South Kurdistan (northern Iraq)
Refugees in the Ninova camp

In December 1996 the United Nations High Commission for Refugees (UNHCR) withdrew its support from the 14.000 plus inhabitants of the refugee camp at Atrush in south Kurdistan. This followed unsuccessful attempts by the UNHCR to force refugees from north-west Kurdistan/Turkey back across the border, or to divide them up into smaller camps, thereby giving full control to the ruling party in the region, the Kurdish Democratic Party (KDP). In March 1997 thousands of hungry, freezing people from Atrush set out in a desperate trek in search of food and safety. 7.000 of them settled at Ninova, close to the town of Mosul. This new camp is situated in a buffer zone between KDP units and Iraqi troops. There is still no detailed information available regarding the whereabouts of the other 7.000 refugees from Atrush.
This summer a group of human rights activists from various European countries visited Ninova and a camp on KDP territory containing refugees from Atrush who had been forcibly allocated there. What follows is the report of the participants from Germany:
"It must be just behind the hill", says our taxi driver, adding yet more to the atmosphere of mounting tension. We had doubted that we would ever reach Ninova. Our visit was not in the interests of Massud Barzani's regionally all-powerful KDP. And now, just short of our destination, the words of Musa Ali
Bekir, KDP official in charge of the refugee camps, are ringing in my ears:
"They have everything they need in the camp but they want even more...the situation there is better that in any other area."
Now the first tents appear on a treeless, dusty plain. A dozen of them strung out along the narrow asphalt road leading into the camp, the others dotted indiscriminately over the seemingly endless plain. At the entrance flutters the faded flag of the UNHCR. The heat is unbearable. Nonetheless, the narrow streets are a buzz of activity. Women have congregated around a decrepit, rusty tanker lorry and are filling plastic canisters with water. Men go by deep in discussion. Our presence causes the greatest interest among the children of the camp who greet us with excitement.
Following our initial inquiries, we are directed to the refugees' own organisational body, the camp committee. On the way there we are struck by the state of the tents we pass. Many are broken, some held together only by rags. Branches or twigs with dry leaves have been used to replace missing sides, in an attempt to provide shelter against the dust-filled wind. Other tents have knee-high walls of sun- dried brick or rotten plastic sheeting. The camp committee appear astonished by our visit. According to them, it is almost impossible to penetrate the KDP's blockade. So much the greater, then, is their joy at our arrival. Before we can begin to ask our countless questions about the situation in the camp, our conversation is interrupted. A jeep roars up and screeches to a halt in front of the committee's tent. The driver jumps out, rushes in and, without uttering any greeting, tells us in basic English, that we can get all the necessary information from the UNHCR-office at the entrance to the camp. Then, the presumably Kurdish, UNHCR worker disappears as quickly as he came. It seems that the UNHCR are also uncomfortable with our visit.
A prison camp, administered by the UNHCR
It rapidly becomes clear to us that Ninova is a prison camp, not a refugee camp. Our KDP visitors' permit is only valid until nightfall. We had hoped to stay a week at Ninova, in order to gather proper detailed data on the situation there. Reluctantly, we accept the advice of the camp committee to leave before evening. "If you stay longer, no one can guarantee that you will be able to leave again. And the KDP could use it as an excuse for renewed attacks".
So we have to take our photos, shoot our film and collect our information under immense pressure of time. In view of the circumstances, we forego the discussion with the UNHCR personnel. Our aim is to gather the testimony of those who otherwise will have no voice, who do not have the benefit of a European press office and a well-oiled publicity machine: the refugees themselves. We have already spoken to the UNHCR in Dohuk. Its official there, Boonshan Sangnai, diplomatically described the countless measures which will be undertaken for the refugees: including the laying of water pipes, digging of latrines and provision of new tents. And he stressed that the UNHCR was already providing medical care.
The reality which faces us is different. According to the camp committee, more than 40 children have died during the summer as a result of infectous diseases. Malaria, typhus and dysentery are spreading among the refugees. They lack doctors and medicine. The refugees are prohibited from attending the hospitals in neighbouring Dohuk. The drinking water being provided from outside is contaminated,as the tanker, which the UNHCR has rented, is also used for smuggling petrol and diesel oil. The monthly food rations provided by the UNHCR amounts to just 9 kg of flour, 900 g of vegetable oil, 300 g of sugar and 900 g of lentils per person. There is no fruit or vegetables and no milk. Three quarters of the inhabitants of Ninova are undermourished. According to the refugees, the KDP is attempting to make the situation even more critical.
"The little we had with which to provide for ourselves, has been stolen by the KDP. They have taken over 700 sheep and goats from us. We dare not let the remaining animals out to graze. They are hungry and thirsty. We cannot even leave the camp to collect wood." Armed KDP units are waiting for anyone who does leave. On 30th June one refugee was shot and two others severely injured in the immediate vicinity of the camp. Two more refugees disappeared without trace.
Despite these appalling circumstances, we find the people spirited and resolute. They seem to be standing firm against adversity with every ounce of their strength. The camp committee tells us of the difficulties surrounding the resumption of schooling: "The start of the school term on September 12 is having to be postponed. There is no blackboard, no tent, no pens and no paper for our 1.000 or more school-aged children." Applications for assistance have been made to the UNHCR and to UNICEF. So far there has been no reply. There is no lack of will in the camp: there are 30 teachers and a number of students who propose to take on the teaching. "Without teaching, our children have no future", sums up the camp committee member. "Our children are dressed in rags and wear shoes made of rubber, which make their feet burn in summer and freeze in winter. In the cold they won't be able to walk to school".
"Winter brings death"
Even if the money were available, buying clothes would be impossible in the KDP zone because of the blockade and is forbidden on the Iraqi side in Mosul. So far the UNHCR has sent no clothing. Given these restrictions, how can the people survive the winter? "Winter brings death. Without warm clothes and blankets, without sufficient food and medicine, many of us will die. The UNHCR says we are only here temporarily. That is why they don't give us any building materials or better tents. They will not be able to maintain water provision by tanker lorry when the roads are snowed up. It is far colder here in winter than in Atrush. Where will help come from?
The committee seems disillusioned with public support from Europe and therefore does not expect any fundamental change to result from our visit either. This, at least, lifts a burden from our shoulders, a burden which would be far too great, even if we were in a position to bear it. But, in the face of the refugees' suffering, our initial attempts at self-justification - "of course it is all so complicated..." - have the effect of appearing still more helpless. And the tour to the camp which follows completes the picture of an imminent catastrophe. Everywhere the battle against the onset of winter is being taken up: mounds of earth are being thrown up against the tents and bricks baked in the sun. The laughter of the people doing this work is cut off sharply by an apprehensive glance into the future, but resignation never takes over. Only the children, playing in the sun in front of our video-camera, unconcernedly act out what the adults have taught them to do in an emergency: they dive headfirst into ditches which have been dug up und sometimes covered with twigs and lined with straw. This is what they have been told to do if Turkish planes appear or the KDP fire on the camp again.
Nothing in the camp strikes us as disorderly or wasted, not even the ragged old tents. Everything which is available is fully utilised. The camp committee representative observes: "We are actually saving the UNHCR a great deal of work as we are organising everything ourselves and putting it in place. This is certainly not the case in all refugee camps." There is no trace here of the agony of proverty and misery. And we ask ourselves: where do these people get their courage? According to the refugees, within the confines of the camp, they have "a little piece of freedom", which they have never known before. "Here we have the first school in which children from north west-Kurdistan are taught in Kurdish. Here we can speak our own language and discuss all our problems openly and freely.
Is it possible that it is this very "freedom" which has caused this small refugee camp of 7.000 people to be grounded between the millstones of international politics? The UNHCR aid guarantees only that death will be a drawn-out process, thus avoiding a public outcry. Above all, the existence of the refugees is a thorn in the side of the Turkish government. Extra-territorial refugees under the supervision of the UNHCR, fleeing a war which according to Turkish officialdom isn't a war at all, drag the conflict with the PKK into the international arena. Because of this, these few thousand people become an incalculable risk for Ankara, and one they consider worth getting rid of. So, when the KDP offered its services, nobody should be surprised that it was trusted with guarding the camp. Assistance from the UNHCR remains at the level of the execution of an internationally recognised obligation of a disdainful legal body. The refugees in Ninova have no hope that the UNHCR will actually put into effect any of the measures it has
promised. So, no water pipes and no new weather-proof tents.
And so we leave the people of Ninova with the feeling that we shall return soon but also with the feeling that we will never again see many of the people we have spoken to.
Sumail - the place the UNHCR and the KDP call paradise
The question which continues to concern us is: where are the other 7.000 refugees from Atrush? "The refugees are free. They can come and go as they please. We want them to settle here, to obtain land and build houses." One day after our visit to Ninova we have the opportunity to test out the reality of this statement by the KDP commissioner for refugees, Musa Ali Bekir. We visit the Sumail camp which contains 800 refugees from Atrush, who accepted the UNHCR's "offer" to be split off and located in the KDP zone.
The visit to Sumail is organised by the so-called "regional government". Having heard a recital of the blessings of their refugee policy, now we are to see it demonstrated in practice. Accompanied by an entire battalion of security officials and local KDP functionaries, we enter the camp. Here there are no laughing children to welcome us and thrust themselves in front of our video-camera. The people seem demoralised and desperate. They are completely apathetic and hardly take any notice of us. This atmosphere distresses us. The camp, which has been erected in a tight space, is divided up into rectangles and on each one a family has pitched its tent. The tents are so close there is hardly any room to get past. They are in the same condition as those at Ninova.
We leave the official KDP tour to the other delegates, as we have agreed with them earlier. We move away from them so we can speak to the refugees without fear of interruption. Their testimony is shocking: "It was a big mistake coming here. The KDP and the UNHCR promised us that we could move freely about, that we would get identity papers the same as those of the southern Kurds. They promised us land, work and proper houses. What choice did we have? The UNHCR wasn't giving us any more food. We were hungry. We believed them. But it was all lies. Here everything is even worse."
The refugees were blackmailed and cheated into leaving Atrush. Now they get vouchers for food, which they receive from the European NGO's working in the area. The lorry which brings the drinking water comes only once a week to fill the metal water tanks. A typhus epidemic is raging through the camp. Nearly all the children are malnourished. There is no doctor to treat the sick. A woman collected her last money to pay for an urgent and vital operation. It didn't help - the hospital in Dohuk refused to treat her. She couldn't go anywhere else, it is forbidden to leave the camp. Anyone who does so and runs into a KDP checkpoint risks prison and torture.
The work of digging the foundations to build a school has been abandoned:
"There was no point. We were getting no building material and we had no teacher. And where were we supposed to buy teaching materials from?" So, what are the lumps of stone piled up outside the camp for? "They arrived three days ago. We were wondering about them too. They certainly aren't for us. We have
had nothing in five months." Only later do we discover what these building blocks are for. They were apparently sneaked in a week before our planned visit, especially for us! In the official part of the camp visit, the delegation would be shown the regional government's building plans for the refugees. A cheap propaganda attempt by the KDP to cover up the injustices it had perpetrated.
Following our conversations with the refugees, we join the rest of the delegation to visit the camp's "sick bay". The outer appearance is pleasant but it visibly pains our KDP escort when we rush inside and immediately begin filming what we see. This consists of a filthy examination couch, a dirty bare room and a "treatment room", equipped with a chair, a table and three sorts of painkillers.
We have seen enough of the "help" given to refugees from north-west Kurdistan by the KDP. Not without some disgust at the offensive but entirely unsuccessful attempts to bring us closer to the "humanitarian side" of the KDP's refugee policy, we leave the Barzani-controlled area, convinced that sustained public pressure on an international level is vital to improve the conditions of the refugees. The UNHCR must finally release detailed information about the whereabouts of all 14.000 people from Atrush, fulfil its obligations and guarantee the care and protection of refugees. The people who were driven out of Atrush need our solidarity and our help.

