Kära läsareHär kommer ett nytt nummer av Kurdistans Sol, vår mötesplats för information. Också nu är vårt viktigaste tema flyktinglägret Mahmur. Vi skickade nämligen en delegation till Irak för att få en klarare bild av landet efter kriget och av läget i flyktinglägret Mahmur. Vi informerar om flyktingarnas hälsotillstånd och levnadsförhållanden i allmänhet grundad på den rapport som delegationen lämnat. Kurdiska röda halvmånen har beslutat, baserat på rapporten, att starta en kampanj för att samla in läkemedel.
Flyktingarna lider också brist på allsidig kost (mat), brist på kläder och andra problem. Flyktingarna själva försöker lösa dessa problem med hjälp av UNHCR. De största problemen är fortfarande hälsovården och vattenförsörjningen.
Naturligtvis gäller det också för hela det irakiska folket. Läget i Irak har allvarligt försämrats efter kriget. Men flyktinglägren har drabbats särskilt hårt.
Det råder mycket stor brist på läkemedel i Irak. Och de som finns är av mycket dålig kvalitet. Flera internationella hjälporganisationer försöker nu bistå Irak . Men till följd av säkerhetsläget och anarkin i landet kan de inte arbeta överallt och fritt. Det kunde vår delegation bekräfta åtminstone på de platser den besökte.
De flesta av våra artiklar handlar om Turkiet, som sedan länge försöker bli medlem av Europeiska Unionen. Eftersom vår hjälp till största delen går till hjälpbehövande människor i Turkiet, handlar merparten av vår information om detta land.
Vi publicerar i detta nummer av Kurdistans Sol ett utdrag ur 2003 års rapport om kränkningar av de mänskliga rättigheterna som ges ut av turkiska Stiftelsen för Mänskliga Rättigheter (TIHV). Har finns också en sammanställning av IHD:s årsrapport för 2003. Vi har avsiktligt även tagit med uppgifter för mars 2004, då antalet kränkningar var särskilt högt under den månaden.
Ett andra tema gäller viktiga årsdagar för oss kurder. 8 mars (Internationella kvinnodagen); 16 mars (årsdagen för giftgasmassakern i staden Halabja i södra Kurdistan); 21 mars (Newroz, kurdernas nyårsfest).
Newrozfirandet har blivit en uppståndelsedag för oss kurder, då vi verkligen vill känna oss och leva som kurder. Tills helt nyligen var Newroz förbjuden av dem turkiska regeringen. Då utförde turkisk polis och militär regelrätta massakrer mot kurder som ville fira Newroz. Idag är Newroz en ”turkisk helgdag”. Det skedde säkert med den baktanken att kurderna därför inte skulle fira denna dag lika intensivt . Den turkiska staten försöker med al1a medel att ”regissera” Newrozfirandet så som det passar den, men kurderna finner sig inte i det. Därför sker varje 21 mars dessa våldshandlingar och kränkningar från den turkiska statens sida mot kurderna.
Ett tredje viktigt tema är kvinnornas situation i Turkiet. Vi tar upp ”kvinnors självmord, kvinnors heder, traditionsmord och moderskap i Turkiet”, och belyser detta med exempel.
Som ett fjärde tema finns artiklar om hälsovårdsläget i Turkiet. Information och exempel från hälsovårdsorganisationerna presenteras.
Ett femte tema avser situationer vid skolor och universitet i Turkiet. Vi tar upp som exempel läget vid de pedagogiska fakulteterna och jämför med andra länder.
Til1 sist tar vi upp kultur. Under rubriken ”Dans – Folkens gemensamma språk”, berättar vi om folkdanser hos folken i Mellersta Östern och i Kaukasusregionen.
ISTÄLLET FÖR ATT FIRA BARNENS DAG, STIFTA EN LAG OM BARNS RÄTTIGHETER
Av Burhan Ekinci
Varje år ägnas dagar av förberedelser åt firandet av Barnens dag den 23 april. Barnen i Turkiets östra delar ser fram mot denna dag med sorg i hjärtat. Organisationer som tillvaratar barnens rätt i samhället säger: ”Istället för att fira Barnens dag, bör en lag om barns rättigheter stiftas och tillämpas”.
Än en gång kom barnens situation i denna region på tal med anledning av Barnens dag den 23 april. I östra och sydöstra Turkiet, som är kurdiska områden, är kränkningarna av mänskliga rattigheter mycket omfattande jämfört med resten av Turkiet. Ingen förbättring har skett vad avser kränkningar av barns rättigheter i jämförelse med närmast föregående år. IHD:s avdelning i Diyarbakir rapporterar i sin årsberättelse för 2003 att det finns 1200 barn i östra och sydöstra Turkiet som är beroende av narkotika (hasch). Bara i Diyarbakir arbetar 28.000 barn på gatan. Många av dem borde befinna sig i skolan. Vidare sägs i IHD:s rapport att 40 barn anmält att de blivit torterade och våldtagna. 34 barn har begått självmord under 2003, 12 barn har försökt begå självmord. Sju barn har dödats vid minexplosioner och 21 barn har invalidiserats när minor exploderat.
3164 barn dömdes för brottAdvokatsamfundets i Diyarbakir barnkommission meddelar att i Diyarbakir dömdes 3164 barn (under 12 år, 46; 12 - 15 år, 1495; 16 - 18 år 1623). I häkte finns 3 barn under 12 år, 50 barn mellan 12 och 15 år och 108 mellan 16 och 18 år. Sammanlagt 2170 barn ställdes inför allmän åklagare (under 12 år, 84; 12-15 år, 1075; 16-18 år, 1011). 478 barn ställdes inför särskild undersöknings- och förhörsdomare (under 12 år, 6; 12-15 år, 165; 16-18 år, 307).
Advokat Leyla Vural: ”Vi är mycket bekymrade på grund av dessa siffror” Advokat Leyla Vural sade: ”Varje år på Barnens dag den 23 april äger olika aktiviteter rum. Då får bl.a. barnen pröva att sitta på presidentens och premiärministerns stol. Det är bara en sida av saken. Den andra sidan innebär att barn blir offer för minor och granater, utsätts för våldtäkt och tvingas leva eller arbeta på gatan. Som vår rapport visar, växer antalet barn som stjäl eller som själva utsatts för stöld, dramatiskt. Även barn under 12 år kan dömas för sådana brott. Av grövre brott förekommer misshandel, knivslagsmål, rån, våldtäkt, dråp och narkotikabrott”.
”Orsakerna till att barn begår brott är ekonomiska och sociala orättvisor, flykt, bristande utbildning och att föräldrarna inte bryr sig tillräckligt om sina barn. Även föräldrarnas bristande utbildningsnivå spelar in. Vi är mycket bekymrade över detta”.
”Man måste vara självkritisk” ” I samband med firandet vid sådana tillfällen borde man inte skryta med att vi har gjort ditt och vi har åstadkommit datt”, utan man borde vara självkritisk. Vi som arbetar med dessa frågor i advokatsamfundets barnkommission tycker att statens beslutsfattare bör öppna ögonen inför dessa barns situation. De är offer och måste få möjlighet att integreras i samhället. De måste få utbildning och den skall ges på ett språk som barnen förstår. De flesta av barnen kan inte turkiska, de talar bara kurdiska”.
”Barnkonventionen måste genomföras i praktiken”Fru Vural betonade vidare: ”Barn skall ha egna rättigheter. Man måste vidtaga motåtgärder för att avhålla dessa barn från att begå brott. Barnen är vår framtid. Ett barn som idag säljer näsdukar på gatan kan imorgon bli en mördare”. ”Den beslutsamhet och viljestyrka som vi visar för att vinna inträde i Europeiska Unionen, borde i ännu högre grad uppbringas för våra barns bästa. Särskilda projekt bör planeras och sättas igång för att förbättra utbildningen. Om vi ändå hade beslutat och praktiskt genomfört en barnkonvention. Det hade varit något att fira istället för en prålig Barnens dag”.
Fotnot: Barnens dag, 23 april, ar helgdag i Turkiet. Den instiftades 1923 av Kemal Ataturk och tillägnas Turkiets barn.
EGITIM SEN: LÄRARBRIST HÄMMAR UTBILDNINGENS KVALITET
Många undersökningar visar att lärarnas kvalitet spelar en mycket stor roll för barnens utbildning. En gång i tiden sade man: ”Hellre lärare än ingenting alls!” En sådan inställning medför att det är viktigt att idag ingående undersöka hur de materiella och miljömässiga förutsättningarna är vid utbildning av lärare.
Antalet fakulteter för utbildning av lärare uppgår för närvarande till 78. Ju längre inåt landet och at öster man kommer desto fler elever går det på varje lärare. Det finns fakulteter där en adjunkt eller universitetslektor måste undervisa 1000 lärarkandidater. Eftersom antalet akademiskt utbildade universitetslektorer och professorer är få, påverkas kvaliteten i utbildningen av lärare negativt. Vid 41 av lärarfakulteterna finns inte en enda kvinnlig universitetslektor eller professor, vid de övriga är antalet begränsat. Vid fyra lärarfakulteter finns det inte en enda kvinnlig lärare. Ändå är en majoritet av eleverna vid de pedagogiska fakulteterna kvinnor.
