Ärade medlemmar av presskåren!;
Vi är advokater som representerar Abdullah Öcalan och efter stora ansträngningen under en hel vecka begav vi oss till sist till ön Imrali, där vår klient hålls fängslad. På grund av detta falls betydelse önskar vi upplysa allmänheten genom Er värdefulla förmedling om de stora problem som vi ställts inför under den senaste veckan.
Vi anser att det under denna tid har begåtts allvarliga kränkningar av lagen, både med avseende på vår klient och försvarsproceduren sedan vi åtog oss rollen som försvarsadvokater.

Vi vill beskriva dessa kränkningar mera detaljerat på följande sätt:
1) Den första och viktigaste kränkningen av lagen hänger samman med platsen där Abdullah Öcalan hålls häktad. Som ett resultat av vårt initiativ under de senaste dagarna lyckades vi få tillfälle att träffa Abdullah Öcalan ansikte mot ansikte. För vår del, och i enlighet med lagens krav, hade vi väntat oss att möta Abdullah Öcalan i ett fängelse som befann sig under justitieministeriets jurisdiktion. Men vi fann honom i ett förhörsrum.
Ja, det är verkligen så, att enligt den lagregel som avser häktningsförhållanden, föreskrivs att denna skall äga rum i ett fängelse medan vi däremot påträffade honom fortfarande utsatt för intensiva förhör.
Igår fick vi möta Abdullah Öcalan i ett förhörsrum, inte i fängelset, och i närvaro av två personer som bar mask (balaclavas) och var klädda i militäruniform. Med Er tillåtelse skulle vi vilja ge en närmare beskrivning av denna allvarliga situation.
Gendarmeriet ansvarar för fängelsets yttre säkerhet. Det är inget konstigt med det. När vi emellertid kom in i den byggnad där Abdullah Öcalan förvaras var vi helt inställda på att mötas av civila tjänstemän och vakter från justitiedepartementet. Medan soldater ansvarar för den yttre säkerheten är de förbjudna att gå in i ett fängelse utom för att utföra en husrannsakan i fängelset och då i sällskap med den allmänne åklagaren eller, åter under ledning av allmänne åklagaren, för att slå ned eller kontrollera ett upplopp i fängelset. Som vi nämnde tidigare, möttes vi emellertid av soldater som bar balaclavas. Ännu allvarligare är att medan lagen stadgar att advokaten har rätt att möta sin klient i enrum ( under vissa omständigheter kan en därtill utsedd domare få närvara), så befann sig de maskerade förhörsledarna samtidigt i rummet.
I samma moment som vi infann oss i fängelset tillsammans med brottmålsdomaren i Madanya och träffade på de maskerade soldaterna blev det nödvändigt för oss att lämna platsen. Av hänsyn till de trängande önskemål om nyheter beträffande vår klints, Abdullah Öcalan, hälsotillstånd, ville vi dock inte insistera på de rättigheter som lagen ger oos. Vi fann Öcalan i ett rum på andra våningen. Det var c:a 5 - 6 kvm stort och där fanns en säng, ett bord av plast och några stolar. Sedan vi legitimerat oss och förklarat anledningen till vår närvaro och hade börjat besöket i domarens närvaro, observerade vi att de två maskerade soldaterna också fanns i rummet. Vi sade till domaren att soldaterna måste lämna rummet. Domaren fann att vårt krav var i sin ordning och meddelade soldaterna vår begäran. De svarade på följande sätt: "Vi står under generalstabens befäl. Det är vår uppgift att garantera den anklagades säkerhet. Vi får våra order från generalstabschefen. Därför kan vi inte lämna rummet." Jag begärde då att denna särskilda punkt skulle tas till protokollet.Så skedde också.
En av de maskerade förhörsledarna satt bakom Abdullah Öcalan och den andre satt mittemot bakom oss advokater. De stirrade oss i ögonen hela tiden. Därför kunde inte Adullah Öcalans blick möta våra blickar. Från och med då blev utfrågningen av Abdullah Öcalan omöjlig. Den miljö i vilken vi befann oss hindrade att yttranden bereddes och att försvarets krav kunde utföras på ett rättsligt korrekt sätt.
En betydande roll vad beträffar kränkningar av lagen spelade åklagarsidan vid Ankaras Statssäkerhetsdomstol. Åklagarna upptog inte hans (Öcalans) berättelse inför åklagaren utan direkt i ett förhörsrum och när de första förhören ägde rum efter hans arrestering var det nödvändigt för åklagaren att ta ansvar. Av den anledningen och innan ytterligare tid förloras anser vi att det är nödvändigt att Ankaras Statssäkerhetsdomstol fråntas uppgiften att utföra den förberedande domstolsförhandlingen och att denna uppgift flyttas till en annan regional domstol därför att de har genomfört en illegal förhandling och att de dessutom utfört den i hemlighet och i strid mot lagen. Vi anser inte att Abdullah Öcalans spontana yttranden ännu har slutförts och registrerats i skrift. Under en period av ständiga förhör är det oundvikligt att nya tillägg kommer till varje dag. I detta läge kan det uppstå godtycke i handläggningen och "nya deklarationer" kan komma att offentliggöras och främmande makt, organisationer, frivilligföreningar och enskilda personer kan brännmärkas. Till och med vi själva som är hans advokater kan komma att dras in i ett nät av anklagelser.
Vi misstänker att delar av förhören inför Ankaras Statssäkerhetsdomstol som har publicerats i tidningarna skedde i närvaro av de maskerade förhörsledarna från militären.
Under vårt besök kom vi på en annan allvarlig situation med avseende på det beslut av Justitieministeriet som gavs oss att genomföra vårt besök i närvaro av brottmålsdomaren från Malanya. Vi har inte överklagat Justitieministeriets beslut, men vi anser att domarens sätt att åberopa en lag för att förbjuda oss att tala eller utbyta åsikter under besöket och att han , om och när han så ville, kunde avbryta besöket. Dessutom, och direkt stridande mot lagen, hade domaren med sig en protokollsbok och beredde sig på att nedteckna vårt besök i form av ett protokoll. Anteckningar får bara göras om när en advokats samtal med sin klient börjar och slutar. Alla andra anteckningar om samtalets innehåll strider mot principen om "konfidentialitet" och "rätten till försvarsadvokat".
Vi fann oss stå inför en konspiration. Man hade redan planerat att i strid mot lagen och trots att han var under arrest vår klient hölls i ett förhörsrum i stället för i ett fängelse, protokollföra vårt samtal med honom och att detta skulle förvandlas till en intervju som vi skulle tvingas underteckna.
Sedan vi anmärkte att domaren hade begått ett brott och att intervjun inte skulle protokollföras, lämnade vi besöksområdet.
Av vad vi såg hade en komplott förberetts mot Abdullah Öcalan och alla olagliga åtgärder ansågs som rättfärdiga. Att Öcalan skulle ställas inför rätta inom kortast möjliga tid, att kräva dödsstraff och att placera Öcalan i en glasbur under rättegången är delar som ingår i denna komplott.
Vårt andra bekymmer handlar om Abdullah Öcalans liv och de förhållanden under vilka han hålls fängslad. Han är visserligen häktad, men det är förhörsledarna som lyder direkt under generalstaben som kontrollerarar hans minsta rörelse och han har ingen som helst kontakt med omvärlden. Det kan leda till att hans psykiska tillstånd allvarligt försämras. Det finns också en stor sannolikhet att han skulle kunna mördas men att man försöker dölja brottet som ett självmord.
Vi befinner oss i ett mycket allvarlig situation när det gäller att försvara Öcalan mot åtalen som riktas mot honom. Det gäller också förhandlingarna ovh vår ställning som advokater då vi hindras och hotas i vår uppgift.
När vi försökte få träffa Abullah Öcalan den 22 februari 1999 och den 24 februari 1999 hindrades vi vid båda tillfällena av åklagarna vid Ankaras Statssäkerhetsdomstol och brottmålsåklagaren i Madanya och som en följd därav ställs vi inför olagliga procedurer.
När vi reste till Madanya den 22 februari och begärde av den allmänne åklagaren att få utföra vår uppgift kunde man inte få fram en enda ansvarig tjänsteman som ville godkänna att vi träffade vår klient. Vi fick hela tiden höra att "det berör inte mig". Alla tjänstemän hävdade genast att detta var ett "jourfall", men när vi bad att få träffa den ansvarige, fick vi svaret "vi vet inte var han finns".
Överallt där vi gick, angreps vi av en mobb som till största delen utgjordes av civilklädda poliser. Den 24 februari genomfördes en attack. Videobilder från detta tillfälle visades i TV under flera dagar. Syftet var att ta ifrån oss skyldigheten att försvara Öcalan. Vi anser därför att såväl Öcalans som våra egna liv är i stor fara.
Av den anledningen var det omöjligt för oss att bege oss ut på stan. I det hus där vi bodde smällde alla igen dörren i ansiktet på oss. Man hotar också att döda oss. Detta gäller inte bara oss själva utan också våra anhöriga. Min son tillfrågades av sina vänner: " Vilken är din relation till Ahmet Zeki Okcuoglu". Han svarade: "Jag känner honom inte. Han är inte någon nära släkting till mig ". En annan avlägsen släkting som kandiderade för CHP som kommunfullmäktiges ordförande i Beyoglu måste avsäga sig kandidaturen för min skull. Alla som har samma efternamn som vi, Okcuogle och Korkut, är i fara.
Medan Presidenten borde ta ansvar för att vidta åtgärder att undanröja hotet mot oss, så uppmuntras i stället mobben att attackera oss. Vi reste till Madanya med garantier som givits oss av premiärminister Bulent Ecevit, men angreps istället. Inte en enda tjänsteman lyfte ett finger för att förhindra att vi attackerades; inte heller arresterades de som utförde dessa brott. Vi kan när som helst drabbas av ytterligare angrepp eller t.o.m. dödas. Det värsta är att vi inte vet vad kan göra åt det. Vi kan inte se hur man kan garantera att full rättvisa skipas, inte heller att försvarets heliga uppgift kan uppfyllas.
För att vi skall kunna utföra försvarets uppgift måste följande åtgärder vidtas.
1) Vår klient Abdullah Öcalan måste genast friges från den förhörsmiljö där han nu finns och placeras i ett vanligt fängelse och alla hinder för försvaret måste undanröjas. Öcalans fria vilja måste få komma till i uttryck i försvaret av honom. Den som obstruerar rättvisan måste straffas.
2) Alla hot mot oss själva i vår roll som Abdullah Öcalans försvarare och mot den som har samma efternamn som vi måste förhindras och den som framför sådana hot måste straffas.
3) Ett av de största hoten mot att Abdullah Öcalan får en rättvis rättegång är de som massmedia frambringar. En sådan rapportering måste hindras och de som gör sig skyldiga till att en fair rättegång omöjliggörs måste straffas. Vi vädjar till alla berörda att agera utan dröjsmål för att stoppa hoten som riktas mot oss och vår klient.

