om Diyarbakir och flyter 450 km i Turkiet och därefter i Irak, Ilisu skulle byggas 65 km norr om gränsen och skulle bilda 215 km lång, smal reservoar norr därom. Det är den marken som vi nu passerar och allt skulle begravas av vattnet utom de lavendelfärgade bergstopparna.

Staden Hasankeyf blir synlig tvärs över floden som vore den sprungen ur en annan tidsålder. Klipporna och bergen runt staden rymmer 5000 grottor. Några har dörrar och nummerskyltar. Andra har blivit teserveringar. Men bara ett fåtal är ännu bostäder. Hasankeyf är delvis stad, delvis ruin och det hela är ett arkeologiskt underverk. Den enda motsvarighet jag kan komma på är de amerikanska urinvånarnas klippbyar i sydvästra delen av USA. Den har bebotts sedan Assyrien och Urartu civilisationerna. I stort sett alla av betydelse i regionen - Omajaderna, Abbasiderna, Hamdaniderna, Mervaniderna, Ayubiderna och Mongolerna - har varit här. Den annekterades av det Osmanska Imperiet år 1516. Nu bor här 5.500 personer och den är helt klart den största staden som skulle dränkas av Ilisu-dammen.

Vi klättrar upp för att titta på grottorna och de gamla palatsen som kurderna försäkrar är en del av deras kultur. Scenen är galen - särskilt när våra "beskyddare" i sina svarta kostymer får sällskap av en dåre som försöker hjula. Halvvägs på nervägen stannar vi för att dricka te, som serveras i små, klara, svängda glas av Ramazan Ayhan. Han är 51 år, gift och har nio barn och byggde sin tesevering i dessa grottor för 12 år sedan. "Men jag har levt här i 300 år," säger han.

Han vet ingenting officiellt om dammen. "Vi har inte fått reda på någonting. Ingen har berättat något." Men han vet att hans hem och hans teservering kommer att dränkas (bara ruinerna närmast krönet kommer att undslippa detta öde). Jag frågar om han har lagfart (äganderättsbevis) för sitt hus och sina grottor. Man uppskattar att 40% av hushållen i området saknar sådana bevis och dessa är nödvändiga för att få ekonomiskt ersättning. Ramazan gillar inte min fråga: "Jag är född här och växte här upp här. Jag behöver inte köpa därför att det är mina förfäders."

Där sitter vi i Ramazans teservering med en magnifik utsikt över floden Tigris och staden Hasankeyf i all sin ruinerade glans. Vart skall folket i Hasankyef ta vägen? Om de väljer ekonomisk ersättning - och enligt tidigare kompensationsförslag för andra "liknande projekt i området" har 87% gjort så - kommer de antagligen i en att bo i annan stad och kanske i ett slumdistrikt. De bör få tillräckligt ersättning för att köpa likvärdig egendom, men det har inte skett. De flesta stämmer staten inför domstol och vinner slutligen i 90% av fallen.

Den andra möjligheten är omflyttning. Internationella riktlinjer föreskriver exakt vad som skall hända: människorna skall erhålla bostad och mark, jobb och utbildning, hjälp och rådgivning. Men Turkiet har misslyckats på dessa punkter många gånger förut. Sålunda måste folk kunna ges möjlighet att köpa nya hus med hjälp av ett räntefritt lån som amorteras under 25 år. Ramazan vill inte tänka på det: "Eftersom det inte har fattats något definintivt beslut när dammen skall byggas, har vi inte bestämt oss för vad vi skall göra. Vi vet helt enkelt inte. När regeringen kommer och berättar för oss, då kommer vi att försöka göra något."

Det är svårt att överskatta kurdernas fatalism i den här delen av Turkiet. Vad gäller dammen och dess konsekvenser tror de inte att de har en verklig möjlighet att välja. Vi kanske ser det som apati men det tycks bara reflektera sättet saker fungerar här. Det första och enda offentliga mötet hittills angående Ilisu hölls av Semor i Hasankeyf 22 december 1999 och det berodde bara att Schweiz, Storbritannien och andra regeringar krävde att något form av konsultation skulle börja. Folk som deltog i mötet säger att ingen frågade efter folkets åsikter utan bara meddelade vad som skulle komma att hända.

Vi går uppåt längs en stenig stig till en grotta nära krönet. Den skiljer sig från de andra därför att den har glasrutor insatta i fönstren. Sex personer i en familj bor i ett enda rum. Kvinnan är 28 år och har fyra barn i livet och ett som dog vid 18 månaders ålder. Ett inramat porträtt av den döda babyn hänger på väggen. Mamman bär en skir, vit, spetskantad huvudduk som är vanlig hos kurdiska kvinnor. Grottor är skinande ren, med vita väggar och nischerna täcken av broderade tyger. Det ligger mattor på golvet, ett kylskåp står i ett hörn och TV-apparaten är påslagen.

