SOCIO-MEDICINSK KONFERENS I HAMBURG 28 - 29 JUNI 1997
KRIG OCH HÄLSA I KURDISTAN

Organisatör:
Kurdiska Röda Halvmånen (Heyva Sor a Kurdistané)
I samarbete med:
Högskolan i Bremen
Demokratiska Läkares Förening
Forum för kritisk Social - och Hälsopolitik
Internationella Läkare för hindrande av kärnvapenkrig (IPPNW)
Beskyddare:
Lord Rea (Överhuset)
Prof. Dr. Gottstein (Internationella läkare för hindrande av kärnvapenkrig, IPPNW) med stöd av kampanjen "Peace in Kurdistan, U.K."

EN VÄDJAN TILL ALLMÄNHETEN, REGERINGAR OCH INTERNATIONELLA INSTITUTIONER TILL FÖLJD AV KRIGETS DRAMATISKA KONSEKVENSER OCH TURKIETS BLOCKAD AV HUMANITÄR HJÄLP

Konferensen gör följande uttalande efter att ha tagit del av mer än 20 yttranden och bidrag från internationellt erkända experter och flera arbetsgrupper:
"Befolkningen i den turkiska delen av Kurdistan har varit måltavla i ett krig som pågått i mer än 13 år och som har resulterat i att tusentals byar avsiktligt förstörts och att över 30 000 personer dödats. Cirka 5 miljoner människor har gjorts till flyktingar. De tvingas leva i armod och i en socialt nedbrytande miljö på på grund av arbetslöshet och bostadsslum. Måmga hundratusen barn och vuxna har blivit varaktigt traumatiserade och förvandlats till fysiska och psykiska invalider. Deras antal växer med flera tusen varje månad.
Konferensen bekräftade vad otaliga kurdiska, turkiska och internationella organisationer framfört sedan länge. Den avslöjade att den turkiska staten och turkiska röda halvmånen vägrar att bistå den kurdiska befolkningen med nödvändig medicinsk och humanitär hjälp för att lindra den katastrofala situationen. Det är inte bara så att kurderna diskrimineras av de turkiska myndigheterna, som dessa rättfärdigar med rasistiska och etniska argument, utan också att den nödvändiga hjälpen hålls på en absolut miniminivå eller inte ges alls.
Välkända nationella och internationella organisationer, särskilt Internationella Röda Korset, hindras systematiskt från att orientera sig om proviant - och hälsoläget hos befolkningen och att erbjuda opartisk humanitär och medicinsk hjälp.
Den turkiska regeringens och generalernas viktigaste svepskäl för att dölja det brutala kriget mot ett helt folks politiska och kulturella emancipation (frigörelse) är att hävda att det inte föreligger något krig utan en kamp mot kriminella och terrorister. Den turkiska regeringen tror att den därmed kan vilseleda det internatiolella samfundet och reducera konflikten en till en inhemsk angelägenhet.
Det kan inte råda något tvivel om att detta är en internationell konflikt i enlighet med principerna och reglarna i internationell humanitär lag. Det finns därför inga rimliga skäl för Turkiet att påstå något annat för att därigenom undvika att tillämpa dessa regler och principer".
Deltagarna i konferensen ställer därför följande krav:
Till Förenta Nationerna (UN)
Att uttryckligen erkänna att den turkiska - kurdiska konflikten är en internationell konflikt och att uppmärksamma dess omfattning för att möjliggöra för internationella institutioner att ta sig an dessa lidande miljoner människor och ge dem beskydd och täcka ett omedelbart behov av hjälp.
Till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR)
Att registrera och ta under sitt mandat de cirka fem miljoner kurdiska flyktingarna.
Till Världshälsoorganisationen (WHO)
Att uppmärksamma den oerhörda ojämlikhet i hälsoläge och medicinsk hjälp som fastslagits av turkiska Läkarsällskapet (TTB) och andra organisationer och vidta nödvändiga återgärder.
Till Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSCE)
Att kräva att Turkiet iakttar dess uppförandekod vad avser politiska och militära aspekter av säkerhetsfrågorna och att OSCE övervakar dess tillämpning och tillsätter undersökningsmissioner från OSCE Office för Democratic Institutions and Human Rights och OSCE High Commissioners for National Minorities för de kurdiska områdena.
Till Internationella Röda Korset (ICRC)
Att sända en permanent delegation till konfliktområdet för att övervaka att krigslagarna respekteras och undersöka förhållandena i fängelserna.
Till internationella Kommittén mot Tortyr
Att uppmana Turkiet, som är signatärmakt till 1984 års konvention mot tortyr, att avge rapport om den systematiska tortyren i turkiska fängelser och polisstationer (artikel 20, I i konventionen) och att befullmäktiga dess medlemmar att utföra en konfidentiell undersökning om tortyren (artikel 20 II i konventionen).
Till Europaparlamentet
Att anförtro åt en internationell expertkommitté, bestående av oberoende vetenskapsmän, fristående organisationer (NGOs) och representanter för Kurdiska Röda Halvmånen, uppgiften att dokumentera krigets medicinska, psykologiska och sociala konsekvenser i syfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att utveckla en framtida, omfattande humanitär hjälp.
Hamburg den 29 Juni 1997

LORD REA MD
UTTALANDEN AV EN DEL AV KONFERENSDELTAGARNA

Jag tror mig inte vara expert på hälsosituationen i de oroliga delarna av Turkiet - och ännu mindre i Södra Kurdistan. Jag har spenderat större delen av mitt liv som husläkare i de centrala delarna av London men samtidigt även jobbat med samhällets epidemiska hälsofrågor i Storbritannien och Nigeria. Mina kunskaper om problemen i detta område är ett kort besök för 2 år sedan samt de rapporter som jag erhållit via Turkish Medical Association, Mänskliga Rättigheternas Förbund, Internationella organisationer och Läkare för Mänskliga Rättigheter. Jag har även fått en kort svar från den turkiska regeringen angående min originalrapport för 1995. Detta svar från regeringen bestrider TMA:s rapport om försämring av samhällets hälsosituation och inte överraskande så skyller man alla eventuella försämringar på PKK.
Jag vet att det finns många personer här, som har mer förstahands detaljerad information än vad jag har, om människorna och om de händelser som vi diskuterar här. Jag kan endast ge en översiktlig bild av situationen och lämnar till de verkliga experterna att fylla i detaljerna.
Krissituationen i sydöstra Turkiet har två stora effekter på hälsan för människorna. Den mest dramatiska är de attacker mot såväl individer som grupper för deras yttranden om Mänskliga Rättigheter - spårlöst försvunna människor, de inofficiella morden, tortyren och morden i häktena och det psykiska lidandet för de anhöriga. Medicinsk personal tvingas ofta underteckna intyg, där man förnekar att tortyr har förekommit. I denna kategori finns också de dödade och skadade tillföljd av krigshandlingar. Medicinsk personal tvekar ofta att hjälpa de inblandade i kriget, eftersom de är rädda att arresteras och beskyllas för att bistå PKK, något som kan resultera i våldsamma attacker eller döden.
Men den största effekten drabbar folket i dess helhet som en följd av fördrivningen av miljoner människor och den alltmer sammanfallande ekonomin. Försämringen av den allmänna hälsan har nått ett akut stadium. Trots bristfällig statistik så har det från många olika källor kommit klara besked om att spädbarns dödligheten och dödligheten för gravida kvinnor har ökat mycket kraftigt. Kolera, tyfoid och TBC som i början av 80-talet var sällsynt har ökat. Detta p.g.a. förfallet inom många områden i sjukvården samt i vissa fall även genom avsiktliga nedskärningar samt attacker mot sjukvårdspersonal, tillsammans med ökande fattigdom och stora familjer som lever under bristande sanitära förhållanden. Läget har blivit värre p.g.a. avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till storstäderna.
Den nonchalans, ja förakt för de mänskliga rättigheterna som visas av Turkiet trots att de i internationella avtal lovat att respektera dessa demonstreras också genom den reaktionära sociala och ekonomiska politik som Turkiet bedriver i stora delar av landet, främst i sydöstra Turkiet (norra Kurdistan).
Vi behandlar först utbredningen av tortyr och inblandningen i denna av medicinsk personal: "Jag skulle vilja beskriva några av de upptäckter som Läkare för Mänskliga Rättigheter gjort. Deras rapport bär titeln" "Tortyr i Turkiet och dess ofrivilliga medbrottslingar". Den är baserad på en undersökning av 60 turkiska läkare som har undersökt fångar före eller efter tortyr, 39 som överlevt tortyr, analys av över 150 medicinska rapporter av "häktesintagna" och intervjuer med läkare och människorättsadvokater i Turkiet under perioden 1994-1995.
Delar av innehållet publicerades förra året i tidskriften American Medical Association (Ref:JMA Aug 7 1996 Vol 276-5 p396-402). Av de läkare som besvarade undersökningen sa 76 % att de inte trodde på att de torterades skador enbart tillkommit av "vanlig" misshandel: 60% sa att nästan alla intagna till häktena blir torterade.
Dessa uttalanden stöds av många andra rapporter och bekräftar det som de flesta turkar och kurder redan vet, nämligen sanningen. Denna rapport bekräftar i alla fall det jag fick veta upprepade gånger under mitt besök i Diyarbakir för 2 år sedan. Men det som är anmärkningsvärt är att dessa uttalanden kommer från statsanställda läkare. Många av dessa läkare utnyttjades för att dölja att tortyren är mycket vanlig, ja den förekommer varje dag. För att citera denna rapport: Läkarna i Turkiet är hårt pressade att dölja och ignorera tortyrskador i sina medicinska rapporter. Detta tvång av de medicinskt statsanställda får till följd att de blir ofrivilliga medbrottslingar av tortyren i häktena. Detta medför att den turkiska staten offentligt kan förneka att det förekommer systematiskt tortyr i landets häkten och fängelser. Detta ger även förövarna moraliskt frihet.
Det är viktigt att denna rapport trycktes i vad som betraktas som en ganska konservativ tidning i ett land vars regering ger såväl ekonomiskt som militärt bistånd till Turkiet. Detta är den sorts information som kommer att förändra opinionen i USA så att stödet för mänskliga rättigheter uppehålls. British Medical Association är i "täten" bland organisationer som försöker att få slut på tortyr världen över; de har redan publicerat två böcker ( The Tortures Report ) och ( Medicine Betrayed ) och de är snart ute med en tredje. Olyckligtvis så verkar tortyren i världen att öka istället för att sjunka. BMA har ett nära samarbete med den turkiska Medical Association som har stora problem med det jag har beskrivit ovan. Läkare som vägrar att gå staten till handa hamnar i stor fara. Flera har t.o.m. dödats som många av oss som är här känner till. För att återkomma till det allmänna hälsoläget som denna konflikt orsakat, är det viktigt att citera från en annan rapport - den från Turkish Medical Association (Camber). Rapport om Hälsoservice och problemen med "Hälsopersonal" i sydöst) tryckt två år sedan.
(Och de flesta av människorna håller med om att situationen har förvärrats sedan dess). Ett stort problem är att så mycket folk är i rörelse och att man därför inte får någon riktig statistik över läget i området. En läkare är citerad enligt följande: - Statistik från området är inte längre tillförlitlig --- i en av våra städer lever mer än 2 till 3 gånger fler människor än staden har kapacitet för. Folk lever tätt i hushållen; om det tidigare bodde fem personer i hushållet så är antalet nu 15. Avdelningen för samhällshälsa på Dicle Universitetets Medicinska Fakultet rapporterade: Sedan i fjol har inte nya ransoneringskort utfärdats och det har inte varit några besök hos hushållen och graviditets- och spädbarnskontroll har inte genomförts. T.ex. så rapporterades spädbarnsdöden officiellt vara 37 per tusen år 1992, men lokala undersökningar av Universitetets Hälsodepartement visade att spädbarnsdödligheten i området är 90 per tusen.
Läkare som jag pratade med i Diyarbakir sa att den verkliga siffran är över 120 per tusen födda. Det sägs att hälsoläget för bättrades fram till början av 1980 talet. Sydöstra Turkiet är fattigare och mindre utvecklat än resten av landet. Om spädbarnsdödligheten nu har ökat med 20 per tusen innebär detta att för varje miljon av befolkningen, så kommer ytterligare 800 spädbarn att dö innan de har fyllt ett år.
Om detta appliceras på en befolkning av 10 miljoner så är siffran 8000, nästan säkert mer än siffran för antalet stupade i konflikten, utan att man räknar med de äldre barnen och de vuxna som lider eller dör av epidemier som ett resultat av undernäring, överbefolkning,förorenat vatten och försämrad service inom hälsovården. Denna situation medges inte av den turkiska regeringen. Den vägrar att söka hjälp ifrån Röda Korset/ Röda Halvmånen eller WHO. Den har något den vill dölja för omvärlden. Den vill inte visa världen vad denna konflikt har ställt till med för befolkningen i området.
Denna konferens kan bidra till att öka pressen på Turkiet så att landet tillåter att internationella organisationer besöker områdena för att hjälpa till att återställa hälsovården i området. Genom att tillåta detta skulle de inte bara visa god vilja för att förbättra förhållandena i området, det skulle kunna bli slutet på konflikten, just för att internationella organisationer kommer in i området och kan hjälpa till att lösa situationen. Detta skulle väcka uppmärksamhet internationellt och ge en bra reaktion för en lösning på konflikten. Enda sättet att förbättra kvaliteten på hälsovården är att det blir fred i området.

