VI STÖDER ABDULLAH ÖCALAN:s FREDSFÖRSLAG

Den kurdiska nationens ledare Abdullah Öcalan är en mycket realistisk person. Under år 1993 proklamerade PKK sitt första eldupphör. Öcalan var medveten om att kurdfrågan skulle kunna lösas även med fredliga medel. Turkiet däremot ville inte gå med eldupphör och det tog därför slut inom några månader efter provokationer av turkiska kontragerillan. Det flera år långa gerillakriget hade gett Öcalan en klar bild av att Turkiet fick hjälp av USA och andra NATO-stater. Å andra sidan började maffian styra marknadsekonomin i Turkiet med hjälp av narkotikasmuggling och vapenhandel.
En stor del av Turkiet:s ekonomi bestod av svarta pengar. Just därför ville de fascistiska nationalisterna och andra konservativa krafter aldrig acceptera någon vapenvila eller ett slut på kriget. Öcalans andra vapenvila kom i december 1995 och den tredje utlystes 1 september 1998. Det kom dock aldrig något positiv svar från Turkiet.
Öcalans ankomst från Syrien till Europa gav en chans till för en fredlig lösning av kurdfrågan. EU kunde inte ta initiativ p.g.a sina ekonomiska förbindelser med Turkiet och USA:s påtryckningar. Öcalan stannade bara två månader i Italien och även där gjorde han klart för omvärlden och massmedia att en fredlig lösning kunde vara möjlig. Öcalan kidnappades sedan i Kenya och fördes till Turkiet. Öcalan och hela det kurdiska folket hade behandlats mycket orättvist en en gång till i sin historia. Kidnappningen av Öcalan visade deras rätta ansikte.
Efter kidnappningen placerades Öcalan i häkte på ön Imrali. Turkiet ställde honom inför rätta ganska snabbt. I rättegången trodde de fascistiska krafterna att Öcalan skulle försvara krig i stället för fred. Under hela rättegången märkte man med en gång att Öcalan var en väldigt skicklig och duktig ledare. Han försvarade fred från början till slut. Hans försvar visade för hela världen att det är Turkiet som envisas med att fortsätta kriget i Kurdistan. Terrorism var inte ett giltigt argument för regimen i Ankara längre. Regeringens demagogi om PKK och terrorism var inte trovärdig. Trots detta dömdes Öcalan till döden. Några veckor senare förklarade Öcalan via sina försvars- advokater att PKK-gerillan skulle dra sig tillbaka utanför Turkiets gränser inom kort. Öcalan:s budskap accepterades av Kurdistans Arbetarparti och började i praktiken genomföras omedelbart Den turkiska krigsmakten i Kurdistan hindrade PKK-gerillans reträtt med alla till buds stående medel. Ett slut på kriget och normalisering i Kurdistan skulle innebära en katastrof för den. Knarksmuggling och vapenhandel under fredliga förhållanden skulle naturligtvis försvåras.
.Ett andra steg i Öcalans fredsförslag togs i september när han bad PKK:s ledningsråd att skicka en gerillagrupp till Turkiet som ett led i försöken att skapa förtroende för PKK:s fredliga avsikter och på det sättet hitta en politisk lösning tillsammans med Turkiet i kurdfrågan. Kurdistans Arbetarparti skickade gerillagruppen till Semdinli där de anhölls av turkisk militär och sändes till fängelset i Mus. Gruppen lämnade emellertid fyra budskap till militären i Van
De fyra skriftliga budskapen handlade om demokratiseringen i Turkiet, en fredlig lösning av kurdfrågan, PKK:s nya strategi för en demokratiskt samhälle osv. Dessa skulle överlämnas till den turkiske presidenten Süleyman Demirel, Turkiets ÖB, Turkiets premiärminister Bülent Ecevit och till riksdagens talman Yildirim Akbulut. Turkiska myndigheter har varit tysta och något positivt svar har inte kommit.
Några veckor senare reste ytterligare en grupp till Turkiet från Europa. Gruppen bestog av 8 personer som alla var ERNK:s representanter. Även om de visste att de skulle fängslas så tog de den risken för fredens skull. Alla åtta sitter nu i Kartalfängelset i Istanbul. Tre av dem är kvinnor. Meningen med ERNK- representanternas resa till Istanbul hade förklarats vid en press- konferens i Tyskland innan de åkte i väg. Så här sa gruppens ledare Haydar Ergül: "Vi vill hjälpa och se till att den turkiska republiken omvandlas till en demokratisk republik, kurderna är redo för en fredlig dialog". PKK:s alla värdefulla ansträngningar har inte gett något positivt resultat hittills. Varje politiskt parti har olika syn när det gäller kurdfrågan i Turkiet. Nationella Säkerhetsrådet (MGK) är den mäktigaste institutionen i turkiskt politik. Alla politiska partier följer MGK:s råd eller beslut. Den kurdiska frågan orsakar motsättningar även inom militären. Vissa officerare inom armén vill inte kriga längre. PKK:s fredliga ansträngningar har också gjort det lättare för demokratiska organisationer att höja rösten för fred i det turkiska samhället. Civila och demokratiska organisationer är lite starkare än förut.
Men inför år 2000 måste Turkiet bestämma sig. Regimen i Ankara vet att Öcalan och det kurdiska folket åtminstone kräver att den kurdiska identiteten, språket och kulturen erkänns, att de politiska fångarna ges amnesti, att folket får återvända till sina hembyar och att dessa byggs upp igen, att undantagstillståndet och byvaktssystemet upphävs och att den militära närvaron i Kurdistan minskas..

Kurdiska röda halvmånen stöder Öcalans fredsansträngningar.. En fredlig utveckling ger större möjligheter till Kurdiska röda halvmånen att öka sina resurser och hjälpa de krigsdrabbade. Kurdiska röda halvmånen vill även hjälpa befolkningen som drabbades av jordbävningen i Izmit och Düzce regionen. Kurdiska röda halvmånen skickade ett brev till Turkiets president Süleyman Demirel och Turkiska röda halvmånen för att börja med sina hjälp- sändningar till jordbävningsområdet. Tyvärr har vi inte fått något svar från turkiska myndigheterna.

