Kurdiska Röda Halvmånen i Sverige bedriver sin verksamhet på tre sätt. De insamlade medlen skickas till Kurdistan.
a - Verksamhet som riktar sig till kurder och svenskar
b - Verksamhet som riktar sig till våra medlemmar
c - Utrikes- eller diplomatisk verksamhet

a - Det har pågått ett långvarigt krig i Kurdistan: En av våra viktigaste uppgifter är att informera det svenska folket och kurderna i Sverige om kriget. Fyra tusen byar har blivit nedbrända eller förstörda. Nästan 5 miljoner människor har blivit tvångsförflyttade från sina byar och städer, över fyra tusen personer har mördats på öppen gata eller har försvunnit spårlöst, tusentals människor har satts i fängelse och torterats. Många av dessa människor har blivit handikappade efter tortyren. Våldtäkt på kvinnor är en ofta förekommande tortyrmetod i turkiska fängelser. Den turkiska krigsmakten har placerat ut minor överallt i hela Kurdistan. Det är främst barn som drabbas av dessa minor. Barnen trampar på minor och dödas eller skadas för livet. Det femton år långa kriget har även förstört naturen i stora delar av Kurdistan.
Därför samlar vi in pengar på olika fester och demonstrationer. Ibland informerar vi det svenska folket genom fotografiska utställningar i Sveriges olika städer. Då brukar vi också samla in pengar.

b - En annan viktig del av vår verksamhet riktar sig till våra medlemmar: Kurdiska Röda Halvmånen informerar sina medlemmar regelbundet genom brev eller via vår tidskrift Kurdistans Sol. Den kommer ut var tredje månad. Varje månad skickar vi inbetalningskort till alla medlemmar. De flesta av våra medlemmar skickar bidrag varje månad. Den insamlade hjälpen från medlammarna skickas till de familjer som behöver hjälp i Kurdistan. Som regel brukar vi skicka julkort till alla våra medlemmar, föreningar och stiftelser i Sverige varje år.

c - Utrikes- eller diplomatisk verksamhet:
Det gäller mest information om kriget i Kurdistan. Då informerar vi olika demokratiska och humanitära organisationer i Sverige om tortyr,våldtäkt mot kvinnor, och barn som dödas eller skadas av minor. Vi informerar också om situationen för de över sju tusen människor,som finns i flyktinglägret i Maxmura. Vi brukar överlämna skriftlig information när vi träffar andra demokratiska och humanitära organisationer. Samtidigt berättar vi om kurdernas situation i Turkiet och ber om deras hjälp och solidaritet. Kurdiska Röda Halvmånen har sammanträffat med många av dessa organisationer tiotals gånger. Två av dem, Caritas och AGAPE, har visat sin solidaritet i handling.
Samarbetet med AGAPE har varit väldigt givande. AGAPE visade sin solidaritet på två sätt. Första hjälpen från AGAPE omfattade c:a 24 ton. Hjälpen bestod av sjukhusutrustning såsom rullstolar, operationsbord, toalettstolar, sängar, rollatorer, kryckor, bårar osv. Utrustningen skickades till Kurdiska Röda Halvmånens sjukhus i Süleymania i södra Kurdistan. Den andra hjälpsändningen bestod av ungefär samma slags material eller sjukhusutrustning, bl. a akuthjälp-väskor och en ambulans sändes till flyktinglägret i Maxmura via Kurdiska Röda Halvmånens sjukhus i södra Kurdistan. Denna utrustning har levererats från AGAPE:s depå i februari 2000 Fartyget lämnade Sverige 1.3.2000.

Omfattning av verksamheten till Kurdistan
a - ett projekt för barn som har förlorat sina föräldrar i kriget i Kurdistan.
b - Sjukhusprojektet i Süleymania.
c - Projektet för flyktingar i Maxmura
d - Solidaritet med fängslade familjer och deras medlemmar.

Den insamlade hjälpen från Sverige sänds vidare av Kurdiska Röda Halvmånen till de fyra projekten. Vi vill gärna informera människor ännu mera om våra projekt. Vi uppmanar alla kurder i Europa och alla européer som vill stödja vår verksamhet att göra det via Kurdiska Röda Halvmånen. Då når hjälpen fram säkrast och snabbast.
Vi vädjar till alla kurder i Sverige att bli medlem i Kurdiska Röda Halvmånen. Kurdiska Röda Halvmånen blir då starkare när vårt medlemsantal ökar. Då kan vi få ännu mera stöd från andra organisationer.
Kurdiska Röda Halvmånen tackar alla kurder som bor i Sverige och det hjälpsamma svenska folket och övriga organisationer. Tack vare Ert stöd har vi kunnat hjälpa fattiga familjer i Kurdistan.
Vår målsättning är att Kurdiska Röda Halvmånen skall kunna intensifiera sin verksamhet i fortsättningen.
Kurdiska Röda Halvmånen i Sverige

Av Zana Serin

Den kurdiske journalisten Zana Serin besökte flyktinglägret i Makhmour i Södra Kurdistan (Irak), vid två tillfällen i slutet av 1998 och i maj 1999 för att göra en TV-dokumentär. I denna artikel ger han sina intryck från lägret som flyktingarna kallar "Kamp a Ninova" .

Flyktinglägret Ninova* försvinner ur vår syn, då vår bil viker av från den asfalterade huvudvägen och vi kör in på en dammig väg. När bilen stannat och dammet har lagt sig upptäcker vi några uttråkade irakiska soldater vid sidan av vägen. Flytinglägrets check-point ger ett tecken till soldaterna som nickar jakande och vi fortsätter in i lägret för att anmäla oss hos ledningen.

- På höger sida ser ni skolorna. De byggdes klart för två månader sen. Lägrets tre tusen barn får daglig undervisning på kurdiska - säger vår guide stolt. Ser ni vattenkranen där! Det finns fyrtiofem sådana i hela lägret. Och den där vita byggnaden, det är sjukhuset, den blev klar förra veckan. Kolla där, ser ni? Det är kulturhuset.

När Ismail börjar låta mer som en turistguide, kommer vi fram till ett stenhus med skylten; "Belediya Ninovayê", Ninovas kommun. En man i 40-årsåldern med kostym och slips kommer ut för att möta oss. Ismail viskar i mitt öra:
- Det är borgmästaren.
Jag tänker direkt att denne elegante man måste vara någon irakisk tjänsteman eller någon av UNHCR** utnämnd flyktingspecialist. Men jag har fel. Borgmästaren presenterar sig med en kraftig handskakning och jag inser att han också är en av lägrets 7 200 flyktingar.