OM VÅR BEGÄRAN INTE UPPFYLLS KAN DET VARA FÖR SENT IMORGON1

Abdullah Öcalan kungjorde vapenvila:
Bryssel: PKK:s ordförande Öcalan har för tredje gången kungjorde en ensidig vapenvila. I en sändning i MED - TV meddelade Öcalan per telefon att PKK inte skulle företa några militära aktioner mot turkisk militär eller dess inrättningar från och med världsfredsdagen 1 september. Vapenvilan gäller tills vidare; den beror på Turkiets reaktion. "Jag hoppas att också Turkiet vill bidra till freden och tillmötesgå vårt erbjudande", sade Öcalan. På en fråga från pressen förklarade Öcalan att han hörsammat ett förslag av Europarådet och därför lagt fram sitt fredsanbud. (Ö.P. 30/8).
Turkiska militärens mardröm: Det föds för många kurder
Ankara: Vid ett sammanträde i Nationella Säkerhetsrådet 1997 diskuterades "problem och förslag till lösningar av den kurdiska frågan". Militären är rädd för den kurdiska befolkningstillväxten och vill minska födelsetalen för dem. Enligt statistiska prognoser kan kurdernas andel av Turkiets befolkning komma att uppgå till 40% år 2010 och nå mer än 50% år 2025. "Denna tillväxt måste förhindras eftersom den stärker den kurdiska nationalismen och medför fara för Turkiet. Därför måste familjer med få barn gynnas och familjer med många barn måste betala mer skatt", förklarar Nationella Säkerhetsrådet. Sedan förra året har turkiska myndigheter anlitats för att utföra militärens order. Först bildades en organisation som kallas Samhällscentra med multilaterala mål (CATOM) och senare Centret för Barnhälsovård och Familjeplanering (ACM-APM). Dessa organisationer arbetar sedan fyra månader i staden Mersin, där många kurdiska flyktingar bor. Dr. Mehmet Inan, överläkare vid ACM - APM förklarade vid en presskonferens: "Målgruppen för vårt arbete är flyktingar som kommer från östra delen av landet; vi försöker kontrollera deras födelsetal genom rådgivning och läkemedel Senart kommer vi att öppna en klinik där kvinnorna kan steriliseras. För det ändamålet har vi fått pengar av hälsovårdsministeriet". Nyligen har ett nytt projekt - Dogu Anadolu projesi (DAP) - satts igång med. ett statligt finansiellt bidrag om TL 1,5 trillioner (USS 5 miljoner) (Ö.P. 8/8).

2 336 barn inför domstol
Ankara: 2 336 barn mellan 11 - 17 år har under de senaste fyra åren åtalats i statens säkerhetsdomstolar (DGM) enligt parlamentsledamotens, Sema Piskin, uppgift till pressen.

År Antal åtalade barn 11-14 år Antal åtalade barn 15-17 år

1994 73 697
1995 28 440
1996 78 712
1997 32 276
Turkiska justitieministeriet uppger att 1989 - 1997 har totalt 145 231 personer åtalats i säkerhetsdomstolarna. (Ö.P. 13/8).

Gaziantep: En turkiska appellationsdomstol bekräftade 31/8 domarna på 9 års fängelse för fyra minderåriga barn som befanns skyldiga till att ha snattat två kilo baklava (orientaliska bakverk) från en butik i Gaziantep. Ungdomarna erkände och förklarade att de mycket gärna ville ha dessa bakelser men att de inte hade några pengar. Trots att de bad om ursäkt inför domstolen för detta snatteri dömdes de till nio års fängelse. Frivilliga, oavlönade advokater hade överklagat den upprörande domen till appellationsdomstolen som emellertid bekräftade domarna mot "baklavatjuvarna".
Till och med de mest nitiska försvararna av det turkiska rättssystemet säger att de är"bekymrade" över ett rättsmaskineri som utfärdar sådana hårda domar mot barn som har snattat, och samtidigt låter folk som förskingrat hundratals miljoner dollar av offentliga medel gå fria, liksom mafiosi som öppet ägnar sig åt penningutpressning och plundring. "Med en sådan nivå av moralisk försumpning måste man erkänna att Atatürks republik är ganska sjuk och ganska rutten" förklarade en av barnens advokater till pressen. Man beräknar att omkring fem tusen barn mellan 11 - 14 år för närvarande finns i turkiska fängelser, som också inhyser över tio tusen fångar mellan 15 - 17 år.
(Information bulletin Nr. 160 - 161 Juli - Augusti 1998 utgiven av kurdiska institutet, Paris).

London: Turkiet har i flera rättegångar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömts att betala skadestånd till kurdiska krigsoffer. Men Turkiet hörsammar inte domstolens domar. Sålunda belöper sig obetalda skadeståndsersättningar till kurdiska käranden från 18 rättsprocesser till mer 1 miljon pund (TL 500 miljarder). Hittills har Turkiet stämts inför. Europadomstolen i 950 fall (varav 358 fall avser förstörelse av byar och fördrivning av civilbefolkningen) där Turkiet anklagas för mord, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar av civilpersoner och oppositionella och även för andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
(Ö.P. 13/8).

Diyarbakir: Efter den systematiska förstörelsen av byar, område efter område, har återigen städerna hamnat i fokus. Kretsstaden Lice, som till största delen förstördes genom artilleribeskjutning i oktober 1993 varvid 36 männikor dödades, har åter beskjutits av turkisk militär. Den 8 augusti kl. 00.30 riktades artillerield mot stadsdelarna Molla, Karahasan, Mumaga och Delivan. En 15-årig flicka, Sahnaz Dogan, skadades livsfarligt av ett skott i huvudet. Dessutom dödades ett hundratal får. All in- och utpassering i Lice har förbjudits. (Ö.P. 11/8, 13/8).

Ordu: Civilbefolkningen i Kurdistan, som på grund av det pågående kriget i stor utsträckning har förlorat sina existensbetingelser, får inte längre resa fritt för att söka arbete. Tusentals kurder, som blivit internflyktingar i Kurdistan, får inte resa till västra Turkiet för att arbeta, Kurdiska familjer, som brukat resa till provinserna Ordu ock Giresun för att som säsongsarbetare plocka hasselnötter, har på order av guvernören vägrats inresa till städerna. Kurder som vill arbeta för att överleva betraktas som "en potentiell fara" och hejdas vid infarten till städerna och skickas tillbaka. Man påstår att det finns "PKK-agenter" bland kurderna. Det är också förbjudet att ta kontakt med pressen eller lokalbefolkningen. Fahrettin Kocalar, politiker från Sakarya och Faruk Aktas, korrespondent för dagstidningen "Özgür Politika" arresterades sedan de talat med kurdiska säsongsarbetare. (Ö.P. 8/8).

Mardin: Den turkiska militärens skogsbränning fortsätter. I och runt Ciyaye Mazi (Mazidag) pågår den sedan sex dagar. Militären brandbombade skogsområdet för att förinta sex gerillakämpar som man antog befann sig där.
Diyarbakir: Turkisk militär, som brandbombade ett skogsområde i Hezan i Lice-distriktet, motiverade handlingar inför byborna på följande sätt: "Era skogar är separatistiska, de ger hjälp och skydd åt medlemmar av en förbjuden organisationen. Det är ett brott mot strafflagens 169:e paragraf. Därför förtjänar de att brinna". (Ö.P.9/8).

"De största torterarna är våra torterare"

Turkiet hör inte till de länder som brukar ratificera internationella konventioner som handlar om mänskliga rättigheter. Men Turkiet har dock ratificerat konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. Turkiet har också ratificerat den internationella barnkonventionen. Men innebär detta att Turkiet har slutat att tortera barn?
Under åren 1990 - 1996 anmäldes 68 fall av tortyr av barn till IHD (Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet)
I Özgür Politika av den 15/8 rapporteras om Azad (2,5 år) som blev torterad med en brinnande cigarrett. Även H.K. (9 år) som arbetar som skoputsare utsattes för tortyr 10/8. Han blankade skorna åt en civilklädd polis som vägrade betala. Då barnet insisterade att få betalt för tjänsten fördes han till polisstationen och misshandlades där: "Jag blev slagen med batong, de sprutade vatten på mig och fimpade cigarretter mot min kropp. Kl. 23.00 släpptes jag på gatan", berättade H.K. vid en presskonferens på IHD:s kontor i Istanbul. Hans skador har bekräfftats vid läkarundersökning.
Turkiska säkerhetsstyrkor våldtar och misshandlar
kvinnor sexuellt. 66 fall hittills i år

Istanbul: Rättshjälpsbyrån för våldtagna och och sexuellt misshandlade kvinnor i Turkiet, som bildades för ett år sedan, informerade vid en presskonferens om det växande antalet fall av sexuellt våld i polisens arrestlokaler. Eren Keskin, Jutta Hermanns och Fatma Karakas berättade att i år har hittills 66 personer som utsatts för sexuellt våld av personer vid säkerhetsstyrkorna, vänt sig till Rättshjälpbyrån. 43 av dem var kurdiska kvinnor, 17 turkiska, 4 rumänska och 1 tyska. 52 kvinnor hade arresterats på politiska grunder 21 kvinnor våldtogs, 42 blev sexuellt misshandlade, 1 hetsades att prostituera sig. 1 bortfördes och 1 mördades efter våldtäkt. Av gärningsmännen var 53 poliser, 5 byvakter, 6 gendarmer, 1 tjallare och 1 soldat. De flesta fallen ägde rum i Diyarbakir och i Istanbul. (Ö.P. 29/8).
Geneve-konventionen alaturka (forts.)

Erzurum: Det har blivit allt vanligare att tillfångatagna gerillakämpar avrättas av den turkiska armén. En icke identifierad gerilla som togs tillfånga vid en strid nära byn Tapu i Hinis-distriktet 14/8 avrättades direkt på platsen. Två gerillakrigare togs tillfånga och avrättades i stadsdelen Kilisedere. 16/8. Liken av de tre mördade och lemlästade gerillakämparna ställdes ut till beskådande i staden. Zeynep Cicek (20) som dödades i strid i Lice/Kulp-området avrättades sedan hon blivit tillfångatagen (Ö.P. 20/8, 26/8).
Flyktingar som nekats asyl och avvisats, kidnappas, torteras och mördas i Turkiet
Mardin: Ramazan Karadeniz som tidigare hade nekats asyl och återsänts till Turkiet greps av militär i byn Tilsakan (Özbek) 7/8 och blev svårt torterad. Karadeniz är sockersjuk.
Istanbul: Hasan Cagritekin från Bingöl fick inte asyl i Tyskland och utvisades från Hannover 30/4 1996. Han greps av polis på Istanbuls flygplats. Händelsen observerades av hans bror som skulle hämta honom. Sedan dess är Hasan Cagritekin spårlöst försvunnen. (Ö.P. 14/8, 19/8).
Jungfrulighetskontroll utan betänkligheter

Van: Eva Juhnke från Hamburg som 1993 anslöt sig till ARGK-gerillan och i början av året togs tillfånga i Södra Kurdistan och fördes till Turkiet kommer att åtalas vid säkerhetsdomstolen. Militären utförde en gynekologisk undersökning för att kontrollera hennes jungfrulighet. Hennes försvarare protestade mot detta men rätten avslog protesten och sade att man inte hade något att invända mot att politiska fångar genomgår sådana undersökningar. (Ö.P.20/8).
Turkiets kvinno-och familjeminister heter Isilay Saygin, är 52 år och stolt över att ännu vara oskuld.