Kvinnan, som inte vill uppge sitt namn arbetar med en invecklad stickning och säger att hon inte vet något om dammen. Jag frågar om hon och hennes man äger grottan . Hon vet inte men förklarar att för flera år sedan när hennes man var bortrest kom representanter för regeringen och ville förflytta folket i grottorna till hus. Som kvinna kunde hon givetvis inte tala för familjens räkning. Och så blev det inget nytt hus, ingen flyttning, ingenting. Inför en sådan histora tycks det meningslöst att fråga om lagfarter och omflyttningsval. "Ingen har kommit. Vi vet inte vad vi skall göra. Vi har hört att de skulle komma men ännu har inget hänt."

Borgmästaren i Hasankeyf säger att 100% av folket i staden är emot dammen. Det bekräftas vid intervjuer med män på olika teserveringar. Då har antalet poliser som förföljer oss stigit till 12 och de avbryter tolken och "ber" honom tala turkiska. Stadsborna säger att om dammen måste byggas, så bör vattennivån sänkas för att bevara Hasankeyf. Det finns en plan att "rädda" staden genom att dokumentera den på CD-ROM men det imponerar inte på någon. Poliserna kilar runt bakom mig och det gör att mina intervjupersoner blir märkbart försiktigare. En man, gammal i förtid, som är klädd i en luddig, rödrutig skjorta, säger att han är emot dammen, men lägger till: "Regeringen vet naturligtvis bäst."

Vårt nästa mål blir att besöka några av de små byarna längs Tigris. Jag tycker personligen inte att idén är så särskilt ambitiös, men det finns tecken på motsatsen. Först misslyckas alla försök att köpa en detaljerad karta över området. I Ankara lyckades jag ordna en fotokopia av en karta och den får duga. Sedan anländer vår eskort för dagen iklädda träningsoveraller istället för svarta kostymer. De betraktar misstänksamt min fotokopia. Senare upptäcker vi att de inte gillar att vi gör avstickare från huvudvägen.

Alldeles utanför Hasankeyf går vägen söderut och lämnar floden. Efter några minuter kör vi genom den lilla byn Ucyol. En man beväpnad med en kalashnikov hoppar ut på vägen. Han är kortväxt och ser rätt underlig ut, som en smurf med ett gevär. Han är byvakt och ursinnig för att vi kör genom hans by. Han blir än mer upphetsad när vi säger att vi vill intervjua folk och fotografera. Han vägrar att titta på våra ackrediteringskort och beordrar oss tillbaka till kasernerna i Hasankeyf.

Så därför ger vi oss av (tillsamans med "häftplåstren"). Vid militärkasernerna uppstår ett stort ståhej. I femton minuter är allt omöjligt. Sedan träffar vi kommendanten. På hans tjänsterum dricker vi te och granskar fotokopian. Han frågar vart vi vill åka. Jag nämner fem byar längs floden som alla ligger bara några kilometer från varandra. Han säger att vi får besöka tre av dem och sätter stopp för två andra, Koyunlu och Palamut, och påstår att de har blivit "tömda".

Han vill inte diskutera närmare, men hans tystnad är i sig talande. De turkiska myndigheter har tömt dussintals byar i det här området som ett led i kriget mot de kurdiska rebellerna. Det försvårar lösningen av hur en omflyttning av befolkningen skall ske. Ingen vet hur många människor bodde i de tömda byarna, fastän regeringen nu säger att det rör sig om 12.000 personer. Alla borde få något slags kompensation för Ilisu, men det tycks inte gå att spåra dem.Jag hade frågat om det i Ankara och fick svaret att allt skulle ordna sig. "De kommer nog att ta kontakt med oss när de får höra att de han få lite pengar," sade en tjänsteman.

I verkligheten tycks allt vara mer slumpbetonat. Byn Palamut finns med på min lista över befolkade byar och ingen verkar veta när folket tvingades bort. Under vår bilfärd ser vi byar som inte alls finns på kartan. Det stämmer med de kommentarer som gjordes till rapporten om "Ilisu-intressenterna" som sammanställdes för den brittiska regeringen i slutet av förra året.

"Antalet personer som berörs skiljer sig från en beräkning till en annan. Uppgifter om byar som drabbas bör behandlas försiktigt. På fältet har jag observerat tre byar som kommer att dränkas men som inte finns med på något lista."

Det är oerhört svårt att få fram rena grundfakta om Ilisu. För några månader sendan antogs det att 36.000 personer var involverade (16.000 i byarna, 20.000 som gett sig av). Det siffran har hela tiden justerats. Nu säger Semor att den riktiga siffran är omkring 25.000 (12.739 i byar och städer, 12.000 som har flyttat).Det riktiga svaret? Ingen vet.
Hur som helst, Salih Taymur vet att han finns med. Salih är 39 år och vi hittar honom på ett nyplogat fält. Floden flyter på andra sidan berget bakom hans fält och där bakom reser sig ännu högre berg. Salih och hans fem bröder äger 850 hektar mark. Mer än hälften är konstbevattnad och avänds för att odla grönsaker, spannmål och bomull. Deras "storfamilj" består av fler än 100 personer och tillsammas är de en liten by som inte finns på kartan. Hit har ingen tjänsteman kommit för att informera om dammbygget. "Om vi finge bestämma, skulle vi inte vilja ha den. Vi vill inte flytta. Vi tjänar mer här än vad de skulle vilja ge oss i ersättning," säger Salih. " Men regeringen är envis. Det gör vad den vill. Det är inte vårt beslut."