Heyva Sor a Kurdistané(Kurdiska röda halvmånen) kräver att Tysklands utrikesminister Fischer omprövar sin inställning att finansiellt stödja det turkiska dammprojektet Ilisu
Turkiet planerar att bygga en gigantisk damm i sydöstra delen av landet som bebos av kurderna. Ilisu-projektet går ut på att dämma upp floden Tigris vid den 4000 år gamla staden Hasankeyf i provinsen Batman. Turkiet kan då reglera vattenflödet till grannländerna och till och med tillfälligt helt stoppa flödet. Syrien och Irak har protesterat mot byggandet av dammen bl.a. på grund av att de inte har informerats och konsulterats, något som enligt dem strider mot internationell rätt.
Enligt Ibrahim Yildiz, ordförande i HSK, innebär Turkiets försök att egenmäktigt disponera över de livsviktiga vattenresurserna i Mellersta östern en betydande konfliktrisk. Förutom att sådana jätteprojekt är mycket tvivelaktiga ur miljösynpunkt hotar också kulturella förluster: Historiska städer från olika epoker i denna kulturellt rika del av Mesopotamien kommer för alltid att försvinna i vattnet. Regionens invånare kommer att drabbas; tiotusentals kommer att tvingas lämna sina hem och sin mark. Skall man döma efter erfaranheterna från regleringen av floden Eufrat, kommer de allra flesta inte heller att få rimlig ekonomisk kompensation. De kommer att bli en del av den växande armén av rotlösa människor som blivit följden av Turkiets byförstörings- och avfolkningspolitik i Kurdistan. Detta projekt kommer att beröva dessa människor deras framtid. Det är en form av utveckling där regionens invånare helt nonchaleras.
Tyska företag är engagerade i detta i olika avseenden tvivelaktiga projekt. De har ansökt om att få sina exportkrediter fösäkrade i Hermes för att lyfta över projektets politiska och finansiella risker på de tyska skattebetalarna. Ett beslut i denna fråga sker inom kort. Ibrahim Yildiz säger: "Vi förstår inte varför detta projekt hittills har ansetts vara värt att stödja". Han hänvisar till den kritiska hållning som den brittiske utrikesministern Cook visat och fordrar att Tysklands utrikesminister Fischer noga överväger sin hittillsvarande uppfattning om projektet.

Kurdiska Röda Halvmånen

ÖCALAN BANAR VÄG FÖR FRED I KURDISTAN

De varken vågade eller ville tro på honom! Förvåning, förvirring och förskräckelse präglade regeringarna i Europas länder när han plötsligt anlände och pläderade för en politisk lösning av den kurdiska konflikten. Alla dörrar stängdes för honom och ingen av dessa regeringar protesterade när han kidnappades i Kenya. Under rättegången mot honom fanns massmedia från hela västvärlden på plats, men fattade inte eller ville inte förstå vad (Kurdistans arbetar parti) PKK:s ledare Abdullah Öcalan sade. Någon seriös analys förekom inte!

Men Öcalan budskap var: Låt oss nu bryta den långvariga, onda spiralen av förnekande-uppror-förtryckande våld-nya uppror! Låt oss sluta att använda vapen för att ändra gränser, låt oss istället använda vårt förnuft för att förändra våra attityder! Låt kurder och turkar försonas och ömsesidigt erkänna varandras identitet, språk och kultur inom ramen för en sammanhållen och demokratisk republik! Tillsammans kan vi bygga ett fredligt och demokratiskt Turkiet med omfattande fri- och rättigheter för alla medborgare!

Abdullah Öcalan har låtit sitt budskap följas av handling. På hans förslag bestämde PKK:s ledningsråd den 2 augusti 1999 att avsluta den väpnade kampen och dra bort gerillastyrkorna från turkiska Kurdistan före den 1 september. Dessutom har PKK:s ledningsråd, på Öcalans uppmaning, beslutat att låta en grupp om 8 gerillasoldater överlämna sig med sina vapen till de turkiska myndigheterna. Deras enda krav är att deras personliga, fysiska säkerhet garanteras. Syftet är att skapa förtroende i samband med PKK:s omvandling till en politisk organisation som endast arbetar med fredliga metoder.Denne man dömdes till döden av turkiska statens säkerhetsdomstol den 29 juni i år.

Kurdiska Rådet och Kurdiska fredskommittén

- ger sitt helhjärtade stöd till Abdullah Öcalans och PKK:s fredsinitiativ
- kräver att dödsdomen mot Öcalan upphävs
- begär att undantagstillståndet i de kurdiska provinserna i Turkiet avskaffas
- anser att byvaktssystemet i de kurdiska delarna av Turkiet bör upplösas så snart som
möjligt
- uppfattar det som utomordentligt viktigt att de kurdiska flyktingarna kan återvända till sina hembyar i säkerhet och att de får ekonomisk gottgörelse för förstörd egendom
- uppmanar, som ett led i försoningsprocessen, till en generös och omfattande amnesti för de kurdiska gerillasoldaterna och de politiska fångarna

9 oktober 1999

Turkiet chockerades av statens ineffektivitet och det militära etablissemangets uppenbart bristande intresse för jordbävningskatastrofen. Mujeeb Khan och Hakan Yavuz, som med knapp nöd räddade sitt liv från en sammanstörtande byggnad i Izmit, ser ett löfte om förändring i katastrofens spår.

Jordbävningen i Turkiet den 17 augusti är den största naturkatastrofen som drabbat landet i modern tid. Den dödade 40.000 människor och orsakade ekonomiska skador för 35 miljarder dollar.

De sociopolitiska efterskalven i Turkiet av denna olycka utan motstycke kan visa sig bli lika häftiga för dess politiska system och kultur. Det är speciellt betydelsefullt att det var Marmararegionen som drabbades. Det är den största regionen befolkningsmässigt med storstaden Istanbul. Där finns den största delen av landets industri. Den chock och den skummande vrede som folket visade berodde på statens och dess självutnämnda militära väktares brottsliga likgiltighet och inkompetens som bidrog till att förvärra lidandet.