Vi ser att antalet tjänstetillsättningar av behöriga lärare har minskat under de senaste fem åren. Läsåret 2000-2001 utnämndes och tjänsteplacerades 37.000 lärare, 2001-2002 36.000, 2002-2003 35.000, 2003-2004 26.000 och i mars 2004 10.000. I juni 2004 räknar man med att tillsätta 8.000 lärare. Ansökningarna till lärarutbildning är populärast näst efter de till de yrkesinriktade tekniska fakulteterna. Ansökningarna till de pedagogiska fakulteterna toppas av utbildning till klasslärare. Var femte blivande lärare ville utbildas till klasslärare år 2003.
1983 gick nio miljoner elever i grundskolan och gymnasieskolan. 2004 hade antalet elever stigit till 14 miljoner, en ökning på 55 %. Men lärarna blev bara 45 % fler under samma period. Fortfarande undervisas i 12.000 skolor två klasser och i 17.000 skolor tre klasser tillsammans. I många storstäder undervisas upp till 56 elever i samma klass. För en någorlunda effektiv undervisning borde elevantalet i en klass inte överstiga 30. Turkiets utbildningsministerium har konstaterat att det fattas 96.000 lärare.
Även om vi är bekymrade över undersökningens resultat är vi inte pessimister . Vi fortsätter att kämpa för att ge stöd åt de universitet och skolor som utbildar lärare.
Tillsättning av personal för läraryrket bör prioriteras.
Genomsnittligt antal elever per lärarkategori vid de pedagogiska fakulteterna i Turkiet och dess regioner.
Antal elever per lärareTurkiet 35 (Svartahavsregionen 47, Marmara 35, Mellersta Anatolien 28, Ege 35, Medelhavsregionen 41, Östra Anatolien 42, Sydöstra Anatolien 40).
Antal elever per adjunktTurkiet 422 (Svartahavsregionen 1127, Marmara 384, Mellersta Anatolien 259, Ege 350, Medelhavsregionen 838, Östra Anatolien 940, Sydöstra Anatolien 996).
Antal elever per universitetslektor (professor) Turkiet 677 (Svartahavsregionen 1565, Marmara 846, Mellersta Anatolien 362, Ege 1267, Medelhavsregionen 1066, Östra Anatolien 1106, Sydöstra Anatolien 885).
Antal elever per lärare jämfört med några andra länderTyskland 8, Österrike 9, Belgien 10, Holland 10, Polen 10, Japan 10, Schweiz 12, Singapore 12, Slovenien 13, USA 14, Storbritannien 14, Hong Kong 14, Finland 16, Grekland 16, Spanien 17, Norge 17, Irland 19, Sydkorea 20, Portugal 20, Kanada 23, Ungern 23, Frankrike 25, Turkiet 35.
BORTJAGAD FAMILJ DELAR BOSTAD MED GATUPROSTITUERADE
Av Hikmet Erden
Under omänskliga omständigheter kämpar familjen Bicen för att överleva. Den jagades bort sin hemby av turkiska soldater 1993. Den flydde till den nära belägna staden Dicle. Sedan familjen Bicen under många år bott i olika bostäder och baracker, inkvarterade myndigheterna i Dicle familjen i en bostad uppförd för katastrofer. I en tvårumsvåning med trasiga dörrar och fönster bor fem familjer tillsammans med gatuprostituerade. ”Folk förödmjukar oss därför att vi delar våning med prostituerade. De skyddar oss mot dessa människor”, säger en medlem av familjen. I själva verket bor familjen Bicen i ett förfallet hus som saknar el och vatten. Vatten hämtas från den stora Tigrisdammen. Så är de också utsatta för alla slag sjukdomar.
Bröderna Mehmet, Musa och Selahattin försöker förtjäna sitt levebröd genom att sälja järnskrot och ibland får de mat av grannarna. Mehmet Bicen (14) säger: ”Min pappa är 70 år och min mamma har psykiska besvär. Vi är så fattiga och får inget arbete. Jag och mina två bröder brukar gå till soptippen för att samla skrot och ibland får vi koppar av armén som vi säljer till skrothandlare. Så försöker vi skaffa mat”. Sedan tre månader tillbaka får pappan pension.
”Då vi är så fattiga gör sig folk lustiga över oss. När en stöld inträffar, anklagar de alltid oss” ”Ibland har vi inget att äta. Vi använder inte kök, därför att vi inte vet vad ett kök är. Vi är fattiga därför att vi tvingades lämna vår by. Vi skulle nu vilja återvända till vår hemby men vi har ingen åkermark och inga djur kvar. Vi skulle vilja att de ansvariga byggde upp vårt hem igen och att de hjälpte oss att åter bygga upp våra liv”. Säger den andre brodern Musa.
DANS - FOLKENS GEMENSAMMA SPRÅK
Av Aysel Bakiray
Dansens dag firas för att framhäva dess universalitet och att övervinna alla politiska, kulturella och etniska gränser. Alla dansens former förenas denna dag. Människorna förbrödras i fred och vänskap genom ett gemensamt språk - dansen. Dansens dag utlystes första gången 1982 av det Internationella Teaterinstitutets (ITI-UNESCO) danskommitté. Dagen sammanföll med Jean – Georges Noverres födelsedag. Han levde 1727 – 1810 och var en stor reformator av baletten.
Dans binder samman. En ordlös beröring av rytm och rörelse. En illusion av lätthet och association. Gränser överskrids och nya broar byggs. I dansen finner de mest skilda kulturer en fascinerande samhörighet. Anatolien som består av många folk, nationer och kulturer, bör vara ett område där dansen kan föra människorna närmare varandra. Dansarna i de olika språkregionerna kan bilda nätverk. De bör öka utbytet och samarbeta och presentera sig för en bredare publik.
Assyriska - Syrianska danser uttrycker förhoppningarDe assyrier - syrianer som bor i Anatolien och som äger ett rikt kulturarv, har idag presenterat de mest kända assyriska - syrianska danserna. De kallas ”Bagiye, Semmo, Sehhane och Hassade”. De har genom urholkning av kulturen, assimilation och minskande befolkning glömt några av sina danser. Folkdanserna dansas i allmänhet bara vid bröllop. Dansen är också beroende av bröllopsarrangörens ekonomiska situation. Danserna visar karakteristiska likheter med andra danser från samma region. Liksom i t.ex. Hakkariregionen dansas motsols Gowend (en allmogeringdans från mellersta Anatolien som aekompanjeras av trumma (davul) och oboe (zurna). Den assyriska - syrianska folkdansen har trots allt bevarat sina egenskaper. Musiken spelas i 2/4-dels takt och danserna har 12, 14 eller 16 stegmöjligheter. Men danserna är ändå lätta att lära sig. Sångerna som ackompanjerar dansen är glada. Dansen ”Sehanne” från Van har sitt ursprung i assyriska - syrianska danser.
Att känna sig befriad i armeniska danser Armenierna använder sång och dans för att befria sitt inre eller känna sig väl till mods. De armeniska danserna utmärks av sina många rytmiska rörelser, trots att inga som helst musikinstrument används. Publiken ackompanjerar dansarna med sång och handklappningar. Sångerna - danserna handlar om exil, invandring, flykt, kärlek, de är viktiga och kritiserande. Det berättas att användandet av musikinstrument vid dansen härstammar från den islamiska kulturen.
De armeniska danserna karakteriseras av stampningar med fötterna i golvet, bredbenta luftsprång, svängande rörelser, snurrande i ring, böjningar. Dessa rörelser ar enkla och improviserade, livliga och entusiasmerande.
Kurderna lever ut sina känslor i dansenDe kurdiska danserna speglar livsvillkoren och den kulturella utveck- lingen och beror på regionens geografiska förhållanden. Kurdernas mest kända dans kallas ”Gowend” , en form av ”Ségav”. Den dansas blandat dvs män och kvinnor dansar tillsammans i en rund ring. Det förekommer skillnader mellan olika kurdiska områden. ”Sexani” är en dans som mest förekommer i Hakkari men som också dansas av ungdomar i många andra regioner. ”Delilo” är välkänd i Anatolien och dansas huvudsakligen vid bröllop. Denna dans dansas ganska snabbt i bergiga trakter som Diyarbakir men långsamt i låglänta områden som Maras. Det finns också stridsdanser som ”Sûr û Mertal”, ( Kalkan) och ”Cepik”. Folkdanserna i Hakkari kartläggs sakta men säkert medan folkdanserna i Mardin sedan 1988 utvecklas och får form. Folkdanserna från Antep tillhör också de populäraste danserna.
Folkdanserna i Kaukasus är ett sätt att levaDe kaukasiska folkdanserna är kända sedan århundraden. De spelar stor roll i det dagliga livet; vid bröllop, högtider, olika tilldragelser och evenemang, vid vinter- och sommarfester. Danserna från nordvästra, östra och mellersta Kaukasus är lika i sin grundform men med smärre nyanser. I danserna uppvisar männen en stolt, stark och manlig karaktär medan kvinnorna hyser fina, förnäma och kvinnliga drag. I norra Kaukasien dansas huvudsakligen ”Abhaz”. Det är en blandning av fria motiv från Kaukasus och figurer från Svarta havet. Till övervägande del dansar en kvinna och en man denna dans tillsammans. Dessa danser dansas vid Atgara (större evenemang som högtider) eller Acare (mindre evenemang eller av andra anledningar). Där är också spridda i Turkiet, t.ex. i Adapazari, Düzce, Eskisehir och kringliggande områden. Andra kända danser är ”Adige” och ”Asetin”, danser från Tjetjenien och Dagestan. I alla kaukasiska danser betonas folkets egenskaper; dyrkan och aktning av kvinnan uttrycks genom regelbundet stolta och allvarsamma rörelse. Men dansen kan även ge uttryck åt deras krigiska, starka, snabba och modiga sidor.