Flyktinglägret Ninova är beläget nedanför några kullar utanför staden Makhmour, 60 km från Mousul. Stadens befolkning på omkring 40 tusen invånare består till stor del av kurder. När flyktingarna flyttades från Ninova anvisades de av de irakiska myndigheterna till detta ökenområde utanför staden.

- Vi ville inte stanna här, när vi anlände första dagen. Det var öken och det fanns inget vatten. Varje dag gick vi hela vägen till Makhmour för att tigga vatten, berättar Meyrem som är mor till fem barn.

När vi sitter utanför hennes hus en eftermiddag gissar jag att Meyrem är i 50-årsåldern och av respekt tilltalar jag henne Yadê (mor). Men det visar sig att hon är bara några år äldre än jag, 35 år gammal. Livet på flykt har slitit ut henne. Hon berättar om sin by, Hilal. Hur mycket vatten det fanns där. Hon beskriver sitt hus, sina odlingar och räknar upp det antal djur de hade.

- Jag har dagdrömmar, så fort jag blundar ser jag Hilal; de vackra bergen, doften av blommor och växter. Här finns ingen doft.
Till en början fick flyktingarna tält av UNHCR och bodde på barmark. Det fanns mycket skorpioner och varje dag blev många, särskilt barn, stuckna. Det var mycket varmt på sommaren och många barn och gamla blev sjuka. Dödligheten bland spädbarnen ökade.

När vi går in i kommunbyggnaden presenterar borgmästaren ledamöterna i styrelsen för oss en och en och beskriver deras ansvarsområden. Kommunstyrelsen består av nio personer och planerar sin verksamhet vid obligatoriska veckomöten. Varje styrelseledamot leder en kommission och exempel på dessa är; Bostad och Infrastruktur, Vatten- och El, Sjukvård, Utbildning och Kultur, Samband med FN och Irakiska myndigheter och Skattekommisionen.

Det kan låta intressant det där med skattekommisionen, men efter att flyktingarna slog sig ner i lägret, började en del av dem driva handel och butiker. Några flyktingar i lägret har skaffat sig taxibilar och minibussar och kör andra flyktingar till Makhmour och Mosul. Flyktinglägrets kommun beskattar månatligen alla som bedriver handel och butiker. Skatten är mellan 2-5 procent, beroende på verksamhet och intäkternas storlek. Pengarna används till att bekosta olika projekt i lägret. Hälsovårdskommissionen gör också ständiga kontroller av de varor och livsmedel som säljs i lägret.

När borgmästaren presenterat styrelsen tillägger han att det finns också "De Gamlas Råd", som består av äldre personer som handlägger juridiska frågor i lägret. När det är en tvist mellan flyktingarna så förhörs parter och vittnen och därefter fattar rådet ett beslut.

Flyktinglägret är indelat i fyra orter. Varje ort består av fyra kvarter och varje kvarter är i sin tur indelat i ett antal gränder. Orterna skiljs från varandra av vägar som byggts av flyktingarna själva. Irakiska mydigheter har försett dem med asfalt.

Meyrems make, Ahmed, kommer ut och gör oss sällskap i eftermiddagssolen. Han skickar iväg en av pojkarna för att köpa cigarretter och vänder sig leende till mig för att fråga vad jag tycker om lägret. I stället för att svara frågar jag honom hur de har lyckats bygga sina hus.

- Vi upptäckte att det fanns naturlig cement och kalk i kullarna bakom lägret och stenar finns det gott om. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, säger Ahmed som om det hela vore ett obetydligt arbete.

Och det verkar så också, för att när han börjar berätta om det fem år långa elände de gått i genom ler han inte längre. Med ett smärtsamt uttryck i ansiktet vaktar han vägen i väntan på att att pojken ska komma tillbaka med cigarretter. Han drar ett djupt suck och Meyrem återfaller i sina dagdrömmar med tårar i ögonen.

Plötsligt rusar flickorna ut genom dörren med vattendunkar i handen och blåser bort den känslomässiga atmosfären. Skrikande och skrattande springer de mot vattenkranarna vid vägen. Vattnet har släppts på!

Jag vänder blicken mot kullarna ovanför lägret. Selhattin, kommunens ansvarige för vattenfrågor, hade dagen innan tagit oss upp till kullarna och visat oss den stora vattentanken.

Det primära problemet i alla flyktingläger runt om i världen är hygienen. Flyktinglägret Ninova är inget undangtag. Där har man grävt utedass i varje kvarter, men eftersom dessa används kollektivt hålls de inte så rena. Avfallet stannar i en grop och när den har fyllts täcker man över den med ett lager jord och stenar. Naturligtvis vet alla om att sjukdomar sprider sig mest från dessa utedass.

Nästa dag följer jag med Meyrems och Ahmeds dotter till skolan. Hon heter Zeynep och är 9 år gammal. På vägen till skolan berömmer hon sin pappa och frågar hela tiden bekräftande sin bror "eller hur?". Efter ett tag tittar hon misstänksamt på mig och frågar:

- Tror du mig inte? Det var ju min pappa som byggde skolan. Du kan fråga min lärarinna. Han brukade säga till de andra männen hur de skulle göra och så där.

När vi närmar oss skolan glömmer hon bort mig och rusar iväg till sin bästis och andra skolkamrater. Glädjen, skratten och skriken på skolgården är precis desamma som i vilken skola som helst på jorden.

I Ninova finns sju skolbyggnader. Varje skolbyggnad består av upp till åtta klassrum och ett lärarrum. Varje skola har en rektor och skolstyrelse. Undervisningen är från första till åttonde klass. Från ettan till femman kallar man undervisningen "Grundskolan" och från sexan till åttan kallas den för "Mellanskolan".Av de lärare som undervisar är endast ett fåtal yrkeslärare, medan andra har utbildats av andra lärare i lägret. De ämnen som barnen studerar är Kurdiska, Matematik, Historia, Naturkunskap, Geografi, Turkiska (börjar i trean), Kurdisk kamphistoria, Religion, Musik och Gymnastik. 

Det finns nästan inga böcker på det kurdiska språket i de ovannämnda ämnena. I en del ämnen förbereder lärarna sina lektioner ur turkiska eller arabiska skolböcker. I Europa (och särskillt i Sverige) har det producerats skolböcker i många ämnen på kurdiska tack vare hemspråkundervisningen. Men det har varit svårt att finna vägar att skicka dessa till flyktinglägret.

På eftermiddagen följer vi med Meyrems granne, Zinê, till den nybyggda vårdcentralen. Hennes tre år gamla son Berxwedan är ett av de många barn som fötts under flykten. Och nu har han diarré.