De första 48 timmarna efter en större jordbävning är avgörande för att rädda dem som blivit levanda begravda. Men under 72 timmar efter jordbävningen märktes inte mycket av staten eller armén i olycksområdet. Utländska räddningsteam måste själva leta sig fram efter att ha övervunnit byråkratiska hinder. De var ursinniga därför att många fler liv kunde ha räddats om de fått ett minimum av hjälp av myndigheterna i form av utrustning och organisation.

Militären lägger beslag på merparten av statens finansiella resurser; den är alltid beredd att krossa sådana "hot mot den nationella säkerheten" som privat religionsundervisning, ändå förfogade den inte över ett enda räddningsteam eller en enda räddningshund i vad som är ett av världens mest jordbävningshotade länder.

En av Turkiets ledande journalister, Fehmi Koru i Turkish Daily News, noterade bittert att det turkiska folket till slut fått betala priset för att leva i en auktoritär stat vars huvuduppgift är att krossa det civila samhället och så gott som varje manifestation av oberoende, kritik och initiativ.

En av författarna till den här artikeln befann sig i Izmit den ödesdigra natten. Han räddade sig genom att i sista stund hoppa från en balkong på sjunde våningen. Hans ben skadades svårt och han tillbringade resten av natten med att höra hur hans väns familj och andra grannar vädjade om hjälp innan de plågsamt dog. När han till slut lyckades ta sig till ett oskadat men sömnigt militärt sjukhus i närheten fick han ingen behandling eftersom han var civilist. När han bad om smärtstillande medel sade sjukhuspersonalen att den bara hade befogenhet att dela ut aspirin. Tusentals personer kunde berätta om liknande upplevelser.

Atatürks arv

Kärnan i arvet efter Mustafa Kemal är ett stelt, centraliserat system av beslutfattande som övervakas av de kemalistiska, militära väktarna in i minsta detalj. När militären bara agerade för att rädda sina egna officerare, som blivit instängda i den raserade marinbasen i Gölcük drabbades premiärminister Ecevits koalitionsregering av handlingsförlamning och kunde inte mobilisera nationella resurser för att rädda civilbefolkningen utan "väntade " på militärens instruktioner.

För många observatörer både i och utanför Turkiet gav jordbävningen ett tydligt exempel på hur långt Turkiet ligger efter när det gäller demokrati, ansvarstagande och effektivitet. Det är inte bara i förhållanden till länderna i västvärlden utan också till staterna i Östeuropa som nu är i en övergångsfas från ett auktoritärt styrelseskick. Den kemalistiska militär-byråkratiska eliten, som alltid har åtnjutit suverän beslutsmakt, har visat att den fortfarande är en del av den efterkoloniala, despotiska ordningen i Mellersta Östern, fylld med en genant, allestädes närvarande peronkult av den "stora ledaren".

Den högsta militärledningen försökte lägga skulden för fiaskot med räddningsarbetet på den civila regeringen som den tidigare hjälpte till makten. Den här gången vägrade dock turkarna att låta generalerna bete sig så fegt. Efter allt vad de fått utstå, förklarade många människor att de inte längre var rädda att fördöma sina generaler av "22:a graden". Med djup ironi noterade man att marinbasen i Gölcük var centrum för den s.k. "västra arbetsgruppen" av högre officerare som ägnade sig åt att begränsa religions- och yttrandefriheten i kölvattnet av den "mjuka statskuppen av den 28 februari 1997.

Efter att att förgäves ha väntat på hjälp under flera dagar "rekvirerade" medborgarna den tunga utrustning som låg oanvänd på marinbasen. Det ryktades att militären hade behållit maskiner, mat, mediciner och portabla toaletter när dessa desperat behövdes i katastrofområdet,. Uppgifterna bekräftades av John Arlidge vid Londontidningen Observer och gjorde naturligtvis allmänheten ännu mer förbannad.

Den högsta militärledningens likgiltighet, ja till och med förakt för det egna folket beror på att den turkiska officersklassen rekryteras i de tidiga tonåren, isoleras från familjens och det bredare samhällets inflytande och utsätts för en intensiv indoktrinering i kemalismens principer. Till skillnad från andra länder i NATO-alliansen där militären lyder under civila instanser, lär de sig att förakta det civila samhället och att Atatürk ålagt dem plikten att övervaka alla viktiga inrikes- och utrikespolitiska policybeslut.

Det kemalistiska stormanloppet mot den traditionella kulturen och identiteten i Turkiet applåderades förr i tiden av ledande kretsar i västvärlden. Dessa personer skulle aldrig ha tolererat ett sådant angrepp i sina egna samhällen. Det kalla krigets krav och kemalisternas flörtande med Israel ledde till att framträdande professorer såsom Bernard Lewis och Jacob Landau skrev beundrande berättelser om Atatürks och hans militära efterträdares storhet.

Medan den samtida europeiska litteraturen om Turkiet har blivit mycket mer kritisk och objektiv, har den ideologiskt motiverade beundrarlitteraturen fått ett uppsving i USA efter Turkiets avtal om militärt samarbete med Israel. Det har särskilt märkts i New York Times och i olika "Turkietsexperters" pressmeddelanden, Deras viktigaste förtroendekapital är deras anknytning till Israel och amerikanska tankesmedjor med förbindelser till konservativa kretsar i Israel.

Denna inte särskilt sofistikerade kampanj, som inte återfinns i de mer oberoende och kritiskt rapporterande tidningarna Los Angeles Times och Chicago Tribune, har gång efter annan hänvisat till obestyrkta "opinionsmätningar" som hävdar att Turkiets militära överkommando är "landets mest respekterade institution". En turkisk akademiker i Ankara som har tillgång till dessa mätningar sade till MEI att sådana mätningar rutinmässigt fabriceras i Dogan-gruppens tidningar och att alla bevis som han kommit på i det här känsliga ämnet pekar på motsatsen. Sedan 1950 då de första flerpartivalen ägde rum har det turkiska folket alltid givit sitt stöd till de kandidater som hållit mest distans till de kemalistiska militära "höjdarna".

Kritisk sjävrannsakan

Det nya är att den kritiska självrannsakan och öppna fördömandet av den militärbyråkratiska eliten nu omfattar även krönikörerna i de stora dagstidningarna Milliyet och Hürriyet, som sedan länge har ett rykte som etablissemangets propagandamakare. Staten svarade nervöst med att anklaga media för att "demoralisera" allmänheten och TV:s kanal 6 stängdes en vecka sedan den visat att myndigheterna knappast synts till i katastrofzonen.