”Efe”, ”Zeybek” och ”Kizan” Zeybek dansas av folkstammen med samma namn som bor vid Egeiska kusten i västra Anatolien. Den dansas i städerna Aydin, Izmir, Mugla, Manisa och Denizli. Ursprungligen levde zeybekerna som fiskare. Motsättningar och uppror mot den osmanska centralmakten gjorde att zeybekerna drog sig tillbaka upp i bergen. Med tiden inlemmades de i samhället men stammen präglades av en strängt hierarkisk ordning. Hierarkins högste ledare kallas ”Efe”, som är stammens modigaste och djärvaste man. Han väljs av stammens medlemmar. ”Den beväpnade herrn” eller ”väpnaren” kallas ”Zeybek”. Han står närmast under ”Efe” i rang. Tofsarna i hans fez är mycket kortare än de i ”Efes”. Därtill bär de guldbroderade västar. I detta område kallas de unga och oerfarna zeybekerna ”Kizan”. Zeybekerna kännetecknas av mod, styrka, framåtanda, snabbhet och företagsamhet. Dessa egenskaper markeras och gestaltas i all deras dans och musik. Danserna utmärks av precision och inte av förhastade, forcerade rörelser. De förkroppsligar en säkerhet som verkar ganska kallblodig. Den svåra versionen av Zeybekdansen gestaltas fritt och improviserat.
Kvinnorna i Mugla dansar zeybekDet är känt att ”Zeybek” nästan bara dansas av män. Det finns dock en version i Mugla som dansas även av kvinnor. I jämförelse med ursprungsversionen är grunden densamma men man känner igen en lätthet och ett skickligt, precist rörelsesätt. I provinserna Agri, Kars, Erzurum och Erzincan i östra Turkiet dansas folkdans övervägande på led och mycket disciplinerat. De klassas efter ett överordnat begrepp som kallas ”Bar” Denna dans utförs försiktigt under stort allvar och med sträng kroppskontroll. Dessa provinser är extremt kalla på vintern och det sätter sin prägel även på dansen som dansas ganska stelt och krampaktigt. Det medför att dansarnas muskler är mycket spända.Varianten ”dolk-bar” tillhör denna kategori. Det ständigt återkommande temat i danserna är ”kärlek”.
Ett allmänt förekommande attribut i alla danser är ”Mendil” - den lilla näsduken Det vanligaste föremålet i dans är den lilla, broderade näsduken. Andra tillbehör är trästavar, svärd, dolkar, skor och flaggor. Huvudinstrumenten i områden där ”Ségav” dansas är trumma (davul) och oboe (zurna). I Svartahavsregionen växlar man om med bland annat den ofta förekommande ”Kemence” (ett slags tresträngad fiol), säckpipa och trumma i ”Horon”-dansen. I de kaukasiska områdena ackompanjeras sång och dans av dragspel eller klarinett. ”Slutna” danser utförs till ackompanjemang av tamburin. ”Semah” dansas av aleviter (en gren inom islam med inslag av gnosticism till skillnad mot ortodox sunni- och shiaislam). Då används ”Saz” (långhalsad luta) och ”Baglama” (en tresträngad gitarr).
Alla danser har sina regionalt betingade teman. Några omfattar relationer som människa till människa (kärlek, hat, sammanhållning, vänskap), människa och djur, människan och samhället och människan och naturen. Ett av de vackraste teman i folkdansen handlar om människans förhållande till naturen.
Här illustreras, bearbetas och tematiseras i dansen floder, hav, berg och växter. Den sävligt framflytande floden Cine (Cine- Cayi) åskådliggörs genom dans i mycket långsamt tempo. Däremot dansas Botan- Ségav sprittande och snabbt. Botanfloden söker sin väg i berg och dalar. En vackrare presentation av och kärleksförklaring till naturen kan man knappast tänka sig.
Typiskt for Svartahavsområdet är ”Horon-dansen” som är en snabb version av ”Ségav”. Den dansas av minst två och som mest åtta personer. En lättare och långsammare variant av ”Horon” dansas också av kvinnorna. För att följa den hastiga rytmen, som brukligt, ackompanjeras dan en av sång och texter reciteras. Ett exempel: ”Hej unge man, dansa fort, dansa fortare, gör inget fel, fötterna ner, spring, fötterna tillbaka, tag tre steg, vrid åt höger.” Någon person används som dansinstruktör. Och givetvis är ”Kemencen” (fiolen) alltid närvarande vid ”Horon-dansen”.
Dansen ”Hirhir” från Van använder sig av samhälleliga och sociala fakta och händelser. I dansen gestaltas krig och fred, heder och kärlek. Ett exempel: Männens mössor, som symboliserar kvinnans heder, slås av i dansen och faller till golvet som ett fredstecken.
Från provinsen Bingöl i östra Turkiet kommer den bingölska ”Örndansen” där förhållandet människa-djur tydligt illustreras. Dansarna visar med sina rörelser hur örnen breder ut sina vingar och svävande i luften letar efter och fångar sitt byte. Ett annat exempel kommer från Silifke vid Medelhavet. Det är den silifkiska ”rapphönedansen”. Här imiteras i dansen rapphönans läte, hopp och flykt. Rörelserna och danserna tolkas ganska väl allt efter region och omständigheter. De har sitt eget språk.
UTDRAG UR TIHV:s ÅRSBERÄTTELSE 2003 USA:s utrikesdepartement offentliggjorde sin årsberättelse för år 2003om de mänskliga rättigheterna 25 februari. Det framgår av rapporten att turkiska och kurdiska förespråkare för mänskliga rättigheter fortfarande utsätts för tortyr. Vidare nämns att bland de 60.000 byvakterna i östra och sydöstra Anatolien förekommer allvarlig brottslighet i form av narkotikasmuggling, våldtäkt, förskingring, rån och kränkning av mänskliga rättigheter. I praktiken skyddas de av det turkiska gendarmeriet och åtnjuter en slags immunitet. Rapporten uppmärksammar att inga framsteg gjorts för att återfinna personer som spårlöst försvunnit.
Den kurdiska frågan och yttrandefrihetenI samband med ett bröllopsfirande 9 februari i byn Unsaldi (Diseni) nära staden Kozluk greps S. Kavak, T. Güney och M. Bürüt därför att de sjungit på kurdiska. Musikerna frigavs av domstolen nästa dag. Åtalet mot medlemmar i fackförbundet KESK (Offentliganställdas förbund) upphävdes av appellationsdomstolen. De hade deltagit i lärarfackets i Diyarbakir femte kongress, och sjungit på kurdiska. I statssäkerhetsdomstolen i Adana frikändes de åtalade från anklagelsen att ha ”hjälpt en illegal organisation” enligt 169:e paragrafen i den turkiska strafflagen.
Användningen av kurdiska namnTrots att en förordning i september 2003 rev hindren for användning av kurdiska namn fortsätter i praktiken namnförbudet ännu i februari 2004. Konstnärerna Murat Batgi och Haci Tel ville ändra sina namn till ”Mirza” resp. ”Zerdest”. Processen inleddes i distriktsdomstolen i Beyoglu (Istanbul) 12 februari och var öppen, men blev uppskjuten på grund av bristande dokumentation och vittnesmål.
17:e distriktsdomstolen i Ankara inleddes förhandlingar 12 februari emedan generalsekreteraren i lärarnas fackförbund (Egitim Sen), Emirali Simsek, önskade ändra sitt namn till ”Berxwedan”. Rätten beslutade att betydelsen av namnet ”Berxwedan” skulle hänskjutas för yttrande till Ankaras Universitet, fakulteten för språk, historia och geografi, avdelningen för persiska språk och litteraturvetenskap. Förhandlingarna ajournerades till den 1 april.
Styrelsemedlemmen i DEHAP:s ungdomsförbund, Mazlum Tekdag, har inlett en process för att få sitt namn ändrat till ”Kawa”. Förhandlingen började 27 februari i distriktsdomstolen i Adana, men rätten remitterade ärendet för yttrande till det turkiska Språksamfundet.