På vägen berättar Ziné sin historia. Hennes man är gerillasoldat och hon är från Cizre, som under åren 1989-92 var den kurdiska intifadans huvudstad. Hon har överlevt automateld under protestmöten, tortyr i Cizres kommandoförläggning, nattliga granatbeskjutningar och flygbombningarna i Zelé i södra Kurdistan våren 1994.

- Det var fruktansvärt, säger hon och darrar. 56 turkiska flygplan bombade oss från morgon till kväll. Ett tiotal civila och sju gerilla soldater dog. Men jämfört med operationens styrka kom vi ändå billigt undan.

På vårdcentralen finns en irakisk allmänläkare som är militär. Övriga i personalen är sjukvårdare från lägret. Många av dessa är själva flyktingar som lärt sig yrket i praktiken. På grund av FN-embargot saknar vårdcentralen sjukvårdsutrustning och medicin. Allvarliga fall skickas till sjukhus i staden Mosul eller Kirkuk.

Zinés son ska få en spruta, men han är rädd och gråter. En nyutbildad sjukskötare gör ett försök med sprutan, men misslyckas. Han vill göra ett nytt försök, men Ziné blir arg och går därifrån med Berxwedan i famnen.

På kvällen går vi tillsammans med Meyrem och Ahmed till kvarterets TV-hus. I varje kvarter finns en TV med satellitmottagare. och man tittar mest på de kurdiska satellitkanalerna. Man följer också nyheterna i de turkiska TV-kanalerna.

På vägen tillbaka från TV-huset tar Ahmed fram sin kortvågsradio och vi lyssnar till BBC:s turkiska nyhetssändning. När vi kommer hem slår han om frekvensen till olika lokala kurdiska radiokanaler medan Meyrem och flickorna dukar för middag.

Vi ska ha gäster i kväll, säger Zeynep glatt.

I norra Kurdistan pågår sedan 1984 en väpnad konflikt mellan Kurdistans arbetarparti, PKK, och den turkiska staten. Under första sex åren av den väpnade kampen var civilbefolkningen inte så mycket drabbad av kriget. Men från och med 1990 inleddes också en politisk kamp vid sidan av den väpnade. I kurdiska städer och byar genomfördes generalstrejker och demonstrationer mot den turkiska staten. Det kurdiska folket, vars existens förnekades av Turkiet, krävde sina nationella fri- och rättigheter.

Under flera år passade den turkiska armén och polisen på att kartlägga städer, mindre samhällen, byar och individer som misstänktes ge stöd till den kurdiska PKK-gerillan.

En ny strategi utarbetades av den turkiska generalstaben för att slå ner det kurdiska upproret. Denna deklarerades av den dåvarande turkiske överbefälhavaren Dogan Gures, som "Zon-kontroll" (Alan tutma). Zon-kontroll innebar att militären skulle ta stora områden som gerillan var aktiv i under total besittning. Man utgick från den kinesiske ledaren Mao Zedongs kampteori att "folket är ett hav och gerillan är som fiskar". De turkiska generalernas motstrategi gick ut på "torrlägga havet och fånga fiskarna".

Som ett led i denna strategi genomfördes en av de största avfolkningskampanjerna i modern tid, tyvärr utan någon nämnvärd reaktion från omvärlden. Över fyra tusen byar brändes ner och så många som fem miljoner människor tvångsförlyttades.

Civilbefolkningen utsattes för grova övergrepp. Massakrer, våldtäkt på kvinnor, försvinnanden och massarresteringar var de metoder som användes för att tvinga människor att lämna sina hem och fly hals över huvud.

De flyktingar som idag finns i det UNHCR-stödda flyktinglägret i Makhmour kommer huvudsakligen från två byar i Hakkariprovinsen på gränsen till södra Kurdistan (Irak). Byarna Hilal och Mijin var grannar. Folket i de båda byarna hade hotats av den turkiska armén; att antingen bli s k "byvakter" och slåss mot PKK-gerillan eller lämna byn. Folket valde då att lämna byn. Enligt byborna ombads de av militären att "gå över gränsen till Irak", eftersom de inte "var värda att leva inom Turkiets gränser". Det spekuleras om att den arméns egentliga avsikt inte var att de verkligen skulle flytta till södra Kurdistan. Det var snarare ett hot att de inte fick flytta alls. De skulle stanna kvar i sina byar och absolut bli "byvakter". Men gränsen var nära och de båda byarnas befolkning passade på en dag i början av våren 1994 och flydde över gränsen.

De kom till bergsområdet Khantur nära staden Zakho, där de slog läger. I juni 1994 inledde en grupp flyktingar en hungerstrejk framför FNs representationskontor i Zakho och fick efter en lång kamp status som flyktingar. De fick också identitetshandlingar av UNHCR som bekräftade deras status. Turkiet reagerade skarpt och angrep flyktinglägren vid gränsen med stridsflyg och granater. Efter ytterligare protester från flyktingarna gav FN med sig och byggde ett läger i Atrush, nära staden Dahouk.

Till en början fick flyktingarna tält och livsmedel av UNHCR. Men i augusti 1995, när strider utbröt mellan PKK-gerillan och Irakiska Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) drabbades flyktingarna i Atrush som en direkt följd. KDPs väpnade styrkor började utföra vedergällningsaktioner mot lägret efter varje strid med PKK-gerillan. De ansåg att flyktingarna var kurder från Turkiet och därmed bundsförvanter med PKK. Enligt flyktingarna genomförde väpnade män från KDP ständiga räder i lägret, konfiskerade deras ägodelar och mördade människor som de ansåg stödde PKK. Från kullarna runt omkring lägret besköts flyktingarna av krypskyttar. Lägret hade också utsatts för en livsmedelsblockad för att svälta ut flyktingarna. FN tilläts inte komma in i lägren och KDP krävde att alla flyktingar skulle återvända till norra Kurdistan (Turkiet). Flyktingarna berättar också om att turkiskt stridsflyg utförde lågflygningar över lägret för att skrämma dem. I de flygblad som släpptes över lägret ombads de att omedelbart återvända. 1996 undertecknades en vapenvila och trycket på flyktinglägret lättade. Men i maj 1997 inledde KDP och den turkiska staten en gemensam stor operation mot PKK och lägret blev ännu en gång mål för angrepp.

Till slut, efter påtryckningar från kurder i exil i Europa och internationella organisationer, bestämde sig UNHCR att flytta flyktinglägret från Atrush. Man började förhandla med Iraks regering och KDP. Men ingen av dem ville ha flyktingarna i sina områden. Tusentals flyktingar som hade lämnat Atrush tvingades uthärda den svåra vintern 1997-98 på gränsen mellan Irak och KDP-kontrollerade områden.