Turkiets segerdag firades två veckor efter jordbävningen. ÖB general Hüseyin Kivrikoglu påminde om bourbonerna efter kejsar Napoleon i Frankrike "som ingenting lärt och ingenting glömt". Men han talade då inte om de tiotusentals personer som fortfarande låg begravda under raserade betonghus, utan om "Atatürks heliga arv" och militärens beslutsamhet att försvara sin företrädesrätt mot alla utmanare. Guvernören i Istanbul, Erol Çakir, agerade helt i denna anda när han försökte konfiskera tillgångarna för två muslimska hjälporganisationer som arbetade för att bistå jordbävningsoffren.

I dagens upp-och-nedvända Turkiet drev därefter regeringen Ecevit, med militären stöd, igenom en amnestilag i parlamentet som benådade gangsters och kriminella med nära förbindelser till myndigheterna. Å andra sidan skulle inte några samvetsfångar friges, såsom t.ex. Istanbuls förre borgmästare, Tayyip Erdogan, den respekterade Hasan Celal Güzel och ledaren för Turkiets främsta människorättsorganisation, Akin Birdal. Birdals kollega, Nazmi Gür, noterade att lagen skulle ha gett amnesti åt de två revolvermän med koppling till säkerhetstjänsten som sköt Birdal medan offret fått stanna i fängelse för sina "tankebrott". Ett skarpt fördömande av lagen i breda
samhällsgrupper tvingade president Demirel att utnyttja sin vetorätt.

Den omfattande förstörelsen och statens tydliga imkompetens gör att omvälvningen i det turkiska samhället antagligen inte kommer att stillas. Om det finns något positivt i denna svåra katastrof är det den gryende medvetenheten i det civila samhället att det kan och måste ta befälet över sitt eget öde. Tragedin har fört samman turkar och kurder, troende och sekularister och även fientliga grannstater i hjälparbetet. Det finns en rörelse som kräver demokratiska rättigheter och liberal tolerans. I ökande grad har islamiska grupper, kurder och sekulära liberaler kommit att förstå att många motsättningar i landet skulle kunna överbryggas om sanna västerländska värden som demokrati, mänskliga rättigheter och tanke- och yttrandefrihet infördes. Ur jordbävningens ruiner kan ett post-kemalistiskt, demokratiskt, pluralistiskt och ansvarstagande Turkiet komma att uppstå.

Översättning: Eric Sundelius

Saxat ur Robert Fisks artikel i tidningen The Independent 23/8 1999

...Och ingen ställde den kritiska frågan: Vad hände med den turkiska armén, nationens försvarare, Mustafa Kemal Atatürks skapelse, som det turkiska folket litade på för sitt beskydd?.......Det visade sig att medan de kunde attackera PKK med amerikanska helikoptrar, förmådde de inte ens sätta upp ett soppkök för civilbefolkningen 24 timmar efter jordbävningen. De kunde "rensa" kurdiska städer runt Diyarbakir, men de kunde inte få fram en enda räddningsenhet i jordbävningens Istanbul.
... Medan folk bönade om hjälp i Aydin utanför Yalova satt hundratals soldater fast i en konvoj av armélastbilar inne i staden. De var inte utrustade med hackor och spadar eller grävmaskiner utan var beväpnade med automatgevär..... Till och med när hans folk dog i tusental tog sig general Hüseyin Kivrikoglu, arméns generalstabschef, tid att besöka Atatürks grav i Ankara. Han hade ju en viktig gäst att ta med sig dit; hans amerikanske motsvarighet, general Henry H. Shelton, General Kivrikoglu tog honom inte med sig för att se förödelsen efter jordbävningen utan ägnade en stor del av sin tid tillsammans med general Shelton, den amerikanske ambassadören och andra amerikanska militära officerare i arméhögkvarteret.

Spiegel: Den turkiska staten styr sina medborgares liv i detalj på många av vardagslivets områden. Varför har den inte förhindrat att det byggs hus som riskerar att rasa?

Tantan: Vår bygglag förbjuder absolut att det byggs flervåningshus i denna region. Men våra inspektörer har misslyckats med sitt kontrollarbete. Därför har byggentreprenörer och privatpersoner kunnat strunta i lagen. Vi måste därför ställa de skyldiga till svars.....

Spiegel: Jordskalvet har inte bara förstört Turkiets ekonomiska hjärta utan också tilltron till den allsmäktiga fadersstaten.

Tantan: Fadersstaten har gjort mer än det tycks idag. Skalvet inträffade kl. 03.02 och kl. 03.20 kom jag till mitt tjänsterum och började arbeta.

Översättning: Eric Sundelius

DET EKONOMISKA KRIGET MOT IRAK DÖDAR HUNDRATALS MÄNNISKOR VARJE DAG

Enligt UNICEF har spädbarnsdödligheten i centrala och södra Irak sett som ett genomsnitt under de senaste fem åren ökat från 47 till 108 per tusen födda jämfört med perioden 1984-89. För barn under fem år har dödlighetstalet stigit från 56 till 131 per tusen över samma period. Orsaken beror på ökad undernäring och sjukdomar och brist på läkemedel. Vad som än kan läggas den irakiska regimen till last är undernäringen och sjukdomarna ett resultat av att Iraks ekonomi har kollapsat till följd av omvärldens ekonomiska sanktioner. Irakierna lever nu i yttersta fattigdom.
UNICEF-rapporten som publicerades den 12 augusti påstår att "det är den första studien av barna- och mödradödlighet sedan 1991". Vad ingen iddes påpeka var att varje år kommer det en hel litania av rapporter, studier och statistik - inklusive UNICEF:s egna - som alla registrerar den tysta decimeringen av Irak:s mest utsatta; de nyfödda, barn, sjuka och gamla. UNICEF brydde sig heller inte om att nämna den rapport som FN:s livsmedels- och jordbruksorganistion gav ut i augusti 1995. Den rapporten utmynnade i att "i sin strävan att bibehålla de ekonomiska sanktionerna mot Irak, utmanas det internationella samfundets moraliska, ekonomiska och politiska anseende av det faktum att sedan augusti 1990 har 567. 000 barn i Irak dött som ett följd av dessa sanktioner".