Mustafa Özülker

Vi har inte beslutat oss för krig men vi kan besluta oss för fred.
Jag hälsar alla närvarande välkomna. Anledningen till att jag står här idag är att jag vill be de kurdiska och turkiska folken om ursäkt och att jag, som sett kriget från båda sidor, vill berätta om det som jag upplevt och tänkt och på så sätt lämna mitt bidrag till en fredlig lösning av konflikten. För cirka fyra år sedan blev jag reservofficer i den turkiska armén, trots att jag varken var nationalist eller intresserad av det militära. Ändå hade jag en känsla av stolthet över att vara officer, över att tjäna fosterlandet och folket. Men i armén sådde man frön av agg och hat mot människorna! Man försökte splittra vänster- och högersympatisörer, sekularister och religiösa, medelklass och arbetarklass, turkar och kurder, KDP och PKK. Jag ångrar mig tusen gånger att jag i denna armé har bekämpat mina egna tankar och värderingar, som för mig varit heliga och värdefulla. Därför deltar jag i detta möte för att upplysa andra människor, speciellt ungdomen, så att de inte gör samma misstag som jag.
Jag vill främst berätta om träningen och övriga förhållanden i armén och om den psykologiska stämningen.
Det finns mycket att säga om brotten mot de mänskliga rättigheterna, men tiden är begränsad och jag koncentrerar mig därför på det jag själv har upplevt. De flesta av oss var helt omedvetna om krigets utveckling. Varken media eller politikerna pratade om det. De brukade säga, att det var slut med PKK och att man inte hade några problem med det kurdiska folket. Liksom alla andra, trodde även jag på vad politikerna och armén sade, därför att ingen framförde någon annan uppfattning. De påstod att PKK var en armenisk rörelse och en fortsättning av ASALA. att PKK handlade med narkotika och ville bryta loss Kurdistan från Turkiet och att PKK fick stöd av Armenien, Syrien, Iran och Grekland och att det var därför som de hade kunnat göra motstånd under så lång tid. Under den militära träningen fick vi veta att PKK erhöll vapen, pengar mat, kläder och mediciner från USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. En överste sa att han sett hur FN-helikoptrar firade ned hjälp åt PKK- gerillan och att de skjutit mot helikoptrarna men att de inte hade träffat.
Det värsta var vi alla trodde blint på dem.
Jag hade ingen aning om krig och vapen. I armén vi var utsatta för en intensiv propaganda. Vi blev faktiskt hjärntvättade under tre månader och vi blev hatiska mot PKK. Vi såg dem inte längre som människor. De som togs till fånga kunde man göra vad som helst med, men bäst var om de dödades direkt. Kunde man bevisa att man dödat PKK-gerilla, t.ex. genom avhuggna huvuden, utstungna ögon eller avhuggna öron blev man belönad i form av pengar permission eller andra förmåner som utlandssemester. Att sätta dem i fängelse var att kasta bort tid och pengar. Under utbildningen man sade till oss att inte lita på lokalbefolkningen, inte ens på byvakterna. Man skulle alltid hålla dessa under uppsikt vid militära operationer och vid minsta misstanke om ohörsamhet skulle man skjuta dem. Eftersom det rådde undantagstillstånd (OHAL) hade vi rätt att öppna eld mot alla som inte lydde våra order. Alla människor skulle betraktas som PKK-are. Misstänkta utlänningar ingick troligen i någon delegation för mänskliga rättigheter som kommit för att hjälpa PKK. Dessutom fanns spioner som utnyttjades av PKK som dödspatruller, för att kidnappa människor och kräva lösen och för att skrämma och hota. Spionerna tjänstgjorde också som PKK:s milis och användes som kurirer, levererade mat och annan utrustning åt gerillan. Men man dödar inte endast PKK-are och deras sympatisörer utan även sina egna. Bahtiyar Aydin, Ridvan Özden, Cem Ersever och Esref Bitlis har mördats av turkiska säkerhetsstyrkor, liksom också många andra officerare och värnpliktiga.

Jag vill återvända till förhållandena för soldaterna.
Den som är tjugo år, civil och inte är intresserad av vapen kan under mycket kort utbildas till att mörda människor. De flesta av oss som inte ens slaktat en höna kunde skjuta för att döda människor utan att tveka. Armén är framgångsrik på detta område. Genom sträng disciplin men även förödmjukelser och tortyr uppnår man sina mål. Människan blir av med sina vanor. Man slutar att tänka själv och accepterar arméns värderingar. Soldaten blir ett instrument för lydnad, en robot. I Turkiet behöver man inte ens vara soldat för att bli psykiskt sjuk. Redan i skolan drillas eleverna att sluta tänka självständigt och tvingas svära trohet åt den kemalistiska doktrinen. Undervisningen är mycket auktoritär och elevernas blir ofta slagna av läraren. I Kurdistan lever soldaterna under ständig psykisk spänning. Man kan när och var som helst bli utsatt för anfall eller bakhåll av gerillan. Man längtar hem till sina kära anhöriga. Jag vet detta av egen erfarenhet. När vi kom till Diyarbakir märkte vi att befolkningen såg på oss med misstänksamhet och rädsla. Staden vimlade av soldater och militärfordon. Det var första gången jag var i Kurdistan och jag visste ingenting om kurdernas traditioner, språk, geografi, historia och kultur. Men långsamt började jag förstå att tidigare hade jag varit i ett annat land.
Våra tidigare liv hade skurits av som av en vass kniv.
Vi var isolerade utan tillgång till tidningar, radio och TV eller telefon. Vi befann oss i Kurdistans berg utan förbindelse med Turkiet. Det fanns inga kulturella eller sociala aktiviteter för oss. Under permissioner låtsades vi vara som vanliga civila men i kontakten med dessa märktes skillnaden tydligt. För Turkiet var vi onormala. I det civila livet var vi nervösa, oeniga, oharmoniska, hänsynslösa och några till och med psykiskt sjuka. Alla ville komma bort från det militära så fort som möjligt; liksom fångar räknade vi månader, dagar, ja till och med timmar. Vi gjorde upp planer för framtiden men ofta trängde tankar fram om vad som skulle hända om vi blev sårade och handikappade.
Våra familjer lyssnade alltid på nyheterna för att få veta om något hänt. De bad för oss och att vi skulle återvända med livet i behåll. De krigsskadades situation är mycket värre än man tror. Soldaten tror att han offrat sig för sitt land och sitt folk eller sin religion men det enda han får är en särskild plats för handikappade på bussen. Samma sak hände med många amerikanska soldater när de kom tillbaka från Vietnamkriget. Landet vände ryggen åt dem. Detta skrivs om i tidningarna varje dag. En f.d. soldat som arbetade för Djurskyddsföreningen begick självmord med hjälp av gift. Han som räddat en skadad hund kunde själv inte få någon hjälp. En annan soldat led av sömnbesvär och grävde skyddsvärn runt sitt eget hus.
Slutligen vill säga detta .
"Kampenjen för fred med en miljon namnteckningar" har en vacker devis.
"Vi har inte beslutat oss för krig men vi kan besluta oss för fred"
Napoleon brukade säga att för att segra i krig behövs tre saker: Pengar, pengar, pengar.
För oss behövs också tre saker: Kontakter, kontakter, kontakter. Människor kan rösta bort antidemokratiska regimer som nu styr i Turkiet. Jag tror faktiskt att i framtiden kommer kurdisk gerilla och turkiska soldater att kunna möta varandra, prata med varandra, skratta tillsammans och tillsammans skapa en bättre framtid. Liksom jag håller kamrat Cengis i handen, skall de kurdiska och turkiska folken fatta varandras händer.