Flyktingarna berättar att de till slut fick nog av att vänta och en dag i början av våren 1998 gick de över gränsen till Irak, trots att irakiska soldater gjorde allt för att stoppa dem. När flyktingarna väl var på mark som kontrollerades av Bagdad, blev irakierna tvungen att ge med sig och man slog upp ett uppsamlingsläger nära den historiska staden Ninova. Men efter ett tag blev flyktingarna tvungna att även lämna Ninova, eftersom KDPs styrkor fortfarande kunde beskjuta dem. Efter långa förhandlingar flyttades lägret till den lilla staden Makhmour i oljeprovinsen Mosul.

Ett engelskt företag i säkerhetsbranschen som nu utreds av Scotland Yard anklagade för att ha planerat att mörda PKK-ledaren Abdullah Öcalan föreslog att man skulle använda radioaktiv bestrålning för att förgifta kurdiska fångar.

Aims Ltd. med huvudkontor i staden Salisbury har nära förbindelser med den brittiska underrättelsetjänsten och de militära specialstyrkorna Special Air Services (SAS). De erbjöd sig att ordna så att kurdiska gerillamän som tagits till fånga av Turkiet i norra Irak utsattes för radioaktiv bestrålning.

Firman berättade för den turkiska militären att sedan kurderna frisläppts skulle strålningen göra det möjligt att spåra deras rörelser och följa dem tillbaka till deras basläger. Man sade också att fångarna skulle kunna bli sjuka och dö inom 21 dagar på grund av strålförgiftning.

Aims Ltd. utreds sedan tidigare av den brittiska polisen Scotland Yard sedan Sunday Times avslöjade att den hade planerat att mörda Abdullah Öcalan för ett arvode av 5.75 miljoner pund (ca 80 miljoner kronor). Nu riktas nya anklagerser mot firman för att ha gett sig in i en hel rad av "smutsiga operationer". Sunday Times har sett hemliga dokument som visar att firmans chef, Brian Smith, som också är känd under kodnamnet "Tom", föreslagit strålförgiftning som metod. I en femsidig PM till den turkiska säkerhetstjänsten diskuteras olika sätt att spåra gerillan, t.ex. värme-, ultraviolett eller infraröd spårning.

Smith skriver: "Spårning via strålning. Det är en metod där en radioaktiv källa placeras i målobjektet och därefter övervakas källan. Det kan ske av flygplan eller satellit. Nackdelen är att målobjektet dör av strålförgiftning efter ungefär 21 dagar. Den här metoden har använts av vissa länder när de har frigivit krigsfångar."

En säkerhetstjänsteman med insyn i affären säger att Aims föreslog att fångarna skulle bestrålas från en dold källa som gömts i en metallåda på ett bord i förhörscellen.

I ett annat dokument erbjuder sig Aims att ställa f.d. SAS-män till Turkiets förfogande för att hjälpa Turkiet att "neutralisera" misstänka kurdiska (PKK) baser i den södra (grekisk-cypriotiska) delen av Cypern. Planen innebar också att förstöra Exocet antifartygsraketer och miniubåtar
placerade på grek-cypriotiska militärbaser i händelse av krig mellan Turkiet och Grekland.

Aims kunde och ville även bistå med underrättelseexperter som skulle samla information om PKK i alla EU:s medlemsländer. Mot en ersättning av 57,500 pund (c:a 800.000 kronor) per månad skulle Smith tillhandahålla information om PKK:s finansieringskällor, propaganda- verksamhet och "deras förbindelser med olika regeringar".

Aims har inte bara erbjudit sin hjälp till Turkiet. I augusti 1998 ville firman anordna träning och utbildning för gerillasoldater i Kosovos befrielsearmé (KLA). En källa säger till Sunday Times att brittiska legosoldater sändes till KLA i samband med uppladdningen inför kriget mot Serbien. Affären gjordes upp genom den turkiska arméns förbindelseofficer med KLA i Albanien. Källan sade också att Aims levererade rysktillverkade raketgevär RPG-7 och antistridsvagnsmissiler till KLA. Båda affärerna kan ha kränkt FN:s sanktioner som förbjuder leverans av legosoldater och vapen till KLA.
En turkisk säkerhetstjänsteman som var inblandad i affärerna sade: "Smith berättade för oss att det han gjorde hade fullt godkännande av den brittiska regeringen. Han sade att han innehade en heltäckande licens för att sälja vapen - han var legitim".
Dessa avslöjanden kom kort efter att Scotland Yard avslutade en preliminär undersökning av anklagelserna att Aims planerat att döda Öcalan, som greps av turkiska specialstyrkor i Kenya tidigare i år och återfördes till Turkiet. Det utlöste protester från tusentals kurder i hela Europa. En skolflicka i London hällde bensin över sig och satte eld på sig själv och var nära att dö. Öcalan dömdes till döden i juni 1999. Han är nu fängslad på en ö i Marmarasjön.

Aims var ett av två brittiska företag som tjänade hundratusentals pund på ett leverera militär utrustning och ge träning åt de turkiska specialstyrkor som grep Öcalan. Fallet, som avslöjades av Sunday Times för två månader sedan, hänsköts till inrikesminister Jack Straw av Donald Anderson, ordförande i parlamentets utvalda utrikeskommitté.

Enligt Scotland Yard "har fallet behandlats av vår avdelning för särskilda operationer. En dossiér har nyligen skickats till åklagarämbetet och vi avvaktar dess beslut."

Smith är en f.d. underofficer i den brittiska armén och var i flera år särskild militär rådgivare åt militärregimen i Ghana. Han påstår att han har nära förbindelser med Scotland Yard´s Special Branch och har skrutit inför affärskolleger att han har förbindelser med en tidigare säkerhetstjänsteman i MI5 ( den brittiska kontraspionageorganisationen), som sägs vara nära vän till hertigen av Edinburgh.

Aims bildades i början av 1980-talet. Bolaget säger i sin reklambroschyr att den representerar "militära rådgivare och inköpsagenter hos utländska regeringar". Smith bedriver verksamheten från ett hus i närheten av staden Salisbury. Han vägrade igår att kommentera anklagelserna om mordkomplotten mot Öcalan och de andra hemliga legooperationerna.

Men en talesman för den brittiska tullmyndigheten som har till uppgift bl.a. att övervaka sanktionsbestämmelserna sade: "Vi är mycket bekymrade över dessa anklagelser och kommer att studera den här affären noggrannt".