I november 1997 registrerade en UNICEF-studie att över en miljon barn led av undernäring och att en överdödlighet av 90.000 barn per år kunde hänföras till embargot. Dödsorsakerna för barn under fen år hade i huvudsak samband med "diarré, lunginflammation och undernäring", medan för barn över fem år angavs orsakerna vara "hjärtsjukdomar, hypertension, diabetes, cancer- och lever- och njursjukdomar".

Två rader i rapporten träffar som ett slag i mellangärdet: "Trots en avsevärd ökning av dödligheten blir många dödsfall inte alls registrerade. Att rapportera ett barns död skulle innebära att matransonen drogs in för det barnet". Inflationen är skyhög och många familjer är helt beroende av de månadsransoner som distribueras av myndigheterna. Om man är sparsam kan ransonen räcka i 20 dagar. Varje ranson kan vara skillnaden mellan liv och död. Så förlusten det av ett barn kan innebära en unik extra börda - att inte erkänna det för att de andra barnen skall kunna få litet mer.

Smutsigt vatten

Iraks pumpstationer, vattenreningsanläggningar och vattenledningssystem nära på totalförstördes under Gulfkriget och man har vägrat leverera reservdelar tills helt nyligen när en sorgligt otillräcklig sändning godkändes av FN:s sanktionskommitté. Enligt världshälsoorganisationen (WHO) hade 93 % av irakierna tillgång till rent dricksvatten år 1989. Nu är dricksvattnet svårt förorenat, vilket ger upphov till ett ökat antal magsjukdomar, tyfus och kolera (den sistnämnda tidigare utrotad i början av 1980-talet). Familjer som tar sina svårt uttorkade barn till sjukhus kan, om de överlever, återvända hem med dem till den förerenade vattenkälla som gjorde dem sjuka förra gången.

UNICEF:s studie 1997 innehåller jämförande tabeller över dödlighet för olika länder. Irak hamnade på 61:a plats bland 121 länder år 1989; sju år senare rankades Irak 39:a bland 191 stater. Kronisk undernäring hade stigit med 72% sedan 1991.

Trots alla dessa rapporter som hänvisats till och i ett land där döden hotar barnen i samma ögonblick de föds påstår UNICEF:s senaste rapport att barnadödligheten är oförändrad jämfört med april 1995.

Om UNICEF vore ett annat organ skulle en cyniker kunna känna sig frestad att spekulera att politiska påtryckningar hade förekommit. Vad som bara kan vara en underskattning av UNICEF om 90. 000 irakiska barns död varje år till följd av sanktionerna, innebär det dock nästan en miljon döda barn hittills. Det är också obestridligt att de ekonomiska sanktionerna mot Irak har dödat många fler människor än offren för samtliga massförstörelsevapen (nukleära, biologiska och och kemiska) genom hela historien. Det finns också bevis för att USA:s och Storbritanniens regeringar distanserat sig från UNICEF:s rapport från november 1997 och från en annan UNICEF-rapport av april 1998. När denna korrespondent gick till UNICEF:s kontor i Bagdad i december 1997 för att hämta ett exemplar av november-rapporten nekades vi detta. Dokumentet fick skaffas fram genom ett annat UNICEF-kontor. Det var utan tvivel också en slump att den UNICEF-anställde som skickade rapporten till oss sparkades från sitt jobb nästa dag.

Den senaste UNICEF-rapporten innehåller också en skrämmande uppgift om att "bland kvinnorna har dödsfallen i samband med graviditet intagit en tätplats under de senaste tio åren". Av de kvinnor i fertil ålder som dör sker 31% av dessa vid förlossningen.

"Intellektuellt folkmord"

Skulle den irakiska regimen kunna förbättra situationen? Hamstrar den livsnödvändiga varor i lagerlokaler i Bagdad? Kan de samarbeta bättre med FN? Hans von Sponeck, FN:s koordinator för humanitära frågor, tror inte det. "Olja-för-mat programmet är helt otillräckligt, det har inte skett någon märkbar generell förbättring", säger han. "Det handlar inte bara om mat och läkemedel", säger von Sponeck, "här äger ett intellektuellt folkmord rum", där facktidskrifter, internationella tidningar, böcker, skrivmateriel och datorer anses som "icke-nödvändigt" av FN:s sanktionskommitté och därför förvägras Irak.

När vi samtalar om sanktionernas effekter på vardagslivet eller om de nästan bortglömda flygbombningarna av amerikanska och brittiska attackplan som sker varje dag, säger von Sponeck: "Jag besökte en dag en familj med en 14-årig dotter. Hon sade att när bomberna började falla satte hon igång att spela piano för att slippa höra oväsendet". Iraks taxichaufförer har blivit en barometer för de umbäranden som embargot orsakar. Bland dem finns piloter, sjökaptener, läkare, filosofer, universitetsprofessorer. "När du kliver in i en taxi i New York eller Berlin, är det inte troligt att chauffören vill diskutera filosofi. Så är det inte i Bagdad. En taxichaufför utbrast att lycka för honom skulle vara att komma över en CD med klassisk musik".

"Ett annat mått på försakelse är det juridiska biblioteket; de senaste böckerna är från 1987 - det är en förödelse, ett intellektuellt folkmord". Von Sponeck talar om barnens psykologiska välbefinnande och säger: "vi är här för att försvara den vanlige medborgarens rätt att leva värdigt".

"Ett lands förstörelse"

FN har inte nått det anseende i Irak som dess hängivna tjänstemän skulle önska. Von Sponecks företrädare, Dennis Halliday, avgick i förtvivlan över "förstörelsen av en hel nation". Han uppskattade att 6000 - 7000 barn under fem år dog varje månad som en följd av sanktionerna.

Vem som helst skulle bli mycket bekymrad om han eller hon såg de hundratals dyra, moderna bilar som FN-personalen i Irak använder och jämförde dem med de dödsfällor som irakierna tvingas köra (de fattar eld när som helst) p.g.a. brist på reservdelar, för att inte tala om FN-personalens luxuösa bostäder och det stora telekommunikationstorn de använder (betalt med beslagtagna irakiska banktillgodohavanden i utlandet).