Mustafa Çelikoglu

Jörg Hilbert

Statement to the Press (7. January 1998)
Kurdish Refugees in Italy:
Kurdish Red Crescent delegation is now in Italy to aid refugees
Kurdish Red Crescent welcomes humanitarian approach of Italian Government
A delegation of the Kurdish Red Crescent is now in Italy. Journalist Charlotte Schmitz (Frankfurt), Dr. Rodi Demirkapi (Cologne) and interpreter Adnan Cagli (Oldenburg) were going to visit the Kurdish refugees who arrived in Italy in December and January on behalf of the Kurdish Red Crescent. Thetask of the
delegation is to examine the causes of flight, the actual situation and the future perspectives of the refugees. Talks with the refugees themselves, with representatives of the Italian government and local aid organisations are going to be held.
The delegation will cooperate with Italian aid organisations in order to effectively turn the monetary aid provided by the Kurdish Red Crescent into practical immediate aid. This aid will be for the benefit of all the refugees from the ships without exception. Apart from the Kurds, people from different regions affected by war and crisis have been found aboard the ships.
The Kurdish Red Crescent regards reports that further groups of Kurdish refugees have set out to Europe as credible. According to our observers in North West Kurdistan (Turkey), the Turkish army is attempting to drive the guerilla units of the PKK out of their positions by a renewed winter offensive. Additionally, though largely ignored by the international public opinion, the Turkish army is still present in South Kurdistan (Northern Iraq) with an estimated strength of 20.000 troops.
The ongoing hostilities and permanent destructions of villages by the Turkish army produce new refugees day by day.
The Kurdish Red Crescent welcomes the humanitarian approach of the Italian government towards the Kurdish refugees. Accusations that have been raised by the German federal government in this matter are completely out of place. Obviously, these accusations serve the purpose of covering up for the real causes of flight which is the war in Kurdistan. Should it not be the duty of a government to discuss how a humanitarian solution within the European framework might be achieved? The Kurdish Red Crescent strives for a recognition of the refugees as refugees of war by granting them the status of a persecuted group and thus an unlimited leave to stay until the war in Kurdistan is over.
Kurdish Red Crescent

NYHETER FRåN KURDISTAN OKTOBER 1997
Napalm används i södra Kurdistan:
Enligt ett pressmeddelande från PUK används napalm av turkiska stridsflyg plan mot PUK`s pesmerge-milis. Den turkiska armén fortsätter att stödja KDP men fäller napalm över PUK och PKK`s gerillasoldater.. Enligt PUK har områdena Simakuli, Geli, Saxi Sur, Zerdakan, Role, Zeni, Mewelian, Kospi och Chawre bombats med napalm vid 4 tillfällen, varvid många byar brann ned och många civila dödades .(28/10,30/10 Ö.P.)