En komiker, Levent Kirca, skämtade friskt i TV om fru Saygins lilla egenhet, vilket medförde att TV- kanalen bestraffades med en dags sändningsförbud. Fru Saygins "personliga rättigheter" hade nämligen kränkts. Saygin har knappt uträttat något alls för Turkiets kvinnor under sina 16 månader som minister. Feministerna misstror henne. Saygin är traditionalist som är emot ansträngningarna att avkriminalisera utomäktenskapliga förbindelser. Hon har också försvarat rätten för statliga barnhem att med tvång genomföra "Jungfrulighetstester" på äldre flickor. Hon har inte gjort någonting för att skapa klarket i en vagt förmulerad lag som ger polisen makt att undersöka "brott mot moralen", en fras som ofta används för att rättfärdiga jungfrulighetskontroll av flickor som
fått sina möjligheter till giftermål skadade på grund av skvaller och rykten. Var fjärde kvinna i Turkiet än analfabet. Endast 13 kvinnor (2,4%) finns i det turkiska parlamentet. Det är en mindre andel är på Ataturks tid. (The Economist 14/11).
1. Mördade av "okända gärningsmän"

M. Salih Ulu (24) i Amasya 8/8
Hani Kocyigit (65) i Dersim 21/8
2. Dödade och skadade vid angrepp av militär, polis och byvakter

1/8 Diyarbakir: En oidentifierad gerillasoldat, som tillfångatogs i strid 29/7 mellan städerna Lice och Kulp avrättades av ett turkiskt militärkommando.
Nazilli: Sami Ceylan, som 25/7 skulle besöka sin bror i fängelset, greps av civilklädda poliser utanför fängelset och fördes till en skog där han torterades. Därefter rånade poliserna Ceylan på ett belopp motsvarande DM 600 och lämnade honom kvar på platsen, svårt skadad.
2/8 Istanbul: Ali Sevinc (21) som uppvaktade en kvinna på gatan sköts till döds av polisen Mesut Celik.
Hakkari: Nazmi Akbulut skadades svårt av byvakter 29/7.
Södra Kurdistan: KDP-milis har anfallit de kristna assyriernas kontor i staden Sulaymania och kidnappat 20 assyrier. Tidigare angreps ett kontor som tillhör YNDK (Kurdistans Demokratisk- Patriotiska Union) med bomber av en KDP-trupp. KDP samarbetar intimt med Turkiets väpnade styrkor.
4/8 Sivas: Nermin Karabulut (15) som lämnade byn Göydün i Hafik-distriktet 29/7 avrättades av militär och påstods vara gerillasoldat.
Erzincan: Byvakterna Bahattin Yurt, Ali Ayaydin och Ali Asci anklagades för stödja PKK. De avrättades extrajudiciellt i byn Yücedag, i Kemah-distriktet 1/8.
Urfa: Mehmet Celik pryglades till döds av byvakter utrustade med batonger i staden Siverek.
Batman: M. Sirin Bagli arresterades 29/7 i stadens centrum av polis och torterades svårt i polisens arrestlokaler.
Siirt: Süphiye Oguz (17) greps i hemmet 31/7 och torterades svårt. Sedan frigavs han.
7/8 Elazig: Politiska fångar i fängelserna i Batman, Mardin, Midyat, Adiyaman och Maras misshandlades med batonger av militär och fångvaktare under transport mellan olika fängelser. Flera fångar skadades.
10/8 Erzurum: En officer sköt Cemal Cetinkaya till döds i samband med en strejk. För två år sedan hyllades byvakten Cetinkaya som hjälte i förstaden Yasar då han dödssköt en annan byvakt som han hade angivit som gerillakämpe.
Adana: Kvinnliga politiska fångar som hade startat en hungerstrejk misshandlade av ett hundratal fångvaktare och soldater med batonger. Sexton fångar fick svåra skador.
14/8 Dersim: Mehmet S. kidnappades i en förort 11/8 och torterades. Lokalbefolkningen ingrep och räddade honom då militären ville avrätta honom.
16/8 Bingöl: Från ett pansarfordon började militären att skjuta utan urskillning i byn Elmali i Yedisu-distriktet Kamer Kasar, som stod utanför sitt hus, dödades och hans dotter Derya Kasar (16) sårades.
17/8 Tokat: Fatma Ülkü (20) våltogs under vapenhot av soldaten Özcan Kirac i byn Cerdegin i Turhal-distriktet14/8, En timme senare begick Fatma Ülkü självmord genom hängning. Till följd av folkets oerhörda vrede tvingades militären evakuera gärningsmannen med helikopter från platsen.
Bursa: Författaren Cetin Günes greps i sitt hem 5/8 och anhölls. I fängelset torterades han sedan han vägrat raka av sig skägget.
Syleymaniye: Ett bombattentat riktades 16/8 mot Mesopotamiska Kulturföreningens lokaler. Två medarbetare, Welat och Rezan, sårades. KDP- milis misstänks ha utfört attentatet.
18/8 Suleymaniye: Rezan, den medarbetare vid Mesopotamiska Kulturföreningen (MKM) som sårades svårt vid bombattentatet 16/8, har avlidit.
19/8 Adana: Sex barn lekte på bangården i stadsdelen Alibukan i distriktet Osmaniya. Polis grep dem och misshandlade dem.
20/8 Mus: I byn Azkli, i Hasköy-distriktet sköt byvakter ihjäl Masala Özbay och skottskadade Ayten, Remziye, Naim och Mehmet Özbay.
25/8 Istanbul: Müslüm Kilic arbetar som distributör av tidningen "Ülkede Gündem". Han arresterades 20/8 och torterades svårt, vilket vidimeras genom läkarintyg.
26/8 Diyarbakir: Zeynep Cicek togs tillfånga efter en strid i området Lice - Kulp och avrättades sedan. När hennes föräldrar kom för att hämta hennes stoft blev de arresterade.
27/8 Istanbul: HADEP-medlemmarna Abdulselam Inan, Munsur Celik och Celal Erisci greps 13/8 och torterades under fem dagar.
30/8 Batman: Halit Yavuz (2) dödades och Halim Aktas (30), Bedrettin (22), Evin (18), Yakup (22) och Fehusa Yavuz (35) sårades när deras by Cevrecik i Sason-distriktet besköt 28/8.
3. Försvunna efter gripande av polis och militär

3/8 Diyarbakir: Sadik Ulumaskan och han son Seyithan greps 5/12 1997 i närheten av staden.
9/8 Ankara: Salih Kaplan som anklagades för att ha hjälpt PKK och dömdes till 3 års 9 månaders fängelse i säkerhetsdomstolen (DGM) är försvuz<xxnnen sedan rättegången avslutades.
12/8 Istanbul: Fuat Yürek (35) från Batman greps 9/8 i stadsdelen Haramidere.
14/8 Hakkari: Sju herdar och deras 1000 får bortfördes från området Geliya Bembo. Det finns inga spår av dem.
24/8 Trabzon: Remziye Dag greps 14/8 då hon skulle besöka anhöriga i fängelset.
4. Kidnappade och mördade
/8 Bingöl: Haci Tavhan (83) som kidnappades fyra dagar tidigare i staden Kigi återfanns död i förorten Kilcal med spår av tortyr.
8/8 Batman: Mehmet Akif Isik som försvann för ca en månad sedan han hittats död.
10/8 Musul: Cevriye Yusuf kidnappades i Mosul och torterades till döds. Hennes lik hittades i närheten av staden Zaxo. Man tror att KDP-milis (Kurdistans Demokratiska Parti) är ansvariga för detta grova brott.
5. Dödade och skadade av min- och bombexplosioner

9/8 Siirt: Sait Eroglu (11) och Mehmet Danis (6) hittade 4/8 en artillerigranat vid den brunn nära byn Ziving (Yavuzoymak). Eruh-distriktet som förser militären med dricksvatten. Båda barnen skadades allvarligt när granaten exploderade.
11/8 Batman: Ali Tas dödades och M. Emin Özturk och Sükü Ay skadades när en mina exploderade alldeles intill dem där de gick på vägen mellan byarna Hesare och Kümürcü.
17/8 Agri: Selahattin Kaya (28) dödades av en exploderande mina nära byn Gümüslü i Taslicay-distriktet.
Sirnak: Sahin och Abdulaziz Üncü skadades svårt av en exploderande mina nära byn Gülyazi, kretsstaden Uludere.
Diyarbakir: Herden Yusuf Taskan (11) hittade en handgranat alldeles nära gendarmeriposteringen. Kul leksak tyckte Yusuf varvid granaten exploderade och skadade honom svårt.
18/8 Batman: Vid militärens avstjälpningsplats i stadsdelen Cakmak hittade några barn en handgranat. Då de började leka med den exploderade den och skadade svårt Sacide Özalp (10), Hacer (11) Sevda (12) 0ch Binevs Dayan (10).
22/8 Van: Då Mehmet Sakir Güze (13) samlade ved i närheten av byn Soguksu i Caldiran-distriktet 19/8 exploderade en mina som skadade honom allvarligt.
26/8 Hakkari: Recep Tekin dödades när han med sin lastbil 23/8 körde över en mina nära byn Kerpil i distriktet Yüksekova.
27/8 Hakkari: Nazim Özavuz dödades och två barn skadades när de med traktor körde över en mina vid byn Akkucak i Yüksekova-distriktet.
6. Helt eller delvis förstörda resp. avfolkade byar

Batman: Celdeka (Ortaca), Ilfaca (Ufaca), Ginyanis (Yesilören), Rexene (Kövakgölü), Deravat, Setaruk, Baresa, Hadid (Payaml).
Diyarbakir: Firdews (Ucari), Kayas (Gelincik), Pirojman (Kursunlu), Zoxrakelkun (Kelekci), Ingirik, Bulgurcular.
Mardin: Bakistan (Bagkaya), Dengiza (Serenli), Kinifir (Durusu), Tizyan (Elmabahce), Baruman (Yesilalan), Xurs och Emrut.
Siirt: Gamésa, Gunde Séx, Parés (Uzümlük), Baluka (Bozkus), Salpana (Abdiken), Hergule (Yediyaprak), Sas.
Van: Sivres, Nahvend, Tizis (Körökü), Mezra Fatmé, Zihidan, Bilisava (Elemegi).