UNICEF-rapporten från augusti 1999 har gett upphov till anklagelser att Irak håller tillbaka varor som är avsedda för landets norra och södra delar. Akut brister kan utan tvivel orsaka ökad svarta börshandel. Men innan sanktionerna infördes i augusti 1990 fann Världshälsoorganisationen (WHO) att befolkningen i Irak fick gratis sjukvård av hög kvalitet. Nu kan Irak inte köpa Iångtradare utrustade med kylaggregat eller reservdelar för kylning, luftkonditionering, elektricitet eller telekommunikationer därför att de anses "icke-nödvändiga" av sanktionskommittén. Därför har elsystemet och telesystemet mer eller mindre kollapsat. Att transportera läkemedel i en lastbil utan kylutrustning till ett lagerhus som saknar frysanläggning utan att ens veta vilka prudukter som efterfrågas mest är detsamma som att förstöra dem.

UNICEF-rapporten i augusti erkänner att vattenburna sjukdomar är den största orsaken till att barnen dör och uppmuntrar därför mammorna att amma dem. Men mödrarna är ofta alltför undernärda för att kunna producera någon mjölk. En av anledningarna till Hallidays beslut att avgå var att han hade föreslagit att i familjernas matranson skulle ingå ett kilo ost per person. FN:s sanktionskommité avslog förslaget. "För ett barn med diarré var risken 1/600 att dö år 1990; år 1996 hade risken stigit till 1/50. För ett barn med lunginflammation var dödsrisken 1/60 år 1990; 1996 dog vart åttonde barn som drabbades av lunginflammation", skriver UNICEF i sin månadsrapport om Irak i december 1997.

En debatt om FN:s och UNICEF:s politik i Irak borde ha skett för länge sen. En bild har etsat sig fast i mitt medvetande. Tidigt en morgon går jag förbi UNICEF:s luxuösa högkvarter i Bagdad. Genom glasdörrarna syns tydligt missionens motto: "Framförallt överlevnad, Hopp, Utveckling, Respekt, Värdighet, Jämlighet och Rättvisa för Kvinnor och Barn". Utanför sopas trappan av ett barn, kanske fem år, utan skor, i ett land där före 1991, 93% av alla barn i skolåldern gick i skolan.

Denna artikel har publicerats i The Middle East International (MEI)

Översättning: Eric Sundelius

LAGARNA ÄR MÅNGA MEN RÄTTSLÖSHETEN ÄR TOTAL

För första gången har Europarrådets Ministerkommitté klandrat ett av dess 41 medlemsländer. I en resolution av den 9 juni 1999 kritiseras Turkiet "för återkommande och allvarliga kränkningar" av mänskliga rättigheter begångna av landets säkerhetsstyrkor i Kurdistan. Ministerkommittén anmärkte att "ingen märkbar förbättring" hade ägt rum och inskärpte för Turkiet nödvändigheten att utan dröjsmål vidta åtgärder för att hindra tortyr, utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och förstörelse av egendom.

Hittills har Europarådets juridiska gren, Domstolen för mänskliga rättigheter, behandlat 9.979 ärenden där Turkiet figurerar. Ministerkommiténs ordförande, Halldor Asgrimsson, uppmanade Turkiet att handla i enlighet med domstolens beslut. "Turkiet måste uppfylla sina åtaganden". Till skillnad från andra länder, hade nästan alla fall där Turkiet förekom en politisk grund; bristande och orättfärdiga rättegångar, kränkningar av tanke- och yttrandefriheterna, av rätten till liv, personlig säkerhet och frihet från tortyr. Ankara har redan dömts att betala miljontals dollars i böter och skadestånd och dess enda tillmötesgående fram till idag har varit att "avmilitarisera" säkerhetsdomstolarna i samband med rättegången mot PKK:s ordförande Abdullah Öcalan. Det är emellertid bara en kosmetisk förändring. Lagarna är många, men rättslösheten är total!

(7 JULI 1999). En mycket kraftig explosion skakade "Egyptiska basaren" (den stora kryddmarknaden i Istanbul som lockar många turister) och dödade sju personer, därav tre barn, och skadade 127.

Dessa sju är begravde och kommer att ihågkommas som den "Egyptiska basarens" offer. Men det var inte bara sju martyrer. Det fanns en till. En ung kvinna, Pinar Selek, blev det åttonde offret och hon lider ännu. Man trodde att explosinen orsakades av en bomb och Pinar Selek utpekades som skyldig. Den unga kvinnan slets bildligt i stycken av allmänna opinionen och media. Jag såg hur hennes far, till yrket advokat, ropade högt i TV: "Min dotter har inget att göra med bomber eller vapen". Ingen lyssnade på honom. Pinar förklarade att hon är sociolog och bara gjorde ett projektarbete om PKK, men alla slog dövörat till. Idag offentliggjorde polisen en rapport. I den slår en sprängämnesexpert med 20 års erfarenhet fast att han inte kunnat finna några spår av sprängmedel i den egyptiska basaren. Vem är ansvarig för det lidande som denna oskyldiga kvinna och hennes familj har fått utstå? Vem skall förbinda deras sår? Vem lindrar deras smärta?

Pinar Selek och hennes familj är bara ett exempel. Det finns hundratals eller tusentals liknande händelser i Turkiet. Liv som förstörts av polisen och i domstolarna.

Det finns en journalistisk dimension i detta. Vi är nu vana vid att se hur vissa journalister förstör folks liv utan att kontrollera sina uppgifter och inte ens bryr sig om huruvida de har rätt eller fel. Idag är Turkiet fullt av folk som har berövats heder och ära av vissa oansvariga pressorgan, människor som inte kan leva ett normalt liv i samhället, som har utsatts för social lynchning. Somliga tar livet av sig, andra försöker ligga lågt. Det existerar ingen instans i Turkiet som skyddar medborgaren från förtal i media. Medborgarens öda beror på madias godtycke. Sant - men media spelar bara en förmedlande roll. De förmedlar en händelse eller ett scenario. Men vad kan man säga om oss - läsare och tittare? Varför tror vi på allt media prackar på oss? Varför gömmer vi oss bakom cynismen "ingen rök utan eld"? Vad är det för ett sjukligt nöje vi får utlopp för när vi samlas framför TV:n för att se på hur andra människors liv trasas sönder? På vilket sätt är vi olika romarna som ropade "Döda! Döda! Slit dem i stycken!" när människor kastades till lejonen eller gladiatorerna kämpade mot varandra? I det perspektivet är det vi själva, inte media, som är tragiska hjältinnors mördare.