Prof. Dr. med Ulrich Gottstein, IPPNW.
Mina ärade damer och herrar!
Jag hoppas att vi efter de här två konferensdagarna skall kunna åstadkomma en organiserad hjälp för människorna i norra och södra Kurdistan. I detta område pågår ett omänskligt krig. Den grymma verkligheten i Kurdistan är väl känd av politikerna i FN och i de ledande staterna i världen, men trots att kriget har pågått i 13 år råder en bedövande och skamlig tystnad och inga som helst ansträngningar görs för att åstadkomma fred och lösa problemen på politisk väg. Alla regeringar blundar när Turkiet förnekar 16 miljoner kurder deras identitet, deras språk och deras kultur. Inom Turkiets gränser tvingas de tala turkiska och arabiska. Detta är ett flagrant brott mot internationell lag och därmed mot deras mänskliga rättigheterna.

På andra håll i Europa tillåts människorna tala deras egna språk. Så sker t.ex. i Schweiz, Belgien, Italien, Spanien och Finland samt i specifika områden som Sydtyrolen och Schleswig-Holstein. I Turkiet blir man åtalad för separatism eller för att ha förödmjukat Kemal Ataturks minne om man kräver samma rätt. Man kan också bli torterad och mördad av statens säkerhetsstyrkor.
De länder som främst ger den turkiska regimen ekonomisk, politisk och militär hjälp är USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De har makt och möjlighet att bidra till att åstadkomma vapenvila och förhandlingar mellan de stridande parterna med målet att skapa en rättvis fred.
I arbetet att mäkla fred skulle man kunna använda sig av ledande personer i HADEP-partiet och kurdiska intellektuella som Ismael Besikci och Haluk Gerger samt även turkiska intellektuella. Vid mina möten med PKK-ledaren Abdullah Öcalan, har han klart deklarerat att de vill uppnå kurdernas nationella och kulturella rättigheter inom Turkiets nuvarande gränser och att PKK är beredda att förhandla på denna grund. Det borde vara av intresse för alla regeringar liksom för alla organisationer för mänskliga rättigheter att se till att det nuvarande dödläget bryts. En militär lösning kan inte och kommer inte att innebära någon lösning. Varför trycker man inte på för att Turkiet ändrar sin negativa inställning? Några orsaker vill vi redovisa nedan.
Turkiet är fullvärdig medlem av NATO. Även om NATO:s huvuduppgift att försvara Europa mot ett angrepp från f.d. Sovjetunionen har försvunnit, så har NATO "skaffat sig nya fiender" i Mallanöstern. Turkiet spelar en viktig roll för västvärldens intressen i detta område. Därför levererar man vapen för tusentals miljoner dollar varje år till Turkiet. Detta påstås bidra till stabiliteten i området, men innebär i första hand välfyllda kassakistor för försvarsindustrin i de stora länderna i väst. Goda affärer går före mänskliga rättigheter. Kurderna har ingen stat; de har inte heller någon stark lobby. Deras territorium är delat mellan fyra länder. Därför kunde Saddam Hussein som 1988 var västvärldens "kelgris" anfalla kurderna med kemiska vapen som dödade 5.000 kurder i staden Halabja utan att några som helst protester skedde bland demokratierna i väst. President Bush uppmanade kurderna att resa sig för att störta tyrannen Saddam Hussein, men tillät sedan svekfullt den irakiske diktatorn att använda armén och dess tunga vapen för att slå ned upproret. Det var enbart p.g.a. protesterna från den allmänna opinionen i väst som Bush tvingades gå med på att upprätta en skyddad kurdisk enklav. Men i realiteten gav den endast skydd mot Saddam. Turkiet har sedan 1991 tillåtits operera i enklaven och har kunnat genomföra massiva invasioner 1992, 1995 och 1997 utan att USA och Europa reagerat nämnvärt. USA och Turkiet tillämpar en klassisk "söndra och härska politik" genom att utnyttja feodalherrarna Barzani och Talabani för sina egna syften.
Genom att FN och de ledande makterna tystar ner konflikten i Kurdistan drabbas civilbefolkningen mycket hårt. Hjälporganisationerna satsar då inte helhjärtat i hjälparbetet på grund av den instabila situationen eller också får de inte tillåtelse att operera i konfliktområdet. Som tysk tror man att nationella tyska och Internationella Röda Korset ställer upp för flyktingarna i södra Kurdistan men så är inte fallet.
Varken Turkiska Röda Halvmånen eller Irakiska Röda Halvmånen ger någon hjälp. När jag frågade Irakiska Röda Halvmånen sade de att det var omöjligt och Turkiska Röda Halvmånen sade att det inte var inom deras område. Men 3000 nedbrända byar och 5 miljoner internflyktingar från norra Kurdistan ligger väl inte utanför deras domäner? Det är därför av mycket stor betydelse att det finns en oberoende organisation som Kurdiska Röda Halvmånen, som kan tillvarata den kurdiska civilbefolkningens intressen. Det gäller försörjning med mat och dricksvatten, mediciner och hälsovård, undervisning och bostäder. Det är också utomordentligt viktigt att Kurdiska Röda Halvmånens status erkännes av stater och mänskliga rättighets- och andra hjälporganisationer.
NYHETER FRÅN KURDISTAN April 1997
De flådde honom
Nusaybin: M.Sirin Önen. PKK anhängare och fånge.dödades under tortyr. Den 07.03.97 rymde han tillsammans med 27 andra fångar från fängelset i Iskenderun och greps den 15.03.97 i förorten Hasa i Hatay. Frun Halime Önen som bor i Nusaybin påstår att M. Sirin Önens kropp var delvis flådd och ögonen samt ena örat var borta och hon begär obduktion. (4.4.Ö P).
Ytterligare en fånge dog
Ytterligare en fånge dog sedan han blivit sjuk p.g.a. de vidriga omständighetedrna i turkiska fängelser. Mehmet Salih Celikpence (46), som dömdes 1992 och dog i lungcancer den 10.04 i Ankara fängelset hade 17 månader kvar av sitt fängelsestraff. Han hade diagnosticerats för länge sedan men aldrig fått någon hjälp av de turkiska myndigheterna. En dag före sin död skickades han till sjukhuset för undersökning och inget annat. Därefter fördes han tillbaka till fängelset. Det finns närmare 50 fångar i olika fängelser i Turkiet, som lider av dödliga sjukdomar men som inte får någon vård. 13.04. (Ö.P.).
De civila används som sköldar
Batman: För cirka en månad sedan fördes byborna (också kvinnor och barn) i Simek (Dogru Yol) i Bölukyazi till en öde plats av turkiska styrkor. Målet var använda dessa människor som levande vapensköldar vid en eventuell strid mot gerillan.
5199 mördades av "okända gärningsmän"
På en fråga av riksdagsledamoten Sabri Ergul (CHP) svarade inrikesministern Meral Aksener att 5199 mord hade begåtts under 1987-97 av okända gärningsmän. (04.04.Ö.P).
Han tvingades dricka urin
Izmir: Selahattin Bager (55) berättade för sin advokat Zeynep Sedefözdogan att han tvingades dricka urin under transport till fängelset i Nazilli. (25.04.Ö.P.).
Spiegel korrespondent torterades
Xabur: Den kurdiska journalisten Namo Aziz är tysk medborgare och arbetar för den kända tyska tidskriften Der Spiegel. Han besökte södra Kurdistan (norra Irak) för att undersöka situationen där och skriva en rapport, men när han skulle lämna södra Kurdistan den 25.03 arresterades han och blev av med sin kamera och allt material vid tullen i Xabur. Senare släpptes han fri på begäran av Abdel Mecit ( KDP) men Namo Aziz's egendom lämnades inte tillbaka. Han fortsatte sin resa genom Turkiet och arresterades åter av JITEM när han reste i taxi till Diyarbakir. Han anklagades för att vara läkare som besökte norra Irak och hjälpte sårade gerillakämpar. Han torterades och blev av med 3.000 DM. Senare lämnades han bunden på en öde plats i närheten av Diyarbakir. (22.04.Ö.P).
1-Mördade av okända gärningsmän
Firat Anus (23) den 07.04 i Diyarbakir.
2-Skadade av okända gärningsmän
Hasan Yorulmaz (17) 25.04 i Diyarbakir
Fuat ‹lgen och Ethem Erdem 18.04 i Diyarbakir.
3 - Dödade och skadade av polis, militär och byvakter:
01.4 Siirt: Den 26.03 i byn Deriske (Demiremek) i Eruh arresterades och torterades Ibrahim Baytekin. . Nu vårdas han på sjukhus.
Izmir: Korrespondenten för tidskriften " Kizil Bayrak", Ahmet Subasi (21), kastades ner från sin lägenhet på 3:e våningen av polisen Han skadades och förlorade minnet.
Istanbul: Sirac Celik (33) från Diyarbakir arresterades på sin arbetsplats i Taksim den 28.02 och torterades. Han försökte senare ta livet av sig genom att kasta sig framför en förbipasserande bil under transport till domstolen.
Södra Kurdistan: Mustafa Agar sköts och skadades svårt av okända män när han delade ut livsmedel i Erbil. Vittnen påstår att gärningsmännen var turkiska militärer.
2.4 Kars: Gerillasoldaten Cetin Celik sårades och greps vid en eldstrid mellan turkisk militär och PKK gerillan utanför byn Bulanik i Kagizman. Cetin Celik släpades sedan 5 km efter ett militärfordon. Hans kropp hittades nergrävd tillsammans med en annan gerilla, Nuh Acar, utanför militärposteringen i byn Xoseber i Igdir.
Iskenderun: Yasin Islek och Turhan Gecgel rymde den 07.03.97 tillsammans med 26 andra fångar från fängelset i Iskenderun. De greps senare i Akebin och torterades i 12 dagar. Tortyren fortsatte ytterligare tre dagar medan de transporterades till fängelset i Trabzon. Allmänheten upplystes om händelsen av deras advokater.
3.04 Siirt: Abdullah Okan skadades allvarligt när han sköts i huvudet av militär och byvakter utanför Hishis (Gözpinar) i Kurtalan.
06.04 Kars: Den 04.04 sköts fyra herdar av militära specialstyrkor i byn Suveren på berget Ararat. Halis (35) och Ali Karatas dödades, Hasan Karatas och Eyup Yesilyurt sårades.
Mardin: Fåraherden Muhittin Ucar sårades svårt när specialstyrkorna öppnade eld mot honom i förorten Senyurt i Kiziltepe.
13.4 Hatay: Den 05.04 i byn Hurmalik i Daryol tillfångatogs gerillan Aziz Caymaz. Han var sårad och hade brutit benet. Han arkebuserades av turkiska specialstyrkor.
14.04 Mardin: Kadir Baykus (12) skottskadades av militären utanför Nusaybin.
16.04 Batman: Den 10.04 greps 3 gerillasoldater i byn Hethetke (Dogankavak) i Besiri. De blev senare ihjälskjutna utanför byn. Sedan greps bonden Hanifi Karabulut och sköts ihjäl inför byborna. Den 14.04 kallades Hanifi Karabulut's pappa för att gräva upp sonens döda kropp på militärens gård. I gropen fanns förutom sonen också liken av de tre gerillasoldaterna. Alla fyra liken var sönderslagna; de saknade öron och ögon.Karabuluts far svor att han skulle anmäla dessa bestialiska dåd till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Adana: Feridun Suzen (35) arbetade som kringvandrande försäljare. Han mördades av militären den 11.04 Utanför samhället Osmaniye. Guvernören förklarade att Feridun Suzen var gerillasoldat som hade dödats i strid
25.04 Mardin: Den 23 April firas i Turkiet Barnens Dag och grundandet av den turkiska Riksdagen. Just denna dag körde militären i Kiziltepe sina stridsfordon över folket som inte ville delta i firandet. M ?erif Özcelik (11) överkördes av ett strids fordon och dog omedelbart.
25.04 Sivas: 12 kvinnliga fångar sårades när de attackerades av polis och militär i sina celler.
4. Försvinnanden efter arresteringar:
01.04 Diyarbakir: Ilyas Ercan (43) greps på bussterminalen i Kulp. Fikri Özgen greps framför sitt hus i Kosuyolu och är fortfarande försvunnen.
03.04 Diyarbakir: Mecnun Yuce (45), Mehmet Isiktas (50), Mahfuz Çakir (25), Mehmet Çakir (30) och Necmettin Beksek (60) greps den 29.03 i byarna Hezan och Derxust i Lice.
08.04 Diyarbakir: Celal Yalcin (34) greps den 05.04 i byn Sirma i Lice. ?ukriye Yildiz greps samma dag utanför militärposteringen i Pirinclik.
10.04 Diyarbakir: Gerillan Hasan Ölmez greps den 22.03 utanför samhället Kulp och är fortfarande spårlöst försvunnen.
12.04 Mardin: Ali Karaeren (46) greps den 18.02 när han reste i bil mellan Kiziltepe och Mardin.
19.04 Dersim: Murat Boga greps den 12.04 i centrum.
20.04 Mardin: Hikmet Koru (17) greps den 13.04 i byn Bahveré (Guveren) i Midyat.
21.04 Diyarbakir: Mahmut Iscan (65), Mehmet Bali (67) och Ramazan ? greps i byn Qiledar (Kiralan) i Lice.
24.04 Adana: Mahmut Köyl¸ och Abdurrahman Dindar greps den 18.04 på vägen mellan Osmaniye och ›slahiye.
26.04 Diyarbakir: Ali Akcay greps den 16.04 i byn Hucceti (Basakli) i Çinar.
30.04 Mus: Sadrettin Altun greps den 27.04 i byn Nurettin i Malazgirt.
5.Mördade efter kidnappning:
26.04 Batman: Den mentalsjuke Mehdin Bilgin(60) bortrövades tidigare från byn Erez i Eruh. Senare hittades han ihjälskjuten.
6.Mördade eller skadade av minor och bomber:
26.04 Erzurum: Bröderna Muhamet (12) och Gökhan Kulcar (10) miste livet när de lekte med en handgranat som de hittat i närheten av den 51. Brigaden utanför Damli.
7. Helt eller delvis förstörda och avfolkade byar:
Diyarbakir: Goma Kazo, Qiladar (Kiralan), Xana Kelé (çeper), Çala Buké (Biryas), Dérsam (Duru), Tilé(Dernek).
Mardin: Amediyé (Baskavak).
Rapport från IHD mars-1997
Antal dödade i strid 168
Antal dödade av okända gärningsman 8
Utomrättsligt avrättade och mördade under tortyr och häktning 7
Dödade civila 12
Sårade 6
Anhållna som försvunnit 11