Turkiska Hizbullah har tydligen i detalj videofilmat den barbariska tortyren av offren. I det material som tagits om hand av polisen kan man se hur den sedan 18 månader kidnappade islamiska feministen Konca Kuris ber sina plågoandar om förlåtelse för att hon avvikit från Allahs väg. Kuris arbetade under de senaste åren öppet för reformer inom islam. Innan hon dog blev hon svårt misshandlad i över 30 dagar av de hänsynslösa islamisterna. Flera liknande hårresande berättelser framkallade avsky och rädsla hos befolkningen. "Det är som en skräckfilm som aldrig tar slut", förklarade CHP- ledaren Altan Öymen. Regeringschefen Ecevit har redan tillkännagivit att man måste räkna med att göra fler fasanfulla fynd så länge undersökningarna ännu pågår. Turkiska Hizbullah, som i åratal åtnjöt skenbar rörelsefrihet, ställdes plötsligt i ramljuset.
De första, officiella rapporterna om Hizbullah kom i slutet av 1980-talet. En parlamentskommission, som undersökte de blodiga händelserna i Kurdistan, konstaterade att Hizbullahmedlemmar tränades i läger i Iran. Den underjordiska organisationen värvade sina medlemmar, liksom Kurdistans Arbetarparti (PKK) i de kurdiska områdena och ämnade bilda en självständig, kurdiska stat.

Denna gren av Hizbullah förvandlades till ett instrument för statens säkerhetsstyrkor mot det snabbt växande upproret bland kurderna i sydöstra Turkiet under 1990-talet och har ingenting utom namnet gemensamt med den islamiska radikalismen i Mellersta östern, såsom Hizbullah i Libanon.
Den turkiska pressen har upprörts över missdådens omfattning. "Hizbullah är ett monster som skapats av staten för att bekämpa statens påstådda fiender. Den har dock blivit som en kräftsvulst utom kontroll", kommenterade "Turkish Daily News". Naturligtvis kan detta inte vara någon överraskning för någon på tidningsredaktionerna. Under det senaste decenniet mördades omkring 4000 civila kurder med kallt blod enligt uppgifter från olika människorättorganisationer i Turkiet. Den intellektuella eliten i Kurdistan närmast utplånades. Inte ett enda av dessa anonyma mord har hittills klarats upp. Det turkiska justitieministeriet åberopade förra veckan andra siffror. Enligt ett pressmeddelande fanns vid årsskiftet 1999 cirka 17.500 ouppklarade fall av mord hos statens säkerhetsdomstolar. 12.000 fall fanns registerade vid domstolen i Diyarbakir, kurdernas hemliga huvudstad och ytterligare 3000 vid domstolen i Van. Offrens anhöriga gör Hizbullah ansvarig för majoriteten av dessa mord. Hittills har visserligen inte en enda Hisbullahanhängare ställts till svars. Regeringen måste uttryckligen ta avstånd från sådana metoder, kosta vad det kosta vill, kräver tidningen "Sabah" i klara ordalag.

Premiärminister Ecevit lovade, att operationerna mot Hizbullah skall fortsätta tills organisationen har likviderats. I Ankara funderar man ännu på hur denna beslutsamhet skall förklaras. Den innebär ju otvivelaktigt en politisk kursändring. Experterna är eniga om att sedan PKK-ledaren Öcalan gripits och den kurdiska gerillan successivt upplösts, Hizbullah inte längre har någon funktion. Organisationen måste därför elimineras, enligt terroristexperten Emin Gürses. Den islamiska tidningen "Zaman" förmodar, att Hizbullah av den anledningen har valt att flytta sitt aktionsområde från sydöstra delen av landet till de turkiska storstäderna. Bara under de senaste två månaderna har i StorIstanbul 41 islamiska affärsmän, alla kurder och medlemmar av den moderata Nurcu-sekten, kidnappats, uppenbarligen i utpressningssyfte och för att skrämma den kurdiska affärsvärlden i Istanbul. Den är dock inte så enkelt att använda sådana medel i västra Turkiet. Polisen säger sig ha gripit 285 anhängare till Hizbullah under de senaste dagarna.

Det prokurdiska HADEP-partiet har öppet krävt att alla anonyma mord klaras upp. Att staten nu krossar Hizbullah är för kurderna i Turkiet det första, klara tecknet på att det smutsiga kriget successivt går mot sitt slut. Ett krig som medan det pågick, förvandlade deras hemland till ett slagfält för högerextrema mördare, heroinlangare och hänsynslösa gudskrigare uppbackade av en del av statens säkerhetsstyrkor.

Jag åkte ner till AGAPE foundation den 2 mars 2000. Den ligger i Falkenberg. Jag pratade meb AGAPE:s ordförande Torleif Wien, som är 53 år, men känner sig som 20 år. Han är bördig från Norge. Han var med en startade AGAPE i Falkenberg tillsammans med tre andra familjer. Men i dag är det bara Torleif kvar som arbetar idéellt med sina medarbetare. AGAPE består av lager och affärer. Jag frågade varför han hade börjat att arbeta idéellt med hjälp till andra nödställda människor, och då svarade han att anledningen var att han hade fått en dotter som var väldigt sjuk och hon fick sammanlagt gå igenom 14 operationer, och han säger att detta påverkade honom att hjälpa andra människor i andra länder som inte kan få samma hjälp som i Sverige. Men AGAPE har främst specialiserat sig på öststaterna. Vi skickar fulla containrar med sjukhusmateriel. Men vi har också skänkt sjukhusmateriel till bl.a. Afrika och Filippinerna, vi skänker utrustning till ett värde av 10 miljoner kronor varje år.

Han säger att en del är mer tacksamma än andra.Den händer ganska ofta att vi får diplom från olika länder. Och de har jag på mitt kontor nere på lagret. Jag frågar honom om det är svårt att anskaffa materiel och då handlar det främst om utrustning som rullstolar, sängar, rullatorer mm. Han tycker att det var svårast i början. Men i dag samarbetar vi med de stora organisationerna och våra insamlingsplatser är runt om i hela Sverige. För en tid sedan har vi också påbörjat ett gemensamt arbete med Kurdiska Röda Halvmånen som han tycker är väldigt intressant och positivt. Han säger att de är väldigt trevliga människor. Kurdiska Röda Halvmånen kom när till mig i Falkenberg från Stockholm. Jag fick träffa dessa personer och gå igenom diverse information om Kurdiska Röda Halvmånens arbete och tyckte att det lät seriöst och bra. Och jag fick väldigt stor inblick ihur det var i Kurdistan och hur det kurdiska folket har det.

Men Torleif har också förstått att det behövs väldigt mycket hjälp i den kurdiska delen i Turkiet. Han läser också Kurdiska Röda Halvmånens tidning som skickas till honom. Han håller sig ganska välinformerad om vad som sker i Kurdistan. Han har också bra kontakt med kurderna i Falkenberg. De brukar komma ner på lagret och hälsa på.