NÄR MEHMETCIK TALAR FRITT DARRAR GENERALERNA

Av Stephen Kinzer:

Ett tabu bröts för en tid sedan i Turkiet när en intervjubok med 42 arméveteraner kom ut. Många av dem hade berövats illusionen om sin roll i kampen mot kurdiska upprorsmän. Boken, som blev en storsäljare, gav läsarna en helt annan bild av kriget i Kurdistan än den officiella. Men fastän många recensenter lovordade den, sade åklagare att boken förolämpade militären, förbjöd den och tog osålda exemplar i beslag.

Vad många av veteranerna hade att säga var rena dynamiten. Några sade att deras officerare hade blundat för krigsprofitörernas och narkotikasmugglarnas verksamhet. Andra hävdade att de såg hur soldater misshandlade civila kurder. Flera påstod att de hade skickats ut i kriget dåligt tränade och att de trott på propagandan att deras fiender var terrorister utan förstånd, men att de långsamt kom till insikt om att upprorsmakarna faktiskt kämpade för sina rättigheter och att de hade brett folkligt stöd.
Förbjudandet av boken är bara en bland flera åtgärder som regeringen vidtagit på sista tiden för att även i fortsättningen begränsa vad som skrivs om den kurdiska konflikten. Fängslandet av och domen mot Abdullah Öcalan kan till och med ha övertygat myndigheterna i Turkiet att om de agerar beslutsamt nu så kan de utrota den kurdiska nationalismen en gång för alla. De som uttrycker avvikande åsikter om kriget i sydöstra Turkiet anklagas ofta för att stödja terrorism. Ett stort antal författare, journalister, advokater och politiker har kastats i fängelse av denna orsak under 1990-talet.

Den kontroversiella boken har titeln "Mehmets bok", en anspelning på den vanlige armésoldatens smeknamn. I ett land där fundamentala friheter "sitter trångt", var det första gången som vanliga krigsveteraners synpunkter presenterades för allmänheten och den underminerade den officiella bilden av soldaterna som nationens engagerade försvarare.
"Vad har jag gjort?", frågade Nadire Mater, journalisten som spelade in intervjuerna och skrev ut dem. "Jag har inte ens skrivit den här boken. Jag satte bara en mikrofon framför de här unga männen och lät dem berätta".
"Folket gillar inte armén och skulle vilja att den försvann", säger en veteran som, i likhet med de andra, bara identifieras med ett påhittat förnamn. Deras ögon säger: "Försvinn ur min åsyn eller dö".

En krigsveteran berättar om hur soldater skär av öronen på dödade gerillamän för att visa hur många de dödat. En annan berättar hur hans befäl stängde av vattentillförseln till en by under tre månader därför att en bonde klagat över att en soldat skjutit hans hund. "Jag vet inte vad vi strider för", säger en veteran. "Mot vem riktar vi våra vapen? De där människorna har anledning att gå upp i bergen. Men jag - varför var jag i armén?"
"Mehmets bok" visar att åtminstone några veteraner från kriget i Kurdistan lider av post-traumatisk stress som också har drabbat amerikaner som stred i Vietnam och ryssar i Afganistan. "Sedan jag kom tillbaka, funderar jag på att skjuta någon varje gång jag blir arg", säger en av de intervjuade.

Nadire Mater säger: "I femton år har vi levt med den här konflikten och alla har kunnat diskutera den utom de unga män som faktiskt varit i strid. Nu berättar de sin egen historia. När jag låter dem göra det, anklagas jag för att förolämpa militären. Det gör mig arg. Jag älskar mitt land, men ibland är det mycket svårt att leva här".

Hon har förstått att turkiska journalister inte har immunitet mot åtal även om orden i deras böcker är andras. Nyligen dömdes Oral Calislar, en välkänd krönikör, till 13 månaders fängelse för att ha publicerat en intervju med Öcalan år 1993, trots att Öcalan nu finns i ett turkiskt fängelse, dömd till döden. "Det är svårt att kritisera staten på känsliga områden, säskilt när det gäller kurder", säger Calislar: "Varje vecka kommer femton döda soldater till västra Turkiet. I det läget betraktas du som en förrädare om du kritiserar staten. De har många lagar för att sätta dig i fängelse".

En appellationsdomstol fastställde nyligen Calislars dom för att "ha publicerat skriftig propagande i syfte att underminera Turkiets enhet". Utslaget ledde till att många av hans kolleger skrev arga krönikor som protest. En av dem frågade: "Om man intervjuar en prostituerad blir man då själv prostituerad?"

Calislar var en av de intellektuella och politiker som fängslades efter statskuppen 1980, och en av hans medfångar, Bülent Ecevit, är nu premiärminister. Ecevit beskrev Calislar som en "journalist som jag högaktar" och sade att han var "djupt bedrövad" inför risken att hans gamle vän skulle tvingas återvända till fängelset. Ytterligare en journalist som på sista tiden känt den turkiska lagens långa arm är Andrew Finkel, en brittisk journalist som har varit bosatt i Istanbul mer än tio år och rapporterar för The Times, CNN och Time magazine. Utländska korrespondenter kan inte åtalas för artiklar som de publicerar utanför Turkiet, men Finkel skrev också åt en turkisk tidning. Förra året skrev han om sitt besök i den krigsdrabbade kurdiska staden Sirnak. Han skrev att framsteg hade gjorts under de senaste åren och att armén nu "inte alls uppträder som en ockupationsarmé". Åklagarna slog ned som hökar på den formuleringen och anklagade Finkel för att ha " förolämpat statliga institutioner". Han kan dömas till maximalt sex års fängelse.