Luften doftar mandel då vi promenerar till hans jättestora växthus för att se raderna av små gurkor och sallad. Vi bjuds på te. Plaststolar tas fram och vi sätter oss, även poliseskorten. Deras närvaro omöjliggör all diskussion om kriget. Byborna vill inte ha dammen. De vet inte om de kommer att omplaceras eller om de skall ta pengarna. Två besökare från grannbyn säger att många av deras bekanta är jordlösa (det är sant för 35 % av folket här) och att de själva saknar lagfort för sina ägor. De rycker på axlarna. Vet de hur mycket deras mark är värd? Nya axelryckningar.

Ytterligare några kilometer längs vägen och närmare floden ligger byn Incirli. Det är byggd på ett brant berg och omges av gröna kullar och fältar. Naturen är dramatisk och mycket vacker här. Byfogdens son, Sükrü Toy, hälsar oss välkomna och sätter fram vita stolar av plast. Det blir en märklig intervju; det finns tre bybor, fyra "överrockar" (poliser), två byvakter, en kalashnikov, en walkietalkie och så jag. Sükrü berättar att nu bor 80 personer här. Förr fanns det fler men sedan tömdes byn och bara hälften av befolkningen återvände. Tömdes? "På grund av terrorn," säger han. Inget mer sägs om den här saken, åtminstone inte i det här sällskapet. Kriget är i ett ovisst skede; PKK har proklamerat vapenvila, men turkarna har inte accepterat den. Men gerillan har starkt stöd i byarna här i området och under vår färd ser vi hundratals grottor i bergen.

Männen i Incirli har ingen konkret vetskap om Ilisu. En äldre man uppger självmant att något hade talat om för honom att de skulle börja bygga dammen den här månaden. Ingen officiell information har getts och ingen vet något om omflyttningsplaner, ekonomisk kompensation eller valmöjligheter. Bara själva idén att dessa män är intressenter trotsar all tilltro. När vi druckit ur vårt te reser vi oss för att gå och den äldre mannen talar igen: "Nåväl, jag tror nog inte att den börjar byggas den här månaden."

Vår sista uppgift är att besöka den faktiska byn Ilisu. Den finns inte på kartan för där står givetvis "Ilisu-dammen". Situationen görs mer overklig av det faktum att ingen annan tycks tro att den existerar. De medger till slut att den kanske finns men invänder att besök är omöjligt. Området ligger i "undantagszonen" och styrs av militären. Våra bevakare tycket tydligt att vi håller ett uppdrivet tempo och visar sitt missnöje inför resan. Fem timmar senare är det vi som är missnöjda. Vi har diskuterat med två militära befälhavare och druckit alltför mycket te. Den andre är beskäftig. Vi måste resa med militär eskort och för att ordna det behöver han 48 timmar. Efter många samtal till Ankara går han med på 24 timmar.

Vi startar nästa morgon vid åttatiden. Förföljarna är fortfarande missnöjda. Deras beteende blir allt underligare. Vid ett tillfälle igår vägrade de oss att fortsätta genom att påstå att de hade fått bensinstopp. När vi pekade mot en bensinstation längre bort på vägen påstod de att det var omöjligt. De hade inget tillstånd att tanka bensin utan föreslog att de skulle "slanga" bensin ur tanken i vår bil. Det var bara när fotografen Peter Nicholls hutade åt dem ordentligt som kilade bort mot bensinstationen.

Idag har förföljarna organiserat att invecklat rotesystem. Det innebär att sammanlagt 41 olika personer skuggar oss. Fjorton av dem är soldater och vi lämnar kasernerna i staden Dargecit med ett litet bepansrat truppfordon i täten och en lastbil med åtta soldater i kön. Det hela är ytterst omständligt och det råder inget tvivel om att vi skulle vara tryggare utan några soldater. Men det lönar sig inte att argumentera med män i kamouflageuniform.
Här är terrängen mycket bergigare än förut. Ibland blir det nästan som ett månlandskap med kala, grå berg av grus som sträcker sig bort från vägen. Det tar en timme att nå byn där det bor 140 kurder. Ilisu betyder "het källa" och det finns en het svavelhaltig damm här. Tvärs över floden ser vi en hälsobrunn. Idag hoppar och plaskar unga killar i vattnet.

Imorgon hotar Ilisu-dammen.