Mahmura ännu utan hjälp !...
Läget för flyktingarna i Mahmurlägret är fortsatt allvarligt. Trots olika upprop till allmänheten och brev till UNHCR och ICRC (Internationella Rödakors Kommittén) i Genéve har försöken från Kurdiska Röda Halvmånen att ge kortfristig hjälp till flyktingarna hittills förblivit utan framgång. Våra transporter har inte släppts in i Irak. Som vi tidigare meddelat har försörjningsläget förvärrats till följd av att UNHCR defacto dragit sig tillbaka. UNHCR: s representant på platsen ägnar sig mest åt att försöka genomdriva Turkiets och det med Turkiet allierade Kurdistans Demokratiska Partis intressen. Turkiet önskar få flyktingarna att. till varje pris återvända till en tillvaro i Turkiet utan garantier om personlig frihet och säkerhet. Under tiden försämras hälsotillståndet i lägret. Läkemedel och hygienprodukter saknas praktiskt laget helt. Som representanter för flyktingarna meddelade per telefon i direktsändning i MED - TV arbetar en läkare fyra timmar om dagen med nästan 8.000 människor till största delen bestående av barn, kvinnor och åldringar. Epidemiska sjukdomar som tyfus och tuberkulos utbreder sig. Den förestående vintern kräver en snabb lösning av försörjningen med mediciner, mat, vatten och bostäder.
PKK: s eldupphör och Turkiets reaktioner
Kurdistan/Turkiet: Turkiets svar på PKK:s ensidiga vapenvila som trädde i kraft den 1 september innebär en tydlig upptrappning av de militära angreppen. Tusentals människor greps i Istanbul och Diyarbakir när de demonstrerade för fred på
NYHETER FRÅN KURDISTAN ;
SEPTEMBER 1998;
från Turkiet sida mot den kurdiska gerillan och mot den kurdiska civilbefolkningen. Hittills har 62 gerillakämpar dödats sedan PKK utlyste vapenvilan 1/9. Många byar har också sedan dess förstörts och deras invånare har drivits bort. Många civila kurder har dödats eller sårats. Antal försvinnanden har också ökat.
Barbariska avrättningar av krigsfångar är normalitet i Turkiet
Sivas: Avrättning av tillfångatagna gerillakämpar är nu en normal företeelse i Turkiet; Rabia Sarikaya är en kvinnlig gerilla som togs som fånge av den turkiska armén i en strid nära byn Kardere i Zara—distriktet 2/9. Sedan torterades hon och avrättades enligt åk- lagarmyndighetens förundersökning. (Ö.P. 16/9).
I Turkiets är allt begränsat - utom paranoianzmir:
Fyra barn, T.Y, A.Ü, B.K., och G.K. samlades i centrum av stadsdelen Karsiyaka. De satte upp en banderoll som bad om bidrag till gatubarn och började dansa till musik. Polisen anlände och förde med sig de fyra barnen, som är mellan 11 och 14 år, till polisstationen. Där hotades de och attackerades verbalt då polisen hade fått för sig att de måste vara PKK- medlemmar. Banderollen hade ju en gul bakgrund och texten var röd och grön. Dessa färger är ju också de kurdiska färgerna och kurderna är ju alla PKK-are. Elementärt, mina käre Watson! (Ö.P. 16/9).
Brände sig till döds i protest mot tortyr
Izmir: Vasfi Karakoc var från staden Nusaybin i Kurdistan och arbetade som taxichauför. Han arresterades och torterades svårt i polishäktet i Bozkaya. Han drabbades också psykiskt. Två dagar efter det att han frigivits gick han upp på berget Kadifekale och tände eld på sig själv. Han lämnade ett brev efter sig i vilket han gjorde Turkiets politik mot kurderna och tortyren mot sin egen person ansvariga för handlingen. Karakoc dog av sina skador 8/9. (Ö.P. 9/9)
Flyktingarna till Europadelegation: Vi vill tillbaka till våra byar.
Wien: Endelegation från Europarådet har besökt Kurdistan 6/9- 9/9. Delegationens chef Walter Schwimmer förklarade i en intervju med Özgür Politika: "Vår resa syftar till att vi skall skaffa oss information om situationen i Kurdistan. Dessutom har vi frågat den turkiska regeringen om dess inställning till PKK:s 3: e vapenvila. Mitt intryck är att den turkiska regeringen inte tllmäter den här vapenvilan samma betydelse som tidigare var fallet. Vi konstaterar också att civilbefolkningen lider mest av det pågående kriget. Människorna som drivits bort från sina byar vill återvända så snart som möjligt. Vi skall lägga fram vår rapport för Europarådet. I den skall vi också presentera våra förslag till åtgärder för att förbättra stiuationen i Kurdistan". (Ö.P. 13/9)
Strategiska byar (= koncentrationsläger) förbereds i Kurdistan
Siirt: Den turkiska staten planerar att uppföra strategiska krigsbyar i Kurdistan. Projektet är i en förberedande fas och avses först genomföras i Siirt-provinsen. Militären hindrar därför människorna att lämna sina byar. Den 21/8 meddelades via högtalare i staden Kurtalan att invånarna förbjuds att lämna staden då de skall omplaceras till de nya strategiska byarna. I första hand berörs invånarna i byarna Belekmera, Baciriye, Sevdike, Cemsaribe, Eynxala, Herere, Cefan, Kendela, Duresa Jor, Duresa Xwar, Ridwana, Benarine, Saribe, Huseyniye, Tile, Kanimiriya, Qubane, Gazike, Beleke, Asit, Ewta, Xwar. De skall omplaceras till byarna Usé och Arené som byggs om till strategiska byar. (Ö.P. 1/9).

Rapport från IHD - augusti 1998
189 personer dödades i strid mot militär
16 personer mördades av "okända gärningsmän"
12 personer avrättades resp. torterades till döds i polishäkte
6 personer dödades vid razzior av polis och militär
19 personer sårades
1 person är försvunnen efter arrestering
86 fall av tortyr anmäldes
3248 personer greps utan arresteringsorder varav
185 personer häktades
31 fångar skadades vid angrepp av polis och militär i fängelser
1. Mördade av "okända gärningsmän"
Hüsyin Polat i Amasya 2/9 1998
Nihat Görün i Agri 13/9 1998
2. Sårade av "okända gärningsmän"
Görbüz Coban 1 Amasya 3/9 1998
Mustafa och Hilmi Atici i Tokat 10/9 1998
Yasar och Latife Görün i Agri 13/9 1998
Cavit Korkmaz i Amasya 15/9 1998
3.Dödade och sårade av militär, polis och byvakter
1/9 Van: Celal Cansever och Sadrettin Fidan sårades allvarligt när turkiskt artilleri sköt mot byn Cilik i Saray-distriktet.
2/9 Elazig: De politiska fångarna Siracettin Yüksekbagli, Abdulmecit Yüksekbagli, Maruf Göngür, Mehmet Umac, Sükrü Güvenc, Ragip Yüksekbagli och Haci Nasan torterades svårt. Läkarintyg bekräftar skadorna efter tortyren.
6/9 Sirnak: Vid en husrannsakan i byn Hoser (Duzova) i Cizre-distriktet fann militären flera videokasetter med inpelningar av kurdiskt högtidsfirande i Tyskland. Inspelningarna användes som bevis på understöd till PKK- vid högtiderna exponerades de kurdiska färgerna. Sju personer arresterades och torterades i militärens lokaler. De är Ahmet Oruc, A. Latif Demir, A. Arslan. H. Arslan, Orhan Evcimlik, T. Bilgic och N. Demir.
7/9 Batman: En minibuss på väg från Besiri-distriktet till Batman besköts av militär mellan byarna Géduké (Deveboynu) och Cinesker (Yontukyazi). Därvid dödades Fahr Kayaalp (479 och Resit Aslan sårades allvarligt.
Sirnak: Emine Dogan sköts ned i byn Silyan när militären bedrev övningsskjutning.
9/9 Van: Firat Kivanc (12) sköts till döds 7/9 av en vaktpost utanför militärförläggningen. Firat var på väg hem och bar på en shoppingväska. Vaktposten ropade att han inte fick närma sig kasernens staket. Firat svarade: "Jag närmar mig inte staketet, jag är på väg hem". Därefter avlossade vaktposten två skott som omedelbart dödade Firat.
10/9 Adana: Oktay Tasdemir, en kurd från Agri, gjorde militärtjänst i militärområdet Glendost i Isparta. Han sköts 2/9 med ett nackskott. Mot militärens påstående att Tasdemir sköt sig själv, utgår hans familj ifrån att hans befäl dödade Tasdemir eftersom sådana liknande händelser som drabbats kurdiska soldater upprepats vid många tillfällen under de senaste tre åren.
17/9 Izmir: Ali Durmus (19) från Mus, som arbetade vid den kurdiska kulturtidskriften "Rewsen" hade 14/9 bortförts av civila poliser till okänd plats där han med förbundna ögon torterades och hotades verbalt.
18/9 Urfa: Bülent och Mehmet Dusak satt hemma i stadsdelen Selahattin Eyubi och tittade på MED-TV. De greps av polis och torterades.
19/9 Istanbul: Erkan Bulut från Igdir aresterades 16/9 och torterades på polisstationen Camcesme. Han fick ena benet och höftleden brutna.
21/9 Diyarbakir: En oidentifierad soldat i turkiska armén av kurdisk börd som under en militäroperation i byn Disin i Egil-distriktet hade protesterat mot militärens tillvägagångssätt. avrättades utomrättsligt.
22/9 Zonguldak: Under en operation av gendarmariet sköts Ismail Kara (51) till döds och Seher Tokgöz (14) sårades allvarligt då de inte stannade den personbil de fördades i trots uppmaning.
22/9 Mardin: Sabahattin Dag (10), Ali Dag, Mühittin Öner, Süphiye Ökmen, Kadriye Bingöl, Serkan Öner, Yusuf Bingöl och Besir (efternamn saknas) som arbetade i en vinodling sårades när militären sköt i byn Seykir (Kocisirt) i Ömerli-distriktet.
23/9 Bingöl: Riza Albaskara (60) som vallade sina djur besköts av militär och byvakter och greps sedan.
24/9 Diyarbakir: Sabri Karan (70) sköts ned av "byvakter" 19/9 i staden Dicle. Den skadades dotter togs som gisslan.
Bursa: Hasan Koca, som arbetade på tidskriften "Alternativ" greps och torterades.
25/9 Diyarbakir: Alla invånare i byn Nive (Solmaz) i Cinar-distriktet samlades ihop på byns torg 15/9. Männen blev slagna och kvinnorna sexuellt misshandlade. Anledningen: den turkiska flaggan vid skolan var smutsig och trasig.
26/9 Mardin: Behcet Kurucu (16) som
allade djur nära staden Savur hamnade i militärens skottlinje och blev nedskjuten 23/9.
27/9 Istanbul: Halit Tunc (28) från Digor arresterade 22/9 i sin butik och blev svårt torterad.
28/9 Izmir: Dilsan Acar som arresterades på ett pansionat i staden Dikili, torterades och våldtogs enlgt uppgift av hennes advokat.
30/9 Izmir: Mehmet Güm greps 8/9 och förhördes i polisarresten i Sirinevler. Plötsligt rusade han i väg, varvid polisen sköt ned honom.
Mardin: Bahadir Naser skadsköts 26/9 när den minibuss han fördades i utsattes för beskjutning.