Sjukhussängar 10 styck
Operationsbord 1 "
Tänger 21 "
Rollatorer 50 "
Babysängar 4 "
Rullstolar 50 "
Toalettstolar 4 "
Lyftanordningar 1 "
Käpp med gripsko 25 "
Kryckor 65 "
Duschstolar 5 "
Britsar 2 "
Ambulans 1 "
Akutväskor 3 "
Totalt antal kolli 242
------------------------------------

Kolumnisten Ismet Berkan skrev i dagstidningen Hürriyet av den 20 oktober 1999 om ett tal som Turkiets president, Süleyman Demirel, höll i Kosovo den 15 oktober. Demirel förklarade då: "Olikheter (mångfald) bör ses som källor till rikedom. Men för det måste man vara anhängare av demokrati och demokratiska värderingar. I själva verket är demokratin det enda system som gör det möjligt för folk med olika språk, religion och etniskt ursprung att leva tillsammans utan förtryck. Utan demokrati är det också svårt att bevara freden. Det är möjligt att finna en gemensam plattform, att samlas kring gemensamma mål och samtidigt respekter särarten. Så länge som vi inte lyckats uppnå detta kommer tragedier såsom etnisk rensning att fortsätta att plåga vår region. (...) Den vikt Ni ger undervisningen av det turkiska språket, försvaret av Er kultur, att öka spridningen av Era publikationer utgör obestridliga delar av Er existens. Ett folk som berövats sitt språk är dömt att försvinna. Era ansträngningar att försvara Er identitet och utveckla Er kultur kommer alltid att få Turkiets stöd."

Men i Hürriyet av den 1 november 1999 säger samme Demirel: "Turkiska är det nationella uttrycksmedlet för att kommunicera (...) Turkiska kommer även i fortsättningen att vara det enda språket och undervisning kommer att ske på turkiska (...) Det viktiga är att vara medborgare i Turkiet och medlem av den turkiska nationen. Vägen som leder till en separat stat är stängd." Demirel har alltid förkastat att kurderna ges kulturell autonomi då det enligt honom skulle innebära att landet splittrades och all utländsk kritik av den turkiska regeringens politik i denna fråga betyder att återvändande till Sèvres 1920. (Intervju i Yeni Yüzyil 22/5 1995, Milliyet 26/12 1999)

varför är Demirel en glödande demokrat i Kosovo och styvsint kemalist i Ankara 15 dagar senare? Varför försvarar han med rätta passionerat några tusen turkars kulturella rättigheter i Kosovo samtidigt som han benhårt förnekar 15 miljoner kurders krav på kulturella rättigheter och egen identitet i Turkiet? Varför är han beredd att stödja turkarnas kulturella aktiviteter i Kosovo medan samma aktiviteter för kurderna i Turkiet är kriminaliserade?

Även Demirels förhållande till den militära maktapparaten i Turkiet har utmärkts av "dubbla budskap". Under sin tid som oppositionsledare, i maj 1990, ansåg han att posten som genralstabschef borde vara underställd försvarsministern. "Är Turkiet en militärdemokrati?... Det är en konstitutionell fråga... Om man vill ha en civil administration och ett civilt samhälle måste man följa västerländska regler ... Vi försöker göra det, en omorganisation är nödvändig." Men två år senare, som premiärminister, lät han sina egna partirepresentanter i parlamentets försvarskommitté rösta nej till ett förslag som skulle göra försvarsministern till chef över generalstabschefen. Det skedde den 14 maj 1992. Samma motion avslogs också åtta månader senare av samma försvarskommitté.

I början av 1990-talet blev plötsligt Demirel en varm anhängare av mänskliga rättigheter, något som avspeglades i 1991 års valkampanj och i koalitionsregeringens program med Demirel som premiärminister. Dessa idéer glömdes dock bort ganska snart.

Hüseyin Kivrikoglu är ett namn som är känt endast av de skarpaste observatörerna av turkisk politik. Han rangordnas som nummer fem i den turkiska statens hierarki, efter republikens president, konstitutionella rådets ordförande, nationalförsamlingens talman och premiärministern. Men många menar, att denne general, chef för de turkiska väpnade styrkornas generalstab (J-1) och befälhavare för 800.000 soldater och 35. 000 officerare, är Turkiets mäktigaste man.

Hans föregångare har iscensatt tre statskupper under de senaste 40 åren (1960, 1971 och 1980); i februari 1997 ägde dessutom en "mjuk" statskupp rum, där militären krävde bl.a premiärminister Necmettin Erbakans avgång. I juni 1999 vid "Nationella Säkerhetsrådets" månatliga sammanträde, satte generalstabschefen och hans kolleger "tumskruvarna på" den nyligen utnämnde premiärministern Bülent Ecevit genom att begära att han skulle sätta stopp för Fetullah Gülens verksamhet. Gülen är ledare för ett islamiskt nätverk med mycket mäktiga finansiella förbindelser.

När NATO:s högsta råd sammanträder, sitter Turkiets generalstabschef bredvid sin försvarminister - inte bakom honom - vilket visar att de är åtminstone jämlikar. Till skillnad från den andra Natoländerna, ger den turkiska armén inget intryck av att stå i nationens tjänst; på något underligt sätt verkar den styra landet, ja närmast diktera dess vilja.

Hur kan detta turkiska undantag förklaras? Det existerar, paradoxalt, bara ett fåtal studier om den turkiska armén, som spelat en så avgörande roll i Turkiets politiska historia. Turkiska generaler undviker att träffa journalister även sedan de gått i pension. De få turkiska akademiker som forskar inom ämnet nöjer sig med att skriva i allmänna ordalag. Enda undantaget är journalisten Mehmet Ali Birand som skrev boken "Skjortor av stål", som är fylld av avslöjande dateljer om hur den turkiska armén fungerar.

De blivande turkiska officerarna börjar sin karriär, antingen genom inträde i en militär skola när de är 14 - 15 år eller en militärakademi i 18 - 19 årsåldern. I båda fallen är utbildningstiden fyra år. Där bibringas de uppfattningen att de utgör en elit som lever i en annan värld och att de har en särskild kallelse. För att bli antagen i dessa militära skolor och akedemier, måste den sökande uppfylla alla villkor som ställs på en student som söker till en elitskola varsomhelst i världen; bra betyg, särskilt i de naturvetenskapliga ämnena, bra utseende, bra attityd och litet ovanligare - en ytterst noggrann undersökning av kandidatens personlighet och även av hans familj, inklusive hans föräldrars yrken och politiska verksamhet. Hela deras levnadshistoria utforskas i detalj och bara närvaron av även en avlägsen släkting som kan misstänkas vara en militant, medlem av ett vänster- eller islamiskt parti eller någon organisation som sympatiserar med kurderna är tillräckligt för att diskvalificera den sökande. Undersökningar av kandidatens personlighet, bakgrund och personliga omständigheter fortsätter genom hela karriären och rigorösa prövningar genomförs med regelbundna intervaller och särskilt före en eventuell befordran.