Den här byn kommer att begravas under själva dammen som kommer att resa sig 135 meter hög och utrustad med sex turbiner och generatorer kommer att bli det största vattenkraftprojktet i Tigris. Ilisu är en av 13 dammer som byggs under ett ambitöst projekt som kallas GAP (Güneydogu Anadolu Projesi). Målsättningen innebär att det konstbevattnade området ökas med 50% och att fördubbla landets elproduktion. Kritiker konstaterar att Turkiets energiprogram är ineffektivt om man vill uttrycka sig välvilligt men nationen ser Ilisu som ett patriotiskt företag. Byfogden hälsar oss välkomna men helt utan den vänlighet vi mötte i de andra byarna. Vår eskorterande soldatesk kan inte ha varit till hjälp, men byfogden har kommunikationsradio och hela byn verkar ha "förstått budskapet". "Vi vill ha dammen. Vi saknar arbete. Fisket blir bättre och nya jobb kommer att skapas," säger byfogden. Soldaterna påminner oss om att vi bara får tala turkiska. Så gör vi när ersättningsfrågan diskuteras. Soldaterna avbryter och betonar att alla kommer att bli MYCKET väl kompenserade. "Dammen är till fördel för oss," säger en bybo. "Den är till fördel för alla," rättar en av soldaterna.

Jag frågar om jag kan få tala med kvinnorna. "De kommer att säga samma som vi redan har sagt," säger en man. "Hämta bara kvinnor som talar turkiska," tillägger en soldat. Han får svaret: "det finns inga kvinnor här som talar turkiska."

Det blir ingen intervju. Men kvinnorna finns där, i bakgrunden. En står i dörröppningen och talar i mobiltelefon, en annan diskar i en vattenfontän av sten. De bakar stora, runda, munkformade bröd som kallas tandir till vår lunch. Allt som finns uppdukat på en duk på marken tillverkas i byn; yoghurt, getost, smör, kokta ägg, sallad med tomater och peppar och färska grönsaker med kummin. Maten är utsökt men stämningen är ansträngd. Det går inte att komma ifrån att detta är en by under ockupation. Vad tycker de innerst inne om Ilisu? Det får vi inte veta. Innan jag reste till Turkiet berättade Kerim Yildiz vid Kurdish Human Rights Project i London för mig att skulle krävas en revolution för att genomföra Ilisus omflyttningsplan på ett korrekt sätt. Till att börja med, säger Yildiz, måste det finnas yttrandefrihet och grunläggande mänskliga rättigheter för kurder. Visst, sade jag, det är väl möjligt. Varför skulle inte regeringen kunna ta reda på hur många människor som bor där och starta processen att ge dom verkliga valmöjligheter inför framtiden? Man skulle kunna ordna en informationskampanj med möten, individuell rådgivning, broschyrer, diagram, studiecirklar. I praktiken tycks det i högsta grad osannolikt. Semor är ganska oerfarna och deras kartläggning kan inte behandla många av de enorma praktiska problemen i samband med en omflyttning. Det är också oklart hur stort inflytande de internationella experterna kommer att få. Men alla svårigheterna förvärras av den grundläggande bristen på mänskliga rättigheter och en verklig brist på förståelse för vilka dessa rättigheter kan tänkas vara. Så finns t.ex. ingen förståelse för vad vi försöker göra här. Förföljarna har varit påträngande och hotfulla. Tolken säger att de bara gör sitt jobb. Jag är inte riktig säker på vad det jobbet exakt innebär - spion, provokatör, huligan, beskyddare - men så uppför man sig inte i ett land som önskar bli medlem av Europeiska Unionen.

Och vad händer med Esra, den lilla flickan från Hasankeyf, som fick mig att förstå att det handlar om människor, inte bara politik. Jag vet nu att vi aldrig kommer att veta vad Esra tyckte därför att, i den här delen av Turkiet, vet till och med en nio-årig flicka att sanningen kan vara farlig.

Ilisu är en del av ett stort projekt (GAP) som går ut på att bygga 22 dammar och 19 hydroelektriska kraftstationer i de stora floderna Eufrat och Tigris. Den sammanlagda installerade effekten skulle bli 7500 megawatt. Dessutom kommer vatten att avledas i tunnlar för att konstbevattna 1.750.000 hektar jordbruksmark i sydöstra Turkiet. Hela projektet kräver 3 miljoner arbetsdagar och är kostnadsberäknat till US-dollar 32.000 miljoner. Officiella uppgifter anger att 1998 hade projektet färdigställts till 48 %. Produktionskapaciteten för elkraft var klart till 60 % medan endast 10 % av konstbevattningsprojektet var färdigt. Ilisu med en kapacitet av 1200 megawatt skulle bli näst störst efter Atatürkdammen och planeras att börja bygggas år 2001 och stå färdigt 2008. Men kontraktet är ännu inte underskrivet och exportkreditfinansiering är inte godkänd. Kritiken har varit massiv särskilt från organisationer för mänskliga rättigheter och miljövänner.

Turkiet måste ta fram detaljerade planer inom fyra områden; omflyttning och ekonomisk ersättning till befolkningen, effekten av utbyggnaden för vattenströmningen i Syrien och Irak, miljöförstöring och räddning av arkeologiska skatter. Det har ännu inte skett.

Det brittiska underhusets särskilda utskott för internationell utveckling hävdar att ett genomförande av Ilisu-projektet skulle bryta mot internationella avtal om mänskliga rättigheter och miljön. Storbritaniens utrikesminister Robin Cook och handels- och industriminister Stephen Byers är båda emot projektet av etiska skäl. Men premiärminister Tony Blair ogillade deras synpunkter och har sagt att regeringen är "inriktad på att stödja projektet".