Antal fall av tortyr 43
Antal som häktats 2910
Antal som anhållits 107
Tvångs avfolkade byar 4
Antal bombanfall 10
Författare och intellektuella som åtalats för sina åsikter 164

RAPPORT FRÅN KURDISTAN - MAJ 1997
MASSIV ATTACK AV TURKIET OCH KDP - BARZANI ANSTIFTAR BLODBAD I HEWLÉR
Natten mellan den 13 och 14 maj marscherade 70. 000 turkiska soldater och 10. 000 byvakter in i södra Kurdistan understödda av stridsflyg och artilleri. Det är den största militära operationen i den turkiska republikens historia.
Inmarschen föregicks av att gränsområdena mot Irak och Iran utsattes för bombanfall, varvid flera byar i distrikten Haftanin, Sinath, Derkar, Gere bl.a. förstördes, så att tusentals invånare tvingades fly inåt landet. Journalister och civila vägrades tillträde till området. Operationens omfattning, tyder på att invasionen blir långvarig även om Turkiet till följd av grannstaternas kraftiga reaktion talar om en rutinmässig operation mot PKK-baserna i området. Många turkiska generaler deltar i generalstabens arbeteoch att även israeliska officerare används som rådgivare framgår av att fyra israeliska officerare fanns ombord på en av de helikoptrar som sköts ned av ARGK-gerillan. KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) är medansvarig i operationen på Turkiets sida och deltar inte bara i striderna utan finns också i städerna där de genomför summariska avrättningar och kidnappningar av civilpersoner. Folk som vägrar enrollera sig i KDP skjuts, kidnappas och terroriseras av specialkommandon under turkiskt befäl.
På invasionens fjärde dag attackerades Kurdiska Röda Halvmånens sjukhus och många andra civila inrättningar i staden Hewlér (Arbil) av tungt beväpnade KDP-soldater och paramilitära förband tillhörande den turkomanska minoriteten i Irak. Nio av patienterna på sjukhuset (därav fem kvinnor) avrättades omedelbart. Sjukhusets inredning och utrustning förstördes. Inom loppet av tre dagar avrättades 68 civilpersoner, som sedan släpades efter pansarfordon genom Hewlérs gator. De lemlästade kropparna påstods av turkiska armén vara liken av "PKK-are". Ögonvittnen berättar att massakern i Hewlér leddes av KDP:s ordförande, Mesut Barzani, som befann sig i staden vid denna tidpunkt.
Kurdiska Röda Halvmånens sjukhus i Hewlér startade 1993 i samarbete med stiftelsen för Kurdistans Liv och Uppbyggnad (DJAK) med syftet att ge stadens civilbefolkning gratis sjukvård och medicin.
Den kurdiska civilbefolkningen kommer mycket väl ihåg hur KDP redan förra året i samband ockupationen av staden Ranya i en officiell förordning uppmanade till våldtäkt av kvinnorna. Även nu har Barzani givit sina anhängare fria händer: "Gör vad Ni vill!"
Attacken i Hewlér är en grym och folkrättsstridig handling mot Kurdiska Röda halvmånens neutralitet. Angriparna vill uppenbart förstöra den medicinska infrastrukturen och stoppa civilbefolkningens möjligheter till sjukvård.
Under tiden förbereder kurdiska intellektuella, institutioner och partier en namninsamling med krav på att anstiftarna till blodbadet på civila i Hewlér ställs inför en internationell krigstribunal.
Kurdiska Röda halvmånen kräver
- att internationella organisationer, särskilt internationella Röda Korskommittén, FN och EU, sänder övervakningsdelegationer till krigsområdet för att stoppa ytterligare attacker mot patienter på sjukhus, som är ett allvarligt brott mot Geneve-konventionen.
- att de europeiska staterna, framförallt Tyskland, sätter tryck på den turkiska regeringen att genast dra tillbaka trupperna från den kurdiska autonoma zonen.

RAPPORT FRÅN MÄNSKLIGA RÄTTIGHETSFÖRENINGEN (IHD) APRIL 1997
233 personer dödades i strid.
8 personer avrättades på öppen gata eller dog under tortyr i polishäkte.
8 civilpersoner dödades och 3 sårades vid razzior av militära resp. polisiära styrkor.
14 personer dödades av dödsskvadroner.
15 personer försvunna efter gripande.
30 tortyrfall avslöjades.
1303 personer anhölls varav 48 häktades.
14 inrättningar utsattes för bombattacker.
2 byar förstördes och avfolkades.
151 personer finns i häkte pga deras åsikter.
1. DÖDADE AV DÖDDSKVADRONER

05.05 Mardin; En 70-årig kvinna, Emine Can, greps 19 04 i stadsdelen Yeni, Kiziltepe, och torterades så att hon blev förlamad. Hon kastades ur en bil utanför sitt hus 23.04

08.05 Diyarbakir; Edip eser som vägrade att bli byvakt, greps 28.04 i staden Lice och torterades så att han nu ligger i koma.
13.05 Södra Kurdistan; Vid ett flyganfall av den turkiska armén mot byn Dersis i Metina-området dödades en person och 12 sårades.

14.05 Diyarbakir; Vid en razzia mot en bostad belägen vid 11: e gatan i stadsdelen Baglar blev Fahretin Dogan (35) och en icke identifierad kvinna avrättade. Ögonvittnen berättar att bostaden först omringades av polis och militär. Sedan fördes en bunden man och kvinna in i bostaden och likviderades.
Södra Kurdistan; Vid nya bombanfall mot områdena Metina och Doski dödas ett barn och två skadades i byn Zivan.
18.05 Istanbul; Fettah Kaya (23) från Diyarbakir blev torterad till döds på polisstationen i Aksaray.