4. Försvunna efter gripande av polis och militär
2/9 Mardin: Yusuf Dündar greps 25/8 i Nüsaybin.
6/9 Mardin: Cemal Birer greps 24/8 i en trafikkontroll på vägen till Derik.
9/9 Batman: Bedri Aslan greps sedan han sårats av eldgivning mot den minibuss han färdades i. Det ägde rum på vägen mellan Batman och Besiri 5/9.
10/9 Mardin: Besir (50) och Sükrü Dag (22), anhöriga till två gerillakrigare, greps 3/9 i byn Kaserbelek i Nusaybin-distriktet.
11/9 Diyarbakir: Tidningsförsäljarna Serkan Aslan (20) och Adil Vural (20) greps 8/9 i stadsdelen Beyazevler.
19/9 Diyarbakir: Cemil och Mehmet Yildiz arresterades 10/9 i byn Behrobogaz i Dicle-distriktet.
24/9 Mersin: Gymnasisten Tarik Balci greps för sex dagar sedan i Kalerce-området.
25/9 Batman: Mustafa Kaya och hans Fatih greps 16/9 i hemmet i stadsdelen GAP.
27/9 Diyarbakir: Abdurrahman Diken greps 25/9 i stadsdelen Seyrantepe, Baglar-distriktet.
27/9 Bingöl: Sirri Ciftci greps 26/9 i byn Kargapazari i Karliova-distriktet.

5. Kidnappade och dödade
1/9 Diyarbakir: Haci Sefik (60) som kidnappades i byn Manisor i början av september har återfunnits med huvudet avhugget.

6. Dödade och skadade av min-och bombexplosioner

6/9 Erzurum: Sidik Karagöl och hans son Efes hittade en handgranat i gräset i byn Yuvakli i Tekman. Då de började leka med den exploderade den varvid Siddik Karagöl dödades och hans son skadades svårt.
10/9 Dersim: Mehmet Avci (62) hittade en handgranat 6/9 nära byn Mercimek i Pertek-distriktet. Explosionen dödade honom.
20/9 Van: Nusret (10) och Ilhan (11) hittade 13/9 en artillerigranat i byn Gocetan i Taskale-distriktet. Barnen skadades svårt när granaten exploderade.
21/9 Antep: Mehmet Sahin (15), Bünyamin Kilic (16) och Hasan Bingöl (12) fann en artillerigranat i byn Karaburdu, i Nuragi-distriktet. Alla tre skadades svårt när granaten exploderade.

7. Hellt eller delvis förstörda resp. avfolkade byar
Batman: Baciriye, Salaté, Sevdiké, Cikinik, Cimsar, Belekmir, Hiléré, Cemsaribé, Turesé, Saribe.
Siirt: Marmurana, Belekmera, Sevdiké, Cemsaribe, Ifaca, Ginyanis, Resené, Dérawit, Seteruk, Baresa, Hedid, Salpana, Hergule, Sa, Zorava, Geliyéona, Mergé, Sidadé, Geliyé Miskin, Torik.
Södra Kurdistan: Bané, Kadana, Conx, Conbofké, Xinaré, Xoké, Dosteka.
Van: Bébadane, Temanus, Bire Sihe.

Av Haydar Kilicoglu, Egitim-Sen, Diyarbakir
Det är allmänt känt att så länge människan existerat har utbildning varit ett nödvändigt medel för att förstå livet och att vara bättre rustad att forma det. Av den anledningen borde utbildningen ständigt debatteras. Fastän genomförandet av utbildningssytemet i mitt hemland kräver en bred diskussion och klara lösningar, skall jag nu koncentrera mig på systemets konkreta brister och dess genomförande snarare än att föreslå förbättningar och lösningar.
Det är vanligt att definiera utbildningens mål som "att utveckla människan så att hon skall kunna leva ett bättre liv". I verkligheten konfronteras vi emellertid med dilemmat att utbildningen ofta används och politiskt "status quo". Det är därför nödvändigt att skilja mellan den breda definitionen av begreppet "utbildning" och dess praktik. Då varje ekonomiskt och politiskt system försöker ordna utbildningen efter de egna intressena kan kan utbildningssystemet inte undersökas oberoende av dessa faktorer.

Det allmänna läget för utbildningssystemet i de kurdiska områdena
Alltsedan Turkiet grundades har undervisningen bedrivits på turkiska. Undervisningssytemet som använts i kurdiska städer under de senate 70 åren har medfört allvarliga problem i samhället. Idag har det allmänna motståndet och missnöjet blivit allt tydligare. Idag vet världen att målet för Turkiets rasistiska, reaktionära och assimilationistiska utbildningspolitik har varit och är att alinera och krossa det kurdiska folket och att skydda landets politisk-ekonomiska system.
De fanns två avgörande perioder i det turkiska utbildningssystemets historia. Den första inträffade 1927 i samband med införandet av kemalistiska principer för utbildningen och den andra skedde 1980 då militären gjorde en statskupp under ledning av general Kenan Evren. Det var under dessa två faser som internatskolor byggdes i nästan alla kurdiska områden, både som objekt för ekonomisk exploatering och för att upplösa den kurdiska nationen. Dessa skolor blev det turkiska utbildningssystemets viktigaste grundpelare i de kurdiska områdena.
Under förevändning av "obligatorisk undervisning" togs barnen från familjen i tidig ålder och internerades i dessa skolor. Undervisningen bedrevs av speciallärare och uppfostrare enligt ottomanska principer varvid folk av andra etniska grupper (än turkar) "konverterades". Denna metod används fortfarande utan undantag i alla kurdiska provinser och städer.
Turkiska internatskolor finns nästan bara i kurdiska områden med undantag av några områden vid Svarta Havet. Dessa skolor, som nu uppgraderats till högstadie- och gymnasieskolor, är inget annat än militära institutioner där barnen hjärntvättas för att göra dem lojala med det turkiska systemet. De personer som gått igenom dessa "quasi-militära brigader" blir senare de mest lojala, okritiska, underdåniga och identitetslösa supportrarna av den turkiska statsmakten.
Utbildningssystemet som det tillämpas i dessa områden saknar all vetenskaplig grund - det är en mycket reaktionär form av undervisning. Den rasistiska undervisningen stöds av koranskolor, som dessutom inympar dogmatiska och feodala värderingar i eleverna. Så har det sett ut sedan 1950 och metodiken expanderade 1980 - året då militären grep makten.
Sedan 1980 har systemet främjats av olika religiösa sällskap och det används även i moskéerna. Målet är att institutionalisera folkets trosföreställningar och stärka utbildningen. Religionen används för att hindra folk att vinna politisk, nationell medvetenhet.
De flesta kurdiska föräldrar var fattiga och kunde varken läsa eller skriva turkiska. De kunde därför inte påverka sina barns undervisning. Föräldrarna tvingades ofta muta lärarna för att deras barn med framgång skulle kunna göra sig gällande i skolan. Det var normalt att de stora jordägarnas och de inflytelserika shejkfamiljernas barn blev de framgåmgsrikaste eleverna, de som senare blev studenter. Dessa ungdomar blev därefter med statens stöd - betydande affärsmän eller parlamentsledamöter. På detta sätt försöker man upprätthålla arkaisk-feodala strukturer i de kurdiska områdena. Dessa priviligierade personer förmedlar vanligen statens ideologi till befolkningen och tjänstgör ofta som underrättelse-agenter eller använder sitt inflytande att utnämna byvakter.
Före 1970 existerade knappast några skolor på landsbygden. Därefter byggdes skolor med att enda klassrum och en ensam lärare. Kostnaderna betalades av byns invånare. Systemet är fortfarande i kraft med mindre förändringar. Skolorna fortsatte att fungera (dock utan undervisningsmaterial) fram till början av 1990-talet, då de stängdes och förvandlades till logement för militären i c:a 4000 byar i Kurdistan till följd av förstörelse och folkfördrivning. Bara på landsbygden runt staden Diyarbakir har 635 skolor stängts. Resultatet har blivit att tiotusentals lärarbefattningar är vakanta, som i staden Diyarbakir innebär närmare 2100 tjänster på lågstadiet och 850 på högstadiet. Antalet kommer att öka till ungefär 5000.
Medan vakanserna kvarstår är de lärare som har arbete belastade med extra administrativa arbetsuppgifter. Nästan varje lärare måste också utföra bokföringsarbete. Under åratal har det funnits en sektor där högstadieelever som utexaminerats används som obehöriga lärare. Det finns folk som arbetat som lärare i över tio år utan socialförsäkringar. För att få ett sådant jobb är mutor regel snarare än undantag. "Assistentlärarna" kan bara börja arbeta två månader efter skolårets start, om befattningen då inte kunnat tillsättas med en behörig lärare. De arbetar på korttidskontrakt till skolårets slut.