Södra Kurdistan
KDP fortsätter att utlämna flyktingar till den turkiska armén. Dessa flydde i mitten av 1994 från norra Kurdistan p.g.a. förtrycket i Turkiet. Sedan 40 flyktingar utlämnades i september förbereder KDP med hjälp av FN:s flyktingkommissariat utlämning till Turkiet av de 36 flyktingar som finns i lägret i Mukupli, som ligger mellan städerna Zakho och Dohuk(1/10, 10/10.Ö.P.)
Minor kring byar.
Diyarbakir: Det turkiska armén har lagt minor runt byarna i Silvan: Kilisi (Akyol), Hacican (Karaca), Feren (Beypazari), Gurme, Avanek (Sulak), Selikan (Esme) och Cirik.Invånarna i dessa byar är i praktikar fångar. Orsaken var att de vägrade att bli byvakter. (12/10.Ö.P.)
Minor kring platån
Van: Minor har lagts ut av turkiska soldater runt platån Kifarok som användes av byarna Setmaris (Örenburc), Kavlik (Kecikaya) och Karahisar. Byborna tvingades att sälja sin boskap och att sluta med boskapsskötsel.(7/10.Ö.P.)
IHD: Dåligt betyg för den nya regeringen
Istanbul: Vid ett möte med pressen utvärderade IHD`s ordförande Akin Birdal den nya regeringens syn på de mänskliga rättigheterna. Birdal pekade på att den nya regeringen får dåligt betyg när det gäller de mänskliga rättigheterna, Löftena att förbättra de mänskliga rättigheternaî var tomma ord och bara ett sätt att underlätta inträde i EU och kanske att få stöd av vissa europeiska länder. Birdal lade också fram en rapport om de brott som begåtts under regeringens första tre månader. 22 personer mördades av okända gärningsmän, 298 mördades av polis genom tortyr eller avrättning, 11 försvann spårlöst efter arrestering, 114 torterades och 7760 personer anhölls. .(17/10.Ö.P.)

Nu evakueras förorterna
Batman: Turkiska armén bränner och evakuerar systematiskt byarna i Kurdistan och nu evakueras även förorterna.En ny förordning från det turkiska armén beordrar evakuering av folket från Kotibajir (Asagi cömlekci) och Kotibajer (Yukari cömlekci) i Kurtalan.(18/10.Ö.P.)

IHD - RAPPORT OKTOBER - 97
9 personer har dödats av okända gärningsmän
7 personer har dödats under tortyr
5 personer har dödats vid attacker mot civila och
32 personer sårades
2 personer har försvunnit efter att ha arresterats
38 tortyrfall noterades
3976 personer greps och av dessa blev
101 personer arresterade.117 personer som åtalats för sina åsikter sitter fortfarande i fängelse.
1. Morden som begåtts av okända gärningsmän
08.10 Van: Esref Karcik, Mustafa Özkan (lärare) och Oktay Buldu (lärare)
12.10 Tarsus: Haydar Kirazli och Seyfettin Dokumaci Nezigül (17)
14.10 Giresun: Kevser Çubukçu (22)
19.10 Ordu: Mehmet Hamit Fidanci (35)
21.10 Diyarbakir: Nusrettin Alkum (45)
23.10 Batman: Medeni Özkan (40) och Remzi Durgun (23).
23.11 Bitlis: Adem Acar (20)
30.10 Istanbul: Isa Öztürk (18)
2. Sårade av okända gärningsmän
06.10 Iskenderun: Sehmuz Aslan (journalist)
08.10 Van: Nasir Çelik
31.10 Diyarbakir: Ali Ender Alyakut (17)
3. Dödade och sårade av militär, polis och byvakter
01.10 Diyarbakir: Bahri Aral (55) hittades med bruten käke och tre brutna revben i sitt hem i Derenli i Hani-distriktet 29/9.
07.10 Mus: Fethullah Yildiz, Ömer och Esat Yilmaz greps i sina hem och blev svårt torterade den 01/10.
09.10 Izmir: Utku Topçuoglu dödades och Tahir Savci och Nazmi Nalci (64) sårades när de försökte fly från polisen.
10.10 Istanbul: Asiye Güzel, journalist på tidskriften "Atilim", greps den 22/02 1997 sedan polisen stormade byggnaden. Under rättegången i säkerhetsdomstolen berättade hon att hon blivit både torterad och våldtagen..
11.10 Van: Rabia Yigit sköts ihjäl av militären i byn Karahisar i Saray 28/9.
Igdir: Halis Yigit, student från Eskisehir, skulle besöka sin syster i Igdir när han greps den 7/10 och misshandlades svårt.
16.10 Diyarbakir: Remazan Borzaslan (13) sårades när militären öppnade eld i Lice.
20.10 Mardin: Mehmet (21) och Baran Oduncu greps den 10/ 10 av militären, som använde dem som levande skördar i stridsområdena. De släpptes senare svårt misshandlade.
21.10 Amasya: I förorten Sanai i Tasova öppnade polisen eld mot 2 personer som stod vid en verkstad, men sårade en okänd person och dödade av misstag Yalçin Karabulut (26).
22.10 Siirt: Ibrahim Özer (60) miste livet när en artillerigranat exploderade i Eyne (Baggöze) nära Zorava 10/10.
Aydin: Tayyip Uzun (29) från Mardin sköts ihjäl av militären när han promenerade utanför det militära regementet i Bodrum den 20/ 10 kl 21.oo.
24. 10 Mus: Byvakten Mehmet Sitki Baran öppnade eld mot byborna i Kurtmeydani (Eralan) i Kizilhac och svårt sårade Remazan, Ömer och Ali Sirin.
25.10 Diyarbakir: Teyyar Abdik kallades till Xirbekeblo (Konakli) gendermeriet den 14/10. Han blev svårt torterad och förbjöds att besöka sjukhus.
26.10 Södra Kurdistan: Mellan områdena Roste och Drana dog fem milissoldater från PUK och 11
sårades av turkiskt attackflyg.
30.10 Södra Kurdistan: Det kristna assyriska organisationen Beth-Nahrin förklarade att 20 assyriska byar totalförstördes av KDP och turkiskt attackflyg.
30.10 Diyarbakir: Dr. Abdurrahman Aktas blev svårt misshandlad av poliser, när de försökte tvinga honom att ge en spruta till en patient.
4. Försvunna efter anhållande
04.10 Izmir: Nizamettin Simsek, HADEP:s styrelseledamot i Buca och hans bror Kutbettin Simsek greps i sitt hus den 01/10.
06.10 Batman: Mehmet Sayil (41), hans fru Hatice (39) och sonen Resul (17) greps av militär och byvakter när de var på väg till sin vinodling.
07.10 Mus: Mehmet Yildiz (50), Esat (40), Ömer (40) och Behçet Yilmaz (16) greps den 01/10 i Viranc (Yesilpinar).
10.10 Diyarbakir: Yusuf Nergiz (70) greps omedelbart sedan en domstol frigett honom den 3/10.
11.10 Adana: Bahri Kargi greps utanför fängelset när han skulle besöka en släkting i fängelset den 9/10 kl.10.00
18.10 Mus: A.A greps av byvakter på sin fars tobaksfält i byn Azakpu (Özdilek) i Kizilhaç.
22.10 Istanbul: Mehmet Sait Özmen från Cizre är kurdisk flykting och greps när han kom från Tyskland.
Bartin: Irfan Tutac greps efter att han besökte en släkting i fängelset.
24.10 Bingöl: Haci Özlük (22) greps i byn Alagöz i Kigi.
26.10 Erzurum: Tahsin Aslan skulle flyttas till fängelset i Giresun men är nu försvunnen.
29.10 Diyarbakir: Fatih Turhalli greps när han lämnade sitt hus på väg till Istanbul.
Adana: Ercan Demirel, Hidir Kaçmaz och Orhan Gül greps efter att ha besökt sina släktingar i fängelset i Ceylan.
30.10 Istanbul: Suphi Özmen, HADEP:s styrelseledamot i Bayrampasa, greps efter demonstrationen "en minuts ljus".
5. Döda eller skadade av minor och bomber
09.10 Hakkari: Elfa (3), Zumeyra (18) och Fatma Sevil (8) sårades svårt i närheten av byn Ortaklar när en mina exploderade.
31.10 Van: Baris Uçar (12) och Yunus Ay (12) sårades i hemmet när de lekte med en mina som de hittat utanför Özaldiran.
6. Helt eller delvis förstörda och nedbrännda byar
Diyarbakir: Gudarini (Tasköprü), Cip, Barin, Gules, Karukcu, Malidonure (Demirli).
Siirt: Serika, Taxike, Kanike, Hedid (Demirkaya), Sidada, Merge, Terhan, Nivila (Cizmeli), Saruhan(Kusdali) och Ers.
Södra Kurdistan: Miji, Sergeli, Spindare, Siyare, Roley, Hasanbeg, Kilaw Qasim, Kepke, Hemed Aga, Gosinc, Surki, Sosi, Çiyaye Binabawe, Kilawe Qesre, Sere meydan, Dare coxe, Zerkan och Simgoli.
Van: Arpet (Yanikcay).
IHD: Turkiet bryter mot krigslagarna
Mardin: 5/10 uppvisades kropparna av två döda gerillasoldater i Dargecit för folket. Man fastställde efter obduktionen att kropparna saknade ögon, öron och fingrar. IHD`s vice ordförande Nazmi Gur förklarade, att detta var ett brott mot krigets lagar och framförde protester till inrikes- och justitieministerierna samt den parlamentariska kommissionen för mänskliga rättigheter. (12/10.Ö.P.)
Vägrade att göra militärtjänstgöring av samvetsskäl
Eskisehir: Osman Murat Ulke protesterade mot kriget i Kurdistan och vägrade att göra militärtjänst. För detta dömdes han till 10 månaders fängelse av militärdomstolen i Eskisehir.(24/10.Ö.P.)
Livsmedelsembargot fortsätter
Diyarbakir: Livsmedel embargot tillämpas nu för byarna Hedivan, Zilek (Kamisli),
Avrik, Xavacak (Bagcilar), Kocera, Delka (Akbulak), Kemikan, Melikan (Melik), Taniran
(Malehafe), Temirhan (Demirli), Bayrin, Dalt, Axacile (Cihsin) i Kulp. Folket i dessa byar vägrade att bli byvakter. Enligt embargot får en familj på 25 personer bara 50kg livsmedel. per vecka. (26/10.Ö.P.)