Ilisu-konsortiet består av Balfour Beatty (Storbritannien), Skanska (Sverige), Sulzer (Schweiz), ABB (Sverige-Schweiz), Impregilo (Italien och tre turkiska företag. Men plötsligt meddelade Skanska 25 september att de drar sig ur konsortiet. Något officiellt uttalande gjordes inte men talesmannen hänvisade till den policy som uttryckts av företagets chef, Claes Björk: "Omtanke om folk och miljö måste genomsyra allt vårt arbete."

Tony Juniper från organisationen Jordens Vänner sade: "Ett företag med ett bra betyg i mijlöfrågor som Skanska och som vill behålla det kan helt klart inte ha råd med att komma i närheten av ett projekt som Ilisu". Nick Hilyard från miljöorganisationen Corner House sade: "Det här är utmärkta nyheter som verksamt kommer att bidra till projektets avveckling".

Frågan om Ilisu-dammen utspelar sig mot bakgrund av en växande brist på elektrisk energi i Turkiet. Landet sitter fast i ett energipolitiskt skruvstäd. Turkarna vill ha snabb ekonomisk tillväxt. Då krävs också god tillgång på billig elkraft. Men de tre stora dammarna i Eufrat, (Keban, Karakaya och Atatürk) är uttorkade i år. De svarar normalt för 20% av Turkiets elproduktion. Det föranleder den ekonomiske krönikören i Millyet, Güngör Uras, att behandla ämnet 20 september. Han säger att det inte är Allahs verk utan det är fråga om naturliga variationer av metereologiska händelser. År 1997 var vattentillgången mycket god i Eufrat, året därpå skedde en minskning och nu är situationen ytterst allvarlig. Under oktober månad beräknas Turkiet varje dag förbruka 380-400 milj kwh. Ca 250 miljoner kwh täcks av elektricitet producerad av naturgas, olja och kol och cirka 10 miljoner kwh kan importeras. Men där finns inga marginaler. Resten måste täckas av vattenkraftsbaserad el. Uras skriver: "Mina läsare, det här är inget skämt. Om Keban, Karakaya och Atatürk stannar, så kollapsar Turkiets elektriska system. Arbetstiderna måste reduceras. Fabrikerna stannar. Livet stannar. Idag är detta vårt allra viktigaste problem. Men politikerna i Ankara vet inte om det".

Till råga på allt detta har oljepriserna trefaldigats på ett drygt år. Byggandet av ett kärnkraftverk i Akkuyu har uppskjutits på obestämd tid. Riskerna med ett dylikt i en jordbävningszon är uppenbara.

För oss på Kurdiska Röda Halvmånen är en sak ställd utom allt tvivel. En acceptabelt rättvis lösning på detta energipolitiska problemkomplex kräver ett i alla avsenden demokratiskt Turkiet, där tanke-, yttrande-, informations- och föreningsfrihet är sjävklarheter.

Eric Sundelius
_______________________________

NYHETER I KORTHET

Två av tre medborgare i Turkiet säger ja till EU

Opinionsinstitutet Piar-Gallup har frågat 2027 personer över 18 år i 17 turkiska provinser om de skulle vilja att Turkiet gick med i EU enligt de s.k. Köpenhamnskriterierna (stabilitet i de institutioner som skall garantera demokratin, rättsstaten, mänskliga rättigheter och skyddet av minoriteter; en fungerande marknadsekonomi liksom kapacitet att hantera konkurrensen och marknadskrafterna i EU; uppfyllandet av de s.k. aquis communitaires - förmåga att möta medlemskapets krav inkl. strävan mot de gemensamma målen politisk, ekonomisk och monetär union). Undersökningen genomfördes genom intervjuer ansikte-mot-ansikte och resulterade i att 68,7% av inervjupersonerna svarade ja.
(Özgur Politika 22/8 2000)

Ekonomin, inflationen och arbetslösheten viktigaste frågan för folket i Turkiet;

I opinionsundersökningsföretaget POLARs enkät fick de intervjuade ange vilket de ansåg vara landets viktigaste problem. Så här ser den rangordnade listan ut: 1) Ekonomin, inflationen och arbetslösheten (39,7%); 2) Maffian och gängen (18,3%); 3) Den politiska instabiliteten (12,4%) ; 4) Trafiken (11,4%) ; 5) Mänskliga rättigheter och demokratin (9,2%); 6). Den religösa fundamentalismen (3,4%); 7) Utbildningen (3,1%); 8) Terrorismen (2,5%);
(Millyitet 28/8 2000)

Där går fattigdomsgränsen!

De turkiska statsanställdas fackförbund (Kamu-Sen) mäter kontinuerligt hushållsutgifterna för två-, tre- och fyrapersoners hushåll.
Utgifterna inkluderar livsmedel, bostad, el och bränsle, kläder och skor, telefon, Radio/TV, tidningar, utbildning, hälsovård och övrigt. I maj i år låg den normala månadskostnaden för ett fyrapersoners hushåll på TL 514.508.000 jänför med TL 312.391.000 för maj 1999. Det innebär en ökning med 64,7%. För ett hushåll på två personer belöpte sig kostnaderna till TL 355.941.000 i maj år 2000 medan ett trepersonershushåll kostade TL 437.024.000.
"Svältgränsen" för ett hushåll om fyra personer uppgick i maj 2000 till TL 169.788.000 i jämförelse med TL 103.669.000 för maj 1999.
(Özgur Politika 12/6 2000)

Där ligger de statliga lönenivåerna!