Följande faktorer är viktiga på grund av den socioekonomiska efterblivenheten, då föräldrarna inte kan ta del av sina barns utbildning:
1) Föräldrarna kan inte hjälpa sina barn eftersom undervisningen sker på ett utländskt språk
2) Då religionen används för att genomföra en rasistisk undervisning är föräldrarna bundna till en arkaisk struktur där flickorna hålls borta från undervisning i skolan.
3) Eftersom folk, som kurder, inte vill identifiera sig med statens officiella ideologi, registrerar de sig inte hos myndigheterna.
essa faktorer är den viktigaste anledningen till att en stor del av befolkningen inte erhåller någon utbildning och att analfabetismen är utbredd. I de kurdiska provinserna ligger analfabetismen mellan 20% och 60% (t.ex. i Mardin 51%, i Siirt 56%, i Diyarbakir 44% och i Hakkari 32%). Den avgörande orsaken är att folket inte undervisas på sitt modersmål.
För kurdiska män är militärtjänsten den viktigaste "skolan" där de lär sig läsa och skriva. Assimilationen som sker inom de väpnade styrkorna är grunden för deras framtid.
Den turkiska staten kallar utbildningen "statens ansvar mot det kurdiska folket" och stöder sin metodik med vetenskapliga argument. 80% av de manliga kurdiska analfabeterna som är födda före 1960 lärde sig läsa och skriva under militärtjänsten. Staten demonstrerar sin makt och betydelse genom att undervisningen varje dag "ackompanjeras" av misshandel och andra disciplinära åtgärder mot soldaterna.
Ytterligare en ofördelaktig faktor är att i skolorna på landsbygden undervisas 80 - 130 elever samtidigt i ett klassrum eftersom det saknas lämpliga lokaler och utrustning.
Det går inte att tala om adekvat utbildning under sådana förhållanden. Många elever är närvarande bara för att få ett betyg (eller intyg), som är en förutsättning för att få ett arbete i offentliga sektorn.
Kurdiska elever som kan läsa och skriva turkiska någorlunda acceptabelt efter fem år i skolan ligger långt efter turkiska barn med samma utbildningstid. På landsbygden är det inget undantag att kurdiska ungdomar i 18 - 20 årsåldern undervisas i samma klassrum tillsammans med betydligt yngre elever och med metoder som är lämpliga för dessa senare. Det är givetvis förödmjukande för dem.
Då det inte finns en skola i varje by, måste en del barn gå till skolan i grannbyn. Att gå till skolan på vintern, halvnaken och utan skor, och återvända hem när det blivit mörkt kan ge upphov till fysiska sjukdomar och psykiska störningar.
Sedan kriget i Kurdistan började instrueras barnen redan på lågstadiet om den turkiska statens betydelse. Lärarna är oftast officerare. Ofta lockas eller vilseleds barnen till att bli "tjallare" åt militären i byarna. Förödmjukande behandling och misshandel är stående inslag i den rasistiska skolundervisningen.
De kurdiska eleverna tvingas dagligen att unisont ropa slagord som "Jag är turk, jag är ärlig, jag är flitig, jag är stolt etc.". Dessutom måste de kurdiska barnen lära sig statens rasistiska ideologi som utgör ett genomgående tema i ämnen som "nationell historia" (dvs turkiska historia), "nationell geografi", "nationell säkerhet" och nationell litteratur. Denna ideologi hamras bildligt in i eleverna utan att de får tillfälle till kritiska omdömen. Målet är att ta ifrån barnen deras ursprungliga och naturliga identitet.
De statliga, turkiska institutionerna försöker sälja den här utbildningen som den enda möjligheten för kurder att bli socialt framgångsrika. Identiteten hos dem som gått igenom denna undervisning formas av dessa tankemönster.
Kurdistan omfattar c:a 20% av Turkiets territorium men har bara 10% av universiteten och 4-5% av specialistfakulteterna. Men i de flesta fallen förekommer sådana universitet bara som "kulisser" utan att erbjuda möjligheter till effektiv utbildning. Det innebär att en person med examen från ett sådant universitet knappast kan räkna med att få lämpligt arbete senare. I dessa universitet fortsätter rasismen att frodas. Det kurdiska folket förklaras vara en turkisk stam; någon forskning om den socioekonomiska situationen i de kurdiska områdena sker inte och turkisk nationalim framhävs i den positivistiska vetenskapens namn.
Slutligen kan nämnas det traditionella kurdiska nyårsfirandet "Newroz". Trots att Newrozfirandet och till och med dess omnämnande var förbjudet under lång tid, har turkiska vetenskapsmän i statens namn under de senaste tre åren försökt ge en turkisk nationell innebörd åt nyårsfirandet. Så kallas nyårsdagen officiellt inte Newroz utan Nevruz därför att det turkiska alfabetet saknar bokstaven "W" och att använda namnet Newroz skulle innebära erkännande av existensen av det kurdiska språket.

Utbildning i "modersmålet"
Modersmålet är det språk som ett barn lär sig av sin mor och sin omgivning. Modersmålet är med andra ord det första och bästa sättet för ett barn att delta i det sociala livet, att uttrycka sig och kommunicera med andra och därigenom utvecklas. Det faktum att, i våra kurdiska områden, det inte har ägt rum någon undervisning i skolorna på modersmålet och att det under lång tid var förbjudet att tala sitt modersmål under hot om bestraffning har gett upphov till psykologisk-sociala problem med följande konsekvenser:
a) Personen kan inte utveckla sin identitet, alieneras från samhället och saknar förbindelse med sin kultur och sin historia.
b) Personen kan inte tillgodogöra sig undervisning på ett adekvat sätt.
c) Personen med bristfälligt utvecklad identitet lider av underlägsenhetskänslor och känner sig utestängd.
d) Han/hon själv bidrar till att hans/ hennes språk och kultur dör.
e) Personen kan inte nyanserat ge uttryck åt sina tankar och känslor och förmedla dem till andra
f) Personen fria utveckling begränsas.
g) Personens självförtroende försvagas och han/hon passiviseras. Han/hon är rädd att ge uttryck åt sina önskningar och behov och att kräva sina demokratiska rättigheter.

Krigets negativa följder för skolutbildningen
Enligt internationell definition är kriget den mest koncentrerade formen av konflikt mellan olika stater, nationer, grupper eller stammar. Det är klart att under sådana konflikter utsätts människor och natur för kraftig påverkan. När det gäller människor har naturligtvis kriget en destruktiv effekt. Att människor dödas och såras, att skolundervisningen avbryts, att den ekononmiska basen förstörs genom att utbildning omintetgörs, att skolsystemet militariseras, att krigspropaganda sker i media är några av de direkta och indirekta faktorer som får betydande effekter på utbildningen.
Förstörelsen av byar och den åtföljande flykten av dessas invånare gör att skolutbildningen avbryts och medför allvarliga psykologiska följder. Förstörelsen och avfolkningen av 4000 byar i Kurdistan sedan 1990 och fördrivningen av ca 3 miljoner människor från deras bosättningsområden har med fört att minst 500.000 barn har fått sin skolundervisning avbruten. Flyktingarna måste kämpa hårt bara för att överleva; de kan inte bekymra sig om barnens skolgång. Som en följd av flyktingströmmarna har invånarantalet i vissa stora städer trefaldigats under några få år och intagningskvoterna har ökat med 130%, vilket försämrar ett redan förut lågkvalitativt utbildningssystem.
Ett annat problem som uppstått till följd av kriget sedan 1984 är att lärarna vägrar tjänstgöra i Kurdistan. Man har försökt att stimulera rekryteringen genom att betala en bonus men det har misslyckats. Genom ett dekret daterat april 1990 har lärare och andra offentliganställda som arbetar i undantagstillståndsområdet erhållit en bonus som uppgått till hälften av den ordinarie lönen och denna bonus deponeras på ett särskilt sparkonto. Efter två års tjänstgöring får de löneförhöjning. Men trots dessa förmåner försöker lärarna att genom mutor och personliga förbindelser med "beskyddare" undvika att arbeta i de kurdiska områdena. Lärare som inte lyckats med detta vägrar att flyta till byarna och bosätter sig istället i de stora städerna under åberopande av att deras liv är i fara. Det är inte ovanligt att lärare tvingas arbeta som informatörer (agenter) åt den turkiska militären istället för att vara lärare.
Ett annat hinder för undervisningen är att skolbyggnader inte sällan har rekvirerats av militären som logement. Den militära konflikten används ofta som ursäkt för att slå igen skolor under lång tid, något som leder till avbrott i utbildningen och försvagar elevernas studiemotivation. Efter massakern i Sirnak vid Newroz 1992 stängdes skolorna i staden och dess omgivning under flera veckor. Medan kriget lägger beslag på 60 - 65 % av statens budget, får utbildningen nöja sig med 8 %. Detta är inte konstigt i ett land där militära installationer och fängelser "byggs på löpande band".
Massmedierna har en viktig roll i psykologisk krigföring. Filmer främjar våld och film och TV används hela tiden för att påverka folk att utöva våld. Förutom rena krigspropogandan bidrar medierna till assimilationspolitiken genom att samla in pengar för att bygga skolor som får namn efter stupade soldater och poliser; (tex. kallas en lågstadieskola i Bitlis "Farbror Polisen", och en lågstadieskola i Diyarbakir heter "Martyren polisofficer Mehmet Elcin").
På samma sätt som geografiska platser i norra Kurdistan fått turkiska namn som ett led i assimilationssträvandena, har den turkiska armén under sina många invasioner av södra Kurdistan givit turkiska namn åt berg. floder och byar där.
Jag överlåter åt läsaren att föreställa sig vad det innebär för barnen att somna och vakna under krigsförhållanden med ständiga bombardemang och hur de erfar vapnens allsmäktighet som förenar exekutiv, lagstiftande och dömande makt. Dagens 17- åringar i Kurdistan har blivit totalt påverkade av kriget. De har under hela sitt liv levt under krigslagar och undantagstillstånd. Där krigets villkor råder finns givetvis ingen demokratisk kultur.
Den nuvarande, unga generationen har svårt att handskas med det reella, kaotiska nuet då de saknar livserfarenhet och inte kan se de grundläggande orsakerna och placera dem i ett tidsmässigt sammanhang. Denna alienerade generation, som växt upp under extraordinära omständigheter, lever på gatan, stjäl, använder eller säljer droger. Barn med psykologiska problem har lärt sig att leva med död, blodsutgjutelse och tårar och gråter själva bara för att lätta sitt samvete. Så länge kriget pågår kommer bilden att vara densamma eller förvärras.
För att kunna bedriva en effektiv och bra undervisning i en fredlig miljö måste vapnen tystna och lidandet och misären måste få ett slut. Var och en av oss som månar om sin mänskliga värdighet måste ta sitt ansvar för att åstadkomma fred och agera utan att tveka.
Till sist vill jag beröra de problem som lärarna och deras fackförbund (Egitim Sen) ställs inför. På grund av det stora antalet ekonomiskt priviligierade militärer och poliser i Kurdistan ökar efterfrågan på varor och tjänster, som innebär att bl.a. hyrorna stigit så mycket att lärare och flyktingar inte har råd med en acceptabel bostad.
Situationen missbrukas ofta av militären som anställer lärare med relativt låga löner som informatörer eller byvakter. Befälhavaren för en bataljon i Diyarbakir fick år 1994 lärarna i byarna att samtycka till att;
1) bära vapen.
2) en gång i månaden delta i militär utbildning.
3) skriva rapporter om folket i byn och om besökare
och lämna dem till militärstationen.
4) inte lämna byn utan militärens uttryckliga tillåtelse.
5) strikt lyda order att propagera för nationell enhet
och landets odelbarhet.
En lärare får inte tillåta diskussioner i skolan om mänskliga rättigheter, demokrati eller fred. För att demonstrera militärens makt arbetar han ibland med en laddad pistol inom räckhåll. Eller också tjänstgör han som byvakt.
Skolinspektörerna inom det nationella utbildningssystemet utvärderar undervisningens rasistiska innehåll för att redan från början undertrycka varje form av fri opinionsbildning. Medan antalet lektioner normalt är 21 (per vecka) är de ibland 30 i områdena där undantagstillstånd råder.
Att vara medlem av Egitim-Sen och arbeta i dessa områden medför svåra prövningar. Den första av dessa är att bli stämplad som "potentiell terrorist". I Diyarbakir har hittils 26 lärare dödats, 14 har skadatds, 104 har arresterats och torterats, 162 uteslutits och 15 avskedats och 400 ställdes inför domstol och dömdes på grund av fackliga aktiviteter. Vid dessa domstolsförhandlingar utgjorde de anklagades medlemskort i fackföreningen det enda beviset mot dem. Medlemmar av Egitim-Sen övervakas hela tiden och påtryckningar och hot används för att lägga hinder i vägen för deras fackliga verksamhet.
Många av våra lokala kontor har stängts och bildandet av nya har förbjudits. Skolchefer utnyttjas för att sätta stopp för facklig verksamhet och våra möjligheter att arbeta fackligt i framtiden är beroende av skolchefernas maktutövning.
Sammanfattningsvis kan skolundervisningen i Kurdistan sägas vara paralyserad. Med tvång erhåller vi bristfälliga kunskaper, blir alienerade och förlorar vår identitet. Det är som om en slöja av mörker dras över samhället. Men det är inte ödet utan en medveten, påtvingad handling av maktsystemet. Det är bara en av många metoder som används för att assimilera och krossa det kurdiska folket. Så målas en bild av vårt folk; vi är rädda, arga, förödmjukade och bör känna skam för vår egen identitet. Det är krigets bild. Lösningen är att åstadkomma villkor som möjliggör en fri, broderlig (systerlig) och jämlik samlevnad mellan folken utan lidande, blodsspillan, tårar och vapen.
Detta föredrag hölls vid den socio-medicinska konferensen "Krig och hälsa i Kurdistan" som arrangerades av Kurdiska Röda Halvmånen i Hamburg 28 - 29 juni 1997
Översättning från engelska: Eric Sundelius
TILL ALLA HUMANITÄRA ORGANISATIONER SAMT MASSMEDIA
Som ni vet så kidnappades kurdledaren Abdullah Öcalan, från den grekiska ambassaden i Kenya med våld och emot internationella lagar och lagar för de mänskliga rättigheterna. Han fördes till flygplatsen i Nairobi av kenyanska säkerhetsstyrkor och överlämnadas till ett team ur de turkiska säkerhetstrupperna. I detta team ingick förutom kommandosoldater en läkare. Ett dygn senare kablades bilder ut över hela världen på den gripne kurdledaren. Dessa bilder visar hur Abdullah Öcalan inte ser ut att må bra och han säger själv att han har svårt att se och att han har sura uppstötningar. Våra läkare som har sett dessa bilder säger att det tydligt framgår att Abdullah Öcalan utsatts för droger och förutom detta utsatts för såväl psykisk som fysisk tortyr.
Förutom dessa TV-bilder som förnedrar de mänskliga rättigheterna, så kan man även påminna om att ingen person som dömts inför en domstol i Turkiet undgått tortyr. Många gånger har man påpekat och som även Amnesty International har redovisat i sina rapporter, har många personer under tortyr utsatts för övergrepp, misshandlats, blivit handikappade och även dödats.
Anledningen till att inga av hans försvarare inte har fått närvara vid förhören tyder än mer på att han torterats och drogats.
Det kurdiska folket som insett detta faktum har rest sig och protesterat mot kidnappningen över hela Turkiet och över hela världen. I Turkiet har den regeringen gett order om att slå ned protesterna med vapen. Till exempel, i den kurdiska staden Batman dödades 5 personer, i staden Kiziltepe dödades 3 personer. Från den dagen som protesterna startade i Turkiet, har flera hundra kurder arresterats och många sårats i demonstrationerna.
Med anledning av dessa händelser kräver vi, Kurdiska Röda Halvmånen...
1) Att man garanterar säkerheten och hälsan för Abdullah Öcalan och att han får rätt att träffa sina advokater samt ha dessa närvarande under förhör.
2) Att han får undersökas av en oberoende läkargrupp.
3) Att internationella läkarorganisationer protesterar mot att Abdullah Öcalan drogats av turkiska säkerhetsstyrkor under resan till Turkiet.
4) Röda Korset, Amnesty International och IPPNW att dessa organisationer skickar delegationer som besöker Abdullah Öcalan och obeservar hur den turkiska regeringen behandlar honom och agerar för att man går rätt till väga enligt de internationella lagar som Turkiet har skrivit under.
5) Att alla europeiska länder agerar för att garantera säkerheten för Abdullah Öcalan, och att FN och andra internationella organisationer gör sin plikt och protesterar mot den turkiska regeringen. De reaktioner som ni visar hoppas vi kommer att sätta stopp för de omänskliga tortyren som förekommer i Turkiet.