1 . 6. Tvångsfördrivning När inrikesminister Abdulkadir Aksu framträdde inför det turkiska parlamentets utskott för mänskliga rättigheter 18 februari meddelade han att en överenskommelse träffats mellan Turkiet, UNHCR, USA och Ockupationsmakternas Provisoriska Myndighet i Irak beträffande flyktinglägret Mahmur. Aksu konstaterade att 2100 personer redan tidigare återvänt till Turkiet och att de 11.600 personer som ännu finns kvar där också kan återvända, om de så önskar. Aksu sade att åtal kommer att väckas mot de av återvändarna som begått brott, men det gäller inte för överträdelse av passlagen. Män som uppnått en ålder då de omfattas av tjänsteplikt i krigsmakten kommer att tjänstgöra under en period av sex månader. Invånare i lägret som gift sig och fått barn med irakiska medborgare kan återvända med sina familjer. Återvändarna kommer att tas emot i ett genomgångsläger i Cizre och där genomförs alla formaliteter. Aksu sade, att regeringen utnämnt guvernören i provinsen Diyarbakir att samordna verksamheten i samband med återvändandefrågan. Hasan Dogan, som är ordförande i flyktingföreningen GÖC-DER i Izmir, förklarade däremot i ett pressmeddelande, att de beslut som Turkiet tagit beträffande Mahmur bara är skenbeslut och att inga nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förbereda utrymning av lägret i Mahmur.”Trots att överenskommelsen i Ankara till sitt innehåll respekterar mänskliga rättigheter, åstadkommer säkerhet och baseras på frivillighet, fruktar vi att repressalier kan komma att riktas mot flyktingarna vid och efter deras återvändande. I Turkiet kränks fortfarande de mänskliga rättigheterna och demokratiseringsprocessen gör inga verkliga framsteg. Vi borde, efter allt som hänt, låta dessa människor återvända utan efterräkningar.” Under tiden har diskussionen pågått i februari om det lagförslag som Justitieministeriet arbetat fram och presenterat för Ministerrådet angående ”Anmälan av skador som uppstått i samband med terrorbekämpning”. Ordföranden i Diyarbakirs advokatsamfund, Sezgin Tanrikulu, kommenterade lagförslaget: ” Lagen innehåller de regler som framlades i dokumentet om Turkiets partnerskapsförhållanden. Justitieministeriet utarbetade dessa regler redan i januari 2003. Efter ett år har ministeriet vidarebefordrat lagförslaget till Ministerrådet för att få det legitimerat.” Tanrikulu sade, att man från advokatsamfundets sida önskade att lagens rubrik skulle lyda: ”De som lidit skada på grund av stridshandlingar”. Önskemålet har inte tillgodosetts. Dessutom krävde vi att följande passus i lagtexten skulle utgå ”De som frivilligt lämnade sin by”, vilket inte har skett. Till dem som anmält skada har provinsguvernörerna utfärdad ett förtryckt intyg, som efter underskrift skall returneras, där det står: ”Jag har frivilligt lämnat min hemby.” Alla vet det. Tusentals skadedrabbade har tvingats framställa sina yrkanden på detta sätt. Vad händer då med de förluster som drabbat dessa människor?
Tanrikulu förklarade att lagförslaget kommer att uppnå sitt mål först när det inte bara omfattar de som lämnat sina skadeståndsanspråk mot Turkiet till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter utan även för alla andras skadedrabbade som inte gjort det.Vidare bör majoriteten i de planerade skadeståndsnämnderna bestå av civilpersoner och inte av byråkrater.
I början av februari meddelade GÖC-DERs avdelning i Van att 1050 byinnevånare vänt sig till föreningen för att få hjälp med att driva skadeståndsanspråk mot Turkiet på grund av att deras byar tvångsutrymdes och brändes ned. Sekreteraren i GÖC-DER iVan, Giyasettin Gtiltepe, säger: ”Hela byar brändes och tömdes av soldater som åberopade säkerhetsskäl.”
”Med alla skadeståndsanspråk från enskilda personer som grund har vi riktat ett gemensamt anspråk till guvernören, som har avslagit dem. De enskilda anmälningar som godtog ändringsklausulen ”Vår by brändes av terroristerna”, fick sina ansökningar accepterade. Men hittills har dessa familjer inte fått någon hjälp.”
Herr Gültepe tillfogar: ”Bara de familjer som har ekonomiska resurser och det är endast 70 familjer, kan driva en skadeståndsprocess i förvaltningsdomstolarna. Om den turkiska staten vill lösa detta problem måste den acceptera och erkänna att den handlade fel när den tvångsutrymde byarna och ställa ekonomiska medel till förfogande för att bygga upp byarna igen. Om det inte sker kommer återvändandeprocessen att misslyckas.” GÖC-DER Diyarbakir har undersökt förhållandena inom hälsovården och skolan för de återvändande. Av 219 byar har bara 15 en vårdcentral och endast tre en fungerande vårdcentral. Endast 50 av 152 skolor är öppna.
2.5 Landminor Det har meddelats att medan striderna pågick i landets östra och sydöstra delar förstördes 15.766 landminor, i gränsområdena 119.725 och i gendarmeriets förråd 42.195 minor. Gendarmeriet planerar att förstöra alla landminor i det inre av landet från och med år 2005 och i gränsområdena med början 2008. Det står i meddelandet att ”särskilda grupper bildats vid alla arméenheter i regionen för att förstöra landminor”. Tre barn, G. Günel (14), U. Günel (14) och E. AsIan (14) dödades och ytterligare tre barn skadades den 26 oktober 2002 när en artillerigranat exploderade, som barnen hittat på en soptipp i Hozat-distriktet i Tunceli. De anhöriga krävde skadestånd i förvaltningsdomstolen i staden Malatya i april 2003. Försvarsministern hävdade i sin tur att ”bomben tillhörde terroristerna” och fritog sig från all skuld. Advokat Baris Yildirim förklarade att delar av bomben skickats till ett laboratorium för undersökning. Han sade att sådana granater produceras och används av medlemsländerna i NATO. Försvarsministerns påstående är därför inte trovärdigt. Dessutom tillhör området armén, som kontrollerar det mycket noga.
RESUMÉ ÖVER BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER 2003 1 TURKIET
1.2 Utomrättsliga avrättningar 1.2. 1 personer som inte följt säkerhetsstyrkorna order att stanna 13 döda 7 skadade 1.2.2 Brott mot vapenlagen (illegalt vapeninnehav) 16 dödade 26 skadade 1.2.3 Utomrättsliga avrättningar 3 1.2.4 Döda och skadade av byvakter 12 döda 16 skadade Totalt 44 döda 49 skadade
1.3 Dödade i fängelse Självmord 11 personer Död genom hungerstrejk 2 personer Självbränning 1 personer Dödade och skadade av medfångar 3 döda 11 skadade Död. p.g.a. ej behandlade sjukdomar 3 personer Totalt 20 döda 11 skadade
1.4. Döda i polisarrest 2 döda 1.4.1 Döda i häkte under polisutredning 10 döda
1.5 Mord av okänd gärningsman 50 döda 3 skadade
1.6 Försvinnande 2 personer Försvunna som återfunnits döda 1 person 1.7 Oförklarade (suspekta) dödsfall 6 personer 1.8 Försummelser i tjänsten av polis och militär 18 personer Självmordsförsök 3 personer Angrepp mot studenter 99 studenter Angrepp mot journalister 66 personer Angrepp mot medarbetare och medlemmar politiska partier 11 personer Angrepp mot lärare 11 personer Angrepp mot fackföreningsfunktionärer 8 personer Angrepp mot medlemmar av föreningar och stiftelser 8 personer Angrepp mot funktionärer på lokal nivå 9 personer Angrepp mot övriga 15 personer Totalt 227 personer
1.10 Väpnade stridshandlingar 104 döda 76 skadade 1.11 Mördade och skadade av olagliga org. 57 döda 755 skadade 1.12 Dödade och skadade p.g.a. minor och Odetonerade granater 20 döda 50 skadade Döda flyktingar 99 döda 1.13 Tortyr och förnedrande behandling 1.13.1 Tortyr och förnedrande behandling i polishäkte 818 personer 1.13.2 Tortyr och förnedrande behandlig av byvakter 30 personer 1.13.3 Tortyr och förnedrande behandling under transport 241 personer Tortyr i fängelser 113 personer 1.13.4 Hotelser och anbud att jobba som spion (infiltratör) 189 personer 1.13.5 Misshandel av säkerhetsstyrkor vid allmänna sammankomster och demonstrationer 458 personer Totalt 1849 personer
1.14 Våld mot barn och kvinnor Påståenden om försvunna 5 personer Återfunna döda 3 personer
1.14.1 Självmord av kvinnor och barn 61 (därav 20 barn) Självmordsförsök 21 (därav 5 barn) 1.14.2 Vanhedrande mord 40 döda 7 skadade 1.14.3 Våld i familjen 37 döda 14 skadade 1.14.4 Våld mot kvinnor 10 ( våldtäkt, mord och misshandel) 1.14.5 Våld och våldtäkt mot barn 18 personer
2.2 Arresterade 9648 Arresterade flyktingar 2758 Totalt 12406 personer
2.3 Häktade 1196 3. Rätten till asyl (utvisade) 98
4.2 Förbjudna publikationer och demonstrationer 4.2.1 Förbjudna plakat och flygblad 29 (sammanlagt förbjöds plakat och flygblad i 40 städer) 4.2.2 Förbjudna musikkassetter 198 ( i sammanlagt 4 städer) 4.2.4 Beslagtagna böcker 23 boktitlar 4.2.5 Beslagtagna tidskrifter och nummer 25 tidskrifter (totalt 87 nummer) 4.2.5 Beslagtagna tidningar och nummer 10 tidningar (totalt 37 nummer) Totalt 285
4.2.7 Förbjudna tidningar och skrifter 24 (2 tidskrifter totalförbjöds, 14 tidskrifter och 8 tidningar förbjöds temporärt och totalt 192 nummer kunde inte utkomma. 2 Internetservrar stängdes inom Turkiet.