Månadslönerna för vissa kategorier av statsanställda i Turkiet fr.o.m 1/1 2000 (ingen justering före 1/7 2000!) ser ut så här. Obefordrad tjästeman (kategori 15/1) TL 125.926.00; Tjänsteman (kat. 9/1) TL 132.479.000; Lärare (kat. 9/1) TL 182.815.000; lärare (kat. 1/4) TL 241.702.000; forskare, utredare TL 227.407.000; Professor TL 543.091.000; Polis TL 230.991.000; Chefskommissarie TL 309.417.000; Läkare TL 265.494.000; Specialistläkare TL 353.337.000 Ingenjör (kat.1/4) TL 296.228.000 Generaldirektör TL 533.246.000; Avdelningschef TL 281.705.000; Provinsguvernör TL 673.728.000; Distriksguvernör TL 330.473.00; Advokat TL 291.473.000 Domare (kat.1/4) TL 651.377.000 Domare (kat. 8/1) TL 328.797.000
(Milliyet 16/10 1999)

50 - 55 miljoner människor på svältgränsen i Turkiet

Chefen för Turkiets handelskammare- och Börsförbund (TOBB), Fuat Miras, väckte stor uppmärksamhet när han sade: " I Turkiet lever 50 - 55 miljoner människor på svältgränsen. Så mycket social orättvisa innebär stor risk för att sociala explosioner kan inträffa."
(Hürriyet 9/4 2000)

När fattigdom blir ett brott

Vid en polisoperation i stadsdelen Shirinyer park i staden Izmir greps de två skoputsarpojkarna H.O. (15) och F.O. (12). Deras mamma, Cahide O. (35), som har sex barn, arresterades och anklagades för "dålig behandling av failjemedlemmar". Inom de närmaste dagarna ställs hon inför Izmirs åttonde tingrätt, där åklagaren kräver fem års fängelse! Hennes man, Celal O. (44) protesterar mot hur hans hustru behandlas. "Jag tjänar TL 157.000.000 i månaden som anställd vid försäkringskassans (SSK) sjukhus Aliaga. För bostaden där 10 personer bor betalar jag TL 100.000.000 i hyra. Skulle jag och min fru sända iväg våra pojkar att putsa skor om jag hade pengar? Jag önskar inget hellre än att de fick studera. Men min far var en fattig tjänsteman, jag kunde inte studera därför att jag inte hade pengar utom måste som barn bli skoputsare. Mina barn är i samma situation." Celal säger, att han är redo att driva ärendet ända till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter.
Pojkarna putsar skor varje dag mellan kl 06.00 och 21.00. De tjänar ungefär TL 6-7.000.000 per dag (ca 10 USA-dollar). "VI skulle vilja bli lärare, men är tvungna att arbeta om vi inte skall svälta ihjäl", säger pojkarna.
(Milliyet 27/9 2000)

Tiotusen barn och ungdomar i turkiska fängelser

Justitieminister Hikmet Sami Türk meddelade som svar på en interpellation i den turkiska riksdagen att i november 1999 satt 10.5421 barn och ungdomar häktade eller dömda i fängelse. Av dessa var 126 mellan 11 och 14 år, 1.820 i åldrarna 15-17 år och 8.596 i åldrsgruppen 18-20.
(Milliyet 22/4 2000)

Jordbrukssubventioner i Turkiet och EU

Jordbruket i Turkiet fick US-dollar 16.1 miljarder under 1999 som stöd. Det är 8.3% av landets bruttonationalprodukt (BNP). De 15 EU- ländernas jordbrukare erhöll US 125.9 miljarder eller 1.8% av BNP.
(The Economist, 24/4 2000)

Det hade vi ingen aaaning om!!

Av den sammanlagda vinsten år 1999 för Turkiets 500 största företag kom 88% från utlåning av pengar till staten. Det var alltså mer lönsamt än att sälja varor och tjänster till konsumenterna.
(The Economist, specialartikel om Turkiet, 10/6 2000)

Mater friades, Tamer dömdes

I Kurdistans Sol nr 16 publicerade vi en artikel om journalisten Nadire Mater och hennes succébok "Mehmets bok". Det är en intervjubok med 42 arméveteraner från kriget i Kurdistan. Den gav en helt annan bild av kriget än den officiella. Men Mater åtalades för att ha förolämpat Turkiets krigsmakt och riskerade 12 års fängelse. Men nu har domstolen i Beyoglu (Istanbul) friat Nadire Mater. Lika bra gick det inte för tidningen Milliyets krönikör, Meral Tamer. Hon kritiserade i ett par artiklar efter den svåra jordbävningen i augusti 1999 den dåvarande presidenten Süleyman Demirel för hans samröre med skumma affärsmän och byggentreprenörer och hans klantiga uppträdande efter jordbävningen där han färdades runt med sin stora bilkortege och bara var i vägen för räddningsarbetet. Tamers artiklar hade rubriker som "Vem bär ansvaret för ruinerna?" "Fisken ruttnar först i huvudet" och "Jordbävningens 7.4 på Richterskalan rubbar inte Demirel". Hon dömdes av domstolen i Bagcilar (Istanbul) för att ha förolämpat presidenten till villkorlig dom i ett år och fyra månaders.
(Özgur Politika 1/10 2000; Milliyet 28/9 2000)