21.05 Södra Kurdistan; Fyra herdar (två i Çiyaye Béxér och två i Derkar) som vägrade enrollera sig i KDP i dess kamp mot PKK, avrättades av KDP.
27.05 Konya; I fängelset i Konya skadades allvarligt åtta fångar (varav tre kvinnor) när de angreps av militär och polis.
31.05 Södra Kurdistan; På den turkiska invasionens 18:e dag blev också områden som kontrollerades av PKK utsatta för flygangrepp från den turkiska arméns sida. Det skedde i Borte, Warete och Dorekhanaka. Därvid dödades Khidar Abdullah Mama, Ibrahim Resul Ahmed, Amed Amen Ibrahim, resul Amed Ibrahim, Resul Khider Ibrahim, Abdullah Bekir Mahmod och Mira Mahmod. Följande personer skadades: Resul Ömer Ibrahim, Khaldir Ömer Ibrahim, Saadet Ibrahim Resul, Fatih Hussein Dawid och Jemal Ibrahim.
3."FÖRSVINNANDEN" EFTER ARRESTERING
01.05 Istanbul; Resul Serihan från Cizre greps på gatan i stadsdelen Aksaray och satt anhållen i tre dagar.
06.05 Adana; Sadrettin Altun greps den 27.04 av byvakter. Mersin; Aydin? greps 04.05 framför byggnaden där Barnens hjälporganisation är inrymd.
07.05 Istanbul; Nermin Çelik anhölls i sitt hem i Kadi Köy den 3/5.
08.05 Batman; Ahmet och Zeki Ari, Eyüp Büyüktop, Eyüp Özcan och hans son samt Necat ? greps 5/4 i byn Hethetke (Dogankavak) i Besiri distriktet.

31.05 Södra Kurdistan; Havel och Gülek Adibeli greps av KDP i staden Zaxo.
4. BORTFÖRDA OCH DÖDADE
13.05 Mardin; Ibrahim Yelbogaz' stympade kropp hittades efter 20 månader i närheten av byn
Xerabresik. Hans fru berättar att deras hemby Çinata Miho den 9/9 95 attackerades av en militärpatrull under befäl av officerarna "Murat och Arif". Bybornas ID-kort beslagtogs och Yelboga ålades att inställa sig i militärposteringen för förhör. Efter förhöret frigavs Yelboga och han återvände senare tillsammans med 20 bybor till militärposteringen för att återfå deras ID-kort. På hemväg stoppades de emellertid åter av militär, som drog ut Yelboga ur bilen. Han försvann spårlöst. I april i år besökte några av byborna Istanbul och råkade då av en händelse träffa en soldat som gjort sin militärjänst i deras område. Soldaten förklarade att Yelboga blivit torterad till döds. Sedan hade hans huvud huggits av och kroppen kastats i en brunn. I besittning av desa upplysningar begav sig hans fru och andra anhöriga till byn Xerabresik där den huvudlösa och lemlästade kroppen återfanns i en brunn den 3/5.
5. DÖDA OCH SKADADE AV MIN- OCH BOMEXPLOSIONER
08.05 Batman; I närheten av byn Kabayün skadades herdepojken Adem Gülsen (13) av en exploderande mina.
10.05 Erzurum; Fedai Ögurce dödades och tre andra barn mellan 6 och 12 år (Aysel och Murat Melek samt Bedriye) skadades svårt av en exploderande handgranat i deras bostad i distriktet Pasinler. Barnen hade hittat granaten på ett övergivet militärt övningsfält och tagit hem den för att leka med.
17.05 Bingöl; Hatice Turan (14) och Mesut Demir (9) dödades av en exploderande mina i näheten av militärposteringen i byn Asmakaya i Solhan-distriktet.

22.05 Diyarbakir; Herden Remazan Gezen (17) som tidigare skadades svårt utanför staden Silvan har avlidit på sjukhus i Diyarbakir.
18/5 Mardin; Utanför staden Mazidag körde en traktor på en mina, varvid Veyesel Bahar dödades och Huseyin Bahar och Hatice Bahar skadades.
6. HELT ELLER DELVIS FÖRSTÖRDA RESP. UTRYMDA BYAR

KORTNOTISER
FLYKTINGDRAMA I NINOVA
Södra Kurdistan; I "Ingenmansland" mellan KDP-trupper och Saddam Huseeins trupper är Camp Ninova beläget. Där finns 8000 kurder som närmast kommer från det upplösta Atrush-lägret. Lägret saknar infrastruktur, livsmedel och mediciner. En mor och hennes 10-årige son har dött och många flyktingar har insjuknat i epidemier. (Ö.P. 7/5).
TURKISKA KRIGSSYNDROMET VÄXER
Izmir; Turkiska soldater som deltagit i kriget i Kurdistan drabbas i växande omfattning av psykiska krigsskador. De gräver t.ex skyddsvärn runt deras hus, de begår självmord, de löper amok, hallucinerar ofta och kan inte återanpassa sig i samhället. Även om 30.000 f.d. soldater behandlas på militärsjukhusens rehabiliteringsavdelningar, förekommer det ofta, att de löper amok. Det senaste exemplet tilldrog sig i stadsdelen Bayrakli i Izmir. Erkan Uzun (22) som förut gjorde militärtjänst i Sirnak, löpte amok i föäldrahemmet och kastade handgranater genom fönstret. Han förlorade ena armen och skadade dessutom två barn som lekte utanför huset. (Ö.P. 20/5).
MAN BLIR ALDRIG FÖR GAMMAL ATT BLI BYVAKT!
Ankara; På en fråga i parlamentet svarade den turkiska inrikesministern Meral Aksener att det finns inga åldersgränser vid rekrytering av byvakter. Därför finns det 7. 514 personer i åldern 50 - 65 år som tjänstgör som byvakter. (Ö.P.1/5).
CIVILA ANVÄNDS ÅTER SOM MINRÖJARE
Mardin; Herdarna Hikmet Koru (17) och Remazan Uran (19) uppger att de greps av militär den 13/4 nära staden Viransehir och tvingades arbeta som minröjare - utan mindetektor - under en 10 dagars militäroperation (Ö.P. 1/5).
GRIPNA OCH AVRÄTTADE
Batman; Tvärtemot militärens version, enligt vilken fyra personer stupat i strid den 10/4 i byn Hethetkte, måste det röra sig om en lagstridig avrättning. Detta hävdar ett undersökningsutskott bestående av Demokratiplattformen, HADEP- och CHP-partierna. Enligt utskottets rapport inträffande följande: I byn Hethetke hade tre gerillakämpar gett upp kampen och överlämnat sig till militären. De kläddes av och fängslades och tillsammans med en bybo, Hanifi Karabulut, som greps samtidigt, fördes de bort och avrättades lagstridigt utanför byn. Avrättningen skall ha ägt rum i närvaro av Salih Sarman. Denne är guvernör i provinsen Batman. (Ö.P. 4/5).
STÄNDIGT FLER MINOFFER
Diyarbakir; Enbart under den senaste månaden registrerades 33 personer såsom offer för minor (13 döda och 20 sårade) i universitetssjukhusets ortopedavdelning. De flesta av offren är barn (Ö.P.23/5).
FLYKTING DOG AV HUNGER
Van; Turan Döner (20) har dött av hunger. Han hade tidigare flytt från Baykan/Bitlis till Van tillsammans med sex syskon. De bodde i ett tält invid tillfartsvägen till Van. Hans föräldrar hade tidigare dödats av militären. Turan låg sedan en tid till sängs därför att han var sjuk av hunger. Han hade inte hittat något arbete och levde mest på matrester, som han samlade tillsammans med syskonen på militärens soptipp.
(Ö. P. 30/5).
FOLKET STRAFFAS KOLLEKTIVT GENOM RANSONERING AV LIVSMEDEL.
Bingöl; Med motiveringen att byborna bistår gerillan med mat genomför myndigheterna livsmedelsransonering resp. Livsmedelsembargo mot alltfler byar. Dessa åtgärder har införts i byarna i Dersim, Kulp och Lice /Diyarbakir och nu drabbas byarna i Bingöl.
Sedan den 28/3 har sträng livsmedelsransonering utdömts mot innevånarna i byarna Kirmacek (Karlica), Karpazari, Karahamzan (Yorgancayir), Asagisorik (Kantarkaya), Darabi (Sutluce) och Senkaya(Ö.P. 31/5).
RAPPORT FRÅN KURDISTAN JUNI - 1997

1 . DÖDADE AV DÖDSSKVADRONER
06. 06 Mardin; Abdulwahap Arap (40).
24. 06 Izmir; Murat Kesici (22).
26. 06 Siir; Abdulkerim Balduk (32).
30. 06 Erzincan; Ismail Karaman (55)
2. DÖDADE OCH SÅRADE VID RAZZIOR AV MILITÄR, POLIS OCH BYVAKTER
04. 06 Södra Kurdistan; 10 civila dödades och 5 sårades när Bote-området flygbombades den 28.05.
04. 06 Södra Kurdistan; 18 byar förstördes helt eller delvis av turkiskt bombflyg. De tillhör områdena Metina, Haftani, Garö och Kani Masi, och bebos i huvudsak av kristna assyrier. Byborna flydde i riktning mot Dohok och Zakho.

11. 06 Diyarbakir; Fem politiska fångar sårades när turkiska soldater och specialpoliser (Özel Tim) med batonger försökte upplösa en hungerstrejk. Den var en protest mot Turkiets invasion av södra Kurdistan.
12. 06 Erzurum; De politiska fångarna Zülkük Ak och Yusuf Peker skadades allvarligt när polis och militär attackerade politiska fångar i fängelset i Erzurum.
14. 06 Istanbul; Cemil Gök orsakade en trafikolycka med sin personbil. Polisen sköt ned honom på olycksplatsen!

15. 06 Diyarbakir; Mehmet Bayrem (21) stod inför rätta men försökte hoppa ut genom ett fönster. Polisen sköt honom i rättssalen.

26. 06 Sirnak; Resit Mungan skulle hämta vete från en silo belägen 5 km utanför staden Silopi. På vägen hamnade han under artilleribeskjutning av turkisk militär. Traktorn han färdades i träffades och han dödades omedelbart.