Kadetterna är ämnade att spela en alldeles speciell roll. Därför lever de i en särskild värld. Livskvaliteten i Turkiets militära skolor och akademier kan inte alls jämföras med de ofta bedrövliga förhållanden som råder i de flesta av landets gymnasier och universitet; välstädade och bekväma klassrum, bra mat, fina bibliotek, moderna laboratorier, datorer, fantastiska sportanläggningar och i synnerhet, välutbildade lärare. Varje student har en dossier som är lagrad i ett datasystem som registrerar alla betyg, examensreultat, uppförandebetyg eller disciplinstraff. Denna dossier följer honom under hela utbildningen. Det gör det möjligt för turkiska militära chefer att bedöma varje officersaspirants karriär och framsteg inom några sekunder. Militärskolornas utbildningsprogram överensstämmer med grundutbildningen i turkiska gymnasier men med några tillägg; intensiv fysisk träning, grundläggande militär träning och en kurs i politisk skolning, som särskilt ägnas åt studier av den turkiska republikens grundare, Mustafa Kemal Atatürk. Atatürkismen tar upp 160 timmar av den totala studietiden om 960 timmar per år. Dessa studier ingår i flera program som baseras på Atatürk tal och skrifter och täcker Ataturks roll och betydelse i Turkiets historia, analys av hans politiska doktrin och studiet av de väpnade styrkornas uppgifter och lagar.

Efter åtta års indoktrinering betraktar den nya turkiska officeren sig själv som en alldeles speciell människa som ansvarar för att Turkiet inte förfaller på nytt. Han är nu Republikens Väktare, utnämnd av staten och har till uppgift att skydda landet mot alla hot av intern (islamistisk eller kommunistisk subversion eller kurdisk separatism) eller extern karaktär (tidigare Sovjetunionen, numera Grekland, Syrien eller Iran) Och han hyser det djupaste förakt för turkiska politiker, som han anser manipulerar de okunniga massorna för sina egna syften.
Han demonstrerar engränslös beundran för sin uniform och sitt lands flagga; det är inte ovanligt att kadetter grips av en okontrollerbar känsloreaktion och svimmar när de saluterar flaggan. Denna flaggceremoni äger rum varje morgon.

Den turkiska officeren avancerar långtsamt i hierarkin via planerad befordringsgång- beroende på hans beteende, hans åsikter, hans betyg- och han är redan djupt förskansad i en annan värld, isolerad från vanliga civilister, både fysiskt och socialt. Fastän officerens lön skiljer sig ganska litet från vad en civil ämbetsman av jämförbar rang tjänar, åtnjuter han många materiella förmåner- han bor i en förstklassig och väl underhållen bostad, med trädgård och skyddad av vaktposter både dag och natt. För detta betalar han en subventionerad hyra som belöper sig till c:a 15% av normal marknadshyra. Hela hans liv utvecklas i en speciell miljö från det USA- inspirerade PX-varuhuset som erbjuder ett brett varusortiment till billiga priser till militärsjukhuset som behandlar officerarna och deras familjemedlemmar helt gratis. Men den mest iögonen fallande symbolen för officerens unika status är "officersklubben ", vare sig den finns i Istanbul, Diyarbakir, Izmir eller Van. Där träffar han sina officerskamrater och deras familjer på en trevligt ställe omgivet av grönska och med otroligt fördelaktiga priser. Andra civila förutom familjemedlemmar och särskilt inbjudna gäster har inte tillträde. Det är ju inte ovanligt att militären i många länder åtnjuter speciella privilegier, men behandlingen av officerare i Turkiet är utan motsvarighet.

Officerskåren är inte bara åtskiljd från det civila samhället fysiskt och socialt utan också moraliskt. Denna separation förvärrar bristen på förståelse av en värld som den militära hierarkin anser vara odisciplinerad, okunnig, styrd av pengar och utan ideal, värden och fosterlandskärlek.
Det finns omkring 300 generaler - pashas - och amiraler i Turkiets väpnade styrkor. Man blir general efter att ha tjänstgjort vid ett 30-tal kommenderingar på olika platser. Flera av dess har funnits "öster om Eufrat" ( i Kurdistan).
Framgångsrika kandidater nomineras av Höga Militära Rådet, ett organ som bildades efter kuppen 1971 och som vanligtvis möts i augusti. Premiär- och försvarsministrarna är medlemmar av rådet, men de tillåts inte tala under överläggningarna. Det är generalstabschefen tillsammmans med cheferna för armén, flottan, flygvapnet och gendarmariet som väljer ut de 30 - 50 överstar som befordras varje år efter långvariga undersökningar som är mer minutiösa än alla de tidigare. Detta synnerligen politiska beslut är helt utanför varje civil myndighets kontroll.

President Süleyman Demirel som två gånger har avsatts militären från posten som premiärminister (1971 och 1980) är väl medveten om arméns exempellösa makt och det är klart att vad man än tycker i Europa så kommer han att underkasta sig om Hüseyin Kivrikoglu beslutar att verställa dödsdomen mot Abdullah Öcalan.

TURKIET ÄR VÄRLDENS ENSAMMASTE LAND

Vid ceremonin som öppnade den turkiska officersakademiernas nya verksamhetsår höll de turkiska krigsakademiernas kommendant, general Nahit Senoglu, tal till kadetterna. Generalen sade bl.a. "Här kommer Ni att skåda Sanningen. Här kommer Ni att lära Er om vårt lands historiska fiender. Ni kommer också att få reda på anledningen till att Europeiska Unionen inte har antagit oss som en av dess medlemmar. Här kommer Ni att lära Er om Arabvärldens råhet och hat mot den Turkiska Nationen. Här kommer Ni att lära Er att Turkiet är världens ensammaste land.
Här kommer Ni att lära Er att landet med så många inre och yttre fiender är inget annat än Turkiet. Här kommer Ni att uppmärksamma vissa människors gemena ansträngningar att hämnas på Atatürks republik under Demokratins och Mänskliga Rättigheters täckmantel och hur man missbrukar dessa storslagna principer. När Ni utexaminerats kommer Ni att häpet fråga Er själva hur Turkiet fortfarande klarar av att rädda dess territoriella och nationella integritet. Vi är tvingade att klara alla våra problem själva. Krig är det sista och kraftfullaste medlet som vi måste använda". (Kurdiska Institutet, Paris, info-bulletin, oktober 1999)
-----------------------------------

Gästen från Ankara trodde att allt hade ordnats för honom. Senkal Atasagun, chefen för Turkiets Nationella Säkerhetstjänst (MIT), hade aviserat sin ankomst för en artighetsvisit i Tyskland till mitten av februari. Tillsammans med sin kollega Peter Frisch, chef för författningsskyddet (kontraspionaget), skulle han föra avspända samtal om samarbetet mellan de båda organisationerna. Så hade man ju också gjort vid tyskens besök i Turkiet förra året.Men den här gången var Frisch inte alls inställd på artigheter. Först kallade han hastigt till sig MIT:s spionchef i Tyskland och lät honom förstå att det även fanns obehagliga saker att diskutera med Atasagun. Några dagar senare förmedlade MIT:s resident ett återbud: Atasagun hade beslutat att inte komma under dessa förhållanden.