Stora löften av en mycket liten herre

Vid ett möte i Tunceli (Dersim) med åklagare, gruvernörer, poliser, mänskliga rättighetsaktivister och fackföreningsmän sade statssekreterare Rüstü Yücelen: "Vid slutet av år 2001 kommer alla kränkningar av mänskliga rättigheter att ha upphört. Det deklarerar jag".
(Telegram från Reuters i Tunceli, återgivet i Financial Times 26/9 2000)

___________________________________

15 augusti 2000. Kendaxor i irakiska Kurdistan. Turkiska attackplan fäller napalmbomer över civila, skyddslösa kurder. Ett fyrtiotal personer dödas. Fler än 70 skadas.
Men västvärldens regeringar tiger liksom även deras servila lakejer i massmedia. Tiger medvetet och skamlöst. Nu som efter Halabja. Nu som i augusti 1988, då 60.000 irakiska kurder flydde över gränsen till Turkiet för att rädda sig under Ali Hassan al-Majids (Chemical Ali) flygangrepp med nervgas. Medan politiker och media i Sverige oroade sig för sälarnas överlevnad i Östersjön!

Rusiga av girighet blundade storföretagare, regeringar och massmedia i västvärlden för slaktaren Saddam Husseins monstruösa brott. Europa (främst Tyskland) bistod Iraks diktator med all nödvändig expertis och teknologi för tillverkning av kemiska och biologiska vapen. Saddam betraktades under 1980-talet som en utmärkt kund och ett bålverk mot den religiösa fundamentalismen. Efter invansionen av Kuwait blev han en stor skurk, demoniserad till en ny Hitler.

I FN:s kassaskåp i New York ligger UNSCOM:s rapporter om vilka personer och företag och politiker som hjälpte till att beväpna Saddam. Men ingen har hittills åtalats, dömts eller straffats. Under 1990-talet upprepades alla Saddams brott (tortyr, utomrättsliga avrättningar, våldtäkter, förstörelse av tusentals byar och fördrivning av miljontals människor - allt utom attacker med nervgas) av den civil-militära demokratur-oligarkin i Turkiet. Också i detta fall drogs en järnridå av tysnad ner av västvälden storföretagare, politiker, diplomater och massmedia. Istället serverades undanflykter och eufemismer (förskönande omskrivningar) som t.ex. att Turkiet var en bro mellan Öst och Väst, en viktig marknad, en lojal NATO-allierad, vars respekt för mänskliga rättigheter kanske inte var helt tillfredsställande men som hela tiden blev lite bättre. Den s.k civiliserade världens högsta politiska företrädare tiger alltså om Kendaxor-attacken. Etablerade massmedia idkar självcensur. Men Kurdistans Sol tänker inte tiga om B. Evecits och H: Kivrikoglus bestialiska napalmbombning av Kendaxor den 15 augusti i år. Offren i Kendaxor får inte glömmas bort! Brotten i Kendaxor får inte tigas ihjäl!

Vi anser det vara vår journalistiska pilkt att på mitttuppslaget av detta nummer av Kurdistans Sol publicera bilder av det fasandsfulla resultat som Turkiets lågsinnade terrorattack åtstadkom.
Redaktionen