29. 06 Mardin; Leyla Bahadir samlade brännved i närheten av byn Sitilile. Hon greps av militär och torterades, så att hennes ena arm och ena ben bröts.
3. FÖRSVUNNA PERSONER
01. 06 Diyarbakir; Cevat Aydin greps den 28/5 i sitt hem i stadsdelen Siteler.
14. 06 Diyarbakir; 13-åriga Gülten Yildirim rövades bort av byvakter den 9/6 i byn Imamli (Kaletepe).
21. 06 Siirt; Abdurrahim Bektas (50) greps på vägen mellan Eruh och Siirt.
26. 06 Adana; Temel Imen (23) greps 19/6 i hemmet i stadsdelen Batumanlar.
4.BORTRÖVADE OCH MÖRDADE
12. 06 Batman; Resul Baznabaz (55) som tidigare hade gripits i sitt hem i stadsdelen Hilal återfanns död i närheten av byn Bicakci med spår av tortyr.
25. 06 Istanbul; Nevzat Durmus (27) från Batman togs av polisen i stadsdelen Yenibosna och fördes senare till gendarmeriposteringen i Sariyer. Han hade inte inställt sig till militärtjänst. Den 22/6 informerades hans bror av en representant för JITEM (Gendarmeriets säkerhetstjänst) att Nevzat dött. Obduktionen visar att han torterades till döds under vistelsen på gendarmeriposteringen.
Örs Çelik stoppades av polisen på T-banestationen Topkapi. Polisen påstår att han vägrade stanna och drog vapen, varför han sköts till döds.
5. DÖDADE OCH SKADADE AV MIN-OCH BOMBEXPLOSIONER

07. 06 Diyarbakir; En minibuss med 14 personer körde 25/6 på en mina i närheten av byn Sedeqne (Bayrampasa) i Silvan. Mehmet Emin Tas och Rukiye Mengüc omkom och 12 personer skadades svårt.

28. 06 Sirnak; Byggnadsarbetaren Ali Yüksel dödades och Ismail Yüksel skadades när den lastbil de färdades i körde på en mina utanför staden Uludere.
6. HELT ELLER DELVIS FÖRSTÖRDE RESP UTRYMDA BYAR
Bitlis; Bölüh
Hakari; Gevreka
Siirt; Cifane
Södra Kurdistan; Cezmiye, Yekmale, Seladiza, Ganimezin, Waze, Seseyid, Sehed, Wergele, Siyane, Ergani, Terasa Mahmut, Yaré, Cemserite, Kado, Derane, Dereske, Maye, Wismaye, Iyet, Hayit, Mergeciye, Cigitki, Tasis, Muhtek, Tusendik, Besiri.
KORTA NOTISER
MASSARRESTERINGAR, MASSAKRER OCH TERROR I SÖDRA KURDISTAN
Sedan Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) och turkmenisk milis anställde ett blodbad på civila och patienter på Kurdiska Röda Halvmånens sjukhus i Hewlér (Arbil) 16/5 1997, fortsätter de med massarresteringar, avrättningar och terror. KDP har utlyst undantagstillstånd i städerna och har börjat arrestera alla som vägrar ställa upp på den turkiska arméns sida mot PKK (Kurdistans Arbetarparti).

KONCENTRATIONSLÄGER UPPRÄTTAT
Hittills har ca 5000 personer, däribland många kristna assyrier och 350 studenter vid universitetet i Salahadin, arresterats och spärrats in i koncentrationslägret Akri. KDP-soldater som lagt ned vapnen och flytt till Süleymanya berättar att fångarna misshandlas och torteras i Akri-lägret.
FÖRSTÖRDA BYAR
Ett tjugotal assyriska byar har förstörts och invånarna har fördrivits. 683 familjer har flytt till Dohok och Zakho och där ställt sig under kyrkans beskydd.
DIBARN DRÄPTES
200 KDP-soldater, under befäl av Cemal Mutni, överföll familjen Gezer från norra Kurdistan. Då familjefadern inte var hemma i bostaden i Hewlér (Arbil), kastade KDP-arna - i raseri - ett en månad gammalt barn i väggen. Barnet dödades omedelbart. Den övriga familjen internerades i koncentrationslägret Akri.
FLYKTINGLÄGRET NINOVA
Lägret, som är beläget mellan Saddam Husseins trupper och KDP-trupper, har omringats av de sistnämnda. Personer, som beger sig utanför lägret, blir beskjutna. Mahmut Ahmet dödades, Haci Süleyman skadades och Hasan Ömer och Halit Musa kidnappades. I Ninova finns c:a 8000 flyktingar som kom dit sedan lägret i Atrush stängdes av UNHCR. Flyktingarna kom till södra Kurdistan 1994. (Ö.P. juni 1997)
QUO VADIS UNHCR?
En delegation från UNHCR meddelade den 20/6 att de flyktingar från norra Kurdistan som kom till Ninovalägret i början av 1997 måste återvända till Atrush. Till samma läger som UNHCR själva stängde! Flyktingarna avvisar bestämt UNHCR:s ohemula krav, eftersom Atrush för närvarande är ockuperat av den turkiska armén och deras högkvarter finns just i Atrush! UNHCR anklagas för konspiration och delaktighet i en befarad massaker på flyktingarna (Ö.P.)
RANSONERING AV LIVSMEDEL
Malatya: Allt fler byar beläggs med ransonering resp. embargo av livsmedel. Som skäl anges att byarna ger mat åt gerillan. Dessa åtgärder omfattar nu även byarna i provinsen Malatya. Ransoneringen gäller för byarna Basak, Dikili och Çimenlik i Hekimhan-distriktet, i Alhausagi, Kömürlük, Göcerusagi, Sigir-ciusagi i Arguvn-distriktet och Eynir och Sgilusagi i Arapgir-distriktet (Ö.P. 5/6).
TURKISKA STATENS AGERANDE MOT IHD SKÄRPS
Turkiska statens åtgärder mot människorättsföreningen IHD hopar sig nu på ett mycket oroväckade vis. Inom loppet av en månad har fem av IHD:s filialer stängts och förvaltnings- och straffrättsliga förfaranden har inletts mot styrelsemedlemmar.
Kronologi

Den 23/5 stängdes IHD, Diyarbakir på obestämd tid med åberopande av § 54 i föreningslagen. Styrelsemedlemmar, som greps av polisen, förhördes om föreningens eventuellt planerade verksamhet i samband med turkiska arméns invasion av södra Kurdistan!
Den 4/6 stängdes IHD:s filial i Malatya av myndigheterna och ordföranden, advokat Önder Sahiner, avsattes från sitt ämbete av provinsguvernören!! Beslutet motiverades med att man hittat förbjudna skrifter i föreningens lokaler! Det förtjänar att påpekas att enbart innehav av en "förbjuden" skrift inte är straffbart.
Den 19/6 1997 stängdes IHD, Izmir på order av provinsens guvernör. Även här angav man innehav av förbjudna skrifter som skäl.
26/6 stängde myndigheterna IHD, Konya. I beslutet, daterat den 18/6, angav man att föreningen upplåtit lokalen åt studenter som hade läst upp ett pressuttalande! För sådan aktivitet krävs nämligen vederbörligt tillstånd av myndigheterna i det "demokratiska" Turkiet!
Likaså den 24/6 anhölls IHD:s ordförande i Urfa, Aziz Durmaz, då han vill lämna polishögkvarteret. Han och andra styrelsemedlemmar i föreningen hade kallats dit för att avge vittnesmål. IHD, Urfa stängdes och plomberades på obestämd tid enligt artiklarna 46 och 54 i Föreningslagen. Beslutet motiverades med att man hittat förbjuden litteratur (IHD Istanbul).
RAPPORT FRÅN IHD - MAJ 1997
11 personer dödades av dödsskvadroner.
6 personer dödade på öppen gata resp. torterades till döds i polisarrester.
1559 personer greps. Av dessa fängslades 387.
INGET SLUT PÅ TORTYREN!
Enligt en rapport från IHD som tar upp tortyren i Turkiet, vänder sig de flesta tortyroffren inte till IHD, därför att de är rädda att deras vittnesmål kan medföra repressalier. Advokat Seref Turgur säger: "Rättsprocessen mot torterarna går trögt och leder för det mesta inte till framgång, offren hotas under tiden för att de skall dra tillbaka anmälan. De rättsmedicinska utlåtandena stämmer inte överens med läkarintygen och endast rättsmedicinska intyg erkänns i rättsprocessen. Enligt statistik från stiftelsen för mänskliga rättigheter i Turkiet anmäldes 1431tortyrfall under åren 1990 - 1994. 1995 var motsvarande antal 713. (Ö.P. 14/6).