4.2.3 Kulturevenemang som ej erhållit tillstånd och stämts; 26 (12 konserter, 5 teaterpjäser, 5 biofilmer, 1 fest, 1 musical, 1 uppvisning och 1 bokmässa).
4.2.8 Husrannsakningar hos tidningar och andra medier 30 4.3 Åtgärder av RTÜK ( tillsynsmyndighet för radio och TV) 4.3.1 Sändningsförbud; 11 TV – kanaler och 10 radiokanaler stängdes under total 480 dagar. 4.3.2 Beslut om rättsligt förfarande; 13 (7 radio kanaler och 6 Tv-kanaler) 4.3.3 Försvarsyrkanden från radio och TV; 19 ( 15 TV-kanaler och 4 radiokanaler) 4.3.4 Varningar gentemot medier; 79 ( 56 till TV, 23 till radio) 4.4 Rätten till yttrandefrihet; 155 förundersökningar startades år 2003. Förundersökningar mot 3 barn och 11 andra personer lades ned p.g.a. bristande bevisningen. 12 lärare fick varning. 1 lärare fick yrkesförbud i 3 år. 2 personer fick löneavdrag. 4.5 Förundersökningar mot tankefriheten; 172 processer inleddes år 2003 mot 882 personer och åklagarna krävde totalt 3107 års fängelse. Processer som inleddes 2003 för brott enligt straff- och antiterrorlagarna; 153 processer startade 2003 mot 851 personer och åklagarna krävde totalt 3545 års fängelse. TCK art. 168 7 ( totalt 23 personer) TCK art. 169 40 (totalt 308 personer) TCK art. 312 19 (totalt 112 personer) TCK art. 159 10 (totalt 32 personer) T.M.K. art. 6,7 och 8 10 (totalt 18 personer) (Antiterrorlagen) Övriga 67 ( totalt 358 personer) : Ännu inte avslutade processer:I 172 processer som inleddes 2003 mot 592 personer där åklagarna krävde totalt 1439 års fängelse mot 592 personer där åklagarna krävde totalt 1439 års fängelse.
Processer avslutade 2003, Vid 172 processer som avslutades 2003 frikändes 232 personer, 283 personer dömdes till sammanlagt 276 år, 4 månader och 4 dagars fängelse och ca TL 310 miljarder (ca Euros 200. 000) i böter.
6. Församlings- och demonstrationsfrihet 6.2 Säkerhetsstyrkornas angrepp mot demonstranter; 52 (pressmeddelanden, demonstrationer) 6.3 Otillåtna aktiviteter; 45 (Talare vid sammankomst, demonstrationer, fredsbord, brev- och underskriftskampanjer etc.)
Startade förundersökningar; 20 (totalt 220 personer) Startade processer 2003; vid 32 processer som inleddes 2003 mot 855 personer krävdes 2266 års fängelse
Ännu inte avslutade processer; Vid 14 processer som inleddes 2003 mot 427 personer som hotas av totalt 560 år och 6 månaders fängelse. Avslutade processer: Vid 12 processer frikändes 131 personer, 171 personer dömdes till totalt 324 år och 6 månader fängelse (därav 307 år villkorligt) samt ca TL 5 miljarder i böter.
7. Organisationsrätt 7.2.1. Razzior mot politiska organisationer 46 ( HADEP, DEHAP, ÖDEP,TKP, och CHP) 7.2.2. Förbjudna partier och organisationer 2 (HADEP, BIS – fackförening) 7.2.3 processer mot politiska partier: 8 (ANAP, CHP, och LDP frikändes p.g.a brist på bevis, processerna mot DEHAP, TSIP, TÖMP och TBKP fortsätter. DEHAP i distriktet Kasrik (staden Sirnak) stängdes av guvernören.). 7.4.4 Razzior mot NGOs, 12 ( 6 föreningar, 4 kulturcentra., 1 konstgalleri, 1 bildningsförening).
8. Ekonomiska och sociala rättigheter 8.2 Av politiska och ekonomiska skäl avskedade arbetare; 18671 personer (50 personer fick inte rättmätig ersättning 648 personer tilldelades varning) 8.3 Arbetsförhållanden, avskedanden 736 personer 8.4 Hälsa och säkerhet på arbetsplatsen Döda i arbetsplatsolyckor 139 personer: Skadade i arbetsplatsolyckor 599 personer
Denna rapport har ställts samman av IHD (Föreningen för mänskliga rättigheter) med hjälp av rapporter från enskilda personer direkt till oss eller till våra avdelningskontor och som hämtats från information i olika medier.
RESUMÉ ÖVER BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER FÖR MARS 2004 SAMMANSTÄLLD AV IHD DIYARBAKIR
Ordförande Selahattin Demirtas har för IHD Diyarbakirs räkning presenterat rapporten för mars 2004 över brott mot mänskliga rättigheter i östra och sydöstra Turkiet.
Den visar att 272 personer greps, 8 personer mördades av okänd gärningsman. Totalt förekom 477 fall av kränkningar av mänskliga rättigheter. En ökning av sådana kränkningar kan noteras vilket beror på att internationella kvinnodagen 8 mars, Newrozfirandet och valen till kommunal- och provinsförsamlingar 28 mars ägde rum under denna period.
Omfattande gripande fortsatte. Arresteringar och häktningar av allmänna åklagare vid demonstrationer och sammankomster visar att den personliga friheten inte tillmäts tillräcklig betydelse i området enligt IHDs ordförande i Diyarbakir. Tortyr och misshandel fortsätter i polisens lokaler. ”Medan tortyr tidigare användes vid förhör, utnyttjas den nu som metod för bestraffning. Människor grips, pryglas och släpps sedan”, säger han.
Åsikts- och yttrandefriheten drabbas fortfarande av allvarliga svårigheter. Journalister slås ner på öppen gata i Diyarbakir, den lokala TV- kanalen ART-TV ålades sändningsförbud under 1 månad. Detta är klara exempel på kräkningar av mänskliga rättigheter. Stängningen av ART-TV måste genas tupphävas, kräver Demirtas.
Kurdiska språkkurser har börjat i Urfa, Batman och Van sedan nya anvisningar beslutats på kulturens område. Alla förbud och inskränkningar inom språk- och kultursfären måste upphöra, säger Demirtas.
STATISTIKEN I SAMMANDRAG FÖR MARS 2004 Mord av okänd gärningsman och utomrättsliga avrättningar; 8 dödade 1 skadad Offer för min- och granatexplosioner 2 personer Antal gripna personer 272 personer
Anklagelser om tortyr och förnedrande behandling 39 personer
a) av gendarmeriet 10 personer b) av andra säkerhetsstyrkor 26 personer c) av fängelsepersonal 3 personer
Antal häktade: 23 personer Förundersökningar i arbetslivet: 39 personer Förundersökningar p.g.a åsiktsbrott: 21 personer Stängning av civila organisationer: 1 fall Förbud mot kulturella aktiviteter (teater, bio bl.a) 1 fall Förbjudna publikationer(tidningar, böcker bl.a.) 1 fall Självmord och självmordsförsök: 18 personer Totalt antal kränkningar 430 fall. Källa: Föreningen för mänskliga rättigheter (IHD) i Diyarbakir
HAKKARI UTAN NJURLÄKARE – 6 DOG INOM 1 MÅNAD Staden Hakkari med 90. 000 invånare i den sydostligaste delen av Turkiet har ingen specialistläkare för dialys. De njursjuka måste stå i kö för att sedan kunna remitteras till ett annat sjukhus. Inom loppet av en månad dog sex personer av njursvikt. Hälsovårdsministern säger: ”Problemet är inte läkarbrist utan patienternas tillstånd. ” Fahrettin Yalcin dog sist av de sex. Det saknades pengar att transportera honom till ett bättre utrustat sjukhus. Fahrettin bodde i Yüksekova och hjälptes av sina bröder till sjukhuset i Hakkari. ’Han led sedan sju år tillbaka av en njursjukdom. En sjuksköterska anslöt Fahrettin till en dialysapparat. Men kort därefter meddelade de ansvariga vid sjukhuset att de inte längre kunde erbjuda någon hjälp utan att han måste bege sig till sjukhuset i staden Van. Fahrettins bröder, Mesut och Saner Yalcin återvände hem med Fahrettin. Tolv timmar senare dog Fahrettin, 27 år gammal. En förtvivlad Mesut sade: ”Vi hade inga pengar för att transportera vår bror Fahrettin till Van och därför kunde han inte få vård!” Före Fahrettin dog inom loppet av en månad Zeynep Kahraman (18), Ibrahim Duman (13), Hansi Oguz (40), Nusret Yildiz (55) och Sabri Kaya (60).
Hälsovårdsministerns kommentar: ”De dog inte på sjukhuset!” I ett pressmeddelande hävdade hälsovårdsministern att hon inte kunde göras ansvarig för dessa sex människors död. Specialistläkaren tjänstgjorde vid den tiden i armén och som ersättare ställdes en specialistläkare för invärtes medicin till förfogande. Vidare sägs i pressmeddelandet att de sjuka förflyttades till Van och att ingen av dem dött på sjukhuset där. Man hade på sjukhuset gjort allt som stått i deras makt för de sjuka. Dessutom skulle snarast några specialistläkare omplaceras från Mersin till denna region i sydöstra Turkiet.