EN KURDISK FLICKAS KAMP FÖR LIVET

Av: Eric Sundelius

Så står hon där, kisande mot det skarpa dagsljuset. Sagmalcilar-fängelsets tunga port slår igen bakom henne. Idag, den 8 juni 2000, är hon fri, åtminstone för tillfället. Efter fyra helvetesår i olika fängelser. Efter fyra års intensiv kamp av hennes advokat, Eren Keskin, och efter två dramatiska artiklar av författaren och journalisten Ahmet Altan som vädjade för hennes liv. För Sevgi Ince höll på att dö. Myndigheterna i Turkiet struntade i henne. Varför skulle de bekymra sig om en kurdiska flicka som dessutom misstänktes vara PKK-are? Varför skulle de ta hänsyn till att Sevgi Ince levde med två gevärskulor i bröstet nära hjärtat och högra fotens tår sargade av en tredje kula? Varför skulle de bry sig om hennes plötsliga anfall av andnöd, blodtrycksfall, hög feber och svettningar? Varför skulle de uppmärksamma hennes svårigheter att styra musklerna i händer, fötter och ansikte?
Under fyra år tid transporterades hon allt som oftast till sjukhus. Röntgenbilder togs, prover togs, undersökningar gjordes. Läkarna sade: "Hon måste genomgå en operation". Myndighetspersoner svarade hotfullt: "Lägg er inte i det här, hon är PKK-are!" Läkarna skrämdes till tystnad. Själv säger Sevgi: "Det var mina medfångars stöd och solidaritet som räddade mig".
Fyra år sedan, då hon var 14 år, hade hon en kväll lämnat hemmet för att leta efter sin försvunna storasyster i någon av de närmast liggande byarna i provinsen Mush. Utan förvarning träffades hon av en svärm av skott (hagel?) Anhöriga tror att hennes närvaro registrerats av en värmekamera som utlöst automatisk eldgivning. Sevgi blev liggande hjälplös under ett träd. Efter en stund dök en armépatrull upp och utan ett ord sköt en av soldaterna två skott i Sevgis bröst och ett skott i hennes högra fot. Därefter försvann patrullen men senare kom en annan armépatrull till platsen och förde henne till ett sjukhus. Där gav man henne första hjälpen men gjorde ingenting åt kulorna i bröstet. Sevgi överlämnades till turkiska gendarmeriets säkerhetstjänst (JITEM), som förhörde henne under 33 dagar då hon var utan kontakt med omvärlden. Sevgi berättar hur hon med bindel för ögonen tvingades underteckna ett papper utan att veta dess innebörd. Därefter skickades hon till säkerhetsdomstolen (DGM) i Diyarbakir som beslutade om häktning och inlåsning i det ökända fängelset i Diyarbakir.

Under fyra år tid har alltså Sevgi Ince dels nekats adekvat läkarvård, dels suttit häktad utan rättegång. Turkiet hävdar att Sevgi Ince togs tillfånga i samband med en eldstrid mot gerillastyrkor.

Så står hon där, kisande mot det skarpa dagsljuset. Liten till växten, smal, blek, utmärglad, stödd på ett par kryckor, med två gevärskulor i bröstet. Men när jag vet vad som hänt henne är nog inte medömkan min primära känsla. Ingenting av stackars henne! Utan en känsla av förundran. Av stilla reflektion. En tanke en fråga uppfyller mitt medvetande: "Varifrån har Sevgi hämtat kraften, modet, den enorma livsviljan?"

P.S. Sevgi Ince genomgick en framgångsrik operation vid månadskiftet juli/augusti 2000, då kulorna i hennes bröst och en mängd splitter avlägsnades. D.S.

__________________________________________

NESRIN YEL IN MEMORIAM

Kamrat Nesrin föddes i en liten by (Akyazi) i Adapazari den 4 november 1965. Ursprungligen kom hennes familj från Grekland, men hon var mer kurdisk än kurderna själva. Hon var oerhört intresserad av det kurdiska folket och den kurdiska kampen. Hon var en internationell revolutionär. Befolkningen i Adapazari försörjer sig genom att odla och plocka färska hasselnötter på den gård som Nesrins föräldrar äger. Nesrins familj var demokratisk. Nesrin var mycket social, viljestark och hade jättelätt att ta kontakt med alla slags människor.

Nesrin träffade kurdiska arbetare när hasselnötssäsongen började. Där började hon lära känna kurder och fick möjlighet att vara vän med dem. Under den tiden träffade hon en kurd som hette Cemal Aga och år 1984 gifte de sig. En kort tid efter giftermålet åkte hennes man till Syrien och bosatte sig där p.g.a. politiska skäl. 1987 flyttade Nesrin från Turkiet till sin man i Syrien. År 1992 fick hon politisk asyl i Sverige och bosatte sig i Uppsala.

1993 bildades Kurdiska Röda Halvmånen (Heyva Sor a Kurdistané) där hon blev medlem och visade sig mycket aktiv. Efter en kort period blev hon medlem av styrelsen och ansvarig för verksamheten i Uppsala. Även sedan hon blev sjuk arbetade hon aktivt i styrelsen. Nesrin var mycket beslutsam, motståndskraftig, kunnig och trodde mycket på den kurdiska revolutionen och kämpade för kurderna under sin livstid.

Nesrin tyckte väldigt bra om arbetet i Kurdiska Röda Halvmånen. Hon reste till olika städer för att presentera vår verksamhet och våra projekt. Hon deltog i olika demonstrationer och fester, delade ut broschyrer och samlade in pengar för att hjälpa föräldralösa barn och flyktingar i Kurdistan.

1997 blev hon sjuk i cancer. Trots detta var hon mycket aktiv och visade aldrig att hon var sjuk. I slutet av hennes liv hade cancern spridit sig i hela hennes kropp och när jag besökte henne på sjukhuset flera gånger frågade hon mig hur det gick med Kurdiska Röda Halvmånens verksamhet i Uppsala och vad hon kunde göra för att förbättra verksamheten.

Den 19 juli 2000 avled Nesrin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vår sorg var mycket stor inför hennes död. Nesrin trodde med hela sitt hjärta på det kurdiska folket och deras kamp .

Vi, hennes kamrater i Kurdiska Röda Halvmånen skall alltid med glädje minnas Nesrin och hennes revolutionära kamp.
Mehmet ÜZEL
Ordförande i Kurdiska Röda Halvmånen