RAPPORT FRÅN KURDISTAN
NOVEMBER 1997
226 BARN DÖMDA TILL DÖDEN!
Trots att Turkiet ratificerade den Internationella Barnkonventionen 20/11 1989 märks ingenting av barnens rättigheter i detta land; fortfarande döms t.ex. minderåriga till döden av domstolarna. Enbart säkerhetsdomstolen i Diyarbakir dömde 226 barn mellan 11-17 år till döden under de senaste sju åren. De anklagades för landsförräderi och medlemskap i eller understöd till en förbjuden organisation. (ÖP 24/11)
Nya bombningar med napalm
Södra Kurdistan: Det turkiska flygvapnet har återupptagit bombningarna med napalm och anföll bl.a. Sidikaområdet 16/11, varvid många civilpersoner dödades och sårades. (ÖP 18/11)
Krigstillstånd också i Svarta Havsregionen.
Tokat: Kriget i Kurdistan som pågått under 13 år sprider sig nu också till Svarta Havsregionen. Sedan gerillan genomfört några aktioner där har den turkiska militären börjat använda samma metoder som i Kurdistan. Det innebär att armén förstör byar, driver bort befolkningen och bränner ned skogar. Under de senaste månaderna har ca 40 byar avfolkats med tvång. Dessutom delar militären ut vapen bland befolkningen, som utnyttjas som byvakter. (ÖP 21/11)
5 000 mord utförda av dödsskvadronerna!
Fikri Saglar, riksdagsledarmot för Republikanska Folkpartiet och medlem i Susurlukkommissionen, förklaradevid en paneldebatt i Ankara, att de av myndigheterna främjade och styrda dödsskvadronerna som opererar mot den kurdiska oppositionen, har mördat över 5 000 människor. Morden betecknas officiellt som begångna av "okända gäringsmän" och har till övervägande del förblivit ouppklarade. (ÖP 3/11)
Hungersnöd i Diyarbekir
Diyarbekir: Enligt en enkät som gjorts på uppdrag av myndigheterna i Diyarbekir så har det framförallt bland de flyktingar som sökt sig till Diyarbekir uppstått hungernöd. Enkäten visar att 80 % av de tillfrågade lever på gränsen till hungernöd. (ÖP 8/11)
Flyktingarna vill återvända
Den parlamentariska kommission under ledning av Hasim Hasimi, som undersöker situationen för flyktingarna från de förstörda resp. avbefolkade byarna i Kurdistan, har lagt fram sin första rapport. Enligt denna har hittills 3 380 byar och samhällen i Kurdistan förstörts och avbefolkats. För några provinser ges följande siffror. Dersim: 140 byar och 801 samhällen, Bingöl 53 byar och 281 samhällen, Diyarbekir 95 byar och 225 samhällen, Sirnak 108 byar och 248 samhällen och Siirt 75 byar och 110 samhällen. Staden Diyarbekir är den stora tillflyktsorten för flyktingarna. Här lever flyktingarna dock under svåra förhållanden. Hälsoläget är katastrofalt och epidemiska sjukdomar sprids snabbt. Malaria är den oftast förekommande. År 1990 registrerades 1 184 fall av malaria; detta tal steg snabbt under 1994 till 32 000. De flesta flyktingarna har inget arbete och kan inte försörja sig och sina familjer så därför är undernäring vanligt förekommande. Undersökingen visade också att 88% av flyktingarna skulle vilja återvända till sina byar och samhällen. (ÖP 3/11)
Krav på ett slut på kriget
Industriföretagarna och arbetsgivarorganisationen i sydöstra Anatolien, Gunsiad, kräver i en rapport ett slut på det pågående kriget i Kurdistan. Man framhåller att under de senaste åren har 3 200 byar avbeolkats och att 3 miljoner människor tvingats fly från sina ursprungliga bosättningsorter och att till dato 2 000 skolor i området stängts. (ÖP 13/11)
Dersim förblöder
"Staden Dersim förblöder dag för dag på grund av embargot av livsmedel, förstörelse av byar och människornas livsbetingelser", säger stadens borgmästare, Mahmut Aslan, till medlemmarna av den parlamentariska kommission som undersöker orsakerna och följderna av flyktingströmmen. Aslan sade att sedan 1994 har 800 byar i provinsen Dersim brännts ned resp. avbefolkats och befolkningen hotas av en ytterligare skärpning av livsmedelsembargot. (ÖP 13/11)
Nya vedervärdigheter!
Van:Liken av sju gerillakämpar, som dog i en strid vid byn Sevkam (Akcali) i distriktet Baskale 3 oktober släpades efter en pansarbil genom staden till allmänt beskådande. Sedan kastades liken i en grop där de slets sönder och åts upp av hundar. (ÖP 13/11).
Flykting skjuten till döds
Södra Kurdistan: Ytterligare en flykting har skjutits av en KDP:are (Kurdiska Demokratiska partien som strider tillsammans med Turkiet mot PKK). Ferhan Alturk, som vallade boskap i närheten av flyktinglägret Ninova, sköts och bestals på sina 150 betesdjur. (ÖP 25/11).
Folkfördrivning!
Södra Kurdistan: KDP driver bort civilbefolkningen från deras samhällen. Senast blev ca 900 familjer, som ansågs vara anhängare till PUK (Kurdistans Patriotiska Union), bortdrivna från staden Erbil, som erövrades av KDP sommaren 1996. De fördrivna har slagit sig ner i Suleymanie, Qoy Sanjak och Cemcemal. Det rapporteras att ca 400 civilpersoner togs till fånga av KDP den 13 oktober och spärrades in i ett fångläger. (ÖP 25/11)