Flyktinglägret i Ninova
* Död i FN-flaggans skugga
* Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) utnyttjar värnlösa flyktingar som gisslan
Läget för de 7000 flyktingarna i Ninova, nära Mosul, har försämrats dramatiskt. Ninova-lägret kom till sedan UNHCR i slutet av februari 1997 "kastade in handduken" i Atrush där 15000 flyktingar fanns
och
lämnade dem att klara sig själva utan FN-beskydd. Tusentals av dem begav sig då på en förtvivlad marsch mot Mosul och stannade i Ninova, i en demilitariserad buffertzon mellan Kurdistans Demokratiska Partis (KDP) trupper och Iraks armé. Människorna hade inget annat val än att slå läger i detta karga, trädlösa landskap. Vägen mot Mosul spärrades av irakiska trupper, reträttvägen av KDP.
I mars upphörde UNHCR med leveranserna av mat. Då hade flyktingarna sedan flera månader tvingats komplettera deras usla matransoner med gräs och blad. Nu får varje flykting 9 kg mjöl, 900 gram matolja,
300 gram socker och 900 gram gryn per månad. Grönsaker, frukt, mjölk och mjölkpulver saknas helt. 75% av flyktingarna,, främst barnen, är undernärda. UNHCR:s medicinska bistånd är totalt otillräckligt. 30 barn har dött under sommaren 1997. Malaria, tyfus och dysenteri är ofta förekommande sjukdomar.
Lägret är avskuret från omvärlden av beväpnade KDP-enheter. Flyktingarna kan inte förflytta sig mer än 2 km från lägret. Därför är det omöjligt för dem att samla brännved eller att låta djuren beta. Hundratals får och getter har man fått nödslakta. Många djur har också stulits av KDP, vilket har ytterligare försämrat matförsörjningen. KDP sköt den 30 juni en flykting till döds, två sårades och två kidnappades och är sedan dess försvunna. Blockaden är ett stort hinder för tredje man att komma fram med livsnödvändiga varor. Många människor är nu klädda i trasor och saknar skor. Tälten som UNHCR överlämnade i Atrush 1994 är nu trasiga och ger inget skydd mot hetta och damm. Dricksvattnet är förorenat, därför att de bilar som hyrts in av privata företag även används för smuggling av dieselolja och bensin. En fungerade försörjning med dricksvatten saknas .
Lägrets invånare riktar kraftiga anklagelser mot UNHCR för deras sätt att sköta försörjningsfrågan och försvaret mot KDP:s attacker. De berättar att KDP patrullerar genom lägret med FN-flaggan och att KDP försöker övertala den lokale UNHCR-representanten att gå med på att flyktingarna tvingas underkasta sig KDP:s kontroll. Då KDP har allierat sig med den turkiska regeringen, innebär detta att UNHCR kränker humanitära grundprinciper och gör sig till ett verktyg för turkiska politiska intressen.Så har alla erbjudanden från Kurdiska Röda Halvmånens sida att bistå lägret av UNHCR i Genève avböjts eller förblivit obesvarade. Det är tydligt att UNHCR med sin "minimiförsörjningstaktik" försöker undvika en större internationell skandal. De bevittnar känslokallt den pågående processen av ond död. Enbart under de senaste fjorton dagarna har ytterligare tio barn dött av sjukdom och undernäring. I mitten av september inträffade en ny KDP-attack mot flyktingarna, varvid en person dödades Vi fruktar att detta utgör inledningen till nya angrepp mot lägret. KDP använder flyktingarna som gisslan i förbindelse med de utvidgade striderna mot Kurdistans Arbetarparti (PKK).
Kurdiska Röda Halvmånen förutser att en tragedi kommer att inträffa under den kommande vintern. Det är betydligt kallare i Ninova än i Atrush och flyktingarna saknar varma kläder och lämpliga tält. Lokala observatörer räknar med att dåliga vägar vintertid kommer att medföra avbrott i dricksvattenförsörjning.
Eftersom UNHCR inte är villiga att uppfylla sina förpliktelser, vänder sig Kurdiska Röda Halvmånen till den europeiska allmänheten och internationella institutioner för att påkalla deras hjälp för Ninova-flyktingarnas överlevnad och säkerhet.
Hjälp Kurdiska Röda Halvmånen att förmå UNHCR
- att bistå flyktingarna med mat ,dricksvatten, medicin och läkarhjälp
- att förse lägret med vintertält

- att fördöma KDP:s attacker mot lägret
- att garantera fllyktingarnas säkerhet
-att stödja Kurdiska Röda Halvmånens arbete att leverera kläder och medicin
- att säkra fri passage för transporter till Ninova-lägret
- att redovisa för allmänheten var de 7000 flyktingar som "försvunnit" från Atrush-lägret och inte finns i Ninova har tagit vägen.
Kurdiska Röda Halvmånen kommer att starta en kampanj under de närmaste veckorna för att uppmärksamma situationen i Ninova med krav på att UNHCR uppfyller de uppgifter som ankommer på dem utan att hemfalla åt politisk opportunism.
Senare kommer vi att bjuda in representanter för media att besöka Ninova för att på plats skildra förhållandena.

Stockholm den 22 september 1997
KURDISKA RÖDA HALVMÅNEN

RAPPORTER FRÅN KURDISTAN JULI 1997
* De flyktingar från lägret i Atrush som flyttade till Ninova befinner sig åter i en desperat situation och hotas av svält. KDP har infört embargo mot leveranser av mat och mediciner till Ninova. Flera barn har redan dött av undernäring
I februari 1997 drog UNHCR in all hjälp till Atrush och stängde lägret varefter ca 10.000 flyktingar tvingades bege sig till Ninova, i närheten av staden Mosul.
Enligt uppgifter som nått oss, införde KDP för 3 veckor sedan ett embargo mot flyktinglägret. Hittills har 17 barn dött men fler döddsoffer väntas p.g.a. det aktuella embargot.
Dessutom meddelas det från Ninova att FN vill överlämna ansvaret av Ninova till KDP, vilket skulle innebära en katastrof för flyktingarna.
Vi publicerar här namnen på de barn som dött till följd av hunger och sjukdomar.
1. Abdulvahap Mehmet 1mån
2. Halo Abdulkerim 1mån
3. Nesrin Idris 1mån
4. Muhabet Huseyin 15 dag
5. Ahmet Huseyin 1mån
6. Ferhan Colap 15 dag
7. Abbas Halil 15 dag
8. Eylem Ömer 2 dag
9. Aysel Uhan 2 mån
10. Sores Ihsan 2 mån
11. Kavser Ömer 2 mån
12. Fadil Faik 2 mån
13. Azad Kasim 3 mån
14 Gülistan Heci 5 mån
15 Meli Ahmet 2,5 år
16. Mahmut.... 3 mån
17. Besra Nurettin 7 år
1. Dödade av okända gärningsmän
Mustafa ... 20. 07 Uludere
2. Skadade efter anfall av okända gärningsmän

06.07 Diyarbakir; Under en strid mellan gerillan och militär den 2/7 skadades två gerillasoldater. Dessa tags till fånga och förhördes. Några dagar senare fördes de tillbaka till platsen för striden där de kallblodigt avrättades.

09.07 Diyarbakir; 3 gerillasoldater, Mehmet Uykuyatan, Siddik Yazici och Nesim... skadades under en strid, togs tillfånga, avrättades i närheten av Bismil. Sedan bränner man liken.
Urfa; Människorrättsorganisationen IHD förbjöds. IHD:s ordförande i Urfa Aziz Durmaz häktades och torterades svårt.
10.07 Siirt; Mühsun Kayaalp häktades den 5/7 i byn Hergüle och torterades så svårt att han blev tvungen att läggas in på sjukhus.
11.07 Mardin; Den 19/4 anhölls 70 - åriga Emine Can. Hon blev förlamad till följd av den tortyr hon utsattes för.
11.07 Mus; Chauffören Seref Kaya (26) misshandlades svårt av byvakter i byn Yekalan den 6/7.
Bingöl; 51 får och lamm dödades när militär öppnade eld mot byn Sütlüce.
11.07 Batman; När byvakter öppnade eld mot byn Hevre dödades bybon Ahmet Ergis medan Hüseyin Bayandir skadades svårt.
16.07 Mardin; Den 7/7 i byn Bira anföll byvakter byborna och kvinnan Menzet Anzar skadades. Dessutom fick hon missfall.
17.07 Mardin; Hasan Filiz misshandlades av militär när han vägrade ge sin minibuss till dem.
18.07 Batman; Byvakter tvingade 13 - åriga Güler Yildirim att gifta sig med byvakten Aydin Ok.
23.07 Siirt; Byvakter öppnade eld mot moskén Weyselkarani och dödade Ridvan Gülmez (30). Mirhan Ivdi Batman (56), Mehmet Sirin ( 45), Izettin och Ahmet Aligün, Ratef (25), Kadir (41), Esref (40), Servet (25) och Abdulselam Gülmez skadades.

20.07 Sirnak; Den 17/6 anhölls Abdulrezak Binzat av polisen och hans torterade lik hittas den 18/7 utanför Silopi.
23.07 Bingöl; Hasan Kandemir, som anhölls 3 dagar tidigare, hittades mördad i byn Sevikajori.
Siirt; Azads lik hittas i Kurtalan.
5. Mördade eller skadade av bomber eller minor.
03.07 Mardin; Remziye Kurt och Hasan Basaran dödades; Hikmet och Hatice Uçar, Remziye och Dilah Çiçek skadades när traktorn de färdades i körde på en mina.
14.07 Van; Hatice Yavrutürk förlorade ett ben sedan hon trampat på en mina.
17.07 Diyarbakir; Nurullah Tas förlorade livet sedan en mina utlöstes.
26.07 Diyarbakir; Celal Efe dödades och Refik Ertas skadades svårt när en mina utlöstes på åkern de arbetade på.
6. Helt eller delvis förstörda eller tvångsevakuerade byar.
Batman; Hawre
Diyarbakir; Mezra, Kiran, Kafa och Köprübasi.
Mardin; Zinge
Van; Patranus, Sevk, Nide, Fale, Buraka och Arpet.
Södra Kurdistan; Yekmal, Siyane, Ergani, Terasa, Mehmutyare, Cemserite, Kado, Derane.
IHD rapport Juni 1997.
Mördade I häkte 21
Mördade av polis 18
Antal häktade 345 varav 5 barn
Häktade journalister 11
ICRC: "Turkiet bryter mot internationella lagar"
Geneve: Enligt ICRC bryter Turkiet mot internationella lagar när de ockuperar södra Kurdistan och utnyttjar Turkiska Röda Halvmånen för att få det hela att likna en "humanitär aktion". För första gången tar ICRC en klar ställning till Kurdistanfrågan. Michael Kleiner, ICRC:s presstalesman, och Christophe Girov, ICRC:s förre detta Balkan ansvarige, hävdade i sitt pressmeddelande följande:
M. Kleiner: "Genom att ockupera den kurdiska delen av norra Irak, har Turkiet brutit mot de internationella lagarna. Aktionen är en politisk fråga för FN. ICRC vill ta sitt ansvar för allt lidande och all förstörelse som det grymma kriget i Kurdistan medfört.
Vi har flera gånger tagit kontakt med turkiska myndigheter, men dock aldrig fått tillstånd att påbörja våra arbeten. I andra sidan måsta vi samarbeta med båda parterna för att vår hjälp ska bli mer effektiv. Dessutom har vi bevis som tyder på att Turkiska Röda Halvmånen samarbetar med underrättelsetjänsten MIT. Turkiska Röda Halvmånens sätt att arbeta innebär att man stödjer kriget. Vi har inte fått tillfredställande svar på våra förfrågningar från Turkiet.
C.Girot: Enligt internationella lagar kan inte Turkiska Röda Halvmånen arbeta i de områden som ockuperats av den turkiska armén. Ingen stat har rätt att uttnyttja sina myndigheter och organitioner i det område eller land man har ockuperat. Den kurdiska frågan är en internationell och inte en intern fråga. Och i dessa internationellt oroliga områden har endast ICRC rätt att arbeta. Turkiska Röda Halvmånen, som befinner sig i området, har inte rätt till det och deras enda uppgift är att dölja problemet. Enligt Genevefördragets 27. paragraf är det förbjudet för Turkiska Röda Halvmånen att arbeta i de områden som ockuperats av turkiska armén. Detta publicerades i Özgür Politika den 23.7.1997
IHD: "Grava brott mot de mänskliga rättigheterna"
I ett pressmedelande meddelas att kriget i Kurdistan har medfört svåra förluster för samhället. Enligt rapporten har 242 personer mist sina liv i fängelser, under de senaste 15 åren. 1538 personer har dödats av okända gärningsmän under de senaste 7 åren. Sedan 1990 har 953 personer avrättats utan rättsliga grunder och 22 IHD-anställda har mördats. Det påpekas även att mer än 30.000 människor dött i det pågående, 13 år långa kriget i Kurdistan (Ö.P. 19/7)
Systematisk tortyr
Enligt en rapport från THIV förekommer det systematisk tortyr i Turkiet. Av 588 tortyroffer, varav 160 kvinnor, var 90,8% av dem politiska fångar. 10 av dessa blev torterade utan anledning eller misstanke, 360 i polisstationer, 24 i fängelser och 58 i sina hem. Resterande har man ingen uppgift om. Majoriteten av offren var kurder. Dessutom beskrevs de 30 vanligaste tortyrmetoderna i rapporten, såsom elchocker, våldtäkter, slag mot könsorgan och fotsulorna och otillräckligt med mat och sömn.
(10.7 Ö.P).