Den turkiska stiftelsen för njursjukdomar anger i sina anvisningar att en dialysavdelning måste ha en specialistläkare och att de sjuka måste stanna kvar på sjukhuset tills behandlingen avslutats. Då antalet patienter stiger, måste fler dialysapparater ställas till specialistläkarnas förfogande. I normala fall borde det för ett sjukhus av den storlek som det i Hakkari finnas 100 specialistläkare anställda, men för närvarande arbetar där bara 16 specialistläkare.
Ordförande i föreningen för konsumentskydd, advokat Bülent Deniz, gjorde följande uttalande: ”Det är förfärligt att sex personer måste dö bara därför att det saknas specialistläkare vid sjukhuset. Hälsovårdministern måste avgå av politiska och moraliska skäl. Tjänstemännen som inte remitterade patienterna till ett annat sjukhus måste likaså säga upp sin anställning. Envar som bär ansvar i den här affären måste också ställas till ansvar. De här patienterna saknade pengar att betala för transport till något annat närbeläget sjukhus. Det är egentligen statens uppgift. Sådana personer måste oftare skickas till andra sjukhus”.
Så står det också i vår grundlag, nämligen i paragraf 56: ”Staten ansvar för de enskilda medborgarnas skydd; varje medborgare har rätt till ett kroppsligt och andligt sunt liv. Det måste staten sörja för”. Vidare säger advokat Deniz: ” Du måste hjälpa människorna för att de skall kunna hjälpa staten. I ett annat land hade en sådan händelse betecknats som en skandal och noga utretts med eventuella avskedanden och åtal som följd. Men hos oss sker inte ens en rättslig undersökning.”.
LÄKEKONSTENS DAG – ÄR DET NÅGOT ATT FIRA? Den 14 mars 1827 grundades den första institutionen för medicinsk utbildning, i västerländsk bemärkelse, i Turkiet. Sedan början av det förra århundradet har den 14 mars firats i Turkiet som läkekonstens dag, även om firandet ställts in en eller annan gång. I år firade de anställda inom hälsovården Läkekonstens dag genom att strejka. Protesterna ägde rum under mottot: ”Gratis hälsovård för medborgarna och människovärdiga löner”, ”Rätt till hälsa”, ”Sjukvård är en allmännyttig tjänst och ingen handelsvara”.
Det finns akuta brister inom hälsovården som måste avhjälpas. Spädbarnsdödligheten i Turkiet uppgår till 40 per 1000 födslar eller 160 spädbarn per dag. 17 % av befolkningen saknar sjukförsäkring. Kassor inrättas på sjukhus och vårdcentraler. Det har gått så långt att patienterna betraktas som kunder och de anställda som försäljare och kassörer. För att upprätthålla en medelgod levnadsstandard måste de anställda ha två eller tre jobb. I förhållande till befolkningens storlek är antalet anställda inom hälsovården alltför lågt. Tillgången till hälsovård är fortfarande mycket ojämnt fördelad mellan olika regioner. Arbetsbelastningen för personalen inom hälsovården växer. Spelar myndigheterna ut den mot de tiotusentals arbetslösa som avskedats från sina arbeten inom hälsovården?
Enligt turkiska Statistiska Centralbyrån ar minimilönen per månad under TL 300.000.000 (173 euro). De månatliga levnadsomkostnaderna för ett fyrapersonershushåll (man, fru och två barn) är: Hungergränsen : TL 474.740.000 (273 euro) Fattigdomsgränsen: TL 1.443.000.000 (832 euro) Tarifflöner för anställda inom hälsovården i februari 2004 är: Biträdes- och servicepersonal: TL 450.000.000 (260 euro) Sjuksköterskor och barnmorskor: TL 550.000.000 (317 euro) Läkare: TL 813.000.000 (469 euro)
Ingen människa i Turkiet skall behöva dö till följd av undernäring! Den politik som regeringen bedriver går ut på att hälsovården skall säkras enbart genom patienternas betalningsförmåga. Läkemedlen skall godkännas av AKP-regeringen. Dessa är emellertid skadliga för såväl patienter som den medicinska personalen.
AKP:s (Rättvise- och utvecklingspartiets) ekonomiska politik tvingar folket att dra åt svångremmen. Snart måste det spänna den om halsen! Politiken leder till att befolkningen utarmas, fattigdom, växande arbetslöshet, hopplöshet, löneorättvisa och våld. En veritabel folksjukdomspolitik! Men regeringen vill inte erkänna det. Hälsovårdsministern säger: ”Regeringen vet. Vi lever med det. Varje dag! ” Vi förde frågan om sjukvårdens problem på tal redan den 14 mars 2001. Det gjordes inga framsteg, utan tvärtom försämrades situationen.
Under de senaste åren har regeringen presenterat några ”lösningar”. 1) Varje behandlingen måste betalas 2) Anställningsavtal kan slutas med vissa inskränkningar. Det innebär i praktiken att ingen sysselsättningsgaranti ges. 3) Privatisering inom hälsovården rekommenderas.
Katastrofala hygieniska förutsättningar, oändligt långa väntelistor for behandling på sjukhus, eländiga förhållanden för patienter och anställda, sömnlösa nätter, obetalda tjänster, löner som inte motsvarar fullgjorda prestationer, kassor i sjukhusens entréer… Folkets och hälsovårdspersonalens hälsa får inte bli offer för en ansvarslös politik i Turkiet. Projektet ”reformering av hälsovården” kommer att försämra vår hälsa och vårt samhälle. Privatiseringen inom hälsovården och sjukförsäkringspremierna för det allmänna sjukförsäkringssystemet och familjeläkarsystemet innebär en fördjupning av klyftorna i samhället. Projektet ”reformering av hälsovården” som lanserats av AKP-regeringen är inget projekt för en stat som tar socialt ansvar. Det gynnar inte befolkningen utan kapitalet. Därför är det hälsovådligt. Vi begär att AKP-regeringen inriktar sin politik till förmån för befolkningen. Istället för att avleda dess intressen, måste den ta första steget för att åstadkomma en lösning.
MORS DAG ÄR INGET FÖR OSS
Staden Van har tagit emot många internflyktingar. För flyktingmödrarna är Mors Dag inget som firas eller uppmärksammas. De tillbringar även denna dag genom att arbeta (tigga). Ayse Yare (45) och hennes två barn finns på Kazim Karabekirs gata.
”Jag har aldrig firat Mors Dag. Jag vet inte ens vad det är. Jag kan bara passa mina barn och ge dem mat”, säger fru Yare. Fru Fatma Carik (42) som tigger på Cumhurietgatan (Republikens gata), säger: ” Jag miste min son i en trafikolycka och måste ta hand om hans fem barn. För att få mat till dem, måste jag tigga på gatan. Jag måste skaffa lite pengar för att föda barnbarnen också på Mors Dag. Så är vi mödrar. Vi måste uppoffra oss för våra barn. De är vårt liv. Jag kommer att tigga för att ge dem mat.”
”Den bästa presenten åt oss mödrar är fred”Med anledning av Mor Dag höll kvinnoplattformen i Adiyaman tillsammans med andra NGOs presskonferens i IHD:s kontor.
”Den bästa presenten till mödrarna är fred. Vi vill få slut på antidemokratiskt beteende och traditions- och hedersmord”
Vid presskonferensen talade ordföranden i DEHAP:s kvinnokommitté, fru Hamide Celik. ”Vi vill att de lagar som ändrades år 2003 i enlighet med Europeiska Unionens Köpenhamns-kriterier genomförs i praktiken. Vi i kvinnokommittén kräver också, att de antidemokratiska lagarna som styr fängelserna och tillåter att fångarna förnedras, avskaffas.”
”Vi kräver att alla lagar inom de sociala, politiska , ekonomiska och kulturella områdena ändras för att garantera jämlikhet mellan kvinnor och män. Mord som sker under täckmantel av ”självmord” på grund av förlegade uppfattningar om tradition och heder skall bestraffas maximalt”.
”Om regeringen önskar lösa dessa problem måste den samarbeta med dem som konfronteras med problemen och ta hjälp av forskare och experter. Dessutom måste allmänheten upplysas om problemen och lösningar”.
Mödrarna som flytt kriget vill ha fredDe mödrar som tvångsevakuerats från sina byar och kommit till staden Mersin vid Medelhavet vill att Mors Dag skall bli starpunkten för fred och systerskap.
Även om butikerna i Mersin är utsmyckade inför Mors Dag och gatorna invaderas av blomsterförsäljare, vill kvinnorna som flytt undan kriget i östra och sydöstra Turkiet och nu bor i Mersin, bara en enda sak: Fred. Ayse Erdemcis man sitter i fängelse och avtjänar ett 36-årigt straff. Hennes son är gerillasoldat. Hon säger: ” Jag skulle vilja ha min man och min son hos mig på Mors Dag. Jag vill att denna dag skall vara en symbol för fred. Jag vill inte att våra barn dör. Man skall stifta fred och besluta om amnesti för de politiska fångarna.”
Adile Bakrak riktar en maning till alla mödrar: ”Som mödrar borde vi sluta oss samman. Det här landet tillhör oss alla, våra barn skall inte dö. Vi vill inte ha tillbaka de mörka dagarna. Vi bör sluta slåss inbördes. Jag är beredd att ge mitt liv för freden. Jag önskar att gerillans och soldaternas mödrar inte tillfogas mer smärta. Vi vill inte ha något krig. Våra barn skall inte dö, vare sig de befinner sig i bergen eller i armén.”