RAPPORT FRÅN MÄNNISKORÄTTSFÖRENINGEN IHD OKTOBER 1997
Antal mördade av "okända gärningsmän" 14
Antal dödade av polis eller torterade till döds i fängelse: 6
Antal civila dödade vid angrepp av polis och militär: 16
Antal civila sårade av polis och militär: 37
Antal försvinnanden efter anhållande: 6
Antal fall av tortyr: 29
Antal gripna personer: 3.687
därav häktade: 71
Antal nedbrända byar: 1
Antal personer i häkte för "åsiktsbrott" 116
1. Mördade av "Okända gärningsmän":
Ismail Sevinç (23) 3/11 Diyarbakir
Mehmet Tekin (Kretsordf. i sjukvårds arbetarnas fackförbund) 5/11 Diyarbakir
Dogan Kurt (23) 5/11 Istanbul
Ali Karadag (20) 19/11 Istanbul
Mahmut Gümüstas (40) 28/11 Urfa
2. Skadade av "okända gärningsmän":
Irfan Gökçe (Kretsordf. i HADEP) 22/11 Ardahan
3. Dödade och skadade vid angrepp av polis, militär och byvakter
2/11 Siirt: Abdulhalik Körpe (45) och Abdulgafur Körpe avrättades vid ett överfall av militären mot byn i distriktet Baykan 30 /10. Sedan hävdade man att de var PKK´are som dödats i strid.
Mugla: Tayyip Üzüm från staden Idil i Sirnak, som jobbade som byggnadsarbetare i badorten Bodrum, avrättades regelvidrigt av gendarmeriet 20 /10.
Malatya: Bozan Güclü är politisk fånge och befann sig på sjukhus för att opereras. Han blev då torterad i sjuksängen av mlitären 20/10 enligt vittnesmål av hans medfångar.
4 /11Diyarbakir: Ali Kiliç, som hade vägrat att bli byvakt och därför först hade flytt från sin hemby Ibikan i distriktet Dicle till Elazig, men som av ekonomiska skäl tvingats återvända, blev skjuten av byvakter den 29/10.
5/11 Mardin: Hasan Baytur (12) sköts ned i staden Nusaybin. Samtidigt greps hans far, Fadil Baytur och hotades till livet om han anmälde militären.
6 /11 Van: Ethem och Endis Talay samt Tahir, Kemal, Kerem och Kemal Akdemir greps 1/11 i närheten av byn Alan och fick revben och armar brutna i samband med att de torterades.
8 /11 Mardin: Sibel Ogras, Züher Biligic och Ahmet Demir blev regelvidrigt avrättade när polis och militär stormade ett hus i stadsdelen Yenisehir i Nusaybin 6/11.
9 /11 Dersim: Ett militärt pansarfordon körde in i en grupp på 11 personer vid en kvarn i närheten av byn Örs i distriktet Mazgirt den 3 / 11. Salih Gül (65) blev överkörd.
Hakkari: Ahmet Duran (8) blev överkörd av ett av polisens pansarfordon i stadens centrum den 7 / 11. Hans bror blev på liknande sätt överkörd av ett militärt pansarfordon 1994.
10.11 Bitlis: Då Mehmet Erdil 4/11 vallade sina djur nära byn Panz (Dibek) i distriktet Hizan, blev han beskjuten av militär och skadades svårt i huvudet. Erdil svävar i livsfara.
Istanbul: Eda Tanrisevergil (27) promenerade med sin syster i statsdelen Balmumcu den 7/11, när hon sköts i huvudet av polisen. Medan polisen talar om nödvärn, säger systern att Eda blev regelvidrigt avrättat.
12.11 Mardin : Bilan Alanca (5) lekte utanför bostaden i Nusaybin, då en polis vid namn Ahmet Gezer sköt ned honom. Bilan avled senare på sjukhuset i Mardin.
Urfa: En herde med efternamnet Özdemir blev skjuten av byvakten Yusuf Akgül i byn Düzova i distriktet Ceylanpinar den 10/11.
14.11 Elazig: Canan Gürz (29) greps nära byn Hizik i distriktet Pertek / Dersim och avrättades därefter av militären vid Keban-dammen.
5.11 Mardin: Mehmet Oruc greps av byvakter nära distriktet Mazidag den 8/11. Han skadades svårt av tortyr och rånades på DM 3000.
6.11 Dersim: Davut Tekin (65) greps i byn Cicekli och fördes till militärposteringen där han torterades svårt.
8.11 Istanbul: Engin Demirci, som inte stannade vid en trafikkontroll den 16/11, sköts av polisen.
21.11 Izmir: På den internationella Barnkonventionens dag blev ett kurdiskt barn svårt torterat. Trettonårige O.K. greps i stadsdelen Kadifekale och på en polisstation bränndes han bl.a. med glödande cigaretter i ansiktet.
23.11 Mus: Ömer Dogan (8) blev överkörd av ett militärfordon i byn Horing (Harman) i distriktet Kizilagac när han letade efter matavfall tillsammans med andra barn.
30.11 Mardin: Oktay Kurt (12) vallade sina djur, då han fick armen bruten av militär vid en storskalig militärmanöver i byn Cilin (Cinarönu) i distriktet Savur den 11/11.
Södra Kurdistan: Gerillan Hayriye Duman sårades och togs till fånga i strid och vägrades läkarvård. Han lär även ha blivit torterad i fängelset.
4. Personer som saknas sedan de gripits
2.11 Siirt: Alamettin och Yilmaz Cimen greps 30/10 i byn Mize (Dedebekir) i Baykandistriktet.
Istanbul: Mehmet Sait Özmen greps 7/6 vid en identitetskontroll i stadsdelen Aksaray.
5.11 Diyarbakir: Mahmut (30) och Makail Bayram (20) släpades bort från sina hem i Fatih, Seyrantepe. Två herdar, Veysal Kaya (17) och Huseyin Demirhan (18) greps i närheten av staden Hazro 30/10.
Adana: Ugras Güzel (19) greps i hemmet i stadsdelen Sakirpasa.
6.11 Siirt: Mahmut Celik (12), Sabri Azgan (12) och Sükrü Azgan (12) greps 3/11 i distriktet Eruh.
8.11. Adana: Ziya Özer greps i hemmet i staden Yüregir, distriktet Yakapinar.
9.11 Erzurum: Burhan Ates greps i sitt hem 27/10. 10.11 Sirnak: Erdal Aras (22), soldat från den kurdiska staden Igdir greps 11/10 sedan han deserterat från sin brigad.
10.11 Istanbul: Nizammetin Kartal greps 4/11 i staden Gebze sedan han besökt släktingar i fängelset.
13.11 Mersin: Enver Yasar, Mehmet Atmaca Yücel och Ibrahim Celik greps i en lägenhet i stadsdelen Özgürlük 10/11.
15.11 Temir Aslan greps 10/11 i byn Kanisipi.
22.11 Batman: Hüseyin Üzüm greps 18/11 i en våning i 19: e distriktet.
23.11 Diyarbakir: Urfi och Sirin Özkan samt Medeni Seven greps 15/11 i stadsdelen 5:e april.
24.11 Mardin: Bereket Dag, Remazan Demir, Ömer och Mehmet Ali Yüksel, Hüseyin och Ismet Karakoyun, Ali och Musa Erol, Ahmet Turgay, Seyhmus och Izet Yeter, Ahmet Yavuz, Serif, Fikret och Oktay Yurt, Seyhmus Acan, Abdullah och Sevket Baran, Mustafa Akin, Hasan och Abdurrahman Kanat, Cevret Turan och Osman Aykal greps 10/11 i byn Cilin, distriktet Savur. Amnesty International har skrivit till den turkiska regeringen beträffande deras öde.
27.11 Diyarbakir: Farac Sevilgen, student, satt anhållen i fyra dagar.
Elazig: Ahmet Sert (65) greps 24/11 i distriktet Alacakaya.
5.Dödade och skadade av min- och bombexplosioner
2/11Siirt: Farac Anil (8) från stadsdelen Sarica omkom då han lekte med en handgranat, som han hittat i närheten av Sirvandistriktet.
4/11 Diyarbekir: Kazim Kizil dödades och Musa Yakar skadades när deras traktor körde på en mina nära byn Aliyan i distriktet Dicle den 31/10.
6/11 Hakkari: Muhtesem Barcin har avlidit på sjukhus sedan han skadats då en bil sprängdes i luften den 19/11. Vid attentatet skadades 19 personer.
11/11 Antep: Ahmet Koyuncu (14) och Mehmet Maslak dödades av explosionen från en artillerigranat som de hittat på ett militärt skjutfält.
Batman: Fehin Tan (18) skadades avårt av en detonerande mina när han kom ridande på sin häst nära byn Elenze (Bespinar) i Besiridistriktet.
22/11 Agri: Ahmet Tanrikulu (13) skadades allvarligt av en sprängladdning som han hittat i trädgården till föräldrarhemmet i Dogubeyazitdistriktet 19/11.
6. Helt eller delvis förstörda resp. avfolkade byar.
Diyarbekir: Töreli, Basadim, Gölgelik, Daldere, Kardesler, Sütlücu, Evbark, Anaköy, Tatlica, Cigir, Görenek, Pulupinar och Kaniyabaviya.
Mardin: Cilin (Cinarpinari)
Siirt: Mize (Dedebakir), Sikeriya, Paris (Üzümlü), Nawala Asa Bene, Gure.
Van: Alan, Giti, Mickas, Arket, Hurintas, Zipoh, Sakok, Kargar, Dergis.
Elazig: Merzil (Erbagi)