"Formuleringen hade tagits ur sitt sammanhang", sade Finkel. Innebörden är ju diametrala motsatsen till vad åtalet anger". "Den första nyhetsartikel jag skrev från Turkiet var 1986, då jag bevakade en rättegång mot Bülent Ecevit. Som bannlyst politiker hade han skrivit en artikel som stödde ett politiskt parti. Nu är det 1999. Han är premiärminister. Jag är åtalad".

Översättning: Eric Sundelius

HADEP VANN VALET I KURDISTAN

Parlaments- och lokalvalen i Turkiet som ägde rum 18 april resulterade i en mycket splittrad geografisk bild. Medan de båda turknationalistiska partierna DSP (Bülent Ecevits parti) och MHP vann stort i västra resp. i centrala och södra Anatolien, blev valet en ny katastrof för de båda högerliberala partierna ANAP och DYP. Dessa partier har styrt Turkiet sedan 1983 och varit västvärldens favoriter men är genomkorrumperade och fick därför respass av väljarna. Även det islamistiska Anständighetspartiet gick kraftigt tillbaka. Republikanska folkpartiet (CHP) fortsatte sin kräftgång och blev för första gången i Turkiets historia utan platser i parlamentet. De hamnade under spärrgränsen på 10%. Det gjorde även HADEP som dock väl försvarade sitt resultat från 1995 och noterade en liten uppgång till 4,7%.
I sammandrag ser valet till parlamentet ut som följer:

DSP 22 % 136 mandat
MHP 18 % 129 mandat
FP 15,1 % 110 mandat
ANAP 13,2 % 86 mandat
DYP 12,2 % 85 mandat
CHP 8.7 % 0 mandat
HADEP 4,7 % 0 mandat

Valets huvudperson var egentligen PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Sedan han kidnappats i Kenya och förts till Turkiet gick landet in i ett nationalistiskt rus som helt präglade valkampanjen. Att diskutera sakfrågor fanns varken tid eller lust till. Ironiskt nog vann Ecevit valet bara därför att han råkade leda en expeditionsregering när Öcalan greps. Han fick därför en hjältes gloria runt sitt svarta huvud och backades upp oerhört av media och av militären. Det är också ödets ironi att Europa genom sitt fega agerande mot Öcalan faktiskt gav ett enormt stöd till de extremnationalistiska kretsarna i Turkiet.
Valen i östra Turkiet (Kurdistan) kännetecknades av systematiskt valfusk och uttalade hotelser från säkerhetsstyrkorna, särskilt på landsbygden. Trots detta kunde HADEP vinna stora framgångar och blev klar vinnare av valet i Kurdistan. Det kan vara av intressse att analysera hur utfallet blivit om strikt proportionella val utan den 10%-iga spärren tillämpats.
Det kurdiska hjärtlandet består av 15 provinser och tillsätter 70 parlamentsledamöter. Nedan redovisar vi partiernas mandat och förändring i förhållande till det officiella resultatet om spärrgränsen tas bort. De 15 provinserna är Agri, Batman, Bingöl, Bitlis, Diyarbakir, Hakkari, Igdir, Kars, Mardin, Mus, Siirt, Sirnak, Urfa, Van och Dersim.

HADEP 29 mandat + 29
DYP 14 mandat - 6
FP 11 mandat - 11
ANAP 10 mandat - 7
MHP 2 mandat - 4
DSP 2 mandat - 2
CHP 1 mandat - 1
Oavhängig 1 mandat oförändrat

HADEP skulle ha vunnit mer än 40 % av mandaten i Kurdistan! Dessutom skulle partiet ha vunnit ytterligare tre mandat i Adana, Icel och Istanbuls tredje valkrets.
Det är slående att valets båda största partier DSP och MHP gjorde fiasko i Kurdistan. Det krossar definitivt myten om en turkisk enhetsstat och visar oundvikligen på behovet av en genomgripande demokratisering och decentralisering av beslutsmakt i Turkiet.
I de lokala valen vann HADEP stora framgångar. Borgmästarna i sju provinshuvudstäder representerar HADEP; Agri, Batman, Bingöl, Diyarbakir, Hakkari, Siirt och Van. Totalt vann HADEP valet i ett fyrtiotal kommuner. Särskilt anmärkningsvärt var valet i kurdernas heroiska stad, Lice, där HADEP:s kandidat, Zeynel Bagir, vann en stor triumf trots att han inte fick tillåtelse att sätta sin fot i staden under valkampanjen. Det kan noteras att f.d. talmannen i parlamentet, Hikmet Cetin, som är kurd är född i Lice. Han anses dock vara en s.k. "plastkurd" eller vad de svarta i USA skulle kalla en "onkel Tom". Han har aldrig valts till något ämbete av någon kurdisk valmanskår utan är helt och hållet en produkt av det turkiska etablissemanget.
Folket i staden Agri gav de statliga myndigheterna en riktig örfil genom att till borgmästare välja Hüseyin Yilmaz som hade suttit i häkte i sju månader utan rättegång för "tankebrott". Fyra av HADEP:s borgmästare av kvinnor. Av särskilt intresse är valet av Cihan Sincar till borgmästare i staden Kiziltepe i Mardin-provinsen. Fru Sincar är änka efter DEP-parlamentarikern Mehmet Sincar som mördades bestialiskt på öppen gata i staden Batman den 4 september 1993 av "okända gärningsmän" (dvs turkiska säkerhetsstyrkor).

Det kanske grövsta exemplet på valfusket i Turkiet gavs i borgmästarvalet i miljonstaden Mersin vid medelhavskusten. Mersin har under det senaste decenniet fått ta emot många kurdiska flyktingar. Det fanns goda chanser för HADEP att vinna valet. Under röstsammanräkningen ledde HADEP:s kandidat med 41.000 röster före DSP med 38.000. Men då gav Istemihan Talay, kulturminister i Ecevits regering och parlamentsledamot för DSP i Icel-provinsen order om att räkningen skulle avbrytas. När den efter sju timmar fortsatte hade plötsligt DSP gått upp i ledningen och HADEP återfanns på fjärde plats! Fusket var hur tydligt som helst och anledningen är att den turkiska staten aldrig skulle tillåta att en storstad utanför Kurdistan skulle falla i händerna på lagligt valda kurdiska representanter!
Eric Sundelius