Kurdiska Röda Halvmånen
JORDBÄVNINGEN I ADANA SLÅR HÅRDAST MOT FLYKTINGAR
I juni 1998 skakades den sydturkiska miljonstaden Adana av den kraftigaste jordbävningen på över 50 år . Byggnader föll sammman som korthus och infarstrukturen förstördes. Fattigkvarteren där de kurdiska flyktingarna bor drabbades särskild hårt. Än idag saknar många av de drabbade tak över huvudet. Den statliga hjälpen har drunknat i ett träsk av korruption, nepotism och slarv.
Mustafa Sahin är trött på att bo i tält med sin familj. "Vi lagar mat utomhus, vi sover utomhus. På nätterna är vi rädda för ormar råttor och skorpioner; därför sover vi dåligt". Hans fru Halime tillfogar: "Dricksvatten måste vi hämta hos grannarna". Familjen Sahins hus förstördes vid jordbävningen i juni. Betongen har rämnat och i väggarna gapar breda sprickor. Här i Misis och i de andra byarna nordost om Medelhavsstaden Adana förorsakade jordbävningen särskilt stora skador.
Jordskalven, som började på eftermiddagen den 27 juni 1998, skakade den sydturkiska metropolen Adana och byarna i deltat mellan floderna Ceyhans och Seyhans utlopp. Seismograferna registrerade värdet 6,3 på den öppna, logaritmiska Richterskalan. De turkiska myndigheterna uppger att 96% av landets yta ligger inom området där det finns risk för jordbävningar. I detta område bor 70 % av Turkiets befolkning
I Adana fanns inga förberedelser gjorda inför en sådan möjlig katastrof. De senaste jordbävningarna i detta område av jämförbar styrka inträffade för över 50 år sedan.
När olyckan skedde hade många människor sökt svalka i parker och trädgårdar undan den fuktiga, tryckande eftermiddagshettan.Vanan att ta siesta utomhus räddade livet för många människor när marken plötsligt började skaka och byggnader störtade in. Jordbävningen vållade 144 dödsoffer, cirka 2000 personer skadades och många tusen blev hemlösa. De materiella skadorna omfattade 1206 hus som helt förstördes och 13 800 lägenheter blev obeboeliga enligt vad officiella turkiska källor uppger. Turkiska Röda Halvmånen distribuerade 6000 tält. Överallt reste sig koniska nödbostäder och till och med Adanas stadspark måste användas som tältplats. Tusentals barn kunde inte börja skolan i tid i mitten av september, eftersom deras klassrum blivit förstörda. I höstas hade de flesta familjerna inkvarterats hos släktingar eller med hjälp av statliga bidrag flyttat in i hyreslägenhet. Men bostadsbidraget som uppgick till c:a DM 2.200 hade de fattigaste familjerna för länge sedan köpt mat för. Efter jordbävningen har hyrorna stigit kraftigt i hela regionen.
Hos folbokföringsmyndigheten i Adana finns 1,9 miljoner personer registrerade, men det bor också många kurdiska flyktingar i stadens södra förorter och i de kringliggande byarna som låtit bli att registrera sig. Några av de har inte ens råd att betala expeditionsavgiften utan lever ur hand i mun. Många andra gömmer sig för att undkomma statens förföljelse. Inflyttningar har inneburit att stor-Adanas invånarantal är mycket över två miljoner. Flyktingarna bygger själva sina hus i Adanas utkanter med provisoriska material. Hela tiden uppstår nya bostadskvarter, som uppförs snabbt och utan byggplaner och ofta består husen av ett enda rum. Däremellan finns gator som inte är asfalterade. I hjulspåren bildas pölar av grönaktigt vatten. Avlopp existerar inte. Dessa egenhändigt byggda hus i södra Adana skadades svårast vid jordbävningen.
Sadi Sürenkök är ordförande i Adanas byggnadsingen–jörsförening som har 1600 medlemmar. Genast efter jordbävningskatastrofen skrev han ett öppet brev i vilket han skarpt kritiserade användningen av betong av undermålig kvalitet till och med i de statliga byggprojekten. Att bygga med bristfälligt material i ett område som är riskzon för jordskalv är en oerhörd nonchalans.
Sürenkök klandrade också den statliga statistiken över skadorna orsakade av jordskalven som han ansåg vara överdriven och godtycklig. Tillsammans med kolleger katalogiserade han skadorna kort efter olyckan och kom fram till betydligt lägre antal obeboeliga bostäder, 6000 mot dem officiella siffran 15000. "Regeringen kommer att be utlandet om hjälp med överdrivna uppgifter", ansåg ingenjören. Tekniskt bistånd avvisades dock och till och med insats av spårhundar från utlandet vägrade Turkiet. Politikerna ville demonstrera att Turkiet av egen förmåga kunde klara problemen. Men ekonomisk hjälp ville man gärna ta emot. Enbart med hjälp av ett lån från Världsbanken skulle 4000 nya bostäder kunna byggas i Adana och grannstaden Ceyhan. "Men pengarna göder bara staten", sade en skeptisk observatör.
Byggingenjörsföreningen lade också märke till ett visst godtycke i skadebedömningen. "Det har till och med komiska drag. Ibland har bottenvåningen i ett hus ansetts obeboelig men däremot inte de övre våningarna i samma hus", småler Sadi Sürenkök.
Även andra organisationer i det civila samhället i Adana såsom människorättsföreningen IHD och de politiska partierna HADEP och ÖDP har kritiserat den turkiska staten efter jordbävningen. Enstaka byföreståndare har genom förbindelser lyckats kapa åt sig oskäliga förmåner. Drabbade familjer erbjuds hypotekslån för att bygga nytt, men ytterst få kan ställa säkerhet i lämplig egendom. Många vägrar att sätta sig i skuld därför att de inte kan betala reala räntekostnader på 40-50% per år.
Mustafa Sahin och de andra männen på kaféet i byn Misis är eniga: "Hjälpen är bara för de rika, vi fattiga dör under alla omständigheter".

VITA OCH SVARTA PENGAR STORA EKONOMISKA SKILLNADER MELLAN TURKIETS REGIONER
Det turkiska statistikinstitutet (DIE) har publicerat uppgifter om värdet av landets produktion av varor och tjänster 1997 fördelat på regioner och provinser. Värdet av den inhemska produktionen uppgick till US Dollar 188,5 miljarder för år 1997, vilket motsvarar US Dollar 3028 per invånare. Högsta produktionen per invånare hade provinsen Kocaeli (US Dollar 7,882), följd av Yalova (USDollar4,980). Istanbul (USDollar 4,749) Kirklareli (USDollar 4,385) och (Izmir USDollar4,358). Den lägsta produktionen per capita hade provinsen Agri (USDollar 744), sedan kom Mus (USDollar 763), Bitlis (USDollar 1,019), Kars (USDollar1031), Bingöl (USDollar 1,032) och Hakkari (USDollar 1,050). De fem rikaste provinserna ligger alla i nordvästra Turkiet medan de fattigaste finns i östra Anatolien (norra Kurdistan).