RAPPORT FRÅN KURDISTAN
DECEMBER 1997
Mystiska dödsfall i türkiska armén:
Soldater av kurdisk börd dödas under mystiska omständigheter medan de fullgör sin militärjänst i den turkiska armén. I många sådana fall, som förekommit i ökande grad sedan 1996, anklagas den turkiska armén av offrens anhöriga. Armén å sin sida hävdar att det handlar om självmord. Nyligen registrerades tre fall där kurder drabbades av rena avrättningen. Cahit Senol dödades under vakttjänst på sin gendarmeripostering
9.11.1997. Armén uppgav att Senol hade hoppat från tredie våningen och därvid dödats. Naif Narin från Kulp/Diyarbakir dödades likaså på sitt förband i kretsstaden Çukurca/Hakkari den 14.11. Militären säger, att det var ett olycksfall. Isa Salgin (25) från Mardin sköts till döds med tre skott 22.11 medan han gick vakt, men militären påstår att han begick självmord. En anmälan av familjen mot polisen avvisades av militäråklagaren, varför fallet kommer att anmälas till Europeiska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. IHD anser at det rör sig om ett klart fall av mord och kräver en fullständig utredning.
Föjande mystiska dödfall har hittills offentliggjorts:
Hosraf Sayin från Muradiye/Van dödades under sin militärtjänst i Erzurum den 19.2. Osman Tostan från Diyadin/Agri dödades under militärtjänst i fängelset i Üsküdar/Istanbul 15.2 1996. Hans kropp bar spår av tortyr. Ali Çiçek från Dersim deserterade men greps en dag senare och sköts 24.1 1996. Hakan Erik från Lice/Diyarbakir sköts under vakttjänst i Nazili/Aydin 29.4.1996. Hidayet Keles från Ercis/Van återfanns skjuten till döds i Tuzla/Istanbul 24.5.1996. Haydar Kavanoglu sköts sex månader före "muck" med tydliga märken efter tortyr. Çetin Çayli sköts i gendarmerikommendaturen i Batman 11.9.1996. Celal Dogan från Zara/Sivas dödades den 18.2.1997 under vakttjänst vid vapendepån i Ikiteli/Istanbul. Erkan Aslan från Kocaköy/Diyarbakir påträffades hängande i ett träd i ett skogsområde i Bornova nära sitt förband den 29.10.1997. (ö.p. 1.2.1997).
Turkiet använder kollektivstraff:
Anhöriga till gerillakrigare som dödat turkiska soldater i strid åläggs att betala skadestånd till dessas familjer. Det framgår av en dom, enligt vilken Ismail Tümens och Deniz Omurcas familjer dömdes att betala ett skadestånd på TL 400 miljoner (ca. US Dollar 2.000). Beloppet skall betalas till de efterlevande till major Tahsin Büyükçoban, som dödades i strid 4.1.1992. Nyligen stämdes 12 personer av inrikesministeriet i en politisk process i Adana. De anklagades för medhjälp vid ett självmordsattentat som utfördes av Leyla Kaplan år 1996. Vid attentatet dödades några poliser, vars familjer erhöll skadestånd på TL 888 miljoner (ca. USDollar 4. 400). (ö.p. 5.12.1997).
Human Rights Watch: Uppseendeväckande brott mot mänskliga rättigheter i Turkiet;
Den internationella människorättsorganisationen "Human Rights Watch" anklagar i sin rapport för år 1997 Turkiet för synnerligen grova kränkningar av mänskliga rättigheter. I rapporten får USA och de europeiska staterna skarp kritik för sitt stöd till Turkiet. I rapporten som offentliggjordes i Washington redogör man detaljerat för den skärpning av kriget mellan den turkiska armén och den kurdiska gerillan som skett det senaste året. Totalt har 28.000 personer hittills stupat. Enbart år 1997 drevs 20.000 personer på flykt från 108 byar. (ö.p. 6.12.1997).
Redico International: "Kurdistan är ett minfält"
Medarbetaren i den internationella människorättsorganisationen Medico International, Thomas Gebauer, förklarar i en intervju i tidningen Özgür Politika att av 120 milioner minor som finns utplacerade i hela världen så finns 25 milioner i Kurdistan. Minorna placeras inte bara i stridsområden utan också i och omkring förstörda byar för att hindra befolkningen från att återvända. (ö.p. 7.12.1997)
Kränkningar av mänskliga rättigheter Januari-Oktober 1997 (Källa IHD)
2166 personer dödades i militära stridshandlingar
92 personer mödades av "okända gärningsmän"
87 personer dödades av polis resp. torterades till döds i häkte
124 personer dödades vid razzior av polis och militär
226 personer sårades vid razzior av polis och militär
57 personer saknas efter anhållande
298 fall av tortyr registrerades
13 byar bränndes resp. avfolkades
116 personer befinner sig fortfarande i häkte p.g.a. sina åsikter.
Kränkningar av mänskliga rättigheter i Istanbul, november 1997 (Källa IHD)
3 personer mördades av "okända gärningsmän"
3 personer dödades av polis resp. torterades till döds i häkte
8 personer saknas efter anhållande
10 fall av tortyr registrerades
3286 greps och därav blev
20 personer häktade
Fånge brännde sig till döds i protest mot misshandel
Siwana Seli Teyrawa brännde sig till döds i protest mot misshandel och människoovärdiga fängelseförhållanden. Teyrawa var soldat i PUK (Kurdistans Patriotiska Union) och togs till fånga då KDP gick till angrepp 1996 med stöd av Saddam Husseins trupper. Tusentals anhängare till PUK och PKK befinner sig sedan 1996 i fånglägret i närheten av staden Agre i södra Kurdistan (ö.p. 9.12.1997).
FN: "Befolkningen tvingas fly"
Södra Kurdistan: Eric Falt, FN´s talesman i Irak, tillkännagav att tusentals personer har tvingats fly från samhällena där de bor i samband med Turkiets militära invasioner i södra Kurdistan. Under de senaste två månaderna har ca. 16.000 personer drivits bort från områden runt staden Erbil som kontrolleras av KDP och turkiska trupper med hänvisning till att de stöder PUK resp. PKK (ö.p. 9.12.1997).
16 åring torterad till döds
Siirt: Mahmut Yildiz (16) fraktade lök från sin hemby till staden Siirt där han sedan sålde den. På kvällen 22/11 stannade han hos sin släkting Izzet Saltik för att övernatta hos honom. Vid 22-tiden gjorde polisen en razzia mot huset och Yildiz togs till fånga och torterades svårt. När hans tillstånd blev kritiskt, fördes han till sjukhus tre dagar senare, där han avled 5/12 på grund av sina skador. Hans föräldrar tänker anklaga den turkiska staten inför Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter för att ha dödat sonen. (Ö.P. 9/12 1997).
Ransonering av livsmedel:
Erzincan: Ransoneringen av livsmedel sprider sig allt längre västerut i Kurdistan. Befolkningen i byarna Axatiri (Yuvali), Zaxyeri (Büklümdere), Herani (Cayirdere), Abaslar och Tori (Kemercam) runt provinsstaden Erzincan i mellersta Anatolien får bara köpa en begränsad mängd livsmedel och endast med tillstånd av militären. (Ö.P. 4/12 1997).