Militär mot fredaktivister

Agneta Norberg
I slutet av augusti deltog jag i en omskakande fredsresa genom Turkiet. Det var ursprungligen planerat så att hundratals fredsaktivister från hela Europa skulle resa med tåg-ett fredståg - från Bryssel till Diyarbakir i östra Turkiet. Tåget var uppkallat efter den älskade, mördade poeten Musa Anter. Ide´n till att företa en fredsresa genom Europa till östra Turkiet kom ursprungligne från IPPNW i Tyskland-Läkare mot kärnvapen och för socialt ansvar. Denna organisation har genom åren företagit flera resor i det krigshärjade Kurdistan och publicerat skakande rapporter därifrån.Men den tyska regeringen tvingade oss alla att ändra våra planer genom att inte tillåta tåget att passera genom Tyskland. Som ett av skälen angavs att de inte önskade att "utländska resenärer" skulle resa genom landet. Doktor Gisela Penteker och jag gick till den tyska ambassaden i Bryssel.Den ambassadsekreterare som tog emot oss såg mycket generad ut när han tog emot bl.a.min protest som en av dem som inte var önskvärd i Tyskland. I Bryssel samlades vi till en presskonferens där parlamentariker och ledande personligheter från olika delar av världen deltog bland dem Ramos Horta - fredspristagaren från Öst-Timor. Sveriges representant på denna presskonferens var förre riksdagsmannen för vänsterpartiet - Oswald Söderquist.Vid flera tillfällen gjorde MED- TV inspelningar och direktsändningar från debatter och intervjuer med deltagarna i fredsresan.
Efter några dagar i Bryssel begav vi oss till Istanbul med flyg. Redan på flygfältet fick vi lära oss vilken stat vi har att göra med . En av fredsresans deltagare- Musa Anters son Anter Anter-fördes åt sidan av polisen på flygplatsen. Han sändes tillbaka till Bryssel. Anter Anter har bott i Sverige i 30 år och har för övrigt en pizzeria i Eskilstuna .Senare under resan arresterades även Musa Anters hustru Hale Anteroch dotter som också var med på resanVi andra kom in och stannade tre dagar i Istanbul. Vi fick nu tillfälle att besöka de slumområden dit människor från östra Turkiet- norra Kurdistan- flytt i skräck och panik när säkerhetsstyrkorna-de fruktade Özel Tim - bränt deras hus, dödat boskapen, bränt skördarna,, dödat männen och de halvvuxna sönerna. Man räknar med att 3 miljoner människor flytt från de brända byar.De befinner sig nu i den mardrömslika situationen att inte våga bo i sina byar och inte heller erkännas som medborgare i Istanbul. Jag besökte en 40-årig kvinna Sakine som hade 15 barn.De levde i ett litet källarrum, mörkt och fuktigt. När vi besökte henne kom ett av hennes barn en åttaårig pojke hemspringande,gråtande med blödande sår i huvudet. Pojken hade gett sig ut för att sälja vatten för att få in några lira och polisen hade slagit honom i huvudet så att blodet droppade ner på ryggen på honom . "Ge er iväg utomlands! är rådet dessa människor får från myndigheterna i Istanbul. Alla barn vi såg i dessa kyffen - ruckel eller källarrum- var små till växten för sin ålder, bleka och med utslag på kroppen, livlöst hår och trasiga tänder. En baby på sex månader hade ryggmärgsbrock men föräldrarna varken vågade eller hade ekonomiska möjligheter att besöka läkare.
I Istanbul deltog vi även i en sittstrejk framför Mänskliga Rättigheters kontor i protest mot att MR-kontoren stängts i Diyarbakir, Sanliurfa, Konya, Mardin,Balikesir och flera andra platser runt om i Turkiet. Vi deltog ochså i lördagsmödrarnas sittdemonstration i Galatasaray i mitten av Istanbul.Där samlas kvinnor varje lördag mitt på dagen en timme och håller upp stora porträtt av sina försvunna män, söner och döttrar. Ofta kommer polisen och slår dem med batongeroch försöker fösa iväg dem.
Den 31 augusti bar det av i 7 bussar från centrala Istanbul.I bussarna fanns parlamentariker från de allra flesta europeiska länder , jurister,läkare, journalister och fredasaktivister från stora delar av världen och turkiska och kurdiska intellektuella och människorättsaktivister. Efter några kilometers färd kom vi till Kadiköy en förort till Istanbul. Där såg det ut som om allt vad Turkiet hade av militär och militära fordon hade samlats. Tusentals Istanbulbor hade nämligen samlats där för att vinka av oss och de måste till varje pris förhindras att träffa oss.Militärer stod i täta led mellan oss och folket.Vi vinkade åt varandra från bussarna. En man lyckades komma fram till den buss där jag satt och gav mig en hel packe kringlor. Han hade sett mig i MED-TV förstod jag att han sa.Vi körde vidare . Färden gick genom Turkiet en hel natt. Vi kom fram till en plats som inte låg långt från Adana vid floden Eufrat. Där väntade oss en stor skara människor som hade kommit med buss från Adana för att förena sig med oss. De vinkade åt oss, gjorde V-tecken och ropade baris, baris- fred, fred. Där fanns återigen en militär styrkedemonstration med soldater i hjälmar, kamouglageuniformer och med höjda automatgervär i händerna. Vår kontakt med befolkningen bestod även här av vinkningar och applåder och v-tecken. Det var häpnadsväckande att se så glada och frimodiga människorna var trots det militära pådraget. En av kvinnorna som jag trots allt lyckades närma mig sa:"Vi har förlorat allt-man ,barn ,hem. Vad har vi mer att vara rädda för"? Vi begav oss vidare i våra bussar. Inte långt från provinsen Diyarbakir ligger staden Sanliurfa. Där finns ett av säkerhetsstyrkornas huvudkvarter. Dit fördes vi nu och kvarhölls av militären en timme i den stekande solen. Vi begav oss därefter mot Diyarbakir i hopp att komma in i staden och de väntande människorna där. De hade ju planerat en stor fredsfestival som vi skulle deltaga i.
När vi närmade oss provinsgränsen förstod vi att det var omöjligt. Två jättestora bepansrade armefordon stod ställda tvärs över vägen och upp ur det runda hålet på fordonen siktade unga pojkar på oss med ramboliknande gevär.Vi satte oss på vägen i protest i den brännande solen en timme och vände sedan mot Urfa- som vi trodde. Där skulle vi kanske få äta första gången på ett dygn. Men när bussarna gjorde ett försök att köra åt sidan och stanna vid ett matställe blev alla som försökte stiga ut ur bussarna brutalt inmotade med batonger. Så det blev att köra vidare mot Ankara. Vi hade planerat att stanna upp i Ankara för att möta de vänner som väntade på oss där. Men även detta förvägrades oss. Utanför Ankara väntade den turkiska militär som vi nu blivit ganska vana att se omkring oss. Det var strängt förbjudet att resa genom Ankara fick vi veta. Vi skulle så snabbt som möjligt till Istanbul och ut ur landet.Vi uppfattades som ytterst farliga personer från Europa. Ja, så farliga att vi benämndes "fredsterrorister" i de av regeringen närstående tidningarna.Jag tog flyget hem till Sverige från Ankara. Jag talade i telefon med Gisela Penteker när jag kom hem till Stockholm.Hon berättade att ett 40-tal perosner hade arresterats vid framkimsten till Istanbul och att flera hade misshandlats brutalt av polisen.
Vad var det som var så farligt med detta fredståg eller busskaravan som det förvandlades till? Vad
ville vi ?
De viktigaste budskapen som vi förde fram var: Stoppa det blodiga kriget mot den kurdiska befolkningen! Börja samtala med varandra! Frige de politiska fångarna!
Många frågade mig vid hemkomsten om jag tyckte att resan var misslyckad.
Nej, svarar jag. Vi europeer som reste med dessa fredsbussar fick en hård lektion i
hur det står till i Turkiet. Vi lärde oss mycket om militärens styrka och polisernas brutalitet och att det inte finns demokrati i detta land. Det är militären som styr. Det visade också på det nära sambandet mellan den tyska och den turkiska regeringen.
Tyska vapenhandlare vill inte att det ska bli fred i Turkiet eftersom de tjänar miljoner på vapenleveranserna. Därför fick inte tåget fara genom Tyskland. Resan visade också glädjande nog stödet för den kurdiska frågan från vanliga människor i Europa. Synd bara att vi bara var två från Sverige. Det visar att det finns mycket att göra för att skapa kunskap bland svenskarna om vad som pågår i Turkiet. Men svensk massmedia rapporterar mest om vad som är bra för svensk export. Svenska företag har som bekant nära nog fördubblat sin export till Turkiet efter tullunionen. Därför är det viktig att vanliga gräsrötter reser till Turkiet och tar reda på vad som pågår och skapar opinion mot den kriminella regering som styr landet.