Yrkessspionen, som på grund av gripandet och kidnappningen av PKK-ledaren Abdullah Öcalan firas som en hjälte hemma i Turket, hade blivit förargad över tillkännagivandet av en åtgärd som utan tvivel hör till de mest oönskade bland vänligt sinnande stater; Atasagun skulle ha fått en lista med namnen på turkiska underrättelsemän som är icke önskvärda i Tyskland. Fyra MIT-agenter som arbetar dolt i turkiska generalkonsulat anmodades lämna landet och tre andra som under tiden återkallats till Turkiet får inte visa sig i Tyskland i framtiden.

De så kallade diplomaterna skulle i värdlandet mycket målmedvetet ägnat sig åt uppvigling, De misstänks för att genom spioner och provokatörer jämt och ständigt ha uppviglat redan militanta PKK-sympatisörer.
Dessutom anklagas de till attachéer förklädda underrättelsemännen för att utan hämningar värvat spioner bland de två miljonerna turkar och kurder som bor i Tyskland. Det tyska kontraspionaget är övertygat om att MIT bemödade sig om en intensiv övervakning av oppositionella och extremister i den största turkiska diasporan - precis som i hemlandet.

Att MIT ibland arbetar med mycket råa metoder är inget nytt för tyska säkerhetsmän. Redan 1990 uppmanades 15 turkiska diplomater att lämna landet. De turkiska agenterna avslöjades därför att författningsskyddet hade avlyssnat deras telefoner och snappat upp hur turkiska oppositionella tvingades till samarbete genom att utsättas för grova hotelser. Som motdrag krävde därför den turkiska regeringen att åtta tyska diplomater skulle ge sig iväg från Turkiet. I sista stund bilades utvisningsslakten fredligt.

Sedan läget lugnat sig försäkrade båda sidor att man ville undvika en sådan slagväxling i fortsättningen. Författningsskyddet är emellertid övertygat om att turkarna under de senaste åren ägnat sig åt särskilt fräcka förehavanden. Exempelvis skulle MIT-spioner mycket målmedvetet ha serverat författningsskyddet falska uppgifter som överdrivit en tilltagande radikalisering bland PKK-sympatisörer i Tyskland. I Stuttgart konstaterad man att en MIT-medarbetare vid Tyskland. I Stuttgart konstaterade man att en MIT-medarbetare vid generalkonsulatet lagrade stora mängder bensin i 20-litersdunkar, trots att hans tjänstebil drevs med dieselbränsle. Författningsskyddet drar slutsatsen, att den turkiska regeringen uppenbarligen fäster stor vikt vid att PKK även i fortsättningen betraktas som statsfiende.

Förbundsregeringen beslutade, att så här kunde det inte hålla på, även om en turkisk reaktion ytterligare skulle belasta de utan tvivel svårt kantstötta relationerna mellan de båda länderna. Ty även på andra områden finns det för närvarande knappast någon konsensus mellan Berlin och Ankara - vare sig det nu gäller försäljningen av 1000 stridsvagnar av typ "Leopard" eller hur man skall värdera kränkningar av mänskliga rättigheter.

Att utlänningar skulle kunna utkämpa sina hemländers konflikter med våld på tysk mark hör till inrikesministerns och säkerhetsmyndigheternas skräckscenarios.Den sköra freden mellan turkiska och kurdiska grupper får därför inte äventyras av MIT:s intriger. För att inte förbindelserna helt skulle rämna kom kanslersämbetet överens med inrikes- och utrikesministerierna om att erbjuda turkarna en lösning i tysthet. Frisch skulle därvid försöka övertyga Atasagun vid hans besök i Tyskland att frivilligt återkalla de fyra MIT- provokatörerna och få hans löfte att alla de sju avslöjade medarbetarna aldrig mer skulle komma att tjänstgöra i Tyskland. Därigenom skulle de turkiska underrättelsemännen inte behöva förklaras som icke önskvärda (persona non grata) och sedan utvisas.

Men det innebär å andra sidan att besöksåterbudet riskerar den tysta uppgörelsen. Förra veckoslutet gjorde till sist underrättelsesamordnare Ernst Uhrlau ett sista försök att dämpa den pyrande konflikthärden - han reste till Atasagun. De kom överens om att fortfarande arbeta för en fredlig lösning.

Denna artikel publicerades i den tyska veckotidskriftten Der Spiegel nr 10/ 2000

Dagstidningen Hürriyet uppgav 23/11 1999 att Turkiets hälsovårdsminister, Osman Durmus, medlem av Nationella Aktionspartiet (MHP-neofascistiskt) är en av de anklagade men aldrig straffade för mordet på Dr. Necdet Güclü den 13 april 1970. Efterlyst för mord, kidnappning och olaga vapeninnehav förklarades vid rättegången att det inte gick att spåra Osman Durmus. I samma rättegång dömdes nuvarande MHP-riksdagsmannen från Icel, Ali Güngör, till 12 års fängelse (se föregående brottsstycke). Det är idag klarlagt att Durmus när han efterlystes arbetade hårt vid Medicinska Fakuteten... Han kom i åtnjutande av en amnesti 1974 som dekreterades av dåvarande premiärministern, Bülent Ecevit - och idag ingår han i Ecevits regering som hälsovårdsminister!. (Kurdiska inst., Paris, info-bulletin nov.-dec. 1999 /Özgür Politika 26/4 1999).

Tevfik Kelen (19) och Engin Yildiz (17) promenerade tillsammans när de hotades och rånades av tre ungdomar. Vapnet var ett rakblad. Bytet blev två T-tröjor och TL 400. 000 i kontanter (c:a 6 svenska kronor). För detta brott dömde Izmirs 3:e stränga straffdomstol Ayhan Olcay (20) och Serkan A (17) till vardera 22 år, 2 månader och 20 dagars fängelse och Anter B. (16) till 33 år och 4 månaders fängelse. Efter domen transporterades de tre dömda till Buca-fängelset.