Atomavfall deponeras i södra Kurdistan?
Enligt uppgifter som publiceras i den arabiskspråkiga tidningen Esark El Awsat som ges ut i London skall atomavfall ha deponerats i den av Turkiet upprättade buffertzonen i södra Kurdistan (Norra Irak). Tidningen rapporterar att flera lastbilar med utländska registreringsskyltar skulle ha lossat atomavfall där på senare tid. (Ö.P.21/12 1997).
ILO-bidrag förskingrat
Ytterligare en skandal inom den turkiska staten har uppdagats: FN: s Arbetsoganisation (ILO) hade inom ramen för ett avtal med Turkiet transfererat en summa av USDollar 29. 500 för ett projekt för att hindra
barnarbete till turkiska arbetsministeriet. En utredning av riksåklagarämbetet i Ankara kunde konstatera att pengarna hade förskingrats av anställda i arbetsministeriet och en bankdirektör. (Ö.P. 10/12 1997).
Självbränningen av solidaritet
Izmir: En kurdisk byggnadsarbetare, Mehmet Cimen (45), som för 8 månader sedan flyttade från Van till Izmir, tände eld på sig själv i solidaritet med den hungerstrejk som pågår bland de politiska fångerna i fängelset i Erzurum sedan 37 dagar. Hans liv kunde inte räddas. I ett efterlämnat brev intygade han att hans självbränning var en handling av solidaritet med det kurdiska folket och en protest mot förtrycket av kurderna och den inhumana behandlingen i fängelserna. (Ö.P. 28/12 1997).
Diyarbakirs läkarsällskap: "Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna"
Diyarbakir: I samband med 49- årsdagen av utfärdandet av FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna gjorde läkarsällskapet i Diyarbakir ett uttalande där man ånyo påtalar de hela tiden pågående brotten mot mänskliga rättigheter i Kurdistan. Dr. Ismail Vesek delgav pressen följande statistik över dessa brott sedan krigets början:
35.000 krigsinvalider
2.747 byar som förstörts eller avfolkats genom deportation
2.400 mord utförda av "okända gärningsmän"
3.000.000 flyktingar från byarna i norra Kurdistan
(Ö.P. 12/12 1997).
1. Mördade av "okända gärningsmän".
Recep Erbay 8/12 - Istanbul
Mehmet Sah Sen (35) och Mehmet Ali Eroglu (19) 9/12 - Diyarbakir Suat Erciyes (24) 28 /12 - Diyarbakir.
2. Dödade och sårade av polis, militär och byvakter
1/12 Urfa: Medlemmen i lärarnas fackförbund EGITIM-SEN, Mazlum Yuksel, angreps av två maskerade män den 24/11 vid 19-tiden när han var på väg hem. Han blev svårt skadad men lyckades under handgemänget slita masken av den ene angriparen. Denne visade sig vara polis, anställd vid centrala polisstationen i Urfa.
2/12 Erzurum: En minibuss besköts med automatgevär av byvakter i närheten av byn Yikilgan. En person dödades och två blev svårt sårade.
5/12 Dersim: Faysal Turhan (16) sköts ned av medlemmar av ett specialförband i byn Velisik, i Mazgirtdistriktet den 23/10.
9/12 Van: Muslum Hakan (23) , som flyttat från byn Arpet till Van, greps den 4/12 och torterades.
12/12 Mardin: Vid en polisrazzia mot ett hus i kretsstaden Kiziltepe den 7/12 blev Huseyin Baydar och hans hustru Gulistan Baydar så svårt torterade att de måste tas in på sjukhus. De kidnappades senare från sjukhuset och är spårlöst försvunna.
15/12 Maras: Sabri Kalan och Zeynel Yigit vallade boskap i samhället Kumesögut, staden Gøksum och blev beskjutna av byvakter den 4/12. Sabri Kalan blev träffad.
17/12 Mardin: Tre familjer greps i Kiziltepe den 8/12. Bland dem fanns Emine Akus och hennes nyfödda baby. Kemal Yilmaz, en av de gripna, uppges ha blivit svårt torterad.
19/12 Mardin: Resul Balan (35) tänkte föra sina djur från Mazidag till Derik för att där sälja dem. På väg greps han och torterades av ett specialförband. Därefter fjättrades han vid ett träd. Halvt förfrusen räddades han av några herdar.
20/12 Batman: Izzet Celik (26) greps den 16/12 i byn Zengoviye och uppger att han blivit torterad.
21/12 Bursa: Journalisten Burhanettin Akdogdu greps 13/12 och fördes till Ankara för förhör. Han torterades till döds i polishäktet. Han anklagades för medlemsskap i en förbjuden vänsterorganisation.
23/12 Urfa: Fem smugglare, Mehmet Catanak (30), Halil Döcek (30) Salih Sahin (33), Salih Esner och Ismail Eroglu sköts 21/12 av gränsposter mellan städerna Akcakale och Ceylanpinar, när de försökte passera gränsen illegalt. Militären hävdade att smugglarna var PKK-gerilla. De dödades familjer uppgav att männen greps levande och sedan avrättades.
27/12 Diyarbakir: Vid ett militärt anfall mot byn Binin (Karaagac) blev Ismail Cankaya (14), Seyithan Gunes, Esat Beyhan och Yusuf Cankaya svårt skadade.
29/12 Siirt: Remzi Özdemir (15) överkördes av ett pansarfordon från polisen som höll för hög hastighet. Polisen varnade föräldrarna att inte anmä'la händelsen.
Bingöl: HADEP-partiets kretsordförande i Genc, Hisyar Agaoglu, mördades den 27/12 av Ayhan Yilmaz med knivhugg. Polisen hävdar att gärningmannen är förståndshandikappad. Agaoglu hade vid flera tillfällen hotats till livet. Hans familj misstänkar att det finns politiska motiv till mordet och kräver att fallet utreds.
3. Personer som saknas efter att ha anhållits:
6/12 Diyarbakir: Mehmet Celik greps 29/12 i Beytibeyan/Kulp. Kutbettin Kaya greps 1/12 vid en trafikkontroll mellan Lice och Kulp.
9/12 Malatya: Evrim och Nihal Cintay, Teoman och Tekbir Gul och Inan Celik greps 6/12 i hemmet i stadsdelen Özalpler.
Mersin: Mensur Hasanoglu, Yahya Eker och Mehmet Akif Ersoy greps 7/12 i stadsdeleb Mimarsinan.
10/12 Diyarbakir: Sadik Ulumaskan (75) och hans son Seyithan från Viransehir kidnappades då de kom till Diyarbakir 3/12.
12/12 Sirnak: Abdulaziz Aytis (50) Remazan Aytis samt Ahmet och Lokman Sayin greps 7/12 i deras hemby Girgev(Tasöyuk) i Cizre.
Izmir: Mehmet Can Ciftci (HADEP-medlem ) greps i staden Söke.
17/12 Urfa: Huseyin Taskaya greps för fyra år sedan(!) av byvakter tillhöriga Bucak- stamman i staden Siverek. 19/12 Diyarbakir: Imran Akdogan (16), som distribuerar dagstidningen "Özgür Gündem" greps 16/12 i sitt hem i stadsdelen 5: e april.
21/12 Istanbul: Orhan Yakar (16) från Dogubeyazit, greps i november 1996.
22/12 Mardin: Remazan Bayindir (32) greps 1/12 i staden Mazidag.
23/12 Diyarbakir: Suleyman och Halil Bilge greps 20/12 i stadsdelen Peyas.
Izmir: HADEP-medarbetarna Fikret och Turan (efternamn saknas) greps vid marknaden Balatci, där HADEP-partiet hade ett stånd.
27/12 Istanbul: HADEP-medarbetaren Halit Ermis greps natten till den 25/12 i hemmet i satdsdelen Hamidiye.