BatmanMed anledning av firandet av Mors Dag samlades gerilla- och soldatmödrar under parollen: ”Den bästa gåva vi kan få är fred.” DEHAP (Demokratiska Folkpartiet) i Batman ordnade ett möte med gerilla- och soldatmödrar. Till mötet inbjöds också stadens borgmästare, Hüseyin Kalkan, och andra partier och organisationer. Fru Aklime Yürek, medlem av HADEP, sade: ”Kriget innebär bara blod, tårar och smärta för människorna. Barnen är mödrarnas bästa gåva på Mors Dag.”
Mencit Türkmen, mamma till en gerillaman, sade: ”Jag har inte sett min son på 13 år. Jag vill äntligen ha fred. Det är nog med detta krig. Hur länge skall det fortsätta?” Melike Keskin, en soldatmor, ropade: ”Kurderna och turkarna längtar efter fred. Det måste bli slut på kriget.”
Orföranden i DEHAP i staden Batman, advokat Mehdi Öztüzen, sade: ”Alla mödrar upplever samma sak. Alla önskar instinktivt skydda sina barn. Vi ber de mödrar, som förlorat sina barn i kriget om ursäkt för att vi inte kunde förhindra det. Men vi lovar mödrarna, att vi skall stoppa detta krig.”
LEYLA OFFER FÖR 2 MÄNS VÅLD
Av Yasar Akgün
Leyla Sarigül gifte sig för att undkomma sin fars slag, men blev istället misshandlad av sin man. Hon och parets knappt ettåriga flicka kastades sedan ut på gatan. Hon och barnet placerades på ett kvinnohus av IHD (Föreningen för mänskliga rättigheter) i Istanbul. Sarigül: ”Min far har alltid slagit mig, men jag kommer aldrig att tillåta att någon slår mitt barn. Jag kommer att ge min dotter så mycket kärlek som ingen annan kan ge.” Leyla Sarigüls fall visar under vilka dramatiska omständigheter som många kvinnor tvingas leva som offer för mäns våld. Enda chansen för Leyla Sarigül att undgå faderns hugg och slag var att gifta sig, men kort tid efter giftermålet fick hon bekanta sig med mannens brutala karaktär som gjorde hennes liv till ett helvete. Hon försökte ta sitt eget liv, men överlevde. Leyla kunde inte fly någon annanstans utan var helt utlämnat åt mannens misshandel. För cirka en månad sedan kastades hon och det lilla barnet ut på gatan. Hon försökte söka skydd på gatan och i parker. Lyckligtvis träffade hon två kvinnor som hjälpte henne och förde henne till IHD. Därefter kom hon till ett kvinnohus.
”Redan som litet barn upplevde jag min fars våldsamma natur, då han pryglade mamma”, säger Leyla. ”Han torterade henne även med elektricitet. Min far har en mycket egendomlig böjelse att utöva våld. Jag upplevde så mycket våld redan som litet barn. Dessa erfarenheter har etsat sig fast i mitt medvetande. Han använde särskilda batonger när han slog oss”.
Leyla flyttade hemifrån för att undkomma misshandeln och började arbeta som bokförare på ett företag. Där lärde hon känna den man som hon senare gifte sig med. Leyla säger: ”Under de första månaderna var vårt äktenskap harmoniskt. Han började slå mig när barnet föddes. Därefter gick allt på tok. När mitt barn var 2 –3 månader fick jag reda på, att min man hade hyrt en annan lägenhet tillsammans med en annan kvinna för att bo där med henne. Sedan dess grälade vi bara”.
”En kväll släppte han inte in mig i hemmet. Nästa dag lyckades jag ta mig in, men där var helt tomt. Han hade sålt allt. Jag hade trots allt föredragit min man så att mitt barn inte skulle växa upp utan pappa. Men en tid senare kastade han ut mig på gatan”.
”I min förtvivlan återvände jag till min far. Han slog mig brutalt sönder och samman. Då jag inte hade några pengar, sade min far att jag ju borde arbeta som fnask eller helt enkelt dö. Då jag hörde det ville jag dö. Min far slängde ut mig från våningen. Jag hade ingenstans att ta vägen. Alltså bodde jag med mitt barn på gatan.”
”Ingen människa kommer någonsin att lyfta sin hand mot min dotter för att slå”, säger Leyla. ”För att min dotter aldrig lär sig känna längtan efter kärlek har jag gett henne namnet Hasret (=längtan). Nu kommer jag att börja ett nytt liv tillsammans med henne.”
”Den kärlek som jag aldrig fick av min familj, vill jag nu ge min flicka. Nu har jag ett ställe där jag kan leva i lugn och ro. Jag skall arbeta och samtidigt vara både pappa och mamma för mitt barn och uppfostra henne själv.”
VÅLD MOT KVINNOR EN STRAFFBAR HANDLING Den ansvariga för ”Hjälpcentret för kvinnor” i Batman, fru Süreyya Turgut, säger: ”Orsaken till självmorden som begås av kvinnor i Batman är traditioner som sammanhänger med kränkning av familjehedern. Förr dödades kvinnorna av manliga av familjen, men idag tar kvinnorna livet av sig själva.”
14-åriga Nuran Halitogullari våldtogs i Istanbul och avrättades av sina släktingar. ”Alla former av våld mot kvinnor borde bestraffas”, menar fru Turgut när hon kommenterar fallet Nuran.
”Batman var förut (ö) känt för de många självmorden bland kvinnorna. Under de senaste åren har de minskat. Kvinnorna lever under mycket svåra förhållanden i denna region (östra och sydöstra Turkiet). Tills för cirka fem år sedan var kvinnan bara mannens egendom och hennes roll begränsades inom ramen för föreställningar om tradition och heder. Under den senaste femårsperioden har det blivit bättre, särskilt i städerna. Det är givetvis ett stort framsteg varvid kvinnorörelsens inflytande haft stor betydelse.”
”Förr utfördes dödandet av den äkta mannen eller av släktingar. Dåden rättfärdigades genom att åberopa begrepp om kvinnans traditionella roll och familjens heder. Nu förmår männen kvinnorna att själva beröva sig livet. Formellt klassificeras händelsen som suicid. Utöver tradition och heder finns naturligtvis en rad andra orsaker till självmord bland kvinnor, såsom flykt, våld i familjen och andra jämförbara orsaker”, förklarade fru Turgut vidare.
”Lagarna skrivs inte av kvinnor. De lagändringar som nu genomförs är otillräckliga. Alla former av våld mot kvinnor måste vara straffbara. I domstolen kan kvinnorna inte åstadkomma mycket när det handlar om våld inom familjen. Anklagelserna måste styrkas genom vittnesmål men på grund av föreställningar om tradition och heder är knappast någon beredd att vittna. Om kvinnorna polisanmäler att de utsatts för våld, kan de bli misshandlade av polisen. Även ekonomiskt och psykiskt våld måste utgöra straffbara handlingar. Det borde inte krävas ögonvittnen för att bevisa våld i familjen”, avslutar fru Turgut.
MAHMUR
Kriget mellan den kurdiska gerillan och turkiska säkerhetsstyrkor började i de kurdiska områdena 1984. Turkiet trappade upp sina aktioner under 1990- talet genom att mobilisera en milis, s.k. byvakter, och genomförde systematiskt fördrivning av civilbefolkningen från byarna som därefter sattes i brand. Den största delen av flyktingarna hamnade i de turkiska och kurdiska stor- städerna, medan andra flydde till norra Irak, främst under 1993.
Flyktinglägret Etrush uppstod 1995 under UNHCR:s överinseende. Men påtryckningar av Turkiet och lokala krafter fick UNHCR att dra sig ur sitt engagemang och därefter tvingades även flyktingarna att lämna lägret. De drog vidare till Ninova där dock förhållandena var lika dåliga. Till slut hamnade de i lägret Mahmur, som också står under uppsikt av UNHCR. Där befinner de sig fortfarande. Vi i Kurdiska röda halvmånen har bistått flyktingarna med de medel som stått oss till buds. Den 10 januari 2004 skickade vi en delegation till lägret för att undersöka förhållandena direkt på platsen. Problemen för dessa människor är mycket större än vad vi hade förväntat oss. Situationen i andra flyktingläger och i de omkringliggande irakiska byarna är inte bättre än i Mahmur. Det berättade vår sjukvårdspersonal på plats för oss. De brukar också besöka de andra flyktinglägren och byarna då och då. Även där har man behov av främst läkemedel.
Vi har därför beslutat att starta en kampanj i Europa för att samla in läkemedel och medicinska instrument och apparatur. En videofilm spelades in i flyktinglägret Mahmur. På grund av tidsbrist och dålig ortskännedom i Irak kunde vi tyvärr inte filma i alla områden.
De läkemedel, medicinska instrument och annan materiel som samlades in, kommer snarast att delas ut av vår personal i Irak. En del kommer att gå till lägren Mahmur och Ramadia och resten till de byar som ligger i närheten av staden Mosul.