Region Produktion per invån. USDollar Index Folkmängd(000)
Marmara 4, 474 147,7 16.005
Ege 3, 435 113,4 8,398
Akdeniz 2, 933 96,9 8,105
Ic Anadolu 2, 763 91,2 10,542
Karadeniz 2, 336 77,1 7,766
Guney Dogu Anadolu 1, 636 54, 0 5,644
Dogu Anadolu 1,342 44,3 5,786
Totalt 3,028 100 62,246
(= genomsnitt) (=genomsnitt)

Produktion per invån USDollar Index Antal provinser
Större än USDollar 3, 028 > 100 23
USDollar 1,514 - 3,028 50- 100 40
Mindre än USDollar 1,514 < 50 17
Men Turkiet har också andra inkomster än som produceras inom landet. Dessa är både av legal karaktär, som t.ex. inkomsterna av arbeta och kapital som turkiska medborgare som arbetar i utomlandet investerar i Turkiet. De kan även röra sig om inkomster av verksamhet som överhuvud aldrig redovisas, som t,ex. gränshandel, inkomster av penningtvätt och framförallt narkotikasmuggling. I en artikel i tidskriften The Middle East för oktober 1997 säger Atilla Yesilada, forskningsdirektör i Global Securities Inc. i Istanbul att värdet av all oregistrerad ekonomisk verksamhet, inklusive narkotikahandel, pumpade in USDollar 50 miljarder i Turkiet år 1996. Enbart handeln med heroin gav inkomster på USDollar 37,5 miljarder enligt Hürriyet av den 5 juni 1997. USA:s narkotikabekämpningsmyndighet (DEA) uppskattar att upp till 6000 kg. heroin exporteras från Turkiet varje månad. Det motsvarar 75% av Västeuropas konsumtion.
Enligt den ovannämnda artikkeln i The Middle East framgår också att Istanbulpolisens byrå för narkotikabekämpning består av 173 personer som måste köra blliga. Renault-bilar, medan knarkhandlarna äger snabba sportbilar. "Våra resurser är helt otillräckliga", medger byråns chef Ferruh Tankus.
I mitten av december 1998 meddelar de stora tidningarna i Turkiet i braskande rubriker att Ferruh Tankus har arresterats. Han anklagas för att ha tagit emot USDollar 4 miljoner i mutor.
Narkotikan transporteras från sydöstra Turkiet, där militären kan operera utan insyn p.g.a. undantagstillståndet till Istanbul som är den stora exporthamnen. På vägen mellan Ankara och Istanbul ligger den "sataniska triangeln" i Kocaeli, som är ett näste för den högerextrema maffian och en brännpunkt för heroinhandeln till Europa. I en ertikel i Özgür Politika av den 29/12 1998 utpekas chefen för gendarmariet i Kocaeli, brigadgeneral Veli Kücük, för en omfattande brottslighet i form av knarkhandel, kidnappningar, mord på civila kurder, utkrävande av lösen för kidnappningsoffer, utpressning m.m. Han har jobbat tillsammans med mafiamedlemmar som t.ex. Mehmet Agar, Sedat Bucak, Hüseyin Kocadag, Abdullah Catli, Alaattin Cakici, Hadi Özcan och Dréj Ali. Flera andra officerare som tjänstgjort i gendarmeriet i sydöstra Turkiet pekas också ut som kriminella element.

VIKTIGARE ÄN EN MÄNNISKA;
I Hechingen tände en 17-årig
kurdiska eld på sig själv - fadern är stolt över hennes offer
Tisdagen den 16 februari 1999, strax efter det att turkiska TV- stationer hade rapporterat att Abdullah Öcalan tagits tillfånga, lämnade en ung kvinna föräldrahemmet i Hechingen i Schwabiska Jura - utan att säga att ord.
Fatma Saka är kurdiska, studerar vid en yrkesskola, en lugn, artig flicka som nyss fyllt 17 år. Hon gick till "Emek", den kurdiska livsmedelsbutiken och hälsade så otvunget som om hon bara skulle köpa någon småsak till lunch. Till sist köpte hon en flaska högkoncentrerad eau-de-colagne för DM 6.50. Först när hon skulle lämna butiken sade hon att hon behövde en cigarrettändare. Butiksbiträdet gav henne en som gåva. Några minuter senare vacklade en levande fackla förbi utanför butiksfönstret "Frihet för Öcalan", vrålade Fatma Saka. "Leve Kurdistan!"
Sedan dess kämpar hon mot döden bakom ståldörr nummer 1006 på sjukhuset i Tübingen och människorna i Hechingen funderar över vad i hela världen som kan driva en tonåring till en sådan handling. "Jag kan bara inte förstå det", säger borgmästaren Jürgen Weber bestört. Kanske skulle han förstå om han kunde se hur flickan levde, i en klaustrofobisk atmosfär med tankarna mer i Kurdistan än i Tyskland som gäller för så många kurder här.
Familjen bor sedan tre år i förbundsvepubliken; de har fått sin asylansökan godkänd. Under taket i ett utdömt trevåninghus bodde nio medlemmar av familjen Saka i en nödbostad utan möbler. Medelpunkten i fyrarumsvåningen var en TV-apparat där den kurdiska MED-TV kanalen visade återkommande bilder av massakrerade landsmän och på väggen mittemot två porträtt av Abdullah Öcalan, ledare för ett förföljt folk.
När Fatma inte studerade vid hushållsskolan i grannorten Balingen, var detta hela hennes värld; Hon hade inga vänner utanför lägenheten. "Bara systrar och bröder", säger hennes onkel Mehmet på dålig tyska. Utomhus i staden brukade hon mest titta i affärernas skyltfönster. Så framstod hon för sin far Ismail Saka som sedesam och lydig.
En tysk läkare hade 1996 intygat att fadern hade spår av tortyr med cigarretter och elchocker, Torterarna hade lemlästat hans fingrar. Sedan dess misstrodde han alla som inte tillhörde familjen eller var kurder. "Vi har ingen kontakt med den", sa Caritas om familjen Saka. "Vi känner inte familjen" sade man i samarbetsgruppen för asylsökande; båda organisationerna arbetade bara med flyktingar.
En farbror till Fatma sårades som gerillasoldat, en annan antydde att han också kanske skulle komma att bränna sig själv. "Jag ville inte att detta skulle hända med Fatma", bedyrar Fatmas far, men han är ändå stolt. Att hon offrar sig för det kurdiska folkets frihet är något som han måste respektera, det är ett offer som är viktigare än en människa-även om det är hans egen dotter.
Fatma själv går inte att tala med, nu talar andra för henne, t.ex. den glödande PKK-anhängare i "Hechingens vänskapsförening":
- "Vi gör allt för friheten. Den som har ett vapen tar sitt vapen". Och den som inte har något vapen bränner sig själv.
Fotnot: Sedan denna artikel publicerades i den tyska tidskriften Der Spiegel nr. 8/1999, har Fatma Saka avlidit av sina skador.

Översättning från tyska: Eric Sundelius

Diyarbakir: 18 HADEP-medlemmar (styrelsemedlemmar, partisekreterare), en kretssekreterare i IHD samt kretsordföranden i advokatsamfundet TOHAV greps.
Vid husrannsakan togs 950 böcker och IHD-dokument i beslag. 300 personer skadades och 17 personer greps vid demonstrationer. En person satte eld på sig själv.
Van: Vid demonstrationer i universitet och skolor greps 109 personer, därav många studenter.
Malatya: 4 personer greps.
Urfa, Bingöl, Bitlis, Mardin: HADEP:s byggnader omringades och spärrades av. Ett okänt antal arresterade i Mardin, däribland fyra barn mellan 6 -12 år.
Elazig: Fem personer arresterade i samband med identitetskontroll.
Batman: En häktad person brände sig i fängelset.
Sirnak: En byvakt dödades , Utegångsförbud i Cizre

18/2 1999

Diarbakir: 12 personer, därav två HADEP-medlemmmar greps. En IHD-medlem arresterades. Vid en razzia mot en fabrik greps 15 personer. I Sehitlik-distriktet greps 300 personer. I Silvan-distriktet infördes utegångförbud. I centrum arresterades åtta personer vid ID-kontroller. I universitetet arresterades 20 studenter. En intern brände sig i fängelset.
Elazig: Fem personer varav en medlem i IHD arresterades.
Mardin: Vid kravaller pryglades 200 demonstranter och 20 arresterades. En av dessa är HADEP-medlem.
Batman: 43 personer arresterades. 14 personer greps vid ID-kontroller. Bland dem fanns den lokale ordförande för HADEP. 18 personer skadades vid en demonstration, en av dem allvarligt. En person tända eld på sig.
Kayseri: Sex personer greps, därav två medlemar i IHD.
Izmir: HADEP:s byggnad spärrades av mellan 16 - 18 februari. När 10 personer ville bege sig hem därifrån arresterades de. Bland dem fanns medlemmmar av musikakademin och IHD.
Adana: En person brända sig i fängelset. 25 personer misshandlades av medlemmar i det högerextrema MHP-partiet och greps sedan av polisen. Vid en demonstration skottskadades 17 personer när polisen öppnade eld. Likaså sårades två poliser. Vid efterföljande razzior greps 51 personer.
Sirnak: Två byvakter dödades Utegångsförbud råder.
Mersin: 35 personer greps i samband med en demonstration. Tre av dem är lokala sekreterare och sju är medlemmar i HADEP. Vid en annan demonstration dödades en person och fem sårades Dessutom sårades två okända personer. Liket av den dödade togs av polisen och har försvunnit. En av de sårade arresterades när han var på väg till sjukhuset.
Izmir: 60 personer greps vid en demonstration.
Iskenderun: Sex personer arresterades. Fyra av dem är HADEP-medlemmar.
Batman: 256 gripna.
Diyarbakir: Vid oroligheter i universitetet greps 20 personer, därav två direktörer och tre lärare. Många studenter misshandlades av polisen. Flera lärare greps under kort tid.
Antep: Av 200 demonstranter som misshandlades greps därefter 45 personer.
Urfa: Fem personer greps.

20/2 1999

Diyarbakir: Medlemmar av fem fakföreningar och Demokratiplattformen greps..
Iskenderun: Fyra personer greps.
Istanbul:

16/2 1999

Två fångar tände eld på sig själva.
Polisen angrep 500 demonstranter med pansarfordon. Dessa hade byggt barrikader och förskansat sig bakom dem. 50 personer greps vid efterföljande razzior.
Dessutom greps 135 personer i andra stadsdelar.
Sex HADEP-medlemmar arresterades. och en person satte eld på sig. HADEP-byggnader omringades och spärrades av.

17/2 1999

Genomsökning av HADEP-byggnader; Tre greps, en person brände sig.

18/2 1999

En person satte eld på sig själv och ett självmordförsök i fängelset. Polisrazzia i en kulturförening, varvid 17 besökare slogs till marken och därefter greps. Fem personer försvann på hemväg efter ett HADEP-evenemang. Efter en demonstration greps ett hundratal personer.

19/2 1999

Polisrazzia i HADEP:s kontor; 14 personer misshandlades och arresterades därefter. Bland dem fanns ordföranden och flera medlemmar. Vid andra razzior i andra lokala föreningar misshandlades de fyra personer som fanns där och ytterligare 43 personer greps. Sammanlagt har hittills i Istanbul 1618 identitierade personer gripits.