4. Dödade och skadade av min-och bombexplosioner

17/12 Mardin: I närheten av byn Temelli i Dargecitdistriktet körde en buss på en mina den 14/12 vid niotiden på morgonen. 12 passagerare dödades och 12 skadades. De döda är: Kumru Erol(45) , A. Gaffur Dinc(2), Mustafa Dinc(22), Emin Dinc(35), Husyin Demirel(40), Sait Demirel(45), Husyin Arslan((25), Abdulkerim Aslan(55), Ibrahim Demirbag(43) Kasim Kartal(17), Fikret Cicek(17) och Mahmut Korkmaz(32). De skadade är: Halil Demirel, Adem Kuzu, Besir Özdemir, Abdullah Turan, Guldemir Dag(13), Remazan Özdemir, Aslan Demirdag(14), Halil Demirel, Resul Korkmaz(8) och Abdullah Ugurlu.

5. Kidnappade och mördade:

28/12 Izmir: Ali Serkan Eroglu , som studerade vid Ege universitetet, greps vid upprepade tillfällen av polisen som försökte tvinga honom att bli polisinformatör. Mot dessa försök hade han lyckats värja sig. När han greps sista gången anmäldes han som försvunnen. 26/12 hittades han död. Ca 600 studenter deltog i jordfästningen och de anklagar polisen för att ha mördat Eroglu. Polisen påstår däremot att dödsorsaken var självmord.
6. Helt eller delvis förstörda resp. avfolkade byar:
Batman: Dersewen(Karsiyaka)
Mardin: Ewina(Surgucu), Cilin.
Siirt: Buzikre(Cintepe), Misefra(Cirpili), Pares.
Van: Arpet(Yanikcay), Töreli, Basadim, Daldere, Kardesler, Sutluce, Evbarak, Anaköy, Tatlicay, Görenek, Pullupinar.
Tokat: Sircak, Saritarla, Yesilalan, Serkiz, Eskiköy.

Pressmeddelande

Södra Kurdistan (norra Irak)
7000 kurdiska flyktingar flyr lägret i Ninova mot staden Mosul i fruktan för annalkande turkiska trupper
Flyktingarna flydde från Turkiet 1994 till lägret i Atrush i Irak som stängdes av FN:s flyktingkommissariat UNHCR i mars 1997. Nu fruktar de nya attacker av den turkiska armén, som har invaderat FN:s skyddszon i norra Irak med 10 000 soldater. Turkiet påstår att de med sin framstöt vill förhindra en ny våg av flyktingar till Turkiet till följd av USA:s förväntade flyganfall mot Saddam Husseins Irak. Andra bedömare tvivlar på Turkiet och befarar att Turkiet vill utnyttja ett nytt Gulfkrig för att permanent ockupera de oljerika områdena runt städerna Mosul och Kirkuk. Ninova är beläget på vägen mot Mosul. Enligt ännu obekräftade uppgifter har UNHCR dragit tillbaka sina medarbetare från lägret inför befarade amerikanska bombangrepp. I så fall kommer flyktingarna att vara helt utlämnade åt Mesut Barzanis KDP-trupper som är i allians med Turkiet. KDP har vid upprepade attacker mot lägret i Ninova sedan början av september 1997 dödat minst åtta flyktingar.
Enligt rapporter från lägret har flyktingarna i skräck för nya angrepp och i förtvivlan satt eld på sina tält och satt sig i rörelse i riktning mot staden Mosul. Men vägen dit spärras av irakiska trupper som befinner sig endast tre km från lägret. UNHCR har sänt ut en delegation, som försöker få flyktingarna att återvända men de vägrar. KDP-peshmergas och av Turkiet utbildade turkmeniska kriminella gäng lär ha stormat lägret och skjutit mot de bortdragande flyktingarna.
Det råder vinterförhållanden i södra Kurdistan och flyktingarna saknar skydd. Under flykten dog 60-åriga Aysa Acar och en fyramånaders baby, Aziz Mahmut.
Kurdiska Röda Halvmånen befarar, att utan hjälp utifrån kommer flera flyktingar att dö av hunger och umbäranden. Men våra egna möjligheter att nå regionen hindras av KDP.

KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN

I januari 1998 räddades 1200 människor, hungriga, frusna och skadade, när den båt de färdades i stramdade på den italienska kusten. 1000 av dessa var kurder. Kurder som officiellt inte existerar och förtrycks av Turkiet, kurder som offer för det smutsiga krig som den turkiska armén, med hjälp av vapen och stöd av europiska länder, bedriver mot dem. Hittills har 5 miljoner kurder tvingats att bli flyktingar i sitt eget land. De lever i kåkstäder i utkanterna av de kurdiska och turkiska storstäderna. Svält, sjukdomar och död hör till vardagen. Dessutom blir dessa människor till levande måltavlor för den turkiska förintelsepolitiken.
Det var därför dessa 1000 kurder riskerade sina liv när de gick ombord på de slitna och livsfarliga båtarna, för att söka säkrare platser att bo på. Då dessa människor riskerade sina liv beslutade Tysklan att stänga sina gränser. Andra stater gjorde stora rubriker för dessa 1000. Medan de europeiska staterna sökte vägar att frysa ut de 1000 kurdiska flyktingarna, pågick förintelsen i Kurdistan för fullt. Likaså när dessa flyktingar sökte asyl fick de avslag på felaktiga grunder.

Hur är Er inställning till de kurdiska flyktingarna?
- Stöd Kurdiska Röda Halvmånen - stoppa återvisningen av de kurdiska flyktingarna till Turkiet.
- De kurdiska flyktingarna bör få krigsflyktingstatus och FN bör hjälpa och beskydda de 5 miljoner kurdiska flyktingarna.
Kurdiska Röda Halvmånen hjälper flyktingarna. Hjälp oss att hjälpa genom att sätta in ditt bidrag på vårt postgirokonto 22 86 76 - 3