Vi behöver: Läkemedel, medicinska instrument, förbandsmateriel och övriga sjukvårdsartiklar. Stödstrumpor, steril gasbinda, steril förbandsmateriel, elastiska bandage, operationsmasker (munskydd), sprutor, etc. Alla slag av antibiotiska och smärtstillande medel. Läkemedel för behandling av diarré, svampinfektioner, brännskador, astma, högt blodtryck, allergier, hemorrojder, vitaminbrist, halsinfektioner (hostmediciner) osv.
Vi tackar för Ert intresse och hoppas att Ni energiskt stödjer vår kampanj! Intervju med Dr. Dicle och Dr. Orhan i flyktinglägret Mahmur.
Fråga: Hur många sjuka och sängliggande patienter har ni här?
Dr. Dicle: Vi lyder inte under någon myndighet eller annan organisation. Folket här har byggt allt med egna medel och egen kraft. Frivilligarbetare, sjuksköterskor och läkare arbetar här i Mahmur. Vi har kapacitet för 20 sängliggande patienter. Varje dag behandlar vi 50 – 60 personer i öppen vård. Dessutom tar vi hand om akutfall.
Fråga: UNHCR har en vårdcentral här också. Vilka är Era motiv för att ha öppnat en egen?
Dr. Orhan: UNHCR arbetar som en vårdcentral, alltså bara med öppen vård.De remitterar alla andra till de statliga sjukhusen. Tack vara våra frivilliga kan vi även behandla akutfall här och patienter som behöver slutenvård. Här bor flyktingar sedan tio år. Här finns ingen medicinsk infrastruktur och det sociala stödet är mycket litet. Därför har vi en större grad av sjuklighet här än på andra ställen. UNHCR:s kapacitet är uttömd. Där arbetar läkarna deltid. De arbetar t.ex. mellan klockan 8 till 11, men är inte tillgängliga vid akutfall eller vid veckosluten. Övriga tider tar vi över. Till följd av plastbrist finns patienter som borde vara intagna, men som vi måste behandla och sköta om i hemmet. Man kan säga att vi arbetar även som husläkare när så krävs.
Fråga: Hur många patienter kommer till Er varje dag och hur många kan ni ge vård?
Dr. Dicle: Vi har 2 – 3 akutfall per dag. Vi undersöker och behandlar 50 – 60 personer varje dag, huvudsakligen polikliniskt. De större hälsoproblemen beror på bristande näringstillförsel och bristande hygien liksom fattigdom, ekonomiskt och socialt. Därför har vi till stor del övertagit sjukhusens arbetsuppgifter. Vanligast är infektionssjukdomar. Som ni vet hänger det samman med hygien och näring. Undermåliga bostäder bidrar också. Därtill kommer krigsoffren. Här har folket upplevt krigets lidande. Här finns människor som förlorat armar eller ben eller som är blinda. Människor med både fysiska och psykiska problem. Ingenstans i världen finns så många patienter som är sjuka i tuberkulos som här. Med de möjligheterna och medel som ges oss, försöker vi isolera dessa patienter i 2 –3 rum behandla dem under 6 – 9 månader.
Fråga: Ni förde närings- och hygienproblemen på tal. Kan ni utveckla närmare?
Dr. Dicle: Man har hittills betraktat det här lägret som provisoriskt. Olika hjälporganisationer har stöttat oss. Men det finns ingen konsoliderad eller uppbyggd infrastruktur. Här finns varken avlopp eller bortforsling av sopor. Soporna ligger öppet runt omkring här. De används som leksaker av barnen, som inte har några andra alternativ. Till följd av saknaden av avlopp, toaletter o.d. florerar många infektionssjukdomar förorsakade av bakterier. Eftersom människorna här saknar arbete saknar de därför ekonomiska resurser vilket påverkar näringsintaget. Om vi vill ha friska människor måste få det här problemet ur världen. Vi försöker att vi första hand främja utbildning och lösa akuta ekonomiska och sociala problem. Då våra möjligheter är begränsade kan vi bara delvis göra det.
Fråga: Föds det många barn i lägret och hur är tillståndet för de nyfödda?
Dr. Dicle: Det finns ingen riktig familjeplanering p.g.a. brist på information. Folk här är inte tillräckligt upplysta. Det är en viktig punkt som vi måste arbeta mera med. Barnen här är överrepresenterade i jämförelse med övriga åldersgrupper. De gravida kvinnorna får ingen rådgivning eller stöd under graviditeten. Fostren får med sig sjukdomarna redan i moderlivet. Familjeplanering, stöd till mödrarna och omvårdnad av barnen är därför mycket viktiga för att förebygga många sjukdomar. Det är ett av våra viktigaste mål.
Fråga: Har Ni utarbetat planer och projekt för att undanröja dessa problem helt eller delvis?
Dr. Orhan: Ja, vi har utarbetat en sådan plan. Med början i det basala livsuppehället, miljö, näring, tak över huvudet till sådant som är beroende av vädret. Men i ett flyktingläger är detta möjligt i mycket begränsad utsträckning. Den tid som vi har och omständigheterna i övrigt har reducerat det till ett minimum. Vår uppgift här gäller emellertid människornas hälsa. Efter undersökning och diagnos gäller nästa problem läkemedel, som måste köpas. Det är tyvärr inte möjligt att erbjuda tillräcklig behandling utan läkemedel. Vårt främsta mål är därför att anskaffa de läkemedel som fattas. Vad vi är väl medvetna om och som bör poängteras är att det är olämpligt att ge behandling med läkemedel under bara två till tre dagar när det skulle behövas 15 dagars terapi. Det skadar mer än det hjälper. Då vore det bättre att avstå från läkemedel. Om vi hade möjligheten skulle våra patienter kunna behandlas under längre tid och med tillräckligt med läkemedel. Det vore ett idealfall. Jag skall ge ett exempel. Tuberkulos är en sjukdom som utbreder sig mycket snabbt och tar tid att behandla. Dåligt näringsintag och bristande hygieniska förhållanden måste angripas för att bekämpa sjukdomen. Det är en sjukdom som hänger intimt ihop med krig och fattigdom. Då önskvärda förutsättningarna för snabb behandling och helande saknas tyvärr för oss.
Här är det inte annorlunda, det är en av de vanligaste sjukdomarna. Bland våra frivilligarbetare finns även barnmorskor, som har lärt sig genom det praktiska arbetet, men som saknar kompetens som sjuksköterskor. I enlighet med vårt projekt skulle vi också gärna vilja öppna ett sjukhus med 50 – 60 sängplatser. Därför behöver vi frivilliga medhjälpare och bistånd från hjälporganisationer. Hjälpen bör inte bara begränsas till patienter utan bör också omfatta social rådgivning och hjälp. På så sätt kan vi utvidga verksamheten och sätta befolkningens hälsa i fokus. De första stegen har redan tagits men vi saknar finansiella medel. Om vi kan få finansiell hjälp från hjälporganisationer, skulle vi kunna sätta igång inom sex månader och skapa något.
Fråga: Vad önskar ni av människorna i Europa?
Dr. Dicle: Människorna som nu bor här har upplevt kriget på nära håll, ja in på sina egna kroppar. Och de upplever det här och nu. Varje människa i Mellersta Östern har upplevt detta krig på sitt speciella sätt. De lever här, fördrivna från sina hem och sin hembygd. När allt kommer omkring finns här bara öken. Men trots allt har folket här själva byggt sina hus av lera och anlagt sina egna trädgårdar. De försöker inrätta sina liv så gott det går. Men problemen och utmaningarna gör livet svårt. Vad man försökte undgå under kriget skulle kunna inträffa här. Alla människor borde känna sig ansvariga och berörda av detta. Här finns 5000 barn vars framtid står på spel. Sanningen är att barnen redan nu måste vänja sig vid sjukdomar och lära sig leva med dem. Jag anser att vi alla måste agera som medkännande människor. Vi måste till att börja med få ekonomisk hjälp och sedan materiell hjälp i form av alla slags läkemedel, medicinska instrument, instrument och utrustning för provtagning och verktyg. Det skulle innebära en mycket stor hjälp för vårt projekt. Var snäll och glöm inte, att det finns läkare och många frivilliga hjälpare som känner ansvar och skulle kunna hjälpa oss. Vi skulle vilja att de besöker oss, lär oss, delar sina kunskaper med oss. Min vädjan är: Ni kan hjälpa oss, ge oss ert stöd, på alla upptänkliga sätt.
KÄRA VÄNNER!
Vi i Kurdiska röda halvmånen har hjälpt behövande människor så långt våra resurser räcker. Så kommer vi att göra, nu och i framtiden. Men de resultat vi uppnår beror på Er välvilja.
Listan på hjälpbehövande människor är lång och växer för varje dag. Vi är dock säkra på att vi, idag och i framtiden kan räkna med Ert stöd.
Med början den 10 januari 2004 besökte en delegation Irak och södra Kurdistan (norra Irak). Vår styrelseordförande har anslutit sig till denna delegation. Under resan har vi med egna ögon sett människornas problem direkt på platsen. Endast så är det möjligt att lämna målinriktad hjälp. Besöket i flyktinglägret Mahmur hade högsta prioritet. Men också närområdena till städerna Mosul och Bagdad besöktes av delegationen. Samtidigt skickade Kurdiska röda halvmånen hälsovårdspersonal till flyktinglägret Ramadia för att där genomföra akut bistånd till flyktingarna. Vi befinner oss i ett läge, där vi inte kan häva dessa människors alla svårigheter, men vi hoppas att med Er benägna hjälp k |